Nr 51 11 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

O hur jag har ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och har ingen ro. Då skall ditt hjärta känna, hur stor din ondska är. Jer. 4: 19, 18

Gud framställer bilden av en botfärdig människa för oss genom profeten Jeremia och visar, vilken nöd hon har, då synderna börjar bränna hennes samvete. Men denna bild har inte upptecknats i Skriften därför att de botfärdiga skall falla i tvivel, utan därför att de skulle känna sig som stora syndare och ta sin tillflykt till Frälsarens sköte . Gud vill ingen syndares död. Det är inte Guds vilja, att en botfärdig själ skulle bli utmattad och tvivla om Guds nåd, utan det är Guds vilja, att en nödställd människa skall klappa på himlens dörr och krypande nalkas nådastolen. Men den rätta ångern blir till stor möda för gamle Adam, så att han börjar ropa och klaga liksom den som för första gången är i barnsnöd. Otålighet vill plåga de väckta själarna. De vill inte vänta tills tidpunkten för födelsen kommer. Och när födslovåndorna börjar kännas, klagar hon som profeten Jeremias säger om Sions dotters klagan: "O, hur jag har ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och har ingen ro." Visst har den botfärdiga människan ont i hjärtat. Det betygar vars och ens egen erfarenhet som har varit i det kvalet. Men varav kommer detta kval och denna vånda? Gud säger genom profeten till Sions dotter eller till de botfärdiga själarna: "Då skall ditt hjärta känna, hur stor din ondska är."

När samvetet vaknar, får man ont i hjärtat. Synden börjar svida överallt. Det är i synnerhet egenrättfärdigheten som de väckta ofta kämpar med, vilken känns som en fördämning i bröstet som hämmar andan och ängslar hjärtat så mäktigt att en nödställd människa inte ser annat än död och förtappelse framför sig. Många väckta människor har mycket stor nöd för sin egenrättfärdighets skull, men kan likväl inte komma till Frälsarens närhet. Ty egenrättfärdigheten släpper henne inte alls genom den trånga porten. Egenrättfärdigheten säger så: "Gräva orkar jag inte och att tigga blygs jag för." Somliga väckta människor gör som kvinnan som hade lidit av blodgång i tolv år och lagt ut all sin egendom på läkemedel. Denna kvinna ville inte träda fram och öppet be Frälsaren om hjälp, utan började speja bakom ryggen och smyga sig närmare och närmare i folkträngseln. Till slut kom hon så nära Frälsaren, att hon med fingerspetsen lyckades vidröra hans mantelfåll. Så listiga är somliga nådetjuvar, att de smyger bakom ryggen. De drar sig för att uppenbara sig för Jesus och klaga ut sin nöd, men vill bakom ryggen stjäla hans nåd.

Denna kvinna stal nog nåd från Frälsaren, men det gick för henne som för andra nådetjuvar, att hon inte kunde dölja sin stöld. Den avslöjades genast då Jesus började fråga, vem det var som rörde vid honom. Men fast det gick så lyckligt för denna kvinna att hon fick behålla den stora egendomen som hon stulit, då hon öppnade sig och bad Jesus öppet inför allas ögon samt bekände sina fel, så är det inte därmed sagt att alla nådetjuvar får behålla sitt tjuvgods. Ty de flesta nådetjuvarna vill inte avslöja, hur och när de har fått nåd. I synnerhet de nådetjuvar som inte varit i någon andlig nöd och som har så mycket egenrättfärdighet, att de alls inte behöver stjäla. Fast de väckta själarna inte borde ha så mycket egenrättfärdighet som de sorglösa, så vill denna falska rättfärdighet hänga vid dem och hindra dem att komma till Jesus.

Egenrättfärdigheten inger de botfärdiga själarna dessa tankar: "Du är inte värdig att komma inför Jesu ögon, förrän du har förbättrat ditt leverne. En så stor syndare som du är tar Jesus inte emot. Det är otänkbart att du i detta tillstånd kunde få dina synder förlåtna, förrän du har förbättrat ditt leverne."

