Nr 58 18 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Fast jag skriver mycket om min lag för dem, så anser de den likväl för en främmande lära. Hosea 8: 12

Gud klagar genom profeten Hosea, att de sorglösa i Israel anser hans lag för främmande lära. Det har man sett även här, att de sorglösa och nådetjuvarna anser Guds lag för främmande lära. Den tilltalar inte deras köttsliga sinne. Den gamla människan gör hårt motstånd då Guds lag träffar hennes bröst. Hon tror att det är en främmande och falsk lära som förbjuder människan att göra hor, supa, svära och göra orätt. Sådan lära är i gamle Adams tycke intet annat än påvelära. Men om det predikas idel ljuvligt evangelium för hedningarna och om alla sorglösa och förhärdade lovas himmelriket utan ånger och sinnesförändring, så är det en ljuvlig lära. Liksom på profeten Hoseas tid Guds lag, som för dem framställde Guds stränga rättfärdighet, av dem ansågs för främmande lära, så anser även nu alla sorglösa och nådeuvar Guds lag för främmande och falsk lära som är motbjudande för gamle Adam. Därför skriver profeten Hosea: "Fast jag skriver mycket om min lag för dem, så anser de den likväl för en främmande lära."

Nu får de sorglösa höra, hur deras trosbröder i Gamla Testamentet har betraktat Guds lag som en främmande lära. De sorglösa i Gamla Testamentet tog anstöt av lagpredikan. De tyckte inte om den. Utan tvivel gjorde den dem ont, då den träffade bröstet. Lagen åstadkommer nämligen först ett ont samvete och förhärdar därjämte hjärtat så att inte alla nådetjuvar längre förmår stjäla nåd, det vill säga, utan ånger och levernets bättring tillägna sig Guds nådelöften och tro, att den gamla människan utan sorg och möda får träda in i himmelriket. Den gamla människan vill med hull och hår inträda i himmelriket. Hon vill inte vara i någon vedermöda utan hon vill alldeles lätt bli salig, utan sorg och bedrövelse, fast Jesus har sagt, att människan skall genom stor vedermöda ingå i livet. Den porten är trång och den vägen är smal, som leder till livet, och få är de som finner den. Men nådetjuven tror att han med ett sådant leverne blir salig.

Fast det har predikats så mycket lag här, att det inte är många mer som kan tro att man utan ånger blir salig, syndar man likväl med ont samvete och säger sig gå till helvetet, men gör inte bättring utan smädar de kristna och bär ont samvete. Somliga säger sig hänga fast vid Kristus och kommer ändå inte överens med de kristna. De torde vara riktiga nådetjuvar som inte samsas med de kristna fast de bekänner tron. Vi måste nu säga sanningen, att fast de sorglösa och nådetjuvarna såväl i Gamla som Nya Testamentet anser Guds lag för främmande lära, då den predikas så att den träffar dem själva, så måste likväl Guds lag predikas så länge det finns sorglösa som trampar Guds lag med sina fötter, för att de skulle inse på vilken väg de är, så att ingen skulle behöva gå blind till helvetet. Men för de botfärdiga skall man predika evangelium för att de må tro, att Guds Son betalt full lösen för dem.

Nu borde alla vandringsmän till evigheten skynda sig att ropa och klappa på nådens dörr, medan dörrvakten ännu hör, ty vi ser, att hårda tider förestår oss. Himlens Gud ser, hur de sorglösa smädar honom genom sitt ogudaktiga leverne och hur sömnen ansätter de väckta, så att de inte orkar vaka och förkunna bättring för de olyckliga själarna av vilka somliga vandrar som blinda och andra med öppna ögon på förtappelsens breda väg. Himlens Gud måste börja straffa de förhärdade för Guds ords förakt och de väckta för sömnaktighet. Ty han ser att förmaning, undervisning och bättringsrop inte mera hjälper. Därför måste han ta riset i sin hand och börja tukta de ohörsamma och elaka barnen, som inte längre lyder ordet, utan skrattar åt och smädar Förälderns tårar. Den himmelske Föräldern har två ris i sin hand, med vilka han försöker aga de vanartiga . Det ena är timlig aga varmed han drar syndare till sig. Men i Gamla Testamentet har inte många själar kommit till bättring genom denna tuktan.

Högmodiga andar ödmjukar sig inte trots missväxt. De förtörnas på Gud och söker tröst i brännvinet, då världens sorg kommer över dem. De besinnar inte att vi har väl förtjänat detta straff, så att de skulle göra bättring och vända sig till Gud. Men Gud har även ett annat ris i sin hand varmed han försöker lära de vanartiga. Det är ett andligt ris, varmed han fått somliga att ödmjuka sig och komma till sig. Men inte heller detta ris förmår längre verka något, ty människorna är förhärdade. Det är inte många numera som blir botfärdiga och somliga har redan börjat ångra att de uppvaknat alltför tidigt. Somliga vandringsmän har tröttnat på vägen och övernattat i skogen, där vargar och lejon tjuter. De har blivit föda för alla odjur. De började följa de kristna som flydde från fördärvets stad och gick åstad för att söka det himmelska Fäderneslandet, men tröttnade på vägen, och somliga av dem har redan blivit så långt efter, att de inte mera hör ens ett sus av Jesus från Nasaret som gick här förbi.

