Nr 78 4 BÖNDAGEN 1850

Lova Herren, min själ, och glöm inte det goda som han har gjort för dig, han som förlåter dig alla synder och helar alla dina missgärningar. Ps. 103: 2, 3

Dessa ord finns upptecknade i 103: e psalmen och är märkvärdiga, därför att denna konung David var den första konungen i världen som var rätt väckt och benådad. Han kunde av egen erfarenhet skriva, hur salig den människa är, vars synder är överskylda, och vilken Herren inte tillräknar missgärning, fast nådetjuvarna menar, att Davids synder var överskylda av äran. Men Davids synder var inte fördolda under äran såsom nådetjuvarna tror, ty David var tvungen att bekänna sina missgärningar inför Gud och människor.

David försökte nog en tid dölja sina synder då samvetet sov, men han klagar själv i sin botpsalm: " Då jag ville dölja mina synder, krossades mina ben ."Och när profeten Natan kom och förebrådde honom, då först stack denna förebråelse i hans samvete som en pil. Men denna bestraffning skulle inte ha verkat något, om David hade varit i samma förhärdelse som en del världsträlar nu är, vilka blir sura på dem som påminner dem om deras synder. Om Davids samvete hade varit lika tjockt som några förhärdade nu har, så skulle han utan tvivel ha sagt till denne profet som kom och bestraffade honom: "Gå ut från detta hus, din falske profet, och ge mig samvetsro!" Men de gamla såren i Davids samvete var ännu öppna, och profeten Natan kom och rev upp de gamla såren. Därför fick David genast samvetskval när Natan bestraffade honom. Han kunde inte längre hemlighålla eller dölja sina missgärningar. Han blev tvungen att bekänna inför Gud och människor, att han hade gjort den fasansfulla synden. Han blev tvungen att ropa ut sina synder för världen, fast världens ära tidigare hade förmått honom att dölja dem. Men denna tids fariséer och nådetjuvar säger: "Inte behöver människan ropa ut sina synder för världen. Man skall bekänna dem inför Gud eller bekänna dem i hemlig bikt, om ett behov därtill skulle uppstå." Men vad är det för samvete, som inte vill bekänna sina synder? Det torde vara ett tjockt samvete som förmår dölja sina synder. Det har inte blivit något hål i den människas samvete som orkar dölja sina synder.

Vi ser att David kom i nöd då profeten Natan påminde honom om synden. Han blev tvungen att bekänna sina synder, fast världens ära hade förmått honom att dölja sina synder intill den dagen då profeten Natan kom och bestraffade honom för hordom. Men denna tids fariséer och munkristna säger: "Ingen behöver ropa ut sina synder för världen. Den som ropar ut sina synder för världen, söker en falsk tröst. Han kan lugna ner sitt samvete genom det slags svekfulla inbillning, att de synder som han bekänt inte längre besvärar hans samvete." Men David fick ju ingen samvetsro fast han bekände dem. Inte fick Judas heller någon samvetsfrid, fast han bekände dem. David fick samvetskval omedelbart då han hade bekänt sina synder.

Och alla väckta torde ha samma erfarenhet som David i denna sak, att en botfärdig själ inte får samvetsfrid genom syndabekännelsen, utan blott genom Guds nåd. När en botfärdig syndare som har bekänt och ångrat sina synder får känna i sitt hjärta, att hans synder har blivit förlåtna, då förmår en benådad syndare säga som David: "Lova Herren, min själ, och glöm inte det goda som han har gjort för dig, han som förlåter dig alla dina synder och helar alla dina missgärningar ." Men nådetjuvarna vill även tillägna sig mycket av Davids nåd. De säger: "Eftersom David, som var både horkarl och mördare, fick förlåtelse, så skall nog Gud förbarma sig även över mig som inte är så stor syndare." Men har du så stor ånger som David? Nådetjuv, har du rätt ångrat dina synder eftersom du kan dölja och hemlighålla dem?