Med sådana tankar börjar nu en väckt och med egenrättfärdigheten kämpande människa strida mot syndens frestelser. Med händer och fötter börjar hon klättra upp på Sinai berg där tordönsrösten hörs och Guds stränga rättfärdighet blixtrar: "Kom inte hit, Israel! Du förgås om du klättrar upp på Sinai berg." Men syndaren låter inte bli att klättra upp på Sinai berg förrän i den yttersta livsnöden. Utan vidare försöker han förbättra sitt leverne och bli dygdig, innan han börjar tigga om nåd. Frestelser till synd möter honom så snart han vill göra bättring. Syndiga tankar väller upp som glödande pilar som fienden skjuter mot den botfärdiga människans hjärta. Hon kämpar natt och dag med dessa tankar och försöker på allt sätt bli av med dem. Men hur skall hon bli fri från dem, då hennes hjärta ännu är oförsonat. De onda tankarna tränger sig som brinnande pilar i hennes hjärta. Och varifrån kommer dessa förskräckliga tankar i de väcktas sinnen, sådana tankar, som man inte har känt förut i det sorglösa tillståndet, men nu först börjar plåga så svårt, när samvetet har blivit väckt. De är just den ondes glödande pilar som han avskjuter mot människans hjärta. Han vill med sådana frestelser riva och sarga de väcktas samveten så att han kunde uppsluka dem innan de hinner fly till Frälsarens sköte. Och inte har alla väckta förstånd att strax springa till Frälsarens sköte, när fienden börjar sarga deras samveten, men de försöker först med egen kraft göra motstånd. Vad gagnar människans kraft i strid mot draken? Människan är som ett nyfött lamm i förhållande till vargen. Av ett enda vargbett dör lammet. Och somliga lamm är så galna, att de löper rätt in i vargens mun. Spring inte in i vargens gap, ni sårade får! Strid inte med draken, ni bedrövade själar! Ni orkar ändå inte kämpa mot honom, utan ni ska skyndsamt fly till Frälsarens sköte och dia en nådedroppe från hans nådefyllda bröst. Nådedropparna rinner annars förgäves på marken, om ni inte öppnar er mun och sväljer, när Frälsaren droppar nådedroppar i era hjärtan. För att korsbärarna skulle låta bli att klättra upp på Sinai berg och förbli i nådens dal, borde vi i dag mäta Sinai berg. Och till deras glädje som stannar kvar i nådens dal, borde vi betrakta, hur låg Golgata kulle är. Må den Helige Ande visa vägen, så att de nådesökande själarna inte skulle förirra sig till höger eller till vänster sida, när de beger sig på vandring. Amen. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Luk. 18: 9 – 14

Den sorglösa människans tillstånd på Sinai berg och den väckta människans tillstånd i nådens dal är framställda i dagens heliga evangelium genom liknelsen om fariséen och publikanen. Och må det utgöra ett exempel för oss, då vi genom Guds nåd betraktar fariséens bön och publikanens suckan, och betänker, vilken salighetsgrund den sorglösa människan har och vad slags grundval de väckta har. Må Herren upplysa vårt mörka förnuft och leda oss på livets väg!

