Nr 73 MIKAELS
DAG
Simon! Se, satan har begärt att få sålla era själar som
vete, men jag bad för dig, att din tro inte skall bli om intet. Luk. 22: 31 –
32.
Vi hör av dessa ord, vad Satan gör med människorna. Hans
avsikt är att genom synden och frestelserna få tillfälle att sålla deras själar
som vete. I synnerhet vill han göra mjöl av deras själar som blir lärare för
andra . Petrus var den fasta klippa på vilken Frälsaren ämnade bygga sin
församling. Denna klippa ville Satan slå ned innan den skulle bli befäst.
Därför ledde Satan honom in i frestelsernas eld och var nära på att mala mjöl
av Petrus själ, av vilket han ämnade koka gröt åt sig. Om Frälsaren inte hade
bett för Petrus, så hade säkert Satan gjort mjöl av hans själ och lett honom i
tvivel efter sitt fall, då han förnekade Frälsaren. Om Frälsaren inte hade bett
för honom, så skulle säkert Petrus tro ha gått om intet, såsom den redan höll
på att gå förlorad då allt hans hopp gick om intet genom Jesu död. Petrus hade
övergett hela sitt jordiska uppehälle i det syftet att han skulle bli en mäktig
man när Jesus blir konung. Den döda tron som fanns i skallen blev helt utplånad
genom Jesu död. Så måste den döda tron och det fåfänga hoppet gå om intet innan
den levande tron kan träda in.
Men den levande tron är i frestelsens stund sällan ens så
stor som ett senapskorn. Den är ibland så svag, att Frälsaren måste be för
Petrus, för att denna trons gnista inte skulle slockna. När nämligen Satan
börjar sålla människosjälar genom inre och yttre frestelser, då uppväcker han
tvivel i en kristens hjärta och säger: "Inte är du Jesu egen, då så många
frestelser dyker upp eller fortfarande är kännbara. Du är helt i den ondes
våld, då du har så många frestelser och onda tankar." Om fienden förmår en
kristen att först förneka sin kristendom inför världen och därtill att tro, att
Frälsaren inte längre bryr sig om honom, då han ännu känner så mycket synd och
så många frestelser, så får fienden tillfälle att göra mjöl av hans själ. Och
fienden skulle snart göra gröt av mjölet om Jesus inte ständigt bad för den
eländige själen, att hans tro inte skulle gå om intet.
Ty en kristens tro är ofta så svag, att den är nära på
att gå om intet, om inte den nådefulle Frälsaren bad för honom. Den levande
tron är nämligen inte så stark som den döda tron. En bekännare av den döda tron
är ibland så dristig, att han ämnar ta Frälsaren om halsen och kyssa honom,
fast djävlaträcket luktar från hans onda andedräkt, och den döda trons slem
rinner ur hans mun. Likväl går han liksom Judas och kysser Jesus. Däremot en
kristen, som har den levande trons gnista, fast den inte är så stor som ett
senapskorn, vågar knappast kyssa Jesu fötter. Hon till och med torkar med sitt
huvudhår de orena tårar som faller på Frälsarens fötter, ty hon känner, att hennes
tårar inte är värdiga att falla på Frälsarens fötter.
Men den döda tron, ur vilkens mun lukten av djävlaträcket
kommer ut, och ur vilkens mun den döda trons slem rinner, vågar gå och ge Jesus
en judaskyss. Ty den döda trons bekännare har ju inte frestelser som en
kristen. Fienden frestar inte alls dem som troget tjänar honom. Varför skulle
han fresta dem som tjänar honom genom dryckenskap, svordom och sprithandel.
Sina egna frestar han aldrig, ty de tjänar honom troget. Men dem försöker han
koka och steka som håller på att bli befriade från hans klor. Han frestar inte
dem som har den naturliga dygden som salighetsgrund. Han låter dem leva i fred
i den tron, att de är dygdiga, och att de genom sin dygd blir saliga. Han
berövar inte deras tro som har en död tro. Han låter dem tro, att de är Jesu
egna. Vad bryr han sig därom, att de har den döda tron i skallen, om han blott
får behålla makten i hjärtat.
