Nr 76 2 BÖNDAGEN 1856

Dra inte i ok med de otrogna, ty vad har rättfärdigheten med orättfärdigheten att göra? Eller vilken delaktighet har ljuset med mörkret? 2 Kor. 6: 14

Dra inte i ok med de otrogna. Så skriver helige Paulus till korintierna, som hade börjat vara tillsammans med de otrogna. Som otrogna kallas här inte blott de uppenbara hedningar som inte trodde Paulus lära vara sann, utan även sådana som trodde att läran var sann, men förmådde dock inte tro på Jesus och sålunda inte hade den saliggörande tron. Bägge finns även här. De som inte tror att läran är sann söker en annan väg till himlen. Jag vet inte om de har funnit en bättre och lättare väg, som inte är så svår och besvärlig som denna korsets väg. Alla måste dock på sin dödsbädd erkänna, att läran är rätt och att ingen annan väg finns som för till livet, än den smala vägen och den trånga porten genom vilken alla som vill bli saliga måste tränga sig.

De otrogna som tror att läran är rätt, men dock inte kan efterfölja de kristna, börjar först umgås med hedningarna. Då de inte har tro, är de kraftlösa i kampen mot djävulen, världen och det egna köttet. De otrogna har inte sådana stridsvapen varmed de kunde stå emot fienden. De har inte trons sköld, varmed de kunde stå emot alla den ondes glödande pilar. De har inte andens svärd varmed de kunde slå i huvudet på fienderna och såra dem. De har inte salighetens stålhjälm, som skyddar huvudet mot fiendens pilar och svärd. Därför utmattas sådana otrogna och blir övervunna av sina begärelser. De börjar efterfölja världens form i kläder och seder. Till slut faller de i uppenbar ogudaktighet. De börjar med grannlåt och slutar med hordom. De firar bröllop, barnsöl och gravöl. De börjar göra affärer och samla ägodelar. Sådana otrogna får snart även de kristna i sitt sällskap, om de kristna inte har rätt strid och kamp.

Därför lär Paulus de kristna i Korint, att de skall skilja sig från de otrogna, både från dem som inte tror att hans lära är rätt och dem som tror att läran är rätt men förmår dock inte själva tro så mycket att de skulle bli saliga. "Dra inte i ok med de otrogna", säger han, "ty vad har rättfärdigheten med orättfärdigheten att göra, eller vilken delaktighet har ljuset med mörkret, eller hur förlikar sig Kristus och Belial, och vilken delaktighet har den troende med den otrogna?"

Vi känner inte till om korintierna uppenbart hade börjat följa efter världens hop i avgudadyrkan, såsom i dans, musik, kortspel, dryckenskap, hordom eller världsliga affärer. Men vi hör av Paulus ord, att en rätt kristen inte tål mycket, förrän samvetet blir sårat och tron blir förlorad, i synnerhet på de ställen, där hedningarna är listiga att locka de kristna i sitt sällskap. Den som har ett på rätt sätt uppväckt samvete måste vaka så att hedningarna inte får tillfälle att förstöra hans kristendom, liksom hedningarna förstörde Petrus kristendom. Visserligen har många sagt under dessa tider, att de kristna har fördärvat kristendomen hos den och den. Men jag tänker, att de otrogna fördärvar den ovaksamme kristnes kristendom värre än de kristna. Den som säger att de kristna fördärvar hans kristendom och äter upp hans tro, han är en sådan kristen hos vilken själviskheten reser sig, då de kristna förmanar honom för synd. Egenrättfärdigheten har i detta och andra ställen fördärvat mångas kristendom.