Att fariséen hade klättrat upp på Sinai berg, hör vi genast av hans bön, där idel höga tankar flyger som örnar under himlen. Han var uppfostrad i den tron, att människans dygd inte skulle vara onyttig. Samma tro har ännu denna tids fariséer som alltid litar på att ärlighet och dygd inte är onyttiga. Man hör genast, att de har den naturliga dygden som salighetsgrund. Ty fast de med munnen bekänner att alla människor är syndiga, gör de likväl ett hårt motstånd, om någon börjar tvivla på deras salighet eller nämna deras hemsynder, vilka de vill dölja eller förneka. Fariséen kommer lysande till Guds tempel för att be. Synden besvärar inte alls hans samvete, då han tackar Gud för att han inte är så ond som andra syndare. Han är ingen tjuv. Han är ingen rövare. Han är ingen horkarl. Han är inte så dålig som publikanen som står bredvid honom och suckar. Han räknar upp hur mycket gott han har gjort i världen. "Två gånger i veckan fastar jag och ger tionde av allt jag har." Behöver en sådan man tigga om nåd, som är så högt uppskattad och dygdig, att hans dygd skulle räcka även att delas åt andra. Visserligen vill denna tids fariséer inte erkänna, att de är i samma själatillstånd som den som Frälsaren talade om, men deras tankar blir strax avslöjade, då man rör vid deras gamle Adam, det vill säga, då någon klandrar deras dygd eller tvivlar på deras salighet. Genast sparkar gamle Adam emot. De vill inte höra, att deras liv klandras, ty de har gjort så mycket gott i denna världen, att de inte behöver skämmas vare sig för Gud eller människor. Det är inte så underligt, att fariséerna klättrar så högt upp på Sinai berg, att deras skönhet och högfärd knappt syns som en svart prick på toppen av berget, fast det är hemskt att se, då de faller ner därifrån, hur blodet sprutar ut från munnen och de flyger som bollar in i tvivlets kärr, där de bryter sin nacke, fast ingen sten tar emot. Men det är ännu mer underligt, att även de väckta själarna , som har fällt alla horn och dygdens vingar, försöker klättra upp på samma berg, fast de ser hur fariséerna, den döda trons bekännare och de av naturen dygdiga människorna måste bli utan nåd just därför, att de flyger så högt, att de är så dygdiga och fromma, att synden aldrig plågar dem. Men egenrättfärdigheten är så starkt inrotad i människohjärtat, att även de väckta som känner sina synder och därför slår sig för bröstet och suckar, ändå vill klättra upp på Sinai berg och försöka förtjäna nåd genom att förbättra sitt leverne. De brottas så länge med sin egenrättfärdighet, att de till slut faller i tvivel, fast Guds ord vittnar överallt liksom även Frälsaren i dagens evangelium, att publikanen gick hem rättfärdigare än den andre. Inte därför, att han redan hade förbättrat sitt leverne, utan därför, att han slog sig för bröstet och suckade: "Gud, förbarma dig över mig syndare!" Han hade nämligen ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Det är sannerligen ett huvudstycke i nådens ordning, att botfärdiga syndare måste ha ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Det fordrar den himmelske Föräldern, att ett botfärdigt barn måste ha en sann ånger och sorg över synden. Och den som inte har den sorg som är efter Guds sinne, är ännu inte i det tillståndet, att nåden skulle hjälpa honom ur hans olyckliga tillstånd. Men nu tänker många väckta människor, att de först måste bättra sitt leverne, innan de flyr till Frälsarens sköte. Men hur kan människan bättra sitt leverne innan hon blivit försonad ? Genom Guds nådiga tuktan har hon redan fått nog av det yttre ogudaktiga levernet. En väckt människa är inte så dristig att smäda Gud, då hon har blivit slagen genom samvetskval. Men hjärtats tankar och syndiga frestelser som en väckt människa känner i sin själ även om de inte kommer ut , dem kan ingen väckt människa hålla i styr förrän hon blir försonad med Gud. Om hjärtat inte är försonat, är människans kamp fåfäng. Men av nåden får man bättre kraft att kämpa mot syndafrestelser . Detta märker inte en väckt människa strax, utan med egen kraft brottas hon med synder, alla onda begärelser och lustar. Men det är inte annat än egenrättfärdigheten som inger sådana tankar i människohjärtat, att Jesus inte tar emot botfärdiga syndare innan de har bättrat sitt leverne. Människan kan dock inte förtjäna nåd med levernets förbättring. Men många människor tänker likväl, att de borde förbättra sitt leverne och först därefter tror de sig bli värdiga att få Guds nåd. Den som har mycket egenrättfärdighet tänker ofta så: "Varför har jag så mycket synd? Om jag blev av med dessa synder, då skulle jag kunna tro, att Gud är mig nådig." Men hur tror du dig bli av med syndafrestelserna ? Tror du att du genom levernets bättring blir av med syndafrestelserna ? Men det är en fåfäng tanke. Alla, som har försökt bättra sitt leverne innan de blivit försonade, har blivit värre men inte bättre. Ju mer de har försökt, dess sämre har de blivit. Syndafrestelserna blir värre och värre, ju mer man med egen kraft kämpar mot dem.