David säger även så: "Salig är den människa vars synder är överskylda." *Hur uppfattar du dessa ord? Om hedersdjävulen får uttyda de orden för nådetjuven, så uttyder han dem så här: "Du behöver inte ropa ut dina synder för världen, ty David säger: "Salig är den människa vars synder är överskylda." Utan vidare hör du nu, nådetjuv, att så länge du kan dölja dina synder är du salig, men om synderna kommer i dagen blir du olycklig. Du får samvetskval om du ropar ut dina synder för världen. Så hände det även för David. Så länge han orkade dölja sina synder var hans samvete i ro, men den falske profeten, Natan, kom och fördärvade hans kristendom. Han kom och bestraffade David för hordom och mord, och av denna förebråelse fick David ett styng i sitt hjärta. Men var inte så tokig som David, min vän, att du börjar ropa ut dina synder för världen, utan förneka och dölj! Bekänn ingalunda att du har gjort den och den synden. På det viset får du samvetsfrid på bästa sättet. Du ser ju, att domaren inte kan döma dem som förnekar sina brott. Därför säger även David: "Salig är den människa vars synder är överskylda."

Men vad betyder detta Davids ord, när han säger: "När jag ville dölja mina synder, förkrossades mina ben." "Jo," säger den onde, "det betyder att hedern hade stigit åt huvudet på David och därför fick han huvudvärk." Han försökte nog dölja sina synder, men detta steg så kraftigt åt huvudet att han blev tvungen att bekänna. Men där gick han tokigt till väga, då han började ropa ut sina synder för världen. Om han hade gjort som Ahab som också var en rätt mäktig konung och hans hustru ännu mäktigare, som först dräpte en man, och då profeten Elia kom och bestraffade honom, sade han: "Betraktar du mig som fiende då du inte ger mig samvetsfrid." Och Judas som var en hederlig kristen gick genast ut efter den doppade betan. Gå även du och gör likadant, när dessa falska profeter kommer och bestraffar dig för hordom och tjuvnad. Och om du inte kan dölja dina synder annars, så gå ut. Gå till översteprästerna och klaga, att falska profeter inte längre ger samvetsfrid åt folket. Men om samvetet skulle bli oroligt, så gå genast till den store krögaren som bor vid den nedersta virveln av den brinnande forsen, och be honom att smörja din strupe med flytande djävulsträck. Det är det bästa läkemedlet för dem som har ont samvete. Så snart djävlaträcket vidrör hjärtat, helas alla samvetssår.

Vi tror, att de få själar som genom Guds nåd har fått frid i samvetet, skall förstå vad dessa Davids ord betyder: "Salig är den vars synder är överskylda," det är: vilken Herren inte tillräknar missgärning! Må de botfärdiga själar vilkas samveten inte längre kan låta dem dölja sina synder, inte heller kvacka sina hjärtan med djävulsträck, be den store Korsbäraren om hjälp när de bär Jesu kors från fördärvets stad till Golgata kulle ! Och då de suckar under denna tunga börda så tungt att suckarna hörs från djupet till himlen, måtte då den nådefulle Herren Jesus höra deras suckar och fälla några nådedroppar i deras sår, så att de skulle förmå lova honom med ett fröjdefullt hjärta som David: "Lova Herren, min själ, och glöm inte det goda som han har gjort för dig, han som förlåter dig alla dina synder och helar alla dina missgärningar." Amen. Fader vår o.s.v.

Lova Herren, all hans krigshär och alla hans tjänare som gör hans vilja! Lova Herren, allt hans verk i alla hans väldes ställen! Lova Herren, min själ! Ps. 103: 21, 22

Med ledning av vår heliga text skall vi denna heliga stund betänka först, hur Herrens krigshär lovar Herren. För det andra, hur allt hans verk prisar Herren.

När David i vår text skiljer mellan Herrens krigshär och Herrens verk, så förstår vi att han med krigshär menar dem som strider för Gud och sanningen. Med Herrens verk avses de skapade varelser som inte står i någon andlig strid men likväl lovar och prisar sin Skapare, var och en med sin tunga, såsom mesar, svalor, näktergalar och andra dylika småfåglar som kvittrar i sina bon och lovar sin Skapare så snart solen går upp på nådens himmel. Låt oss nu betrakta, för det första: hur Herrens krigshär lovar Herren.

