Nr 46 6 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Om er rättfärdighet inte vida övergår de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet, så skall ni inte komma in i himmelriket. Matt. 5: 20

Dessa Frälsarens ord finns i dagens evangelium. De är hårda och mycket märkliga ord, och dessa ord är talade till Jesu lärjungar och gäller alltså de kristna. Och jag tänker, att de kristna borde känna vikten av dessa ord. Då de kristna känner så mycket orättfärdighet hos sig själva, måste de tillägna sig Kristi rättfärdighet och tro, att deras orättfärdighet räknas som rättfärdighet, då Kristus har betalt deras orättfärdighet. Men då de kristna inte har egen rättfärdighet, utan Kristi rättfärdighet, som de måste tillägna sig, det vill säga, då de kristna känner att deras rättfärdighet inte är något annat än brist på rättfärdighet, eller så här: de kristnas egen rättfärdighet inte är något annat än brist på rättfärdighet, hur skall deras rättfärdighet vida övergå de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet, eftersom vi hör av dessa Frälsarens ord, som om lärjungarnas egen rättfärdighet borde vara större än fariséernas egen rättfärdighet?

De påviska säger, att kärleken måste vara den levande trons grund, och att en kristen måste vara helig och rättfärdig i sig själv. Alltså om en kristen har brist på kärlek, så har han inte levande tro. Så säger de påviska. Om en kristen känner ondska i sitt hjärta, så har han inte en saliggörande tro. Så säger de påviska. Om en kristen känner otålighet i sitt hjärta, så är inte djävlarna utdrivna ur hjärtat, utan han är ännu under djävulens våld. Så säger de påviska. Om en kristen i sin vilja känner onda begärelser och lustar, såsom köttets begärelser , girighetens verkningar och annat sådant, så finns inte heliga begärelser och lustar i viljan, och en sådan är ännu inte genom nåden helgad eller heliggjord. Så säger de påviska. Om en kristen i sitt sinne känner onda tankar, så har han inte goda och gudfruktiga tankar i sitt sinne, och han är ännu inte rätt from och syndfri såsom en kristen borde vara. Så säger de påviska. Och så säger även den döda trons bekännare. Fast de med munnen bekänner den lutherska tron och är liksom övertygade om att de har den rätta lutherska tron, så säger de, att en kristen skall ha heliga begärelser och lustar och han måste bli änglalik, innan han kan komma till himlen. Hur går det nu för de kristna? Månne de kommer till himmelriket med den rättfärdighet de nu har, nämligen Kristi rättfärdighet tillägnad genom tron, såsom Luther har lärt? Förnuftet säger: "Kristi rättfärdighet är inte din, utan du måste ha så mycket egen rättfärdighet, att Gud inte kan döma dig. Du måste bli helig och rättfärdig i dig själv och inte med någon annans, nämligen Kristi rättfärdighet, som inte är din. Med din egen rättfärdighet måste du komma till domen. Du måste bli helig och rättfärdig i dig själv innan du kan duga åt Gud. Och så fordrar även de påviska och den döda trons bekännare i lutherdomen. Dessa nådetjuvar säger så: "Man måste bli lik en ängel, innan man kan komma in i himmelriket." Och till denna lära tar de bevis ur dagens evangelium, där Jesus säger till sina lärjungar: "Om er rättfärdighet inte vida övergår de skriftlärdas och fariséernas, så skall ni inte komma in i himmelriket." "Hör ni nu, ni falska profeter och villoandar, som alltid berömmer er av Kristi rättfärdighet och själva är så fula och svarta som den onde själv, hör ni nu, vad Kristus säger? Om er rättfärdighet inte vida övergår de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet, så skall ni inte komma in i himmelriket. Så säger fariséerna som har så mycket egenrättfärdighet, att de kan säga till Gud: "Jag tackar dig Gud, att jag inte är som denne publikan," eller som denna tids fariséer säger: "Jag har gjort mera gott än ont. Jag har inte gjort orätt mot någon" och "jag har gjort rätt mot var man, och mitt samvete anklagar mig inte för synd." Sådana kan säga till de kristna: "Ni är så fula och svarta som tattare, fast ni säger er vara rena genom Kristi blod."