Om du vill bli av med syndafrestelserna , så fly snarast till Frälsarens sköte. Du är ensam på fältet som ett sårat får bland vargar. Vad gör du allena i skogen bland onda andar? Det är omöjligt, att ett förkrossat hjärta som ännu inte är försonat, skulle kunna undvika den onde andens brinnande pilar. Fly snarast till Frälsarens sköte, så får du känna, att djävulen flyr. Men egenrättfärdigheten är stor även i de väckta, fast de inte inser det. Andra synder känner de hos sig, men egenrättfärdigheten är fördold. De kan inte tänka sig, att det är den största synden de gör mot Frälsaren, då de genom att bättra sitt leverne vill göra kraften av hans försoning ogiltig, liksom Frälsarens blod inte skulle utgöra full betalning för alla synder, både stora och små, hemliga och uppenbara. Men sådan är egenrättfärdigheten. Den ligger i hjärtats djup som en svart mask som gnager i hjärteroten. Den är osynlig och okänd för de väckta, och stänger himlens dörr, så att de inte kommer in. Den samma egenrättfärdigheten inger ofta sådana tankar i den väckta människans sinne: "Jag törs inte komma till Jesus, jag som är så oren. I mig finns det så mycket synd att det förskräcker mig. Hur kan jag bli Guds barn, jag som är full av orenhet och styggelse, hat och andra förskräckliga synder."

Hör nu igen, hur du vill göra Frälsaren till lögnare och hans död onyttig! Du vill bli befriad från syndafrestelser , men inte genom Frälsaren, inte genom försoningen, utan genom att förbättra ditt leverne, vilket är omöjligt. Du vill sålunda sätta din egenrättfärdighet framför Kristi rättfärdighet! Är det inte en stor och förskräcklig synd, som du ännu inte ens har känt som synd? Synderna hindrar dig inte att bli Guds barn, men egenrättfärdigheten har tillbommat hjärtats dörr, så att inte en nådedroppe kan rinna dit in. Du vill förtjäna nåden med levernets förbättring, men du har valt en alldeles orätt väg. Om du inte genom nåden blir Guds barn, ingalunda blir du någonsin Guds barn genom levernets bättring.

