Nr 68 DOMSÖNDAGEN 1858

Saliga är de döda som dör i Herren härefter. Ja, säger Anden: "De skall få vila sig från sina gärningar, ty deras gärningar följer dem." Upp. 14: 13.

Då döden är känd för oss alla, och varje steg varmed vi trampar denna syndiga jord , för oss ett steg närmare graven, så är det uppbyggande och trösterikt att höra, att de döda som härefter dör i Herren snart får vila sig från sina gärningar. Och såsom jag förmodar, har de det saliga hoppet, att de snart når vilan efter all strid och kamp. Detta gläder alla trötta vandringsmän och ger ny kraft att sträva, skynda och vandra fortare för att snart komma fram till det stället där de trötta benen får vila. Somliga har inte längre kvar än en fjärdingsväg och andra blott en halv fjärdingsväg att vandra innan de kommer fram till vilostället. Vi måste nu börja räkna ut, hur lång väg vi ännu har kvar till evigheten, då somliga vandringsmän börjar bli trötta och släpa efter. Om vi sade till dem, att vi inte har hunnit längre än halvvägs, och befinner oss mittemellan himmel och jord, så skulle de genast säga: "Vi orkar inte följa er längre, vi måste stanna här halvvägs."

Somliga har redan tröttnat och stannat. För dessa trötta vandringsmän är det nödvändigt att höra, att de inte längre har lång väg kvar. Snart skall även de komma fram till det stället, där de trötta benen får vila. Men för dem blir vägen lång, som tröttnar på vägen och blir efter de andra färdkamraterna. Dem upphinner mörkret och slutligen blir de rov åt alla vilddjur. Till de trötta vandringsmännen skriver himlens Konung: "Saliga är de döda som dör i Herren härefter. Ja, säger Anden: de skall få vila sig från sina gärningar , ty deras gärningar följer dem." Hör ni nu, ni trötta vandringsmän, vad livets och dödens Herre skriver till er: "Ni skall få vila er från era gärningar." Snart får de trötta benen vila, om ni ännu orkar vandra den sista halva fjärdingsvägen. Alla trötta arbetare i Herrens vingård som burit dagens börda och hetta längtar efter vilan och dagslönen. Alla vandringsmän har haft den tanken, då de begav sig i väg, att färden snart skulle ta slut. Och ju längre de vandrar, dess mer längtar de efter, att denna mödosamma färd snart skulle sluta, för att de snart skulle komma fram till det utlovade landet, där mjölk och honung flyter.

Men ordet: "Deras gärningar följer dem" är ett märkligt ord. Då eljest i Bibeln saligheten ges av nåd till de troende men inte efter förtjänst, vad är det då för gärningar som följer dem som dör i Herren? Om de onda gärningarna följer dem, så har man inget gott att vänta. Men om de kristnas goda gärningar följer med till den andra världen, är det svårt att förstå, hur de troende kan säga, att de inte har sett Jesus vara i nöd, och ändå har hjälpt hans fattiga bröder i denna värld, fast de inte minns det på domedagen. Alla de troendes goda gärningar har utplånats från minnet. Hur kan då deras gärningar följa dem? Jag kan inte förstå denna sak, men det vet jag, att arbetarna i vingården får lön av nåd, men inte av förtjänst. Om de sålunda inte minns, vad gott de har gjort åt Jesus, så är det Domarens ensak om han kommer ihåg dem, såsom jag tror han gör för åklagarens skull, som alltid yrkar på att alla skall dömas efter förtjänst och inte efter nåd. Åklagaren får nu höra, att de troende har hjälpt Domaren, då han var i nöd, och att han nu återbetalar dem lånet.