Men de kristna vill han beröva den trons gnista de har.
Då han först reser en förfärlig strid genom frestelserna, skjuter han glödande
pilar i deras hjärtan, uppväcker onda tankar och inger sådana fasansfulla
förskräckelser. Och sedan han frestat dem en tid genom onda tankar, lustar och
begärelser, inger han åter tvivel i den eländiga människans hjärta och säger:
"Inte duger du åt Frälsaren, då det finns så mycket ondska och orenhet hos
dig. Du är helt i den ondes våld, då du har så mycket synd. Det lönar sig inte
ens att försöka komma till Frälsaren i ett sådant tillstånd." Med sådana
tankar försöker fienden ansätta Jesu får och leda dem i tvivel för att de inte
skulle fly till Herden.
Denna en kristens strid med draken är avbildad i dagens
epistel, där Frälsaren visar, hur Mikael och hans änglar strider med draken.
Denna stora strid sker för det första i en kristens eget bröst, för det andra
på ett synbart sätt i världen, för det tredje på ett övernaturligt sätt i
himlen. Den onde vill nämligen störta den troende själen från nådaståndet genom
de brinnande pilar som han skjuter in i en kristens hjärta. Mikaels änglar är
de kristna, som den onde eller draken vill driva bort från himlen eller
nådaståndet genom frestelser och tvivel. Han är de kristnas anklagare, då han
inger sådana tankar i en kristens hjärta, att den som har så mycket synd inte
duger åt Frälsaren. Men detta djävulens anklagande och hotande går om intet, då
en kristen genom levande tro flyr till Frälsarens sköte.
En kristen övervinner djävulens frestelser genom Lammets
blod och Andens vittnesbörd. Sedan kastas draken ned på jorden, det vill säga,
då det inte längre finns rum för djävulen i den kristnes hjärta efter att det
blivit renat med Lammets blod och genom försoningen. Den onde måste fly från
den himmel som finns i den försonades hjärta, och sänka sig nedåt till jorden,
det vill säga, till människans kött, där han bär stor vrede genom köttets
frestelser och vet, att han har en kort tid kvar. Detta är den osynliga och
andliga striden som äger rum i himlen mellan Mikael och draken, och om denna
strid vet världsmänniskorna intet.
Den andra striden äger rum på ett synbart sett mellan de
kristna och världshopen. Då nämligen världens sorglösa människor inte får
samvetsfrid på grund av de kristnas förebråelser, uppeggar draken sin hop till
vrede mot de kristna. Ormynglen slingrar sig i hjärteroten, då världshopen
börjar visa sitt hat mot de kristna genom eld och svärd eller fångenskap och
böter. Och denna förföljelse mot de kristna började genast då den rätta
kristendomen uppenbarade sig i världen. Världens barn har så stor vrede mot de
kristna, att de törstar efter de kristnas blod. Världens barn tvättar sina
själar rena med de kristnas blod liksom Pilatus. Men världens barn känner inte
vreden som de har. De säger att det inte är vrede utan det är samvetet som
kräver dem att handla så. Samvetet kräver att de skall anklaga de kristna,
dessa falska profeter som leder människorna på fel väg, smädar Gud och föraktar
världens gudar, berövar människorna deras gamla tro och leder dem i tvivel om
sin salighet, inte heller ger samvetsfrid för hederliga människor. För allt
detta måste de kristna bli straffade enligt världslig lag.
Och när denna stora strid mellan de kristna och världens
barn sker i himlen, då segrar de kristna med Lammets blod och genom deras
vittnesbörds ord. De segrar med sin tro, nitälskan och dristighet att bekänna
Jesu kraft, likaså genom sin tapperhet och kärlek, så att de inte älskar sitt
liv intill döden. Då de kristnas tro och kärlek förstärks genom den yttre
förföljelsen, så att fienden inte längre förmår förskingra Jesu får genom
inbördes tvister, då kastas draken ut ur himlen eller de kristnas församling.
