Nr 64 24 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850

Ängeln sade till Tobias: Konungars och furstars råd och hemlighet skall förtigas, men Guds verk skall högt prisas och förkunnas. Tobias bok 12: 7

Dessa ord finns upptecknade i Tobias bok, och vi hör av dem, att människan skall hemlighålla konungarnas råd, men Guds verk skall man förkunna. Likväl gör människorna emot detta bud. Om konungen berättar åt någon vad han ämnar göra, så är få män så trogna att de kan hålla denna hemlighet bakom sig utan att avslöja den åt någon, fast man vållar skada för riket genom att avslöja konungens hemliga råd. Men Guds nåds verk vill inte många uppenbara, ty den onde får en stor skada och skam om någon började ropa för världen, vad Gud har verkat hos honom. Om till exempel en kristen började berätta för världen, hur Guds Ande har åstadkommit hjärtats och sinnets förändring hos honom och hur han har känt Guds nåds verkningar, så vredgas fienden omedelbart och säger: "Du berömmer dig själv, du gör dig själv god."

Fienden vill inte ge Gud den äran, att Gud skulle ha gjort något gott. Fienden vill finna många orättvisor i Guds styrelse. Enligt fiendens tycke är Gud en orättvis Gud, som dömde en så from och hederlig man till helvetet. Och därför ger han inte Gud den äran, att Gud skulle ha verkat något gott. Världens gud vill tillägna sig den äran, att han har gjort vad Gud har gjort. Nog tillåter fienden att sådana Guds verk blir uppenbarade som han har fördärvat, till exempel skapelsens verk. Fienden tillåter gärna att hans trälar tror sig vara skapade till Guds avbild, ty han vet väl, att de inte längre har kvar Guds avbild, ty efter skapelsen har han fördärvat denna Guds avbild och målat Guds avbild svart, eller förvandlat Guds avbild till djävulens avbild. Nog tillåter den onde sina trälar bekänna, att Gud är deras Fader, ty han vet väl, att Gud inte är deras Fader så länge de gör den svarte faderns gärningar. Men det tillåter inte fienden, att människorna förkunnar om sådana Guds verk som fienden inte kan fördärva, såsom till exempel Guds nåds verkningar. Dem kan fienden inte fördärva när dessa är kännbara hos människan. Men han vill göra dem om intet och inge sina trälar den tron, att till exempel väckelsen och samvetskvalet är av den onde. De är intet annat än den ondes verkningar.

Så förhåller det sig även med nådetecken och andlig glädje. Det är djävulen som har åstadkommit dem. Så säger fiendens trälar. Likadant är det med andlig sorg. Allt vad Gud gör är intet annat än fiendens trick. Vad fienden inte kan förändra, fördärva eller bortförklara, det tillägnar han sig själv eller intalar sina trälar att tro, att de är hans verk. Men det tillåter inte fienden, att hans verk skulle bli uppenbarade, varav han skulle känna skam. Till exempel hordom, tjuvnad, lögn. Den onde har så stor ära, att han förnekar syndabekännelsen och säger: "Inte behöver man ropa sådant för världen." Han vill alltid fördölja och hemlighålla sina synder, för att världen inte skulle få veta, vad han har hållit på med i mörkret. Då världen anser honom för en dygdig och hederlig man, vill han alltid tillägna sig den äran, att han är en dygdig, ärlig och hederlig man. Om någon bekänner hans synder, förnekar han blankt och säger: "Du ljuger!" Han tar absolut inte några synder på sig. När den första kvinnan bekände hans synder, vredgades han på kvinnans Säd. Och han vill förgöra dem som bringar hans verk i ljuset. Med ett ord sagt: den onde har så stor ära, att han förnekar och fördöljer sina egna verk för att världen skulle tänka gott om honom. Men de Guds verk som han inte kan fördärva, förändra eller bortförklara, tillägnar han sig själv och inger sina trälar den tron, att Guds Andes verkningar är av den onde. Och fast han inte kan förmå de väckta att tro, att Guds Andes verkningar är av den onde, får han dem dock att skämmas, för att de inte skulle uppenbara Guds Andes verkningar.