När nämligen egenrättfärdigheten stiger åt skallen, blir dessa egenrättfärdighetens kristna så heliga, att de inte tål ett halvt ord, förrän de bortkastar sin tro och säger: "Jag har aldrig ens blivit väckt." Somliga stiger på tempeltinnen då de kristna vill leda dem till ödmjukhet och självkännedom. Och då fienden har lyckats föra dem på tempeltinnen, föraktar de myrorna som kryper i ödmjukhetens dal. Sedan kastar de de kristna i kitteln och står själva på locket. De ser så många fel hos de kristna, att det enligt deras mening inte alls finns några rätta kristna.

Jag anser att de kristna inte har fördärvat många rätta kristnas tro, men egenrättfärdigheten har rövat mångas kristendom, och världskärleken har gjort likadant. Då de kristna inte har vakat, har grannlåten först blivit lovlig hos det unga folket. Sedan har hordomen blivit så mäktig, att de har börjat utöva hordom i handling. Världskärleken har trängt sig i hjärtat på medelålders folk och girigheten hos de gamla. Är det då underligt, att de förlorar tron, då de ger sig i världsmänniskornas sällskap och ställer sig efter denna värld samt drar i ok med de otrogna, det vill säga, går i de sorglösas sällskap!

Dra inte i ok med de otrogna, skriver Paulus till de kristna. Och jag tänker, att denna Paulus varning är alldeles nödvändig för alla som vill bli saliga. Ty världsbarnen är listiga att locka de kristna med sig till någon syndig handling. Når de inte annars sina mål, så ber de, att de kristna skulle hjälpa dem i någon syndig gärning, liksom en man bad Frälsaren, att han skulle hjälpa honom i samband med en tvist som han hade med sin trätobroder, och avkunna en dom dem emellan. Men Kristus ville inte hjälpa denna man ur den nöden, ty han visste väl, att de sorglösa inte kan nöja sig med hans dom. Så duger inte heller en kristen till de sorglösas domare i deras tvistefrågor, utan låt denna världens furste med sina tjänare döma dem. Jesus sade till mannen: "Människa! Vem har satt mig till domare över er." Om de kristna inte duger till domare mellan de sorglösa, hur duger de då till syndakamrater för dem?

Låt oss därför inte dra i ok med de otrogna, det är, låt oss inte gå i deras sällskap för att synda, utan låt oss hålla oss borta från dem. Låt oss alltid vandra emot världens hop, så blir vi korsbärare. Världshopen lägger inte kors på dem som vandrar efter världshopen och gråter, utan på den lägger de korset, som kommer emot världshopen. Den som drar i ok med de otrogna blir inte korsbärare, det är, den som i minsta omfattning samtycker till den sorglöses avsikter blir inte hatad, utan blir snart världens vän och Guds ovän.

Jag är övertygad därom, att alla troende skiljer sig från de otrogna, liksom även de otrogna verkar skilja sig från de troende, hos vilka Guds Ande rör sig. Låt oss skilja oss från de sorglösas sällskap, i vilka den onde anden rör sig. Må det stora svalget alltid råda mellan oss och dem, för att ingen skulle gå i de andras sällskap. Endast då någon otrogna blir troende, då först börjar han vara tillsammans med de kristna. Och då har det stora svalget emellan dem tagits bort. Men må den store Korsbäraren, vars ok är ljuvligt och börda lätt, ge alla troende kraft och styrka, för att de måtte orka dra i ok med Kristus, när världshopen lägger korset på dem, och att de måtte bli delaktiga av korsbärarnas lön när de kommer fram till Sions berg där alla korsbärare får glädja sig och vila. Snart, snart får korsbärarnas trötta ben vila, de som här har dragit i ok med Kristus. Snart får de skåda Människosonen förklarad i himmelriket och för evigt glädja sig med honom. Hör du store Korsbärare alla små korsbärares suckar, och hjälp dem då de börjar digna under korset. Lyft de kraftlösa händerna, förstärk de utmattade, stöd dem, då de börjar halta. Fader vår o.s.v.