Då har Satan inte längre rum i himlen, det är i andlig mening, bland de
kristna. Han kan inte skada de kristna, fast han ännu skulle dräpa deras
kroppar. Men då blir han kastad ned på jorden eller i världsmänniskornas
hjärtan, och där uppehåller han stor vrede. Där i världshopen reser han ett
sådant förfärligt liv vetande att han har kort tid kvar.
Nu har djävulen blivit kastad ned på jorden. Nu har Satan
blivit fri i världen. Man hör inget annat än uppror, tvedräkt och inbördes
strid samt blodsutgjutelse överallt. Om det inte blir någon ändring i
människornas tro och leverne, så skall Satan göra slut på hela världen, fast vi
som befinner oss i den yttersta vrån av världen nu får vara i fred. Men vem vet
hur länge? Om denna de kristnas anklagare får lite tid att se sig omkring, nog
ser han även på oss med noggranna ögon. Han är skarpsynt att se fel i de
kristnas leverne. Om han finner någon laglig orsak, skall han nog snart anklaga
de kristna inför landshövdingen Pontius Pilatus, att de är upproriska mot
honom, hindrar hans sprithandel, gör hans supkamrater galna, inte längre tar
emot djävulsträck ur hans hand, förleder hans barn till avfall från sina
föräldrars gamla tro och åstadkommer ofrid i församlingen så att hederligt folk
inte längre får ha samvetsfrid på kyrkovägen. För all denna ofrid ämnar Guds
barns åklagare fråga efter sin ära i den jordiska rätten, ty han har nu stor
vrede och vet att han har kort tid kvar.
I dagens evangelium visar vår dyrbare Frälsare, vem som
är störst i himmelriket, och han lär de kristna att undvika de frestelser
varigenom oskyldiga själar förleds till synden. Må den nådige Frälsaren ge sin
välsignelse till alla föräldrar, att de inte skulle visa ett dåligt föredöme åt
sina barn med sin vandel, och till alla lärare, att de skulle utdela sanningens
ord till ordets åhörare enligt vars och ens behov, och till all överhet, att
kristendomens rena lära inte skulle bli förhindrad av dem, ty det finns så
mycket förargelse, fåfänga, våld och mord i världen, att var och en får vara
aktsam för sitt liv. Om det inte blir en förändring i världsmänniskornas
leverne, så torde världen inte bestå länge till. Sådana tidens tecken börjar nu
bli synliga som enligt Frälsarens förutsägelse är den yttersta tidens tecken.
Må alltså alla väckta och benådade själar be, att den nådige Herren Jesus måtte
bevara oss för världens frestelser och lockelser, och att han måtte ge oss
tålamod att bära hans kors intill sista andedraget, så att de få utvalda
själarna inte skulle bli förförda eller frestade över sina krafter förrän
Brudgummen kommer och hämtar sin utvalda brud från sorgedalen till himlen.
Amen. Fader vår o.s.v.
Evangelium: Matt. 18: 1 - 5
Med ledning av vårt heliga evangelium bör vi denna heliga
stund betänka, vem är den störste i himmelriket? Första betraktelsen: Den som
är minst, är den störste. Andra betraktelsen: Den som är störst är den minste.
Må den himmelske Herren Jesus låta det ske, att alla stora måtte bli så små att
de skulle rymmas in genom den trånga porten, och att alla små måtte bli så
stora att de inte längre skulle rymmas in genom helvetets port. Amen.