Om nämligen de väckta själarna började ropa för världen vad de har förnummit av Guds Andes verkningar, så skulle Gud därigenom få äran. Men den onde har så stor avundsjuka, att han ingalunda skulle tillåta, att någon själ på jorden skulle ge Gud äran och öppet bekänna, att Guds Ande har varit verksam i honom. Därför sätter fienden de nyligen väckta att skämmas över Guds Andes verk. De törs inte uppenbara åt någon, vad Guds Ande har verkat i deras hjärtan. Om de nämligen uppenbarade Guds Andes verkningar för världen, så skulle världens barn börja smäda de väckta och säga: "Ni berömmer er själva. Ni gör er själva goda." Såsom Moses bror Aron och syster Mirjam sade: "Är det blott genom Moses som Gud talar?" De blev avundsjuka och avundens djävul satte dem att smäda Moses, för att han gjorde sig själv god. Andra världsträlar förtörnades på Moses och sade: "Ni gör alltför mycket, ty hela folket är heligt. Varför upphöjer ni er över Herrens församling?" (4 Mos. 16: 3). De ville beskylla Moses för högmod, då de själva var högmodiga.

Om åter en väckt människa inte kan hemlighålla Guds Andes verkningar, så säger den ondes trälar: "Nu blev även han tokig. Hundsjukan har smittat honom. Nu blev även han en villoande." På grund av denna världens smälek och förföljelse förmår fienden somliga väckta att skämmas över Guds verk och hemlighålla Guds Andes verkningar för att Gud inte skulle få äran, utan den onde.

Men nu hör vi av ovannämnda ord som finns upptecknade hos Tobias 12: 7, att ängeln bad honom förkunna Guds verk då han sade: "Konungars och furstars råd och hemlighet skall förtigas, men Guds verk skall högt prisas och förkunnas." Var nu ängeln i andligt högmod, då han bad Tobias ropa för världen, vilken stor nåd som hade skett för honom? Nu medger somliga nådetjuvar, att den som talar om Guds nåd inte är i andligt högmod, ty även de själva kan bekänna, att de varje dag ligger vid foten av Frälsarens blodiga kors. Och nog tillåter fienden att de ropar detta för världen, ty han vet, att nådetjuvarna är hemliga fiender till Jesu kors. Fast de själva tror sig vara vid foten av hans kors, men de förnekar helt syndabekännelsen och säger, att ingen behöver ropa sina synder för världen.

Genom syndabekännelsen blir den onde vanärad. Därför tillåter han inte sina trälar att bekänna sina synder. Men vad betyder de ord som finns skrivna i Fjärde Moseboken 5: 7: "De skall bekänna sin synd som de har gjort och försona deras skuld med lika värde." Men nådetjuvarna vill förklara detta ställe så, att människan måste bekänna sina missgärningar enbart för sin nästa, mot vilken man har brutit, men inte för andra. Vi måste sålunda söka andra bibelställen som visar, att Gud fordrar en öppen syndabekännelse.

Men då dagens evangelium ger oss ett exempel på hur världens ära hindrar en nådesökande själ att bekänna inför världen det usla och eländiga tillstånd, i vilket han känner sig vara, och hur den samme äredjävulen sätter somliga nådebehövande att stjäla nåd av Frälsaren, så vore det nödvändigt att be till Gud och den store Korsbäraren, att han måtte öppna alla blinda stackares ögon så att de skulle se, hur fienden på grund av världens ära vilseleder även dem, som känner sin eländighet samt förmår de nådebehövande själarna att hemlighålla det usla tillståndet i vilket de är och förmår dem att stjäla nåd av Frälsaren. Ack om nu alla, som lider blodgång, öppet uppenbarade inför världen, i vilket uselt och eländigt tillstånd de är, så att hela världen får veta, vad det är som har tvingat dem att tigga om nåd. Må himlens store och prisade Konung höra alla eländigas, bedrövades och betrycktas suckar. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 9: 18 - 26

I dagens evangelium finns upptecknat två underverk, som Jesus gjorde. Först botade han en kvinna, som hade lidit blodgång i tolv år. För det andra uppväckte han en befälhavares dotter från de döda. Vi skall betrakta den första händelsen, hur de som hemligt försöker stjäla nåd av Frälsaren slutligen måste öppet bekänna, hur de har gjort.

Vi måste först lägga märke till, att evangelisterna Markus och Lukas har skrivit mer om denna kvinna, som hade lidit blodgång i tolv år. Därav har vi fått veta, att denna kvinna som smög sig i folkträngseln och lyckades komma så nära Frälsaren, att hon fick vidröra hans klädnad, hade för avsikt att smita hem utan att säga ett ord. Men då Frälsaren började förhöra, vem det var som hade rört vid honom, måste denna kvinna med bävan bekänna, hur hon hade gjort. Därav förstår vi, att nådetjuvarna inte tillåts fara med den stulna nåden utan rannsakning. Men även om denna kvinna nu lyckades stjäla nåd på det viset som det står skrivet i evangeliet, så följer inte därav, att alla nådetjuvar lyckas komma så nära Frälsaren att de verkligen kan stjäla hans nåd. Ty somliga har inte alls lidit av blodgång, och tror ändå, att Frälsaren är dem nådig.

