Nr 49 9 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: "Man måste lyda Gud mer än människor." Ap. g. 5: 29

Vi hör i Apostlagärningarnas femte kapitel, hur man började förfölja de kristna, när kristendomen började utbreda sig. Översteprästerna hade redan gripit några lärjungar och kastat dem i allmänt fängelse , men Herrens ängel ledde dem ut därifrån, och de stod tidigt på morgonen i Herrens tempel och predikade för folket. Därifrån fördes apostlarna till rådet och översteprästen frågade dem och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att tala till folket i detta namn? Och se, ni har uppfyllt Jerusalem med er lära." Lärjungarna svarade: "Man måste lyda Gud mer än människor."

Men när de hörde detta, gick det genom deras hjärtan och de överlade om att döda dem. Så stor vrede hade översteprästerna, de skriftlärda och fariséerna, att de inte kunde behärska sig. Men inte kände dessa stackare, att de hade en sådan vrede i sina hjärtan, ty andligt hat hade gjort dem blinda, såsom Salomo skriver på ett ställe, att deras ondska gör dem blinda. Men inte kände dessa stackare, att de hade hat i hjärtat.

Det ord som gick genom deras hjärtan var det som apostlarna sade, att man måste lyda Gud mer än människor, och att Gud har upphöjt Jesus till Hövding på sin högra sida . Och varför måste detta ord gå genom deras hjärtan? Därför, att översteprästerna hade ett förfärligt hat till Jesus. Men där i rådet fanns en man i vars hjärta inte var så stort hat som hos de andra, fast inte kände han heller Jesu makt, men hans naturliga förnuft var klarare än de andras. Denne man hette Gamaliel. Han gav de andra rådet, att man borde lämna apostlarna i fred och de godtog hans råd. Han kunde med några ord hindra djävulens avsikter, så att det den gången inte blev någon förföljelse mot de kristna. Så märkligt kan Gud genom en naturlig människa bevara Jesu lärjungar från att bli offer för blodsutgjutelse, fast Gamaliel inte visste något om kristendomen. Och vi borde tro, att Gud ännu kan bevara Jesu lärjungar genom någon människa som inte känner eller förstår, om denna kristendom är av Gud, men ändå lämnar saken åt Guds dom.

Ni vet, kära bröder, att gamle Simeon har sagt, då han tog det välsignade barnet, Jesus i sin famn: "Se denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt." Och Simeons ord blev även uppfyllt inte blott under Frälsarens tid utan även efteråt. När denna kristendom tillkom i världen, blev detta barn till fall och upprättelse för många i Israel, ty somliga blev genom kristendomen förhärdade och andra blev genom kristendomen upplyfta ur helvetet. Och det skall för er vara ett tecken som blir motsagt, ty överallt där den levande kristendomens tecken uppenbaras, kommer förhärdelsen över världens barn. Där uppstår även hat och förföljelse.

De få själar som har känt Jesu kraft i sina hjärtan får även känna djävulens kraft både invärtes genom frestelser och utvärtes genom hat och förföljelse genom världens barn, vilkas syn den onde har förvänt, så att de anser den Helige Andes verkningar för den onde andens verk. Så har det varit från kristendomens början, och så förblir världens hat intill änden. Och de stackare känner inte i hur djup förhärdelse de sjunker, som strider emot kristendomen och förföljer de kristna. De som dräper Jesu lärjungar tror sig göra Gud en tjänst. De stackarna tror, att de därigenom förtjänar saligheten, men de förtjänar en förfärlig pina i helvetet. Nu är barnet Jesus satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt.

Och som det då var, att den som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden, så sker det även nu, intygar Paulus. Vad säger Skriften: "Driv ut tjänstekvinnan med sin son, ty han skall inte ärva tillsammans med den fria kvinnans son." Såsom tjänstekvinnan ville ärva tillsammans med den fria på Paulus tid, så vill tjänstekvinnans son även nu ärva mycket av Faderns egendom, fast han inte är arvinge. Tjänstekvinnans son är ett oäkta barn som dess mor Hagar har kastat under en buske. Och fast dess mor har sagt: "Jag vill inte se att barnet dör av törst," så tar hon ändå inte barnet i sin famn förrän en ängels röst hörs från himmelen: "Ta sonen och stöd honom med din hand." Jag tänker, att Hagars son dör av törst, om inte Gud öppnar hans ögon så att han ser vattenkällan, där livets vatten strömmar ut. Denna Hagars son har i denna kristendom gjort stor skada för den frias son. Och Sara insåg att Hagars son var en försmädare. Och en försmädare skall han bli om han inte blir utdriven ur Faderns hus. Ty fast han är Abrahams säd, så skall han inte ärva något av Faderns egendom, ty han är en oäkting. Driv ut tjänstekvinnan med sin son, och ge inte plats åt dem! Jag inser, att alla den fria kvinnans söner känner igen tjänstekvinnans son, ty han vill beröva dem den välsignelse som Isaks rätte fader har gett dem. Han vill genom egenrättfärdighet ärva det eviga livet, men han skall inte ärva tillsammans med den fria.

