Nr 52 12 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Älskar ni mig, så håll mina bud. Joh. 14: 15.

Frälsaren talar här om kärleken. Och vi vet inte, hur mycket kärlek det nu finns hos de kristna. Den första kärleken har kallnat, och jag tror, att de kristna själva känner att världskärleken tilltar men kärleken till Gud avtar. Somliga säger att den egna själen är den käraste. Men Gud vill, att han som har skapat och återlöst människan borde vara oss kärast. Och vi måste erkänna, att i denna kristendom finns inte mycket kärlek till Gud, men ännu mindre kärlek har världens trälar som älskar synden, djävulen och världen med hela hjärtat. De älskar djävlar och världen.

Vaksamma kristna känner, hur världen börjar bli kärare för dem och de kämpar mot denna orätta kärlek. Men i denna tid älskar ingen så mycket Gud som han fordrar, fast nutida bekännare av den döda tron påstår sig kunna älska Gud så mycket som Gud fordrar. De vaksamma kristna som har självkännedom känner, hur litet de kan älska Gud. Men efter syndafallet duger inte längre kärleken till salighetsgrund, ty människans hjärta är så grundligt fördärvat, att de kristna inte kan älska Gud så som de borde. Gud fordrar visserligen med rätta en fullkomlig kärlek. Men efter syndafallet kan människan inte älska Gud så som hon borde, fast nådetjuvarna menar, att de kan älska. Men nådetjuvarna har inte självkännedom. De bedrar sig själva liksom Petrus före sitt fall.

De kristna känner, att de inte kan älska Gud så som Gud fordrar. Om ibland Guds kärlek är kännbar, så är den som en flamma som snart slocknar. Den har ingen varaktighet. Och varför skulle en sådan människa behöva någon Frälsare som själv genom kärleken uppfyller lagen? Då de kristna sålunda känner att de inte kan uppfylla lagen genom kärlek, så måste de tro, att Kristus har uppfyllt lagen. De måste tillägna sig Kristi rättfärdighet och tro att de skall räknas som rättfärdiga, då de med tron tillägnar sig Kristi rättfärdighet. De måste tro att de är Guds barn genom Kristi förtjänst och av nåd lösta från synden, döden och djävulens våld.

De påviska sätter kärleken till salighetsgrund och säger, att tron utan kärlek är en död tro. Om en sådan lära vore en rätt lära, skulle alla kristna här falla i tvivel, då de känner så lite kärlek hos sig. De skulle vara tvungna att sjunka ned i helvetet på grund av brist på kärlek. Men då vår lärofader Luther har skiljt kärleken från rättfärdiggörelsen och lärt att en troende inte skall blanda ihop kärleken med tron, utan endast tro att han genom Kristi förtjänst är rättfärdiggjord eller blivit rättfärdig . Inte för egenrättfärdighets skull, inte heller för kärleks skull eller för egen helighets skull, utan blott för Kristi förtjänsts skull och av Guds oförtjänta nåd utan egen förtjänst, så håller vi fast vid denna Luthers lära. Av nåd och för Kristi förtjänsts skull blir vi räknade som rättfärdiga inför Gud, fast vi av oss själva inte är rättfärdiga utan syndiga och kärlekslösa. Likväl förkastas inte kärleken i helgelsen, utan endast i rättfärdiggörelsen blir kärleken utesluten från tron, så att intet annat hör till rättfärdiggörelsen än endast nåd från Guds sida och endast tro från människans sida.

Ni få själar som känner brist på kärlek, ni måste dock sträva i er allra dyrbaraste tro och komma till Jesus som syndiga, eländiga, bedrövade och botfärdiga i avsaknad av kärlek. Om Jesus säger: "Denna bedrövade själ älskade mycket, därför får hon mycket förlåtet", då får ni tro, att ni har kärlek, fast ni själva inte känner det. Hör nu, du trons upphovsman och fullkomnare, du nådige Frälsare, de botfärdigas och betrycktas suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: 1 Joh. 2: 3

Tredje böndagens text är skriven i 1. Joh. 2: 3 där orden lyder så: "Därav vet vi, att vi känner honom, om vi håller hans bud." Aposteln Johannes skriver dessa ord till de kristna, när förföljelse var på väg. Han var den lärjunge som Jesus älskade, och denne lärjunge skriver också mer om kärleken än de andra lärjungarna, och han ger de kristna ett kännetecken, varav de kan avgöra, om de rätt känner Gud. I följd därav skall vi denna heliga stund genom Guds nåd tala om Guds kännedom och undersöka, vem som rätt känner Gud. När vår Frälsare säger: "Detta är evigt liv att känna dig, den ende Guden och den du har sänt, Jesus Kristus", så måste vi besinna den allvarliga sanningen, att ingen blir salig som tror på en okänd gud. Inte skulle Paulus ha behövt predika om den okände guden, om atenarna hade blivit saliga genom den tro de hade på en okänd gud. Hedningarna tror på den okände guden och offrar åt den okände samt bygger altare åt den okände guden, såsom Paulus såg i Aten, att de hade byggt ett altare åt den okände guden. Jesus sade även till sina lärjungar, att den tiden skall komma, då de skall bannlysa er, och envar som dräper er, tror sig därmed göra Gud en tjänst. Och detta gör de därför, att de känner varken Fadern eller mig. Sålunda hör vi, att de kristnas förföljare känner varken Fadern eller Kristus. Det är alltså ytterst nödvändigt att rätt känna Gud och hans ende Son. Jesus sade även till Filippus: "Så länge har du varit med mig och känner mig inte." Man har ingen nytta av att tro på Josefs son, såsom några blinda stackare ännu tror på Josefs son.