Med Herrens härskaror avses de rätta Israels barn som kämpar mot djävulens stridshär. När de först beger sig ut från träldomens hus under Moses ledning och bär deg av osyrat bröd med sig, kommer de först till Röda havets strand. Men fienderna vill inte släppa Israels barn att tjäna Herren, utan de kräver att de skall bli trälar och återvända till träldomens hus. Då kommer stor fruktan över Israels barn, när fienderna tränger på från ena sidan och Röda havet ligger på den andra sidan. De skulle inte längre vilja återvända till träldomens hus, där de så strängt krävdes att tjäna fienderna. Men de kan inte fly längre bort, då Röda havet ligger framför dem och då de inte kan förlita sig på Gud så mycket att han hjälper dem över havet utan båt. Då kommer dödsfruktan och otålighet över Israels barn . De börjar knorra mot Moses och säger: "Finns det inte gravar i Egypten. Varför har du fört oss hit ut för att

dö?"

Knorra inte mot Moses, ni Israels barn, som har begett er från träldomens hus till Kanaans utlovade fädernesland, utan stig dristigt på Röda havets botten, då Moses lyfter sin stav. Ni skall ingalunda drunkna i Röda havet, utan kommer över havet därigenom. Men fienderna skall drunkna i Röda havets böljor, då fienden har gjort dem så blinda, att även de stiger i Röda havet. Fienderna tror att även de skall komma över Röda havet då Israels barn gör det. Men där skall de drunkna, ty de har inte gått åstad med den avsikten, att de skulle nå Kanaans utlovade land, utan de har begett sig iväg med den avsikten att de skulle få Israels barn att återvända till träldomens hus. Men rätta Israels barn återvänder inte längre, fast de ofta blir sura på Moses som leder dem. Ty de tror sig komma fram till Kanaans land utan möda. Om fienderna jagar dem, så lägger de skulden på Moses, precis som om Moses hade uppmanat fienderna att jaga dem. Om det inte finns vatten på varje ställe, så skall Moses ha ansvar för det. Om man inte alltid har en god måltid att äta, så måste Moses laga den. Om vandringen går sakta, så läggs skulden på Moses. Det är Moses som har förvillat dem att lämna träldomens hus. Men har Moses gjort det av sin egen vilja? Var det inte Gud som satte Moses att leda Israels barn till fäderneslandet? Varför knorrar de då mot Moses som om han hade gjort det av sin egen vilja? Ni Israels barn som har begett er iväg från träldomens hus till fäderneslandet, tänk inte, att ni utan möda skall nå fäderneslandet, ty först möter er Röda havet och det är nog djupt. Men frukta inte, ty när Guds östanvind blåser över det, så blir Röda havet så grunt, att ni kommer torrskodda över havet. Och då den onde gör era förföljare så blinda, att även de dristar sig att träda i Röda havet, så drunknar de där. Då får ni för första gången sjunga lovpsalm till Gud och Lammet som gav er seger över era fiender .

Denna lovpsalm sjunger Israels barn på andra sidan om Röda havet, ty Israels barn kan inte prisa Herren så länge som fienderna anfaller dem och hotar att föra dem i evig träldom. Men så snart de kommer över Röda havet och ser fienderna omkomma där, får de för första gången uppleva en stor glädje och då sjunger de lovpsalm åt Herren för den stora segern. Detta menar David, när han säger: "Lova Herren, all hans krigshär och alla hans tjänare som gör hans vilja." Med Herrens krigshär avses rätta Israels barn som beger sig iväg från det fjärran belägna träldomens hus för att söka fäderneslandet. Men otåligheten är så stor att de bara vill knorra, då många motgångar möter dem på livets väg. Ibland jagar fienderna dem. Ibland finns det inte duglig mat. Ibland finns inte livets vatten. Och fast de ser hur Herren strider för dem och sänker fienderna i Röda havet, vill de likväl knorra mot Moses, som enligt deras mening har förvillat dem ut på en sådan färd. Fast Herren först ger dem sött bröd och påskalamm att äta, och låter manna falla ned från himlen, längtar de likväl efter Egyptens köttgrytor.