Guds barns åklagare får nu stå som en skamsen hund inför domstolen och säga: "Har jag hört fel, att Domaren har för gåvornas skull befriat några dödens fångar? Men först nu hör jag, att de har hjälpt Domaren då han var i nöd och att han nu måste belöna den goda gärningen enligt rättvisan." "Där finns sålunda förtjänst . Det är inte fel att goda gärningar belönas," säger åklagaren. "Men det är fel, att deras onda gärningar inte alls ihågkoms, fast de var upptagna i protokollet. Men mina undersåtar blir anklagade för sina missgärningar och deras goda gärningar glöms helt. Det var en orätt punkt i domen." Nu får Guds barns åklagare fara med sin hop till helvetet, men Guds barn får gå in i himmelriket och glädja sig. Där har Gud berett bröllop åt den förlorade sonen. Där hoppar de lemmalytta som hjortar. Där dansar brudtärnorna på guldgolvet. Och ni, vandringsmän till evigheten, som står vid dödlighetens strand, snart är denna nådetid slut. Be därför, att ni måtte få komma över den brolösa strömmen genom en salig död, ty Anden säger: "De skall få vila sig från sina gärningar " Hör, nådige Domare, de botfärdigas och troendes suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 25: 31 - 46

Då de som står på den högste Domarens högra sida inte minns när de skulle ha sett honom vara i nöd och ändå hjälpt honom utan att själva veta om det, så måste vi denna nådens stund betänka, varför de rätta kristna inte minns sina goda gärningar, men det gör nog fariséerna. De kristna minns inte sina gärningar som de har gjort av kärlek, eftersom de känner att de har så lite kärlek, att man inte kan bygga något därpå. När de måste hjälpa Jesu fattiga bröder, så känner de en sådan motsträvighet, att de inte kan komma på att de någonsin hade hjälpt Jesu fattiga bröder av kärlek. Om de kristna har så pass samvete, att de hjälper av samvetsplikt, så har de därigenom inte uppfyllt lagen. Sålunda har de kristna ingenting att minnas eller uppteckna.

Men fariséerna lägger sina goda gärningar på minnet och håller räkenskap med Gud. Sålunda kan de säga till de kristna: "Jag har hjälpt de fattiga mer än du." Så säger även de påviska, som grundar sin salighet därpå, att de har tagit hand om de fattiga och hjälpt dem bättre än vad Luthers trosbröder har gjort. De påviska har nämligen en trosartikel, som strider helt emot Luthers tro: att kärleken är den levande trons grund och kännetecken. Men Luther, som kände hur lite kärlek en kristen har, tog och gjorde en märkvärdig åtskillnad mellan tron och kärleken, då han sade: "Kärleken är inte trons grund, utan tron allena skall finnas i rättfärdiggörelsen. Och där får man inte tillägga kärleken, utan den rätta tron allena är saliggörande." Kärleken utgör alltså inte den levande trons kännetecken, utan det är nådens kännedom och den Helige Andes vittnesbörd som utgör den levande trons kännetecken. Och hade inte Luther gjort sådana här skiljelinjer mellan tron och kärleken, så skulle alla de själar gå förlorade som först strax före döden kommer till nådens kännedom. De skulle inte kunna förlita sig på den kännedomen, då kärlekens gärningar har varit otillräckliga. Men även Nikodemus och hans trosbröder har bevisat godhet mot Jesu kropp, vad Jesu lärjungar på grund av sorgen och otron inte kunnat göra.

Hörs det i dagens evangelium, att den överste Domaren minns deras goda gärningar? Säger han: "Jag dog och ni förde min kropp in i graven. Ni har köpt svepning för egna pengar." Vi hör inget sådant, utan de som har hjälpt honom medan han levde blir nämnda av honom. Och på denna tid finns många som för en död Kristus in i graven, fast de hatar den levande Kristus. De offrar mycket för den döda kristendomen, men anser den levande kristendomen för förvillelse. Då alltså de som står på den högra sidan inte kommer ihåg, hur de skulle ha hjälpt Domaren, så kommer denna glömska därav, att de inte har lagt de goda gärningarna på minnet, och de har inte byggt någonting därpå, såsom fariséerna, de påviska och nådetjuvarna jämte Nikodemus trosbröder. Alla de kan säga: "Jag har hjälpt de fattiga mer än du." Sådana kan den nederste domaren påminna ännu på domedagen, hur mycket de har hjälpt de fattiga, men de får ingenting för det.