Finns det mer många själar kvar som strävar framåt på den smala vägen? Finns det många som kämpar i sin dyrbaraste tro och söker Fäderneslandet? Jag tror att det ännu finns några som vill kämpa ända till slutet. Och de få själar som vandrar på livets väg borde betänka att denna mödosamma färd snart slutas, att de snart får vila om de orkar vandra och kämpa ännu en liten tid. Men de borde även se på solen, vad tiden lider, ty jag ser, att nådens sol går ned och Jesus från Nasaret har gått förbi. Snart kommer mörkret över jorden och då ser ingen den smala vägen. Vandra därför skyndsamt så länge ljuset finns, för att mörkret inte skulle upphinna er. Den som vandrar i mörkret ser inte vart han går.

Se, goda vänner, hur många av era medvandrare har tröttnat på vägen, och hur den ondes änglar har fått glädje av de kristnas fall! Se hur olycklig död möter dem, som börjat i anden men slutar i köttet! Se, hur den olycklige förlorade sonen nu blivit en svinaherde och får inte ens äta drav tillsammans med svinen. Stå upp, stå upp, olycklige förlorade son och gå till din Fader innan du dör! Kanhända skall Fadern ta emot dig med glädje och ge dig högtidskläder och ring på handen , hur än den äldre brodern, det är, egenrättfärdighetens tjänare, avundas dig. Se på deras död som har smakat den tillkommande världens kraft och sedan förslösat den dyrbara skatten och egendomen. Se hur stor nöd de har. De har ingen tillflykt till himlen när döden kommer. De har ingen tillflykt till världen . De har ingen tillflykt till helvetet, fast samvetet dömer dem dit. Och denna dom torde inte ändras i evigheten. Och då denna nådetid så snart är slut, hur skall vi då bestå inför Guds dom , om vi inte är beväpnade med Guds kraft och andliga stridsvapen mot denna onda värld, som är full av fiender, och där den ena fienden värre än den andra vill förgöra de kristna.

Det är inte enbart världen som frestar, bespottar och föraktar de kristna, utan även själafienden i det egna köttet ansätter förfärligt de kristna och försöker först få dem att synda. Och då han inte får de kristna att synda, börjar han sarga hjärtat och vill tillintetgöra tron genom vilken en kristen allenast kan övervinna alla dödens och helvetets förskräckelser och fasor. Hur kan vi bestå i alla dessa frestelser, om vi inte är på vår vakt och vakar, då djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han skulle uppsluka. I alla dessa frestelser, strider och kamper har de kristna ingen tillflykt till världen, fast denna hondjävul erbjuder sig som kamrat även för de kristna. Och därför måste en kristen fly till den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen som har övervunnit alla frestelser och farit upp till himlen. Där ber han Fadern även för oss och väntar tills alla bedrövade lärjungar samlas kring honom vid den stora nattvarden, där Johannes lutar sitt huvud mot Jesu bröst. Dit bör även vi arma sträva, ila och längta, om vi orkade kämpa så i vår dyrbaraste tro att vi måtte finna det eviga livets krona.

Var sålunda tappra att strida och kämpa för att ni skulle orka vandra genom denna mödosamma värld i all nöd, ångest och tvivel, i alla vedermödor och frestelser, under all världens hat, bespottelse och förakt, under alla fiendens anfall och hotelser och i all världens fattigdom och motgång, alltid litande på den hjälte som övervunnit alla djävulens och världens frestelser och gått före oss för att bereda de troende rum. Vik därför inte från honom, ni få utvalda. Tröttna inte att ropa och klappa på himlens dörr tills dörrvakten hör. Ge inte upp att sucka och be så länge ni lever. Annorstädes finns dock inte tillflykt än hos den himmelske Föräldern som gett oss livet, som med stor vedermöda och blodsutgjutelse fött oss och inte sparat en enda blodsdroppe som han inte skulle ha utgjutit för syndarnas återlösning, för att vi, renade genom hans blod, skulle få träda inför hans ansikte och fröjdas av hans stora nåd i det nya Jerusalem och på Sions berg, där de

hundrafyrtiofyratusen tecknade sjunger den nya psalmen för Gud och Lammet. Och även om vi inte kan följa den himmelska melodin, vore det likväl ljuvligt att lyssna till deras himmelska röst, i vilkas mun intet svek har funnits. Dit försöker vi sträva genom att kämpa på allt sätt, för att vi måtte vinna det stora målet och slippa ångra vår födelsedag i evigheten. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

UP / PS 762 / P 724 / SW 667 / B 287