Den stora folkmängden, som då följde Jesus av nyfikenhet och trängde sig närmast honom, bestod av idel lösdrivare, som endast av nyfikenhet hade kommit tillsammans. Och dessa trängde och skockade sig närmast Frälsaren. Utan vidare trodde de sig vara värdiga att vidröra honom. Och så gör de sorglösa även nu. De skockar sig och tränger sig närmast Frälsaren, fast de inte har någon nöd. Och när det sedan blir fråga om, vem som har vidrört honom, då nekar alla. Dessa sorglösa lösdrivare är inom kort beredda att ropa: "Korsfäst!" Sådan är det sorglösa folkets kärlek till Frälsaren, fast de tror sig ligga i Frälsarens sköte. Ibland ropar de: "Hosianna Davids Son!" och ibland ropar de: "Ta bort, korsfäst!"

Men det är ännu märkvärdigare, att de få själar som lider blodgång ännu kan stjäla nåd liksom denna kvinna som på grund av skam eller världens ära inte ville komma inför Frälsarens ögon och öppet bekänna hurudan sjukdom hon hade. Hon ville inte falla på knä och be, att Herren Jesus skulle hjälpa henne. Hon vågade inte ropa: "Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!" Men äredjävulen satte henne att smyga och tränga sig bland folkmassan för att komma så nära Frälsaren, att hon skulle få tillfälle att vidröra hans klädnad. Denna kvinna hade alltså tydliga stöldplaner. Och de otrogna stackare som säger, att människan inte kan stjäla nåd, får nu se av den här kvinnans exempel, hur flink nådetjuven är att smyga sig bakom ryggen på Frälsaren.

Andra nödställda människor brukar alltid komma inför Frälsarens ögon och klaga över sin nöd. De brukar falla på knä och be. Och de som på grund av blindhet inte kan komma alldeles nära Frälsaren ropar dock på avstånd: "Jesu, Davids Son, förbarma dig över oss." Men denna kvinna började djärvt stjäla nåd. Men det är underligt att hon lyckades någorlunda väl med denna stöld. Men när Jesus frågade vem det var som hade vidrört honom, nekade allihopa. Och denna kvinna vågade inte genast avslöja sina avsikter. Världens ära var så stor hos henne, att hon skulle nog ha smitit som en tjuvaktig hund utan att säga ett ord, om Jesus inte strängare hade börjat förhöra, vem det var som hade rört vid honom. Nog visste säkert Jesus vem det var, men han ville sätta denna kvinna på prov, om världens ära skulle ge vika så att hon skulle bekänna sin stöld.

Nu berättar evangelisterna Markus och Lukas om denna kvinna, att hon slutligen blev tvungen att bekänna sin stöld. Då denna kvinna nämligen såg, att denna sak inte var fördold, kom hon i nöd. Markus säger, att denna kvinna var rädd och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne. Och Lukas säger, att hon kom bävande och föll på knä inför honom och berättade åt alla människor, varför hon hade vidrört honom. Härav ser du, nådetjuv, att Jesus inte släpper nådetjuvarna utan rannsakan. För det andra ser du, hurudan fruktan som kommer över nådetjuvarna, då samvetet börjar anklaga dem, att de har vidrört Frälsarens heliga person utan lov. För det tredje ser du, att nådetjuvarna slutligen måste bekänna inför hela världen, varför de i hemlighet och utan lov har vidrört honom.

Fast denna tids nådetjuvar säger: Ingen behöver ropa för världen, varför han vidrört Frälsaren, eller varför han börjat stjäla nåd. Men denna kvinna blev dock tvungen att bekänna, inte blott för Frälsaren utan för hela folket, hur hon lidit blodgång i tolv år, och hur hon hade tänkt, då hon gick åstad för att stjäla nåd av Frälsaren.

Blodgång är nämligen en skamlig sjukdom, fast det är Gud som har lagt den på människan. Men inför världen anses den som skamlig, och därför ville inte nådetjuven bekänna, att hon hade en sådan sjukdom, förrän hon kom i nöd. Äredjävulen satte henne att hemlighålla den. Och på samma sätt tvingar äredjävulen även nu somliga att hemlighålla att de har blivit smittade i blodgång. De vill inte uppenbara det för världen, ty de fruktar, att de blir smädade. Det är skam inför världen, att de har blivit sådana. De anlitar dyra läkare, men blodgång är inte en sådan sjukdom som läkarna kan bota. Evangelisterna berättar, att sjukdomen blev värre men inte bättre, då hon hade besökt läkare. De andliga kvacksalvarna kan nämligen inte bota dem som lider av blodgång.