Första betraktelsen. Den som är minst, är den störste i
himmelriket. Vi hör av evangeliets berättelser, att lärjungarna ofta frågade
Frälsaren, vem som är den störste i himmelriket. Redan när Sebedeus söner bad
Jesus om att få sitta den ene på högra och den andre på vänstra sidan i hans
rike, var deras avsikt att få bli de största i himmelriket. Men då blev de
andra lärjungarna bittra och avundsjuka på Sebedeus söner, för att de ville gå
förbi dem och bli de största. Men Frälsaren åter ställde denna fråga till dem:
"Kan ni dricka den kalk som jag måste dricka? Kan ni lida den plåga som
jag måste lida?" Härav förstår vi, att den som vill bli främst i
himmelriket måste dricka den kalk som Frälsaren har druckit, eller lida de
plågor som Frälsaren lidit. Och fast Sebedeus söner trodde sig kunna lida sådan
plåga, lovade han likväl inte dem den stora äran att få sitta på den högra
eller vänstra sidan i hans rike.
En annan gång kom de åter och frågade Frälsaren:
"Vem är störst i himmelriket?" Då ställde Jesus ett barn framför dem
och bjöd dem att bli lika små som detta barn. Tredje gången började lärjungarna
åter tvista med varandra, vem av dem som var den störste . Då sade Frälsaren
att den yngste skulle vara den störste. Fast vi nu väl förstår, att de stred om
äran, och trots att Frälsaren gav dem sådana svar, att de skulle sluta sträva
efter ära, ville denna ärelystnad dock följa dem ända till Frälsarens död. Om
vi nu ville förstå, vad denna fråga betyder: Vem är den störste i himmelriket,
så måste vi först formulera denna fråga så: Vem är den bäste kristne? Av
Frälsarens första svar till Sebedeus söner förstår vi, att den störste
korsbäraren är den bäste kristne. Den som har lidit mest för kristendomen är
den bäste kristne. Men vem skulle nu våga träda fram inför Guds ögon och säga:
"Jag har lidit mest för kristendomen." När en svår förföljelse kom
över de kristna, då ansågs den för den bäste kristne som hade fått de flesta
såren för kristendomens skull. Därför kan vi inte av detta kännetecken avgöra
vem som skulle vara den bäste kristne.
Ett annat svar på frågan: vem är störst i himmelriket,
gav Frälsaren i dagens evangelium, då han ställde ett barn framför dem och bjöd
dem att bli som barn. Den som nu vill bli den bäste kristne, skall bli som ett
barn. Ett litet barn är störst i himmelriket, därför att det inte har så mycket
synd som en vuxen människa. Men vem är nu den människa som vågar säga, att hon
inte syndat mer än ett nyfött barn? Vi har hört några dygdiga människor berömma
sig, att Gud inte har anledning att förebrå dem för uppsåtliga synder. De torde
vara riktigt heliga som kan tvätta sig rena från alla uppsåtliga synder. Men
jag fruktar att det är djävulen som överskyler deras synder och gräver ned
deras ondska i jorden. Frälsaren bjuder oss att bli som barn i ödmjukhet och
undergivenhet. En vuxen människa har nämligen stor själviskhet, stor ära,
egenrättfärdighet och världskärlek. Men ett nyfött barn är fritt från dessa
hemsynder som gör den vuxna människan så stor och uppblåst , att hon inte alls
ryms in genom den trånga porten förrän dessa den onde andens yngel kramas ut ur
hennes hjärta. Hon ryms inte in genom den trånga porten förrän hjärtats
svullnader utpressas, piskas och sönderkrossas genom den sorg som är efter Guds
sinne. Ett nyfött barn som endast har arvsynd, kan därför födas på nytt utan
plåga och smärta genom den allmänna nåden som vunnits genom Frälsarens förtjänst.
Den som vill bli som ett barn måste bli så dygdig att han kan säga: "Jag
har aldrig syndat. Jag har ingen världens ära. Jag har ingen egenrättfärdighet.
Jag har ingen världskärlek. Jag har ingen högfärd eller vrede, avund eller
köttslig begärelse." Så syndfri blir människan, då den onde förvänder
ögonen på henne och döljer alla synder. Men den som har öppna ögon måste
bekänna med Job, att "människan dricker orättfärdighet som vatten."