Och då nu den tid är nära, att vår tro skall prövas såsom under apostlarnas tid då de ställdes inför översteprästen , bör vi minnas, hur Guds församling bad för Petrus då han hade kastats i fängelse för kristendomens skull, och hur Gud hörde deras bön och sände sin ängel att rädda Petrus. De få själar som har känt Jesu makt och härlighet, ber för dem som för kristendomens skull hatas och förföljs, för att de skulle orka stå fasta i sin dyrbaraste tro intill änden, intill blods, kämpande mot synden, såsom Paulus säger. Men kanske börjar den himmelske Föräldern tukta sina barn och pröva deras tro, då många bland dem har blivit så stora, att de inte längre ryms i Förälderns famn. Många av den himmelske Förälderns barn har lämnat honom och många har flytt till skogs. Och många har börjat korsfästa Jesus på nytt. Man kan fråga sig hur många av hans barn skulle vara villiga att följa hans blodiga spår från fördärvets stad till Golgata kulle?

Jesu lärjungar har förut tvistat om vem av dem som skulle vara den störste . Och i örtagården, där de bäst borde vaka, kommer sömnen med våld över dem. Men i den stora sorgen vid korset, där lärjungarna skådar den korsfäste och törnekrönte Konungen, blir det inte längre någon tvist mellan dem. Där blir det inte längre fråga därom, vem som skulle vara den bäste kristne, utan vid detta skådande måste alla bli så små, att de ryms i Förälderns hjärta. Men inte ens här är alla så små, att de skulle kunna rymmas i Förälderns hjärta, ty somliga är fiender till Jesu kors och riktiga soldater, på vilka Frälsarens blod stänker blott till förtappelse. Men andra har kommit till Jesu kors enbart i syfte att smäda. Somliga är lik Nikodemus och somliga står så långt borta från korset, att de inte ser Frälsarens sår . Somliga slår sig för bröstet och går hem, men deras bedrövelse är inte varaktig, ty de glömmer snart Frälsarens kval. Men somliga går inte alls dit för att se den Korsfäste. Endast Jesu rätta lärjungar står med sörjande och förkrossade hjärtan vid korset och skådar den korsfäste och törnekrönte Konungen, hur han kämpar i dödskampen med djävulen och hans hop.

Denna lärjungarnas sorg verkar så mycket, att världskärleken drivs bort, lättsinnet drivs bort, världsäran drivs bort genom denna sorg, och en brinnande saknad och längtan efter Jesus uppstiger i lärjungarnas hjärtan. Endast otron plågar ännu Jesu bedrövade lärjungar så länge Jesus ligger i graven. Men snart kommer stunden då den korsfäste och törnekrönte Konungen stiger upp ur graven och uppenbarar sig levande för de sörjande lärjungarna, och de får se Herren. Då skall de bedrövade lärjungarnas hjärtan fyllas av glädje och fröjd. Var nu endräktigt tillsammans, ni Jesu bedrövade lärjungar, och be, att den nåderike Herren Jesus snart skulle komma och trösta er i er sorg. Och när ni iklädda den Helige Andes kraft predikar evangelium om den Korsfäste, varav följer världens hat och förföljelse, så var tappra att stå emot och vittna, att Jesus som judarna har dödat, har uppstått från de döda och befallt er att predika evangelium för alla skapade. Om världen förargas genom denna predikan, och om man för kristendomens skull för er inför rådet, så skall den store Konungen genom sin Ande styrka er tro, så att ni skall kunna bekänna sanningen för världen, fast fienden vill förgöra alla som bekänner Jesu namn och hotar genom översteprästerna och de skriftlärda att förgöra varje själ som förkunnar Jesu stora kraft och härlighet.

Dock är det vårt hopp och vår tillit till Gud, att han skall hjälpa sin fattiga kristenhet och höra sin församlings bön och sända sina änglar för att frälsa dem som förföljs för kristendomens skull. Hör du store Israels Herde de förkrossade hjärtanas suckar, för den rättfärdiges bön förmår mycket då den är uppriktig. Amen.

1. Kopia / Kolari kyrkoarkiv / 2. Kopia / FKHS Kollerska samlingen / Nationalarkivet Helsingfors /

III P / P 734 / B 244