Men varför påminner den överste Domaren de kristna om deras goda gärningar, eftersom de inte har lagt dem på minnet? Inte har de heller någonsin haft en sådan tro, att de därigenom skulle ha förtjänat något, då deras samveten vittnar, att de mer har sårat än hjälpt Jesus. Men jag tror, att den överste Domaren vill enligt rättvisans form döma alla, för att åklagaren inte skulle finna någon anledning att påstå, att han är en orättvis Domare. Om han sade till de kristna: "Mer har ni plågat mig än hjälpt, men av nåd förlåter jag er," så skulle åklagaren säga: "Domaren måste döma enligt lagen och rättvisan, och rättvisan medger inte, att lagen skall förtrampas. Själv har du stiftat en sådan lag och förkunnat på Sinai berg och sagt: Förbannad vare var och en som inte gör som det står i lagboken. "Dessa väckta, som du har ställt på din högra sida, är horor och tjuvar och mördare. Om du befriar dem, så är du inte en rättvis domare. Du gör mot lagen." För denna åklagares skull måste Domaren döma de kristna enligt förtjänst, nämligen enligt de goda gärningarna, som de har gjort för honom. Sedan får han fritt döma de sorglösa för hjärtats hårdhet, att de inte har hjälpt Jesu fattiga bröder under förföljelsen.

Är ni nu nöjda, ni utvalda, vilka den överste Domaren har ställt på sin högra sida? Är ni nöjda med den dom, som han fäller över er, då han dömer er enligt den lag, som finns i hans eget hjärta, nämligen enligt nådens, kärlekens och barmhärtighetens lag, som ännu aldrig blivit skriven på stentavlor eller i böcker, vilka Guds barns åklagare läser. Där står det skrivet: "Jag gör barmhärtighet mot många tusen, som håller mina bud." Men de utvalda har inte kunnat hålla dessa bud. Ni har allihopa brutit mot lagen. Hur kan Domaren befria er? Jo, på den grunden kan han befria er från lagens förbannelse, att ni har hjälpt honom. Men ni minns inte när ni skulle ha hjälpt honom. Månntro Domaren ljög på den punkten, att ni har gjort gott mot honom, vilket åklagaren inte visste. Och ni vet inte heller själva, när ni skulle ha gjort gott mot Domaren. Hur kan åklagaren veta, att Domaren kan döma dem enligt förtjänst? Och därefter säger Domaren till djävulen: "Enligt förtjänst är de utvalda dömda." De utvalda kan ändå inte förstå annat än att blott av nåd och inte av förtjänst är vi befriade från lagens förbannelse.

Är ni nu nöjda med domen, ni utvalda? Jag tror, att Barabbas inte frågar efter, hur Pilatus kunde förvandla rätten så, att rövaren och mördaren blev fri och Guds Son måste dö oskyldigt. Guds Son skulle inte ha kunnat förvandla orättvisa till rättvisa, om han inte själv lidit straffet. Men då den onde har förvandlat rätten till orätt under Pilatus tid, så har Guds Son genom sig själv förvandlat er orättfärdighet till rättfärdighet, er ondska till godhet, ert hat till kärlek, er bedrövelse till glädje. Och ta nu i besittning det rike, som är tillrett för er från världens början, och regera över hedningarna med järnriset så som Kristus själv beklädd med vita kläder, och så som det andliga prästerskapet och ropa: "Hosianna, Davids Son, som har förvandlat stadgar och rätten den onde till harm och sinnesförbittring." De orättfärdiga räknas nu som rättfärdiga, och de rättfärdiga som orättfärdiga. Amen!

1. Avskrift: Isak Poromaas kopiebok. / I privat ägo i Junosuando / 2. Avskrift: Koskamos samling / Uleåborgs landsarkiv /

UP / PS 502 / P 1266 / B 336