Evangelium 1. Tim. 1: 15

Andra böndagens aftonsångs text finns upptecknad i 1 Tim. 1:15 och orden lyder så: "Det är sanningens ord och för all del värt att tas emot, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, av vilka jag är den störste." Med ledning av denna text skall vi genom Guds nåd betrakta, hur Kristus Jesus har kommit för att frälsa syndare. 1. Från syndens straff. 2. Från syndens makt.

Första betraktelsen visar, hur Kristus Jesus, Guds Son, kom i världen för att frälsa syndare från syndens straff. Då människan blev så olycklig, att hon genom ormens list föll i synd och gjorde ett stort brott mot Guds bud, blev människan utdriven från paradiset. Detta olydiga barn drevs ut ur Förälderns hus och hon blev vredens barn, det är, Förälderns vrede föll över henne. Då en jordisk förälder inte kan beskydda sådana barn som gör hor och stjäl och visar annanolydnad alldeles inför ögonen på föräldern, hur kan då den himmelske Föräldern hysa i sitt hus sådana som lever så? Han måste driva bort sådana barn som gör hor och stjäl. Han kan inte beskydda sådana horor och tjuvar, eller i sitt hus hysa dem, som gör Föräldern ärelös. Ty barnens hordom och tjuvnad tar hårt på föräldrarnas ära, i synnerhet då ovännen anklagar dem natt och dag och säger: "Det är ju vackra barn du har, horor och tjuvar!" Hur kan föräldern tåla sådana fräcka anklagelser som fienden för fram till honom? Sådana anklagelser gör ont i föräldrarna. I synnerhet om fiendens oförskämda skällande vore ogrundat, men då barnen är skyldiga så kan föräldern inte ständigt höra sådana anklagelser utan han måste driva bort barnen från sitt hus för att slippa höra fiendens ständiga beskyllningar: "Du är horors och tjuvars fader, ditt hus är ett riktigt näste för horor och tjuvar, och sådana beskyddar du i ditt hus."

Är det trevligt för föräldern att höra sådana anklagelser av fienden? Känn nu efter, föräldrar, om ni har ett föräldrahjärta, och bedöm av era egna hjärtan, om ni i ert hus kunde hysa sådana barn, som gör hor och stjäl alldeles inför ögonen på sina föräldrar. Föräldern måste för sin egen heders skull driva bort sina barn från sitt hus för att fienden inte skulle börja beskylla honom för att vara horors och tjuvars fader och beskyddare. Detta är ett av skälen, varför Gud drev bort människan från paradiset. Vilken glädje kan den förälder ha, som måste driva bort sina egna barn från sitt hus och göra dem arvlösa?

Som det nu är sagt, ligger alltså alla människor av naturen under lagens förbannelse som vredens barn så länge de inte börjar klappa på nådens dörr genom ånger och bättring. De sorglösa och oväckta känner dock inte denna Guds vrede eller denna lagens förbannelse som ligger på dem. De tänker: "Nog är Gud nådig, inte är han så sträng att han driver bort sina egna barn från sitt hus." Så tänker alla horor och tjuvar och säger: "Ingalunda driver Gud ut oss på landsvägen för att vi skulle dö där, hur mycket vi än skulle göra hor och stjäla." De säger ytterligare: "Det är ingen rätt förälder som driver bort sina barn för hordom och stöld." Men må sådana människors försvarare först säga, vilken rätt sådana barn har att vara i förälderns hus, eftersom de med sina syndiga gärningar och sitt syndiga beteende gör föräldern ärelös och slutligen bringar föräldrarna med sorg i graven.