För somliga blir denna färd lång, tung och besvärlig. De orkar inte tro att Herren skall hjälpa dem från fiendernas händer. Somliga får lust att återvända till träldomens land . Och beklagligtvis har somliga redan återvänt och gått över till hedningarnas läger för att kämpa för fienden. Se efter, ni Israels barn, hur ni skall nå fram till fäderneslandet, då ni är så otåliga på vägen. Kanhända ni dör på vägen, då ni är så otåliga . Jag undrar hur många de är som når fram till det utlovade fäderneslandet .

Detta har hänt för att tjäna som exempel och varning för oss, att alla gamla dog på vägen, och endast de unga kom fram till Kanaans land. Utan att tala om de hedningar som förföljer Israels barn och äter bitter surdeg och djävulsträck. Deras gud finns i ändtarmen och deras strupe är en öppen grav. Över dem kommer de nio plågorna som skedde på Moses tid. Och Johannes såg i uppenbarelsen sju vredesskålar utgjutas på jorden. Profeten Joel förutsäger, att solen skall bli mörk och månen förvandlas till blod innan Herrens stora dag kommer. Men hedningarna gör inte bättring hur stor plåga som än skulle komma över dem. Dess mer förhärdas de och biter ihop sina tänder för plågans skull och förbannar sin Skapare, ty de tror, att Israels barn är skyldiga till deras förhärdelse. När mordängeln går omkring under mörkrets tid och dräper alla förstfödda i hedningarnas hus, då vredgas de och blir mycket förbittrade på Israels barn och jagar dem ut ur sina hus.

Så har det hänt då, och så händer det även nu, att hedningarna jagar Israels barn ut ur sina hus. När hedningarna äter idel surt djävulsträck, då förhärdas de och börjar förfölja Israels barn. Slutligen blir de så dristiga, att de stiger i Röda havet. Men där drunknar de. Om hedningarna hade så pass förnuft att de blott stod vid stranden av Röda havet och skådade det stora undret, hur Israels barn torrskodda går över Röda havet, så skulle de kunna förbli vid liv. Men då den onde har gett dem en sådan frimodighet, att de i sin förhärdelse stiger ned i Röda havet, så drunknar de där. Den onde ger dem en sådan stark tro, att de vågar stiga ned i Röda havet, och där drunknar de. Då börjar Israels barn sjunga lovpsalm åt Herren, nämligen Moses och Lammets psalm, som Johannes hörde dem sjunga i uppenbarelsen. Men denna glädje och psalmsång har de inte varje dag , ty vägen till Kanaans land är lång. De måste vandra i världens öken, där de inte har någon varaktig boning. Moses för dem först till Sinai berg, där Gud dundrar med åskans förskräckliga röst, och Israels barn flyr bort från Sinai berg med fruktan och bävan. Ändå vill otålighet och lättsinne tränga sig på dem såsom det står skrivet: "Folket satte sig ned för att äta och stod upp för att leka."

Israels barn kan inte med tålamod och tacksamhet ta emot alla Guds heliga bud . Om Israels barn genast kom fram till Kanaans land då de kommer över Röda Havet, så skulle de snart glömma alla tidigare plågor. Då skulle man inte längre ha Egyptens köttgrytor i minnet. Men då de måste vandra fram och tillbaka i världens öken och syndens ödemark, där så många motgångar möter dem, så uppstår otålighet och knorrande. Ibland har man inte sådan mat som man vill ha. Ibland tar livets vatten slut. Då blir man hungrig och törstig. Moses måste leda dem till klippan ur vilken vattenbäcken rinner ut, och Paulus betygar, att denna klippa är Kristus. När Moses slår med staven på klippan, börjar vattnet rinna ut ur denna klippa, och då säger han: "Drick nu vatten, ni törstande, ur den klippan, och knorra inte mer." Bli inte mer arga på Moses, utan vredgas på er själva. Är det inte tillräckligt, att Herren genom Moses har räddat er från Egyptens träldom och lovat åt er till arvedel det land, där mjölk och honung flyter, om ni blott vandrar i tålamod genom denna öken, där Herren föder er med manna varje dag. För er otålighets skull sätter Herren er att vandra fram och tillbaka i världens öken, och för den samma otålighetens skull dör de gamla på vägen, och somliga får lust att återvända till träldomens land, då köttgrytorna kommer i minnet.

