Nr 62 22 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Om en rättfärdig vänder sig från sin rättfärdighet och gör det onda, så skall jag låta honom skada sig så att han måste dö. Hes. 3: 20.

Här uttalas en hård dom över dem som avfaller från sin rättfärdighet. Herren skall låta dem skada sig så att de måste dö. På denna tid har de rättfärdiga behov att höra denna varning, då så många rättfärdiga avfaller från sin rättfärdighet och gör det onda . Därför måste vi klaga med David, att de heliga blir allt färre. För de få rättfärdiga själar, som ännu inte avfallit från sin rättfärdighet, måste vi predika över dessa Herrens ord till varning, för att de alltid skulle bevaras i deras minnen, då svåra frestelser uppstår och djävulen gör en och annan synd lovlig, så att om möjligt även de utvalda skulle bli vilseledda. I den stora striden och kampen mot världen, synden och djävulen, borde de rättfärdiga komma ihåg dessa Herrens ord som finns i profeten Hesekiels tredje kapitel och 20:e vers: "Om en rättfärdig vänder sig från sin rättfärdighet och gör det onda, så skall jag låta honom skada sig så att han måste dö."

Det är inte trevligt för de kristna att se, att så många går förlorade av de själar, för vilka Guds Son har svettats blod. Men ännu större sorg får de kristna, då även de få själar, som var återlösta med Jesu dyra blod, går tillbaka till världen, för vilkas skull Kristi namn blir smädat bland hedningarna. De kristna får för deras skull lida förolämpningar och smälek av världen. Men kristendomen är inte orätt trots att många kristna avfaller, och världsträlarna får inte lindrigare kval i helvetet trots att djävulens änglar gläds över de kristnas fall. Men de kristna själva borde sörja och bli mer hängivna och vaksamma, när de ser hur farlig världen är, och hur listig fienden är att lura även dem som har blivit kristna. Därför skriver Petrus till de kristna: "Om den rättfärdige med knapp nöd blir salig, hur skall det då gå för den ogudaktige och syndaren."

Det är inte märkligt om en kristen faller, ty det har på apostlarnas tid, då kristendomen var som bäst , funnits några, som har fallit i synnerhet genom hordom, såsom aposteln skriver om en man i Korint. Men han befaller de kristna att överlämna den mannens kropp i Satans våld för att själen skulle bli frälst. Och Paulus bestraffade hela den kristna församlingen för detta enda horpars skull. Men om det på Paulus tid funnits en hora bland de kristna, så duger det inte till föredöme åt andra kristna, utan hellre till varning. Och om det under aposteln Johannes tid har funnits någon avfallen kristen som har börjat stjäla, så duger det inte till föredöme åt andra kristna utan hellre till varning.

Men även om det nu funnits på apostlarnas tid sådana som fallit i hordom och tjuvnad, så har kristendomen för den skull inte varit falsk såsom hedningarna tror. Däremot skall hedningarna själva få lida ett större straff på grund av de avfallna kristnas synder, då fienden får så stor makt över dem, att de inte längre tror att kristendomen är rätt. Och sålunda får hedningarna lida ett större straff på grund av de avfallna kristnas synder. Fast den ondes änglar här gläds över de kristnas fall, men slutligen får de själva lida på grund av de kristnas fall. Dess större sorg måste komma över de få själar som ännu är vakande och kämpar i sin dyrbaraste tro, då de hör att för de fallna kristnas skull faller hedningarna som hagel i helvetet. Jesu lärjungar blev ju bedrövade för Judas skull.

Vi hör i dagens evangelium, att den tjänare vars skuld blev utstruken, fick lida ett större straff, då han avföll ur nådaståndet och grep sin broder om strupen. Därav får vi lämplig anledning att betänka, varför somliga kristna så fort faller ur nåden. Vi borde likväl be den store Konungen som hade förlåtit denne tjänare en så stor skuld, att han måtte bevara oss för fall, och att ingen av de själar som är återlösta med Jesu dyra blod skulle bli så olycklig att han måste bli utlämnad åt bödeln som för de av Jesus återlösta själarna i det yttre mörkret och kräver att de skall betala de tiotusen punden till sista skärven. Hör, himmelske Konung, alla fattiga tjänares suckan, då de faller ned vid dina fötter och ber: Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 18: 23 - 35

I dagens evangelium har Frälsaren visat, hur en tjänare, som var skyldig tiotusen pund, fick skulden förlåten därför att han bad, men måste slutligen betala hela skulden, då han grep sin medtjänare vid strupen. Med ledning därav skall vi denna nådens stund betänka och undersöka, varför somliga kristna så fort faller ur nådaståndet genom uppsåtliga synder.

Somliga kristna frågar; "Hade den tjänaren alls blivit kristen som kunde avfalla så fort?" Detta tvivel om hans kristendom kommer därav, att han bad orätt, när den stora syndaskulden började plåga hans samvete. Han borde genast ha insett, att en sådan skuld var omöjlig att betala. Men om de kristna skulle minnas, vilka tankar de hade, när syndaskulden föll tungt på deras samveten, så skulle de inse, att egenrättfärdigheten har ingett dem nära nog likadana böner, nämligen: "Herre, ha tålamod med mig, så vill jag betala allt." Det finns knappast någon kristen som vid första väckelsen inte skulle ha försökt att genom egen bättring betala syndaskulden. Alla har vandrat i den förlorade sonens spår. Den förlorade sonen gick först till egenrättfärdighetens handelsman för att förtjäna något. Denna egenrättfärdighetens falska bön har sålunda varit i alla kristnas sinnen vid första väckelsen. Men den store Konungen har dock av idel nåd utplånat den stora skulden, fast tjänaren ämnat betala den själv.