När lärjungarna tvistade med varandra om vem som var den
störste, svarade Frälsaren, att den yngste är den störste. Om vi nu ville efter
detta kännetecken sluta vem som är den bäste kristne, skulle vi genast finna,
att den yngste är den som känner sig vara allra sämst bland de kristna, det
vill säga, den som har den inre övertygelsen att alla andra är bättre än han,
den som känner sig vara ovärdig att bära det kristna namnet. Paulus bekände sig
som den störste bland syndare och ansåg sig ovärdig att vara apostel, emedan
han hade förföljt Guds församling.
Från denna de kristnas förföljelse är nästan ingen fri.
Den som blivit väckt genom de kristnas förmaningar, har säkert i sitt naturliga
tillstånd vredgats på dem som bestraffat honom för orättfärdighet. Men inte
heller denna synd blir för alla så stor samvetsplåga som för Paulus, som ännu i
det benådade tillståndet ångrade, att han hade hatat de kristna.
Vi hör av alla omständigheter, att den minste är den
störste i himmelriket, det är: den störste syndaren är den bäste kristne. Den
som känner sig som den sämste, han räknas som den bäste inför Gud. Den som
känner sig ovärdig att vara bland de kristna, han räknas som värdig. Den som är
yngst, vare som den äldste. Den som är mycket ödmjuk och undergiven, han är den
högste. Den som är nedtrampad och föraktad, han är upphöjd. Den som blivit
ärelös, han har fått ära. Den som är dålig och oduglig , den är mäktig och
stark. Den som är nedtryckt, den har lyfts upp. Den som är sjuk, den är frisk.
Den som är bedrövad, den är glad. Den som gråter, den skrattar. Den som är
lemmalytt, den hoppar som en hjort. Den som är sämst av alla, den är bäst av
alla.
Andra betraktelsen. Men den störste är den minste.
Lärjungarnas strävan och kapplöpning efter ära har velat följa de kristna
intill denna dag. Ju sämre människorna har varit i kristendomen, dess större
har deras ära blivit upphöjd i världen. Så att påven som är den störste i
andligt högmod men sämst i kristendomen, har genom självgjord ödmjukhet vuxit
till den högste i världens ära. Påven kallar sig för alla slavars slav, men
hade under en period upphöjt sig till alla herrars herre, så att alla konungar
och kejsare kysste hans skor. Han uteslöt från himmelriket alla som inte
ödmjukade sig inför honom. En kejsare måste barfota stå på knä tre dygn framför
påvens fönster innan han fick förlåtelse för sina synder. Varifrån hade påven
fått makten att döma till helvetet alla som inte böjde sig för honom? Han hade
tagit den makten från Skriften genom falsk skriftförklaring. Den onde hade
förvänt hans syn genom andligt högmod. Och människorna var så tokiga att de
trodde på honom som på Gud. Om nu de kristna som i början var de sämsta bland
alla människor, föraktade, betryckta, hatade och förkastade, skulle växa till
så stora i världens ära att alla världsherrar skulle börja tjäna dem och
högakta dem, så skulle den onde ha förvänt deras ögon, och de skulle vara ännu
värre inför Gud än uppenbara horor och tjuvar.
Men här är fråga om vem som är störst i himmelriket.
Lärjungarna tvistade med varandra om äran, och ville veta vem som vore den
bäste kristne. Och denna strid har ännu inte helt upphört. I världen anses den
som den bäste kristne som är en lugn och hederlig man och mycket prisad av
alla. Men de kristna tror att den är den bäste kristne som är störst bland
syndare, den som är hora, tjuv och rövare, den som har varit i största plåga
och kval för sina synders skull. En sådan som gråter, suckar och klagar. En
sådan som skäller på hederligt folk och bestraffar världsmänniskorna för
orättfärdighet. En sådan som är hatad och föraktad av världsmänniskorna och som
i världen anses för falsk profet, med mera. Men detta godtar inte alls världens
dygdiga människor, inte heller den döda trons bekännare. Världens dygdiga
människor tycker att de som gråter och suckar är skenheliga, och de som skäller
och förebrår gör sig själva fromma och anser sig vara bättre än andra, är i
andligt högmod, håller sig själva för kristna och föraktar andra människor .
