Nr 77 3 BÖNDAGEN 1854

Detta är Guds vilja, er helgelse. 1. Tess. 4: 3.

Med ledning av denna vår nu upplästa text skulle vi på denna stund betrakta de kristnas helgelse. Men vi måste först anmärka, att aposteln Paulus har skrivit dessa ord om helgelsen till sanna kristna, således inte till hedningar eller munkristna. Om någon ville påstå, att de oomvända också behöver helgelse, så skulle vi inte ha något emot det om de oomvända ville anamma helgelsen, det vill säga, om de bättrade sitt ogudaktiga leverne och började leva kristligt och anständigt. Men de vill ingalunda bättra sitt leverne, emedan de hör till de nio och nittio som inte behöver någon bättring. Somliga säger väl att människan behöver göra bättring, men de vill inte göra någon allvarlig bättring. De vill inte överge sina gamla syndavanor, emedan de anser dem som lovliga, såsom fylleri, dryckenskap, otukt, svordomar, högfärd, med mera. Sådant folk tål inte att det talas om helgelse, ty de ser sig vara nog helgade genom dopet och sakramenten. Och om de någon gång besöker Herrens hus, så sker det mera för ros skull än för något behov att söka upplysning och tröst. Varför skulle också en sådan människa göra bättring som har levt gudfruktigt allt ifrån sin ungdom? Ingalunda behöver en dygdig människa göra någon bättring. Det är endast mördare, tjuvar och skälmar som behöver bättra sitt leverne. Och då sådana inte funnits här på länge, så tycks det vara alldeles onödigt att tala om bättring för dem, som inte behöver någon bättring. Här finns ju platt ingen, som har levt ogudaktigt. Om någon skulle ha felat, så är det väl för länge sedan förlåtet. Är det inte sant, att de flesta har levt så ärligt, dygdigt och gudfruktigt, att de inte behöver någon bättring? Alla är döpta, alla är ärliga och hederliga medlemmar av Guds församling. Alla undervisas i kristendomen. Alla har de en Gud och en tro. Detta kan ju vara tillräckligt för saligheten.

Alltså behöver ingen göra någon bättre bättring än den som redan är gjord. Ingen behöver grubbla liksom Luther grubblade. Ingen behöver tvivla på sin salighet, såsom Luther tvivlade. Ingen behöver säga till andra: "känn Herren", ty alla är nu lärda av Gud. Alla är förmodligen beredda på en salig hädanfärd. Dock får vi se, hur beredda vi är att fara ifrån världen. Många blir intagna av fruktan för döden när döden står för dörren. Många som här i livet levt som turkar och hedningar känner sig i dödsstunden vara beredda att stiga in i fördömelsen. Den som mest har föraktat kristendomen blir gudfruktig på dödsbädden, men samvetet anklagar och fördömer honom. Han känner sig inte ha någon frid i sin själ. Han måste förkunna domen över sig själv. Och denna dom lär ingen kunna ändra.

Hur kommer det då till, att de flesta människor lever i säkerhet medan de har hälsan, och när döden kommer, har de ingen tröst, ingen tro på en nådig och barmhärtig Gud, ingen försäkran om det eviga livet. Tänk nu på den tiden, du arma syndaträl, när du skall fara hädan. Tänk på din salighet medan du ännu är i nådatiden, ty fast du inte behöver någon bättring, medan du är frisk och sund, kan du dock behöva bättring när döden kommer, och då är det för sent.

Vi måste här tala till dem, som inte behöver någon bättring, då de få som behöver bättring anses för svärmare och skrymtare. Det finns ibland de nio och nittio, som inte behöver någon bättring, ett parti, som säger sig vara i tron och lever dock efter sina egna lustar, ett annat parti, som inte bryr sig vare sig om Gud eller djävulen, ett annat parti, som säger med munnen: "Vi är visst stora syndare, och har ingenting att berömma oss av inför Gud." Men när det blir fråga om vilka synder en sådan syndabekännare har på sitt samvete, så har han ingen synd, som han kan bekänna, ingen synd, som han behöver ångra, ingen orättvisa, som han behöver försona. Med ett ord: en sådan syndares samvete är rent som guld. Ty fastän han är en stor syndare, kan han ändå inte få en enda synd på sitt samvete, som skulle fördöma honom. Vad en väckt människa anser för en stor synd, det kan en sådan munsyndare inte anse för någon synd, till exempel måttligt supande, grannlåt, högfärd, att ljuga till husbehov, och så vidare. Det kan en sådan munsyndare inte anse för någon synd. Hur kan han då göra bättring, när han inte vill erkänna annat för synd än det han själv anser för synd, till exempel mord, stöld och mened. Inte anser han svordom för synd, inte anser han krögeri för synd. Inte anser han måttligt supande för synd. Inte anser han högfärd och grannlåt för synd. Inte anser han smått snatteri för synd. Inte anser han otukt för synd. Hur kan han då göra bättring, när ingen synd kommer på hans samvete. En sådan får visst göra bättring i evigheten.