Öppna din mun, svalunge. Föräldern kommer med mat åt dig. Öppna ditt hjärta, du bedrövade själ och ta emot. Frälsaren gjuter en droppe av sin nåd dit in. Detta gäller dem som är hungriga, nämligen svalungar som inte orkar flyga. Men detta är inte för vargungar som äter kadaver. De får lapa ur den gryta där lögnens fader har kokat sömndryck. Vi vet, att vargungarna är blindfödda och bor i grottor, då deras ögon inte tål ljus. Men när de växer och blir större, börjar de riva får. Om det av vargen sargade fåret inte genast flyr till Herden, blir det säkert föda åt odjur . Om en väckt människa inte snart flyr till Frälsarens nåd, kommer fienden och skjuter brinnande pilar i hennes hjärta. Han inger så förskräckliga och stygga tankar i människans sinne, och genom dessa frestelser vill han sänka bedrövade själar i tvivel. Han fångar dem genom egenrättfärdighet, så att de inte får tillfälle att fly till Frälsarens sköte. Då Satan förvandlar sig till ljusets ängel, blir egenrättfärdigheten mycket vacker och glänsande såsom den skulle vara förgylld. Och egenrättfärdighetens tankar kommer alltid i sinnet: "Jag kan inte duga åt Gud i ett sådant tillstånd. Hur kan jag bli Guds barn, då jag är så syndfull? Det är inte möjligt. Det är helt otänkbart att människan får komma till Frälsaren innan hon har bättrat sitt leverne." Hör nu, goda människa, hur egenrättfärdighetens tankar glänser som guld. Den som inte bättre känner varifrån sådana tankar kommer till människans sinne, skulle nog tro, att de är ängelns tankar. Men de är inte annat än djävulsträck och gamle Adams spillning varmed den onde vill fånga bedrövade själar för att de inte skulle komma i Frälsarens sköte. I sorglöshetens tillstånd har människan vant sig att lita på dygden, och vad som har fattats från dygden har lappats med stulen nåd. Då tänkte människan: "Nog är Gud nådig . Nog förlåter han vad jag lär ha brutit." En sorglös människa tvivlar aldrig om sin salighet, ty hon har så mycket dygd och därtill så stark tro, att hon blir salig hur orätt och mot Guds bud motstridande hennes leverne än skulle vara. I sorglöshetens tillstånd kan människan supa, svära, slåss, bedriva hor och stjäla och ändå lita på, att hon blir salig. Men när människan vaknar och kommer till syndakännedom, då tänker hon att det är omöjligt att duga åt Gud, innan hon har bättrat sitt leverne. Men den onde täcker för hennes ögon, så att hon inte alls ser hur omöjligt det är att bättra sitt leverne innan hon kommit i Frälsarens sköte och fått sina synder förlåtna.

En väckt människa får inte i sin skalle , att levernets bättring måste ske efter försoningen men inte före. Fariséens gamla surdeg förvirrar hennes tankar, och den onde förvänder hennes hjärta. Då hjärtats innersida blir vänd utåt, börjar alla hjärtats bölder stinka och flyta var. När syndaren själv med egna ögon ser de fula och avskyvärda djur som rör sig i hjärtat, förskräcks hon mycket och tänker: "Det är omöjligt att duga åt Gud i sådant tillstånd. Jag måste städa bort ur hjärtat de onda och fula tankar som bor där." Och nu menar sig syndaren att hon genom att bättra sitt leverne kan städa och rengöra sitt hjärta. Men ju mer hon städar och sopar, dess mer skräp samlas där. Ju mer hon tycker sig rensa, dess fulare blir hjärtat. Ser du inte, stackars människa, att egenrättfärdigheten har förmått dig att städa och rengöra ditt hjärta, som ingen annan än Herren Jesus kan rena? Då du har sju djävlar i hjärtat, med vilken kraft driver du ut dem? Då du börjar strida mot dem, skrattar de åt dig och säger: "Se där, utmanar du oss?" De flyr ibland för en stund, men kommer efter en liten tid tillbaka genom en annan dörr och sargar samvetet så svårt, att människan blir kraftlös. Med dessa kommer man i nöd. Denna förskräckliga strid uppstår därav, att egenrättfärdigheten som är huvuddjävulen i människohjärtat förvandlar sig till ljusets ängel och förmår henne att strida med de andra djävlarna. Människan försöker själv rena sitt hjärta och låter inte Jesus göra det. Hon försöker själv driva ut djävlar och låter inte Jesus göra det. Egenrättfärdigheten tvingar henne att söka hjälp i levernets bättring men inte i Jesu sår. Denna svarta mask stiger sedan som ett nystan under bröstet och hämmar andan, så att människan inte kan andas in nådens luft. Många korsbärare håller på att kvävas på grund av sin egenrättfärdighet som stiger som rök ur avgrundens pörte.