Den döda trons bekännare tror att de som inte ger hederliga människor
samvetsfrid är falska profeter men inte kristna. Och de som vill utrota den
gamla döda tron sägs nedtrycka människor i tvivel.
Men här är nu fråga om vem som är störst i himmelriket.
Påven anser sig själv för den bäste kristne, fast han med munnen bekänner sig
vara alla slavars slav, men i hjärtat anser sig för den allra heligaste, och
genom det andliga högmod som finns hos honom, dömer han alla de själar till
helvetet som inte böjer sig för honom. Den naturliga dygden som har världslig
vishet och stort förnuft i skallen anser den för den bäste kristne, som lever
dygdigt, äras och aktas högt i världen.
Luther som har legat två år i samvetskval och tvivel
fordrar rätt ånger och levande tro av de kristna och säger den vara bäste
kristne som har en fast tro på Frälsaren, om denna tro visar sig vara levande
genom kristlig kärlek. Men den kristliga kärleken uppenbarar sig däri, att en
kristen älskar sina bröder inte blott med hänsyn till kroppen utan även till
anden och själen. Han hjälper de behövande om han har råd, men förmanar och
råder de sorglösa, vare sig de vill höra honom eller inte.
Om nu en kristen för detta förmanande blir hatad,
förföljd, smädad och föraktad av världens blinda hop, om han för sanningens
skull släpas inför domstol, fängslas, drivs i landsflykt eller pinas och dräps,
om han i denna föraktade belägenhet ber för dessa olyckliga själar som hatar
och förföljer honom, om han gråter och ber för de olyckliga själar, som är i så
uselt, eländigt och ömkansvärt tillstånd, då de bemöter hans kärleksfullaste
förmaningar med hån och vrede. Och då han på detta sätt blir hatad och förföljd
för Jesu namns skull, så har honom blivit lovad en stor lön i himlen, inte
därför att han anser sig för den bäste kristne, utan genom den stora nåden, för
den trons och kärlekens skull varigenom han försökt vinna människosjälar för
himmelriket.
Och därav förstår man nu, att lärjungarnas inbördes tvist
om vem som var den störste borde upphöra, då de får höra från Frälsarens mun,
att den som är störst, han vare såsom den yngste. Och den som vill bli den
bäste, han vare sämst. Den som vill bli den högste, han vare den ringaste. Den
som vill bli den främste, han vare den siste. Den som vill stiga högt, han
stige ned. Den som vill sitta i koret, han skall stå vid dörren. Den som vill
vinna ära, han må skämmas . Och slutsatsen av detta är, att den minste är den
störste, och den som är den störste, han är den minste, eller den som anser sig
för den bäste kristne, han är den sämste. Och den som anser sig för dålig och
ovärdig bland de kristna, han är den bäste. Lärjungarnas tvist upphörde efter
Frälsarens död, då all deras ära vändes i sorg. De lämnades att gråta och jämra
sig, då deras stöd togs bort. Men då fick världen riktigt glädjas. Likväl
verkade detta avsked så mycket, att lärjungarna höll bättre samman. All kapplöpning
och gräl upphörde. De måste nu vara som får utan Herde. Och om deras sorg blev
större genom avskedet, så blev också deras längtan efter Jesus liksom deras
inbördes kärlek mera brinnande. Tårarna och suckarna blev flera. Saknaden efter
Jesus blev större och lärjungarna blev åter glada då de såg Herren. Amen.
Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet
Helsingfors / Handskriven avskrift / Isak Poromaas kopiebok / Junosuando
Originalmanuskriptet har omarbetats av L.L.L. 1851 och
avviker i början och slutet från den version som Poromaa kopierat. Årtalet 1853
som UP anger är felaktigt. Denna äldsta version måste vara skriven före 1851./
UP / P 1375 / SW 511 / B 351