Ingen av profeterna har kunnat bestraffa David för stränghet och obarmhärtighet mot sin son Absalom, då David drev bort honom från sitt hus och vägrade honom att komma inför sina ögon innan en sann ånger hade ägt rum. De sorglösa anklagade nog David för stränghet och obarmhärtighet mot Absalom, då han inte förlät Absalom de brott han hade gjort, fast Absalom inte hade haft någon ånger över sina synder, utan ärelystnad och gamle Adam i sitt hjärta. Den sorglöse hövdingen Joab förmådde några listiga gummor att tilltala David och be, att han skulle förlåta mördaren Absalom sina synder. Men hur emottog sonen sin faders nåd, då David lät sig böjas därtill, att sonen fick lov att komma inför sin faders ögon? Jo, densamme sonen började sedan förtala sin fader och lyckades vinna människors hjärtan på sin sida. Därför beslutade han att göra uppror mot sin fader och utropa sig till konung. Allt detta fick fadern som lön för all den godhet han visat emot sin son.

Sådana är även horor och tjuvar, som inte grips av sann ånger. De beskyller sina föräldrar för stränghet och obarmhärtighet, då de inte låter dem göra hor och stjäla i förälderns hus och inför deras ögon. I början var människan Guds barn i oskyldighetens tillstånd, medan hon var den yngsta av alla Guds barn och var ännu så liten och hjälplös, att den himmelske Föräldern kunde älska henne och lät henne vara i paradiset. Men när ormen lyckades genom sin list bedra henne och locka henne till olydnad, då blev hon hora och tjuv, och detta tog så mycket på Förälderns ära, att han var tvungen att driva bort henne från sitt hus, i synnerhet då fienden nu kunde beskylla honom: "Du beskyddar horor och tjuvar, och ditt hus är ett riktigt näste för horor och tjuvar." På detta sätt blev nu Guds förra barn vredens barn, och fienden tog hand om henne och började alltså beskydda horor och tjuvar samt lärde dem att göra narr av Förälderns tårar.

Denna beskrivning har tagits direkt ur föräldrahjärtat. Alla föräldrar borde nu förstå, att sådan är förälderns natur. På detta sätt har de olydiga barnen blivit horor och tjuvar, och på detta sätt har de samma barnen blivit vredens barn. Detta är det syndastraff som har kommit över de barn som lever så. De är utdrivna ur Förälderns hus och uteslutna ur Föräldrahjärtat och blivit arvlösa. Detta är det största straffet som kan drabba barnet, att han inte längre är ett barn, utan ett främmande eller oäkta barn som Föräldern inte kan erkänna som sitt eget.

Från detta syndastraff kom nu Frälsaren för att frälsa syndare, nämligen från Faderns vrede, eller såsom Luthers lära lyder: "Kristus, Guds Son har lidit helvetets pina och kval för att han skulle stilla Faderns vrede och försona Fadern med oss och på så sätt ta bort lagens förbannelse som vilade på oss, vilket var det eviga straff som vi hade förtjänat."

Men denna Luthers tro blir motsagd av världsvisa på många håll. Först säger världens visa så: "Fadern har inte varit vred. Kristus har inte genom sitt lidande stillat Faderns vrede, inte heller har Kristus kommit för att försona Fadern med oss, utan han har kommit för att försona oss med Fadern." Kanhända denna ordstrid låter precis såsom om det skulle vara lika om Luther säger: "Kristus har kommit för att försona Fadern med oss", och såsom världens visa säger: "Kristus har kommit för att försona oss med Fadern," så låter det först som om det vore endast en ytterst liten skillnad mellan dessa meningar. Men den människa som har ett väckt samvete, känner verkligen vad det står i Bibeln om Guds vrede, att Fadern utan Kristus är vred på syndarna. Men Guds vrede är dock inte liksom gamle Adam hos människan. Gud har inte i gamle Adam drivit människan ut ur paradiset. Men vreden betyder i Bibeln Guds stränga rättfärdighet som kräver straff. Det är lagens förbannelse som vilar på syndarna intill dess att Guds stränga rättfärdighet blir uppfylld genom Kristi död. Men världens visa motsäger även denna Luthers lära. De säger: "Gud har inte lagt syndastraffet på sin Son, och syndarna har inte störtat Frälsaren i en sådan pina och ett sådant kval. Fadern har inte behövt bli försonad genom Kristi död, och Kristus har inte genom sin död förtjänat något åt oss." "Men", säger de, "han har endast lärt människorna, hur de skall bli försonade med Gud, nämligen genom en sann bättring." Ty även världens visa fordrar bättring av dem som lever alltför grovt. Denna bättring som även världens visa fordrar av mördare, horor, tjuvar, fyllhundar och andra grova syndare är inget annat än egen bättring.

