Nr 67 DOMSÖNDAGEN 1853

Men de fega, och otrogna, och grymma, och mördare, och bolare, och trollkarlar, och avgudadyrkare, och alla lögnare, skall få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel, vilket är den andra döden. Upp. 21: 8

Detta är en förskräcklig dom över dem, vilkas leverne är sådant som här uppräknas. Vi känner och ser dagligen sådana människor, som är fega. De är sådana som är rädda för sanningen och den rätta kristendomen, ty deras gärningar är onda. Somliga fruktar för människor men inte för Gud. De fruktar att mörkrets gärningar blir uppenbara, och därför undviker de de kristna och vaktar på dem. Hur vågar sådana komma inför Guds dom som fruktar för människor?

Över de otrogna kommer den samma domen, nämligen den eldsjö som brinner med eld och svavel. Detta gäller sådana otrogna som inte tror Guds ord, fast alla säger att de tror Guds ord. Men de sorglösa tror inte Guds ord som den rätta nådens ordning förutsätter, utan de vrider och vränger Guds ord till fel anda, såsom den onde lär dem att göra med det blinda förnuftet. Judarna hade samma Bibel som vi, men den onde hade förvänt deras syn. Därför missförstod de helt nådens ordning. Därför tvistade de skriftlärda och fariséerna med Kristus och motsade honom samt ansåg hans lära för falsk. Om nämligen de sorglösa trodde Guds ord, så skulle de säkert göra bättring. Men de tror inte, och därför måste de gå till den brinnande sjön som brinner med eld och svavel.

De grymma får en grym dom, ty de har levt här på ett förskräckligt sätt. De har supit, svurit, slagits, stulit, bedrivit hor , och varit ilskna, fräcka och högmodiga, och därför skall de få en förfärlig dom i eldsjön, fast de här är glada och gör spe av sanningen.

Mördarna får samma förskräckliga dom, ty mördarna har utgjutit människoblod. Och de andliga mördarna som har utgjutit de kristnas blod, liksom alla, som hyser andligt hat mot de kristna, är mördare. Herren säger i Uppenbarelseboken, att de som har utgjutit de kristnas blod måste dricka blod. Men de kristnas mördare tror inte att de får en sådan dom.

De som bedrivit hor i hemlighet skall få samma dom, ty de har föraktat Guds stränga rättfärdighet och levt på jorden som djur. Hordomsdjävulen har drivit dem att göra hor och utöva orenhet. De har levt i otukt och vällust och tillfredställt köttets begärelser. Därför skall även de få samma förskräckliga ställe till boning i eldsjön, där de får göra hor med djävlarna i evighet. Men inte tror hororna , att de får en sådan dom, utan de tror, att de får ligga i Jesu sköte i himmelriket. En sådan tro har de. Ty om de trodde, att de blir kastade i eldsjön, så skulle de inte kunna leva så snuskigt.

Trollkarlarna får samma fruktansvärda dom som alla andra som här lever som djur, ty trollkarlar och skökor är fräcka horor, som inte kan hemlighålla sin hordom, utan till och med skryter om hur snuskigt de har kunnat leva. Sådana har inte mer någon skamkänsla kvar. Om de som hemligen bedriver hor i mörkret hemlighåller sin ondska så länge som möjligt, så gör trollkarlar och skökor hor helt öppet och skryter öppet över, hur många de har förfört till hordom . Sådana är nu skökorna och trollkarlarna, vilka hordomsdjävulen har berövat all skamkänsla. De skall få tjuta och jämra sig i eldsjön, när hordomssynden börjar gnaga deras samveten.

Avgudadyrkarna får även sin del i eldsjön tillsammans med mördarna. Även om de inte hade synliga avgudar, såsom hästar, kor, får och annat dylikt, så finns det dock osynliga, vilka den sorglösa människan dyrkar, till exempel egenrättfärdigheten, hedern och girigheten, vilka alltid uppväcker i den sorglöses hjärta sådana begärelser och lustar i viljan, som den naturliga människan anser för lovliga. Därför tillfredsställer hon dessa sina begärelser på något sätt.