Det finns ingen annan doktor som kan bota denna sjukdom utom endast Frälsaren. Men dessvärre går inte sådana sjuka genast till Frälsaren. Och det är ännu värre, att de kommer hemligt och tränger sig genom den sorglösa folkhopen. De träder inte fram inför Frälsaren och hela världen för att bekänna, gråta och be den store Korsbäraren, att han av sin stora nåd måtte hjälpa dem, utan smyger bakom ryggen för att stjäla nåd av Frälsaren.

Sådana är nu de nådetjuvar som lider av blodgång. De är verkligen i behov av nåd, men de har så stor världens ära, att de inte öppet törs tala ut för världen, inte heller för Frälsaren, förrän Jesus börjar förhöra, vem det var som vidrörde honom. Och den sorglösa hopen som tränger sig i Frälsarens närhet av nyfikenhet och utan någon som helst anledning, ansätter och så gott som trampar ned honom med sina fötter. Allihopa nekar, att de skulle ha vidrört honom. De förmår nog ljuga, att de inte har ansatt honom, fast de med syndens armbågar knuffat honom, med sina fötter nedtrampat och med sin kropp ansatt hans heliga person. Likväl förnekar de och ljuger, att de inte har vidrört honom.

Denna sorglösa och lediga hop är så dristig att tränga sig på Frälsaren, att Petrus måste säga till Frälsaren: "Mästare! Folket trängs och trycker på dig." Petrus blev förvånad över denna dumhet och klandrade därpå, att dessa lösdrivare inte visade högre aktning åt Frälsaren, inte heller skämdes för att tränga sig i hans närhet och ansätta honom. Vad bryr sig sådana om, som är som vålnader och skogsdjävlar. De förstår inte ens att frukta Guds Son. Men likväl, när domens tid är inne, då får de se vem de har nedtrampat och ansatt. Då börjar de nog skylla på Frälsaren, såsom han redan tidigare har sagt: "Herre! Du har predikat på våra gator och vi har förkunnat i ditt namn. Vi har ätit och druckit med dig." Det betyder: vi har varit mycket nära bekanta. Men han skall svara: "Gå bort, ni förbrytare, jag känner er inte."

Ge nu akt, ni av blodgång lidande människor, ge nu akt på denna kvinna, som för ärans skull hade för avsikt att stjäla nåd. Ta vara på era själar, att ni inte går och stjäl nåd, utan kom öppet och klaga över er nöd och era brister, och bekänn inför honom, fast hela världen skulle höra, hurudan sjukdom ni har. Nådetjuvarna säger: "Man behöver inte ropa för världen." Och med de orden ger de djävulen äran men inte Frälsaren, som inte släpper nådetjuvar från sig utan rannsakan, utan hans vilja är, att alla hemliga saker skall förkunnas öppet. Ingen skall förlita sig därpå, att denna kvinna fick behålla den nåd hon hade stulit. Det berodde på Frälsarens stora kärlek, att han började rannsaka vem som hade vidrört honom. Men om Frälsaren hade låtit henne gå med den stulna nåden utan rannsakan, så skulle den onde ha fått glädje över henne därför att hon inte hade tackat Frälsaren för nåden som hon blev delaktig av. Äredjävulen som hindrade henne att bekänna sin nöd skulle även ha hindrat henne att tacka Frälsaren. Och det skulle ha varit emot Bibeln som säger: "Guds verk skall högt förkunnas."

Om Guds nåds verk inte blir uppenbarade, blir Gud bortglömd och den onde får all ära. När barnen började ropa: "Hosianna, Davids Son", då började herrarna ta illa upp för att barnen gav Frälsaren äran. Men Frälsaren sade till dem: "Om dessa teg, skulle stenarna börja ropa." Men hjälp, gode Gud! De är få som tackar Gud. Även de som har känt Guds nåd är så otacksamma, att de inte minns länge, från vilken fruktansvärd sjukdom de blivit befriade genom Frälsarens nåd. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Helsingfors Universitetsbibliotek /

KP 468 / P 1230 / H 390 /

Eftersom dagens predikan i 1956 års Evangeliepostilla inte finns tillgänglig som handskrift ersätts den med denna originalpredikan.