Men de få själar som förblir fasta i tron intill slutet, skall komma fram till det utlovade landet , där mjölk och honung flyter. Den som är feg må vända tillbaka och tjäna den oxe som hedningarna har till sin gud, och äta den bittra surdegen och det flytande djävulsträck som alla den ondes tjänare äter i träldomens hus. Om de får ont i hjärtat, så kvackar de det med bitter surdeg och flytande djävulsträck, och på det viset blir de friska.

För det andra: Vi skall nu betrakta hur alla Guds verk eller hela den skapade naturen lovar Skaparen. Då de med förnuft begåvade kreaturen är stumma, eller lovar djävulen med svordomar och förbannelser , då börjar till och med stenarna ropa: "Hosianna, Davids Son!" Såsom Frälsaren betygar för judarna: "Om dessa barn teg, så skulle stenarna börja ropa." Särskilt är mesarna, svalorna och näktergalarna ivriga att lovprisa sin Skapare för den första solstråle som väcker dem i deras bon. Så snart en strimma av solen går upp, börjar de kvittra i sina bon. De prisar sin Skapare för ljuset som upplyser denna mörka värld. Och då denna korta och oberäkneliga nådetid så snart är slut, är mesarna ständigt i arbete och sömnen besvärar dem inte. Men människan, som var den dyrbaraste skapade varelsen, för vars skull Guds Son måste komma ned från himlen i denna mörka världen för att lysa för dem som sitter i dödens skugga , människan, säger jag, sover som ett kreatur ända till middagstiden. Och somliga vaknar inte alls ur syndasömnen förrän solen går ned. Betrakta mesarna, hur pigga de är på att vaka och arbeta på jorden, samt myrorna, hur flitiga de är att arbeta. Inte är de lata som människorna. Vi vet att myrorna är flitigare än alla andra skapade varelser. De drar stora och tunga bördor utan att tröttna för det. Men på ormen är myrorna mycket ilskna. De gnager på dess ben. Och när en orm hamnar i en myrstack, då plågas den bedrövligt. Inte förbarmar sig myrorna det minsta över den, och ormgiftet har ingen verkan på dem. Men ormen är ett sådant djur som smyger sig fram i mörkret och slukar de små mesarna, om de inte är vaksamma.

Se upp för ormens list, ni små mesar! Var uppmärksamma och be, att den himmelske Föräldern, som har gett er livet måtte bevara er för ormens list och hökens klor. Denna korta och oberäkneliga nådetid går fort, och snart får ni flytta till det varma klimatet, där solen står rätt över huvudet. Där finns inte ormar, ödlor eller grodor såsom här, där kattugglor flyger under mörkret och vålnaderna skrattar bakom knutarna, och skogsdjävlarna grinar så snart en levande människa kommer mot dem. Alla dessa skogens djur fruktar för och hatar ljuset, ty de gör mörkrets gärningar. De kan inte tacka för ljuset, ty de fruktar att deras gärningar skall komma i dagen.

Men mesarna, svalorna och näktergalarna prisar sin Skapare så snart en strimma av nådens sol går upp. Men inte heller de får alltid vara i solsken. Då syndens töcken döljer nådens sol bakom svarta skyar, måste de vara stilla och vänta tills solen åter börjar skina. Var sålunda ivriga att prisa er Skapare, alla mesar, alla svalor och näktergalar ! Var ivriga att prisa er Skapare för det ljus som nu har kommit i världen! Vem vet, hur länge ljuset varar innan mörkret kommer och töcken höljer folket. Då får kattugglorna flyga igen och vålnaderna skratta och vargungarna yla. Men vi hoppas att de små fåglarna snart får flyga till det varma klimatet innan ett sådant mörker kommer, att de inte längre ser att flyga. Då skall de kvittra på det levande vinträdets grenar för den ensamme vandraren och för evigt lova sin Skapare. Amen.

1. Delvis bevarat originalmanuskript / FKHS Kollerska samlingen / Nationalarkivet Helsingfors / 2. Handskriven kopia / Laestadiana 8 / Uleåborgs landsarkiv /

UP / PS 675 / P 1493 / SW 607 / B 370