Den naturliga dygden är ett verk av egenrättfärdigheten, och äran biträder även därtill, då den bevarar somliga för uppenbar hordom och tjuvnad. Men för måttlig fylla kan den inte bevara, ty det är en ära inför världen att man efterföljer världens hederliga seder. Man har buken till gud vid dopöl och gravöl och andra kalas. Detta är en sådan avgudadyrkan som en naturlig människa inte uppfattar som synd. Hon förstår inte att det skulle vara avgudadyrkan, fast det står i katekesen, att en sådan har buken till gud. Inte blott frossare och drinkare, som äter och dricker så mycket att de spyr, men även måttliga frossare och drinkare är på det sättet avgudadyrkare så att de av äregirighet håller sådana kalas som inte gagnar de fattiga utan de rika. Och nu säger detta bibelställe, nämligen Uppenbarelsebokens 21: 8, att de fega, otrogna, och grymma, mördare och bolare, och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skall ha del i den sjön som brinner med eld och svavel. Tror nu de sorglösa och nådetjuvarna, att ett sådant ställe finns? Eller tror de, att detta har man blott hittat på för att skrämma barnen så att de skulle leva dygdigare?

Världens vise tror nog inte att helvetet eller djävulen finns, men däremot tror de att människans egen vilja är ond. Och den tron har även några bönder , att djävul och helvete inte finns, utan att det är en fåfäng historia som prästerna har hittat på för att man skulle betala tionde till prästen. Om en del bönder inte hade en sådan tro, så kan jag inte begripa, varför de törs supa, svära, slåss, bedriva hor och stjäla. Men de har just en sådan tro, att djävul och helvete inte finns. Och därför lever de dristigt, och dristigt far de till evigheten. Somliga blinda stackare känner inte Guds natur, och därför tänker de, att om han förbjöd människorna att njuta oskyldig glädje, så skulle han vara alldeles orättvis. Världens gud förbjuder inte att supa och göra hor. Och då dryckenskapens och hordomens synd är skön för köttet , så har världens gud inte vägrat njutning i den oskyldiga glädjen. Men himlens Gud är alltför hård som förbjuder sådana köttets förnöjelser.

Likväl har alla hedningar trott, att ett dåligt och ogudaktigt leverne för till helvetet. Tror inte denna tids döpta hedningar, att ett sådant leverne, som de sorglösa nu har, för dem huvudstupa till helvetet? Eller har de den tron, att djävul och helvete inte finns? Det torde vara deras huvudsakliga tro och deras huvudsakliga grundval, att helvetet inte finns, och så kan de dristigt och utan fruktan supa, slåss, göra hor och stjäla. Och om någon kristen varnade dem för det kommande ansvaret, så svarar djävulens trälar: "Låt gå, då blir det ju varmt om ändan !" Vi skall idag betrakta, om helvetet alls finns, när domen kommer.

Men de välsignade som får äga Faderns rike, ber även för dem som gör spe av sanningen, fast Frälsarens förbön för mördarna inte har gjort någon verkan, eftersom de är förhärdade. Så torde inte heller de kristnas förbön mer verka något till de förhärdades bättring, men de ber ändå Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Matt. 25: 31 - 46

Den högste Domaren förkunnar i dagens evangelium den yttersta domen och säger till dem som är på hans vänstra sida: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar." Med ledning av dessa ord skall vi denna gång betrakta: 1. Var finns den eviga elden? Och 2. vilka är de som hamnar där?

Första betraktelsen. Alla hedningar har trott, att en evig eld är tillredd åt onda människor efter döden, men döpta hedningar kan inte längre tro, att en sådan plats finns, där de onda människorna måste brinna för evigt. Odöpta hedningar har med sitt naturliga förnuft tänkt, att de goda och de onda människorna skall skiljas åt efter döden och att envar skall få det hon förtjänat. De odöpta hedningarna har tänkt att mördare, horor och tjuvar jämte menedare har hamnat i evig eld efter döden. Men de som har levt dygdigt skall komma till ett saligt ställe. Sådan tro hade Pilatus som var en fullkomlig hedning och inte hade bibelkunskap som judarna. Och vi hör av Kristi pinas historia, att Pilatus hade ett mer upplyst samvete än judarna, som inte trodde, att Abrahams barn skulle bli kastade i förtappelsen, hur ogudaktigt de än levde. Denna hedning, Pilatus, hade dock ett sådant samvete, att han inte ville fälla en orätt dom, ty han ville rena sitt samvete från all orätt, då han sade till judarna: "Jag är oskyldig till denne rättfärdige mans blod." Pilatus hade sålunda större fruktan för kommande ansvar än judarna som hade bibelkunskap och yttre gudstjänst. De fruktade inte för Guds dom såsom Pilatus.