Är det inte en stor synd och styggelse, att syndaren vill göra Frälsaren till lögnare, att han vill genom sin egenrättfärdighet göra Jesu försoningsblod fåfängt och onyttigt. Det är ingenting annat han gör än på nytt river upp Jesu sår när han tänker så: "Visserligen har Jesus lidit helvetets pina och kval för min skull, men hans pina hjälper inte mig förrän jag har bättrat mitt leverne." Se där! Där kom åter egenrättfärdigheten fram. Där ligger en orm dold just under orden: "Förrän jag har bättrat mitt leverne." Egenrättfärdigheten talar vidare: "Inte kan enbart Jesu blod rena mig." Men vad? Levernets bättring? Månntro det hjälper dig upp ur helvetet? Egenrättfärdigheten talar vidare: "Jesu förtjänst utgör inte full betalning förrän jag har förbättrat mig själv." Lägg du levernets bättring därtill, då först blir Frälsarens förtjänst tillräcklig. Är det så? Men det är påvens tro, att Frälsarens förtjänst inte är fullkomlig innan människan bättrar sitt leverne. Luthers tro är den, att människan blir rättfärdig genom Frälsarens förtjänst utan gärningar, men levernets bättring hör till gärningarna. Den hör inte till tron och rättfärdiggörelsen. Genom tron på Jesus Kristus blir en botfärdig syndare räknad som rättfärdig utan gärningar.

Men egenrättfärdigheten slingrar sig ännu och säger: "Skall inte människan bättra sitt leverne? Hur kan hon utan bättring duga åt Gud? Säkert måste hon bättra sig, men inte före utan efter det hon blivit försonad, benådad och rättfärdiggjord. Ty om hon dessförinnan börjar bättra sitt leverne, blir hon aldrig botad, hon kommer aldrig till Frälsaren.

Hon kämpar förgäves med djävlarna som bor i hennes hjärta. Inte går de bort genom människans bättring . Inte kan människan rena sitt hjärta, utan det är Frälsarens blod som renar hjärtat. Det gör människan skön inför Gud. Försoningsblodet är läkedom för ett förkrossat hjärta, men detta samma blod är som gift för djävulen. I det samma som Frälsaren gjuter en nådedroppe i människans hjärta, flyr djävulen. Genast då människan känner att hon är försonad med Gud, försvinner alla förfärliga tankar och syndafrestelser som plågade henne i det väckta tillståndet . Av försoningen kommer frid och ro till samvetet. Därav kommer kraften att motstå alla den ondes brinnande pilar.

Öppna din mun, du svalunge, Föräldern kommer med mat till dig! Öppna ditt hjärta du bedrövade själ, Frälsaren droppar nådedroppar i ditt hjärta! Fly snarast till Frälsarens famn, du av höken ansatta och sårade mes! Lämna inte denna tillflykt förrän du får kraft att flyga! När vargen vill äta upp gårdens valpar, så rullar han sig i dyn och låtsas vara så kraftlös och gnäller för att gårdens valpar skulle komma till honom. Men skynda er inte bort från ert tillflyktställe, ni valpar som äter smulorna som faller från Herrens bord. Nog är vargen starkare än ni, om ni vore så dumma, att ni skulle lämna ert tillflyktställe för att slåss med vargen. Fast Satan omskapar sig till ljusets ängel och lockar benådade själar att leka med honom, så gå inte dit. Om egenrättfärdigheten stiger åt huvudet och skjuter sådana tankar i sinnet: "Du har ännu inte gjort bättring, du är inte Guds barn, då det finns så mycket synd i dig", så skall den benådade själen inte lyssna vad den onde viskar i örat, utan han skall blott stanna i Jesu sköte och gråta vid hans fötter och dia nådens must från hans sår samt säga som den botfärdige publikanen: "Gud, förbarma dig över mig syndare." Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

III P / PS 419 / P 1030 / SW 416 / B 253