Att känna Gud har för de första kristna varit det högsta målet. Och de rannsakade ständigt hurudan Guds natur var . Och under denna rannsakan uppstod även strid mellan de kristna. Men omkring fyrahundra år efter Kristus började de kristna studera hurudan människans natur är. Då var Augustinus de kristnas ledare. Han sade att människan inte har fri vilja i andliga ting, och att det utanför församlingen inte finns någon salighet och han lärde även att odöpta barn inte blir saliga. Luther tvistade också med de påviska, att människan inte har fri vilja och att människan inte har kraft att bättra sig själv. Men vad som Guds kännedom beträffar, så blev det ingen ändring på den punkten på Luthers tid, utan man godtog vad de kristna tidigare hade utstuderat och beslutat: att Fadern har fött Sonen före evigheten och att Sonen är född av Fadern före evigheten, och att den Helige Ande utgår från Fadern och Sonen.

I denna vår kristendom finns noggrannare självkännedom än de kristna förut haft. Men Guds kännedom är inte så noggrann som den har varit förr. Vi känner nu bättre djävulens natur än Guds natur. Men vi har alltid förklarat Guds natur på detta sätt: I honom finns oföränderlig rättfärdighet och han hatar det som är ont. Och denna Guds stränga rättfärdighet kräver lydnad och heligt leverne. Men hos Gud finns även oändlig kärlek som kräver barmhärtighet. Och dessa två egenskaper hos Gud är lika starka, så att han inte kan, såsom David säger, glömma bort sin barmhärtighet för sin vrede och inte heller för sin barmhärtighet glömma bort sin rättfärdighet. Med ett ord sagt: Guds kärlek kan inte betvinga hans rättfärdighet, inte heller kan hans rättfärdighet betvinga hans kärlek. Enligt rättfärdighetens krav borde människan lida straffet efter förtjänst, men Guds kärlek medgav inte detta. Enligt kärleken borde han förbarma sig och förlåta alla synder, men rättfärdigheten strider däremot.

Då nu Guds stränga rättfärdighet och kärlek är lika starka, måste han utgiva sin ende Son att lida det straff som människan borde ha lidit. Därför säger Luther, att Kristus har lidit detta straff för att Faderns vrede skulle blidkas, att han skulle ta bort lagens förbannelse och att Fadern skulle bli försonad. Men inte har Faderns rättfärdighet ändå upphört, så att han skulle låta gäcka sig. Därför säger Johannes i den heliga texten: "Därav förstår vi, att vi känner honom, om vi håller hans bud." Genom dessa ord har Johannes gett de kristna en prövning som är ytterst nödvändig, ty den vädjar till de kristnas samveten. På andra ställen har Johannes talat om kärleken, som är hjärtats sak och den levande trons frukt. Men den prövning han ställer för de kristna i dagens text, läggs nu på de kristnas samveten, ty det är Guds rättfärdighet som kräver lydnad.

Har de kristna nu sådan gudskännedom som Johannes fordrar, nämligen lagens uppfyllelse? Rätta kristna vill inte med uppsåt bryta mot Guds lag eller handla mot Guds vilja i någon sak. Men om samvetet är förmörkat, så syndar de av oförstånd.

Sträva därför efter att förstå vad Guds goda och nådiga vilja är, så att ni måtte lära känna Gud enligt det kännetecken som Johannes har gett, ty snart upphör detta livets mödor, snart får era trötta ben vila. Snart kommer dödens ängel och skär av vinträdets grenar från jorden. Snart skallar ropet: "Se, Brudgummen kommer, gå ut för att möta honom!" Ni visa jungfrur, har ni nu olja i era lampor, så att ni med glädje och fröjd kan följa Brudgummen till bröllopssalen och glädjas med Brudgummen och bruden, där änglarna åstundar att se hur skön Frälsarens brud är.

Sträva, kämpa och vaka, att ni måtte vara värdiga att sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket nu och i evighet. Amen.

Handskriven avskrift av Johan Petter Naimakka 1870 / Kolari kyrkoarkiv /

III P / PS 662 / P 1462 / SW 423 / B 260