Det ser ut som om hedningarna fruktade för helvetet mer än denna tids munkristna, som genom löftet är bundna vid Gud och genom dopet upptagits i Guds nådesförbund och från barndomen undervisats om den rätta tron, men ändå lever värre än hedningarna. De har inte så pass samvete som hedningarna, vilka av naturen gör vad lagen kräver. Men de döpta hedningarna gör inte det, utan vad den onde kräver. Ty dessa döpta hedningar fruktar inte längre för Guds dom. De tror inte heller, att ett helvete finns. Hedningarna tror likväl, att en evig eld finns i helvetet och därför bättrar de sitt leverne och försöker på allt sätt leva dygdigt. Däremot fruktar dessa judar inte alls för Guds dom, ty de verkar ha en sådan tro, att helvetet inte finns. Somliga torde ha den tron, att människan dör som ett djur. Det finns ingen Gud som frågar efter, hur de har levt. Sådan tro har utan tvivel fyllhundar och horor, att det inte finns någon Gud som frågar efter, hur de lever.

Samma tro verkar krögarna ha, som inte vet något om samvetets lag. De tror, att det inte finns något helvete. Och att det inte finns någon Gud som frågar efter hur de lever här. Om fyllhundar, krögare, horor och tjuvar trodde, att helvetet finns till och att Gud finns till, som frågar efter hur människorna lever här, så skulle de inte våga leva så dristigt. De skulle inte öppet våga smäda Gud med sitt ogudaktiga leverne. Men de har en sådan tro, att man nämner helvetet endast för att skrämma barn och för att prästerna skulle få sitt tionde.

Vem kan nu visa, att helvetet finns till och att det inte är betydelselöst, hur människorna lever, och att det inte är betydelselöst, vilken tro de har. Visserligen kan ingen visa, var helvetet finns. Men hedningarna har ändå trott, att helvetet finns till, och denna hedningarnas tro är sålunda bekräftad i Bibeln, att helvetet finns och att de är många som far dit. Men Bibeln gör ännu åtskillnaden, att var och en som inte tror blir förtappad. Hedningarna har gjort åtskillnaden, att de ogudaktiga hamnar i helvetet och de dygdiga blir saliga. Men denna tids döpta hedningar tror inte, att de blir saliga som lever dygdigt. Ty om de trodde det, så skulle de göra bättring och sluta supa, svära, slåss, bedriva hor och sälja sprit. Men de har inte lika mycket tro som hedningarna. De tror inte att helvetet finns till. Då de lever som djur dör de även som djur. Det är klart att efter döden får de se om helvetet finns till eller inte.

Visserligen kan ingen visa för de förhärdade var helvetet finns, men om helvetet skulle börja brinna i deras samveten, då först torde de tro, att helvetet finns till. De förhärdade tror nog inte förrän det blir hett om skinnet. Men det är ännu märkligare, att även de som har känt vilken plåga man har i helvetet, så fort kan glömma bort, att helvetet finns till. Det är inte underligt, att de sorglösa inte tror, att helvetet finns till, då de aldrig har känt i sitt samvete, vilket kval man har där, fast de blott med naturliga förnuftet kan begripa, att människan inte är skapad till att supa, svära, slåss, göra hor och stjäla. Men att även de, som har haft samvetskval och sålunda känt vilken plåga man har där, så fort kan glömma bort den plågan, det är märkligare. Och därav ser man, hur förfärligt den onde kan insöva människobarn, hur fort han tar bort fruktan.

Hedningarna har haft en sådan tro, att alla som lever ogudaktigt hamnar i den eviga elden. Och under den fruktan har de bättrat sitt leverne och försökt leva dygdigt. Men numera tror inte många sorglösa längre, att helvetet finns till. Om en sorglös människa först började tänka efter, varför hon är skapad och hur kort denna nådetid är, och hur lång evigheten är som aldrig upphör. Om, säger jag, en sorglös människa började tänka, att det finns en Gud som skall fråga efter, hur människorna lever här. Om, säger jag, en sorglös människa började tänka efter, hur besvärligt detta liv är, hur oförmögen hon är att hjälpa sig själv, och hur fort detta liv tar slut, så att inte många uppnår 60 eller 70 år, så skulle hon säkert betänka, var hon hamnar till sist. Men en sorglös tänker inte alls på det tillkommande livet. Det är helt ointressant för henne. Hon tänker på det jordiska så snart hon öppnar ögonen på morgonen, och till sena kvällen är hon upptagen av det världsliga. Döden och domen stiger inte i hennes tankevärld förrän hon känner att döden är nära och ansätter hjärtat. Först då upptäcker somliga att de har en själ, men bryr sig inte då heller om att ha omsorg om sin själ, utan tänker blott på sina ägodelar, hur de skall delas. Hon gör testamente, och bestämmer, hur hon skall begravas och vilka som skall bära hennes döda kropp.