Ser vi nämligen på människornas och världens leverne nuförtiden, så kan vi inte annat än falla i häpnad och förundran däröver, att den lede själafienden har kunnat få en så stor makt över människorna. Han kan göra med dem som han vill. Han kan uppegga dem att slåss och slakta varandra som kreatur. Han kan uppegga dem att hata och förfölja de kristna. Han kan få dem att supa, svärja och bedriva hor. Med ett ord: djävulen har nu fått en så stor makt över människosläktet, att han kan få dem att leva som kreatur. Var det nu därför som människan var skapad? Var hon skapad att supa, svärja och slåss? Var hon skapad att hora och stjäla? Var hon skapad att leva som ett kreatur?

När de stora och mäktiga på jorden utgjuter strömmar av människoblod, så kan man med skäl fråga: var människan skapad till brodermördare? Nej, hon var inte skapad till brodermördare, men djävulen gjorde henne till brodermördare. Den första människan som föddes på jorden blev brodermördare, och så har man nu hållit på med slaktande och mördande ända från Kains tid. Det var inte nog därmed, att människorna slåss om brödbitarna och landstyckena och åkerlapparna, utan även om äran eller för hederns skull utgjuts strömmar av människoblod. Och liksom Kain slog ihjäl sin broder Abel för att Abels offer var Gud behagligt, så har också den som var född efter köttet alltid hatat den som var född efter anden.

Sålunda har profeterna, apostlarna och alla sanna kristna blivit hatade och förföljda för sin tro på Gud och Frälsaren. Där har djävulen visat sin förfärliga makt över otrons barn. Och ännu är han lika mäktig som förr. Ännu visar den eldröda draken sina vassa tänder åt var och en som vågar antasta honom. Han visar tänderna åt var och en som inte vill falla ned och tillbe honom.

Så uselt står det nu till med människosläktet, och blir det inte snart någon bättring och omvändelse i världen, så blir det en förskräcklig villervalla, en förskräcklig blodsutgjutelse, fattigdom och hungersnöd. Den tiden är kommen som finns utmålad i Johannes Uppenbarelse, där den store siaren såg, hur förskräckligt de sura druvorna trampades i Guds vredes vinpress, och blodet gick ända till betslen på hästarna. Så ser nu världen ut, när den betraktas i stort.

Ser man världen i smått, till exempel i en liten församling bestående av några tusen personer, så ser det inte mycket bättre ut där heller. Fattigdom och elände råder överallt. Fylleri och slagsmål är inte så sällsynta. Högfärden vill vara rådande ibland ungdomen. Girigheten och buksorgen bland de äldre. Man strävar och arbetar för att leva i världen, men föga eller intet görs för det kommande livet. Den naturliga människan har en stor omsorg om detta livets uppehälle. Men om det som skall komma efter döden har hon inget bekymmer. Det må gå hur det vill med själen, men kroppen skall leva. Och bäst det är, kommer döden och skär av livstråden.

Är det nu för detta jordiska livet som människan är skapad? Är hon skapad endast för att träla här i världen, och leva här en kort tid ett uselt och oroligt liv? Nej, för detta livet blott är hon inte skapad. Men när den onde har fått så stor makt över kropp och själ, så kan den naturliga människan inte annat än gräva i jorden både med tankar, ord och gärningar. Hon kan inte höja sina tankar till någonting högre. Hon kan inte böja sitt hjärta till Gud. Hon måste tänka och tala om oxar, kor, kalvar och svin. Ty där hennes skatt är, där är också hennes hjärta. När hör man den naturliga människan tala om annat än denna världen och de ting som är i världen? När hör man henne tala om helgelsen som Paulus fordrar i dagens text. Skulle den naturliga människan börja tala om helgelsen, så skulle hon även nödgas tala om bättringen, om syndaångern, om tron, om kärleken och andra andliga ting.