Vi kan sålunda inte vara i tvivelsmål om att denne tjänares skuld var borttagen, ty Gud kan inte utplåna skulden förrän syndaren med levande tro tar emot den stora nåden. Denne tjänare hade sålunda haft en levande tro, ty inte förlåter Gud synder åt nådetjuvar och den döda trons bekännare, ty de har inte rätt syndakännedom. De tio tusen punden har inte betungat deras samveten. De har lätt att tro, då samvetet inte har rätt vaknat. Nog förmår sådana stjäla nåd. Men nu blir det fråga om, hur denne tjänare så snart kunde falla. Somliga säger: "Han föll för att han hade för lite tro. Han borde ha trott så mycket, att han hade övervunnit världen, ty Johannes säger: "Vår tro är det som övervinner världen." Somliga säger: "Han hade fel i sitt samvete , därför föll han." Jag tänker, att han hade fel både i tron och i samvetet, fast han själv inte klagade över någotdera. Även David kunde bevara samvetsfriden, fast han hade bedrivit hor och begått ett mord. Han beklagade intetdera, förrän Natan kom och bestraffade honom.

Alltså visar alla omständigheter, att de som genom hordom eller girighet faller i uppsåtliga synder, redan för länge sedan har genom inre fall avfallit ur nådaståndet, fast de inte vet när och hur detta inre fall har skett. När nämligen hordomens , girighetens, ärans, avundens eller vredens djävul skiter på samvetet, blir samvetet fördunklat så att samvetet inte har kraft att bestraffa synden genast när de första frestelserna känns. Och även om samvetet skulle förebrå, så gör den onde synden lovlig tvärtemot samvetet, eftersom syndaren inte har verklig kamp mot synden och inte känner verklig fasa för den. Och när denna synd blir lovlig, så har man inte längre fruktan för Guds stränga rättfärdighet, och man har inte längre någon känsla av att man fallit ur nåden. Därav förstår man hur David kunde ha lugnt samvete, så länge synden var dold för världen. Han litade på den förra nåden.

Så hade även denne tjänare redan tidigare fallit ur nådaståndet , innan han av girighet eller hämndlystnad grep sin medtjänare vid strupen. Han behöll tron och litade på den nåd han tidigare känt, fast den levande tron hade honom ovetande förvandlats till död tro, så snart den onde hade skitit på hans samvete. Och denna den levande trons förvandling till död tro kan ske obemärkt i ett ögonblick. På detta sätt faller de kristna ur nådaståndet.

Nu borde de få själar, som ännu vakar, bli visa av andras fall, då de ser, hur olyckligt det gick för denne tjänare och för andra fallna, som överlämnas åt bödeln och som till sist får betala sin skuld själva såsom de även ämnat, då de i början av sin väckelse har bett: "Herre, ha tålamod med mig, så vill jag betala allt!" Fast de kristna nu har insett, att tiotusen pund inte går att betala, varför de har måst be med David: "Herre, utplåna min syndaskuld," har de likväl skäl att vaka och se till, att de inte på nytt samlar så stor skuld, att de måste betala både den nya och den gamla skulden till sista skärven.

Om de kristna såg på Guds Son, som har betalt deras skuld, vad han har fått lida innan han fick ihop så mycket, att han kunde betala er skuld. Om, säger jag, de kristna skulle se på den store Korsbäraren, hur många tunga och mödosamma steg han har fått ta innan han kom fram till dödskalleplatsen, där skuldens huvudsumma måste betalas, hur många vattendroppar som runnit från hans ögon , innan han fick räntan betald, hur han måste arbeta dag och natt och sucka under fiendens piska och klaga: "Min Gud, varför har du övergivit mig", hur blodsvetten rann som en ström från hans heliga kropp, när han grävde vingårdens dike och avgrundens brunn, innan han kunde lösa deras skuldbrev, som Fadern spikade på korsets trä, sedan han hade dragit ett blodigt kors över skuldebrevet och skrivit därunder med stora bokstäver: "Syndares skuldebrev är betalt med Guds Sons blod, svett och vedermöda, vilket härmed kvitteras. På Golgata, långfredagen 33 år efter Frälsarens födelse. Jehova Olohine Sebaoth"

Om, säger jag, de kristna skulle betrakta dessa Guds Sons vedermödor, vad han fick lida innan han mäktade lösa deras skuldebrev, så skulle de få mindre lust att samla skuld på ny räkning. De skulle försöka äta nödbröd och leva sparsamt, för att undvika nya skulder.

Läs nu, ni botfärdiga, den med Guds Lamms blod skrivna kvitteringen på ert skuldebrev som är spikat på korsets trä, och tro, att skulden är betald, och samla inte mera skuld igen, ty då kanhända det blir pantsättning och ni måste slutligen själva betala både gammal och ny skuld till sista skärven. Amen.

Handskrivna avskrifter / 1 Kolari kyrkoarkiv / 2 Helsingfors Universitetsbibliotek UP /

PS 467 / P 1204 /SW 471 / B 305