Är nu detta människans bestämmelse? Är människans själ skapad för att hon skall leva som ett djur och dö som ett djur? Olycklig har människan skapats till denna värld, om hon måste så leva och så dö, utan att veta något om ett bättre liv. Börja nu tänka efter, att helvetet är i ert eget samvete. Om det inte finns på annat håll, så måste helvetet finnas i ert samvete, om det skulle vakna innan evigheten börjar. I ert samvete måste helvetet finnas, även om det inte fanns på annat håll. När den mask som aldrig dör, börjar gnaga samvetet, då skall alla sorglösa veta, var helvetet är, och då först tror de, att helvetet finns till.

Men låt oss nu för det andra betrakta, vilka som hamnar i helvetet. I dagens evangelium anges inget annat skäl varför människor döms till den eviga elden, än obarmhärtighet och hårdhet mot Frälsaren. Han anklagar dem för att de inte har hjälpt honom, när han var i nöd. Och de stackarna vet inte, när de har sett Frälsaren behöva någon hjälp. Här är det inte fråga om hordom , tjuvnad, dryckenskap, svordom och sprithandel, ty även hedningarna dömer dem till helvetet som gör sådant. Men de av naturen dygdiga människorna, som inte har gjort orätt mot någon, för vilket andra skulle kunna anklaga dem, skall Kristus döma för hjärtats hårdhet, att de inte har hjälpt och betjänat hans fattiga bröder då de behövde hjälp. Inte har de stackarna hjälpt de kristna när dessa blev tillfångatagna och nödlidande för kristendomens skull. Var skall då de hamna, som har förföljt de kristna och anklagat dem, då även de måste gå i förtappelsen som inte har hjälpt behövande kristna och straffas nu för sådana synder som de inte vet sig någonsin ha gjort. Om Domaren sade till dem: "Ni har gjort hor. Ni har stulit, ni är fyllhundar, svärjare och bespottare", så skulle de bli tvungna att bekänna det. De skulle inte kunna fråga: "När har vi gjort hor och när har vi stulit, eller när har vi varit i fyllan?" Fast de som dör i sorglöshet inte vill komma ihåg ens det, men då de bestraffas för hjärtats hårdhet och obarmhärtighet mot Jesus, så vet de inte när de skulle ha sett honom i den belägenheten och låtit bli att hjälpa honom. De tar inte denna synd på sig. De minns inte när de skulle ha sett Jesus i nöd.

Detta är nu en sak som de sorglösa inte förstår, då Domaren anklagar dem för den synd som de inte vet sig någonsin ha gjort. De känner sig oskyldigt anklagade. De tar inte på sig den synden, att de inte har hjälpt Jesus.

Så betänk nu, ni blinda stackare, vid vilket tillfälle ni skulle ha sett Jesus i nöd men inte hjälpt honom. Hur ofta har inte Jesus lidit av hunger, men ni har inte gett honom mat? Hur ofta har inte Jesus törstat, och ni har inte gett honom dryck? Hur ofta har ni inte sett Jesus naken, och ni har inte klätt honom? Hur ofta har inte Jesus varit sjuk, och ni har inte tilltalat honom? Hur ofta har inte Jesus stått för dörren och klappat, men ni har inte gett honom skydd?

Ännu idag klappar Jesus på era hjärtedörrar, men ni tar inte emot honom i ert hus. Nog får Jesus svälta och frysa ihjäl för er. Här finns inte många som skulle förbarma sig över honom. Jesus dör av hunger och törst, och det finns inte många som skulle förbarma sig över honom och ta emot honom i sitt hus. Endast de få själar, som själva är hungriga, törstiga och nakna, som inte vet var de kan få några nådesmulor, tar emot honom i sitt hus. De ger honom vit ull till skydd, sådan ull som är tvättad och renad i floden Jordan. Om de har varit blodröda, så skall de bli snövita i nåd och kärlek. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

III P / PS bilaga / P 1276 / B 330