Nu ser ni, hur det står till med människan, som genom djävulens list har blivit det uslaste kreatur på jorden. Andra kreatur suckar över sitt betryck, när de lägger sig. De suckar över sin tyrann, människan, och längtar efter Guds barns härliga uppenbarelse. Men den naturliga människan suckar inte över sin usla belägenhet, vare sig när hon lägger sig eller står upp. Och om någon suckar över sin uselhet och över sitt elände, så låter detta suckande så förargligt i världshopens öron, att de börjar tacka Gud, att de inte är så föraktade som denne publikan.

Hur länge vill ni nu leva i sorglöshet och obotfärdighet? Hur länge vill ni förakta Guds godhets och långmodighets rikedom, som kallar er till bättring? Finns här någon kristen själ, som suckar över sin tröghet och över sin ljumhet, över sin brist på andligt liv? Finns här någon, som kämpar och strävar för någonting högre och varaktigare än detta jordiska livet? Finns här någon som suckar och längtar efter Guds barns härliga uppenbarelse, han må veta, att det inte är någon lätt sak att bli salig.

Frälsaren har själv sagt: "Genom mycken bedrövelse måste människan ingå i livet." Inte blott det inre korset måste hon bära i sitt bröst, som består i allehanda anfäktelser och frestelser, otro, förtvivlan, ångest, bedrövelse, ängslan, även så i en beständig kamp och strid med djävulen. Men även det yttre och synliga korset måste hon bära, som består i hat och försmädelse av världshopen, som står efter korsbäraren argt. Världshopen, den otrogna hopen, hyser andligt hat i sitt hjärta till all levande kristendom.

Världshopen nöjer sig inte med att baktala, gäcka och försmäda dem som bär korset, utan världshopen vill komma åt skinnet. Liksom djävulen sade åt Herren: "Skinn för skinn." Så går världens hat ut på att dräpa kroppen, när de inte kan skada själen. Allt detta måste en kristen bereda sig på att ta emot av världen. Ty de kristna har i alla tider varit föraktade och hatade av världen, och ju längre det lider mot världens afton, desto argare blir världshopen att förfölja de få sanna kristna som finns. Fast de kristnas blod ropar hämnd från himlen över brodermördaren ända från den oskyldige Abels blod intill Sakarias Barakias son, skall dock de få själar som nu försmäktar i fängelse och landsflykt för sin tro och för sin religion, de skall med Guds hjälp skåda bättre tider. Så hoppas vi nu, sedan djävulen fått rasa ut, sedan han fått släcka sin blodtörst i krig och pest och hungersnöd, skall han bli bunden med mörkrets kedjor och kastas ned ifrån himlen på jorden, ifrån det andliga till det världsliga regementet. Såsom också tidens tecken redan nu visar, att han nu kastat sig över det världsliga regementet. Och när han sålunda blivit kastad på jorden, har han stor vrede och vet att han inte har lång tid kvar. Alla själar i nådens himmel blir därigenom befriade ifrån förföljelse. Det har vi sett med egna ögon, att när den onde anden går ut ifrån människan så går han in i svinhjorden. När han kastas ut ifrån himlen, eller ifrån det andliga regementet, så kastar han sig över det världsliga regementet, och där grasserar han alldeles förfärligt.

När den oroliga tidsandan hade satt ihop konungar och kejsare på jorden, fick Luther och de kristna vara i frid. De mäktiga på jorden har inte tid att tänka på den lilla hopen som tillber den Korsfäste när de krigar inbördes. Finns det här någon som väntar på Israels tröst? Finns det här någon som har en bedrövad och förkrossad ande? Han vände sig nu till Herren med en hjärtlig suckan och bön, att han snart måtte förlossa sina trogna ifrån detta jordiska elände och föra dem till den eviga glädjen, där den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen skall avtorka deras tårar och ge dem livets krona. Amen

Originalmanuskript / FKHS Kollers samling / Nationalarkivet Helsingfors /

PS 637 / P 1472

Eftersom dagens predikan i 1956 års Evangeliepostilla inte finns tillgänglig som handskrift ersätts den med denna originalpredikan.