Även här finns några dygdiga som genom egen bättring stillat sitt samvete och blivit försonade med den onde men inte med Gud. Endast de botfärdiga och troende har blivit frälsta från syndens straff genom Kristus som själv tog Faderns vrede och lagens förbannelse på sig och uppfyllde Guds stränga rättfärdighet i örtagården, där han var i förfärlig pina och samvetskval och led helvetets pina för syndarnas skull. Detta lidande utgör en fullkomlig återlösning. Guds vrede och lagens förbannelse störtade Guds Son i helvetet. Nu beror det endast därpå, om de botfärdiga förmår tro, att Jesus, Guds Son, har återlöst deras själar. Den som inte förmår tro, att hans själ är fullkomligt återlöst, måste själv ta Guds vrede och lagens förbannelse på sig och stiga ned i helvetet och betala syndaskulden.

Vad tänker ni botfärdiga, bedrövade och med otron kämpande? Har Guds Son förmått återlösa era själar från helvetets kval? Har han förmått betala er syndaskuld? Eller vill ni själva betala er skuld och försvara er på domedagen? De sorglösa säger nog: "Vem skall svara för oss? Själva måste vi svara. Ingen annan svarar för oss." Vill ni botfärdiga ta Jesus till er försvarare, eller vill ni själva svara för er? Jag vet, att egenrättfärdigheten ofta predikar för de botfärdiga: "Ni ska inte tro att Guds Son ställer upp som försvarare för botfärdiga djävlar. Men hellre får botfärdiga änglar tro än botfärdiga djävlar, ty djävlarna kommer aldrig in i himmelriket hur botfärdiga de än skulle vara." Ja så, botfärdiga änglar! Var är ni nu, ni botfärdiga änglar? Egenrättfärdigheten predikar för de botfärdiga djävlarna, att de djävlalika aldrig kommer in i Guds rike, hur mycket de än skulle försöka. Och ni botfärdiga djävlar, visst tror ni, att egenrättfärdigheten har kommit från himlen för att förkunna sanningen för er, att ni har inget tillträde till Jesus förrän ni blir änglar? Inte har Kristus Jesus kommit för att frälsa syndare utan änglar har han kommit för att frälsa. Är det så, då får alla botfärdiga djävlar fara till helvetet, om sådana tas emot där. Men jag tänker, att alla dygdiga djävlar driver alla botfärdiga djävlar ut ur helvetet genom att säga: "Gå bort härifrån, du skrymtare!" Sådana blir ju dragna ut ur huset som är i rörelser . Vart skall ni då fly, ni botfärdiga djävlar, då ni blir utdrivna från helvetet? Jag tänker, att ni slutligen måste gå och klappa på himlens dörr, ty dörrväktaren har sagt: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare." Klappa blott och stå inte stumma bakom dörren! Klappa kraftigt, klappa så att hela huset dånar! Nog måste dörrvaktaren komma och släppa in de botfärdiga.

Andra betraktelsen. Kristus har kommit för att frälsa syndare från syndens makt. I detta ställe vill fienden slå ned vad Kristus har byggt upp. Ty om det för de botfärdiga är svårt att tro, att Kristus har frälst dem från syndens straff, så är det ännu svårare att tro, att Kristus har frälst syndarna från syndens makt, då även de troende känner så mycket synd hos sig. Om de troende blev syndfria liksom nådetjuvarna, så skulle det inte vara så svårt för dem att tro, att Kristus har frälst dem från syndens makt. Men då den onde rent av vill förgöra dem genom sina frestelser och frambär så mycket synd, så omskapar egenrättfärdighetsdjävulen sig till en ljusets ängel och predikar där i förnuftet: "Är en sådan kristen, som är precis som djävulen själv?" "Är en sådan fri från syndens makt, som syndar så mycket varje dag med tankar, begärelser och lustar, och är så ful som djävulen själv? Är en sådan kristen?" "Ingalunda," säger egenrättfärdigheten, och alla fariséer, alla dygdiga, alla överstepräster och alla skenheliga tillstyrker det. Alla djävlar i helvetet betygar, att en sådan inte är kristen, som är så ond som romarbrevets sjunde kapitel beskriver.

Och då Luther skriver till de tvivlande och otrons fångar: "Synda ännu mer, men tro desto fastare. Vi måste synda så länge vi finns till här. Lammet, som borttager världens synder, från honom skall inte synden skilja oss, även om vi bedrev hor och mördade tusen gånger tusen gånger om dagen." Hör ni nu, ni dygdiga djävlar, vad detta är för en lära? Och ni otrons fångar, tror ni att det är en rätt lära, då han befaller att synda ännu mer, och predikar så mäktigt om tron, att hela påvedömet häpnar och förskräcks? Påvens präster säger, att denna Luthers predikan om tron är en av djävulen besatt människas tal och en styggelse av falsk lära, då han säger, att synden inte kan skilja oss från Frälsaren, även om du hade gjort hor tusen gånger om dagen, så skall du ändå tro. Är denna Luthers lära en rätt lära? Det låter i de påviskas öron såsom själva djävulen hade uppstått för att förkunna en sådan styggelse av falsk lära. Men den som rätt förstår dessa Luthers ord, skall känna, att det är ett rätt evangelium. Ty den människa som rätt har uppvaknat känner nog, att hon har gjort hor och mördat, om inte tusen gånger men dock sju gånger om dagen, fast inte med kroppens lemmar, men dock med tankarna. Och likväl, fast du skulle ha begått hor och mördat tusen gånger tusen gånger om dagen, måste du tro att du är kristen, du är Guds barn.

Så predikar Luther evangelium för otrons fångar. Är detta rätt evangelium, som Luther predikar för er? Är det möjligt att tro, att detta Luthers evangelium är rätt evangelium, då de påviska säger, att detta är ett tal av en av djävulen besatt människa och en styggelse av falsk lära? Men nu säger jag till er, ni otrogna, att om ni orkar tro vad Luther på detta ställe predikar, så får ni erfara, om denna lära är av Gud. Nu beror det blott därpå, om ni tror att detta är av Gud, så får ni känna och erfara, att det är av Gud. Om ni inte tror, så skall ni förbli i era synder och Luthers evangelium förvandlas i ert tycke till den ondes evangelium, och ni måste säga som de påviska: "En sådan lära är ett tal av en av djävulen besatt människa och en styggelse av falsk lära."

Hur är det, ni botfärdiga själar, är Luthers evangelium rätt evangelium? Orkar ni tro, att den som gör hor och mördar tusen gånger om dagen, är kristen? Jag tror, att alla horor och tjuvar och mördare blir saliga, som tror detta evangelium. Men de som inte tror detta Luthers evangelium skall falla i helvetet, fast de inte skulle ha gjort hor eller mördat en enda gång. Kom nu ihåg, att de som tror, får komma till himlen. Där får de glädjas och fröjdas vid Lammets bröllop. Där får de sjunga den nya psalmen, amen, halleluja! Där skiner solen rätt över huvudet. Där dansar de botfärdiga och troende hororna på himlens guldgolv. Amen.

Handskriven avskrift / Laestadiana 8 / Uleåborgs landsarkiv /

UP / PS 614 / P 667

Eftersom dagens predikan i 1956 års Evangeliepostilla inte finns tillgänglig som handskrift ersätts den med denna predikan.