Men de kristna kan på intet sätt undgå denna tillrättavisning, utan de måste bekänna att de är horor och tjuvar, och skyldiga till alla synder. Men de litar på, att Kristus har betalt allt. De tillägnar sig Kristi rättfärdighet och tror, att den gäller inför Gud Fader. De ikläder sig Kristi blodiga kjortel , när de träder fram inför Gud. De följer Jesu blodiga steg från örtagården till Golgata kulle. De står med bedrövade och förkrossade hjärtan vid korset och betraktar den korsfästes och törnekröntes sår. De samlas i ett rum och där gråter och jämrar de sig, då Jesus är död. Och om världens präster ser, att Jesu bedrövade lärjungar gråter och jämrar sig, säger de: "Vad är detta för tjutande?" De går ännu en andra gång till Golgata och gråter vid Jesu grav. Där är nu de bedrövade lärjungarnas rättfärdighet. Och när Jesus blir levande blir de glada. Där är deras rättfärdighet. Och när de får den Helige Andes gåva, börjar de bestraffa och döma världen. Där är deras rättfärdighet. Vad tror ni, bedrövade lärjungar? Vågar ni med denna rättfärdighet komma inför Guds åsyn? Vågar ni, botfärdiga syndare, komma inför Guds nådastol, då ni till det inre väsendet eller den gamla människan är så svarta som tattare och så fula som den onde själv? Jag tänker att annorstädes torde ni inte ha tillflykt, utan med den rättfärdighet som Jesus har förvärvat åt er, måste ni träda fram, ropa och be : Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Matt. 5: 20 – 22

I dagens evangelium har Frälsaren framställt sådana ting, som betyder att lärjungarna och alla kristna tillsammans får skämmas, om deras rättfärdighet inte är större än de skriftlärdas och fariséernas. Vi bör nu till bedrövade och tvivlande själars uppbyggelse förklara, hur vi förstår innebörden av dessa Frälsarens ord och hur vi rätt skall förstå dessa Jesu ord: "Om er rättfärdighet inte vida övergår de skriftlärdas och fariséernas, så skall ni ingalunda komma in i himmelriket." 1. Hurudan är de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet? 2. Hurudan är lärjungarnas rättfärdighet?

Första betraktelsen. De skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet är inför världen glänsande och består särskilt i yttre dygd, grannlåt , prål och yttre ödmjukhet, men inte i hjärtats förvandling eller sann bättring och syndabekännelse, men de är annars åtskilda från folket genom yttre dygd. De är inte som det råa sorglösa folket, som inte ens har någon ära, så att de inför världens ögon skulle kunna dölja sina missgärningar.

De skriftlärda och fariséerna är inte sådana som denna tids halvherrar, som super och spelar kort till och med under gudstjänsten, utan rätta fariséer är riktigt gudfruktiga. De går i kyrkan för att be, och deras böner är vackrare än publikanens böner . De bygger upp profeternas gravar, hjälper de fattiga, visar varandra heder, bugar och ber om ursäkt om huset inte är städat när gästerna kommer. Men om Jesu lärjungar gnuggar några ax mellan händerna på söndagen , så bestraffar fariséerna dem för sabbatsbrott. De är skarpsynta att se de kristnas fel. Och när den levande kristendomen uppstår någonstans, så säger fariséerna: "Detta är inte annat än förvillelse," och sedan börjar de förfölja de kristna. Och fast de annars vill göra alla rätt, lär de ändå sina barn säga: "Korban", det är: föräldrarnas del skall ges åt Gud, så att kyrkan skulle ha inkomster under sken av lag och gudfruktighet. Frälsaren bestraffar dem också för att de sväljer kameler och silar mygg och att de äter upp änkors hus, och han befaller dem att kasta den första stenen på en hora, om de är fria från henne. Sådan är de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet. Den är mycket glänsande för världen, och därför kan de säga: "Jag har gjort mera gott än ont, jag har gjort rätt åt alla människor, och jag tackar dig Gud, att jag inte är som andra människor, falsk, rövare, horkarl eller som denne publikan."

Och då fariséerna eller de skriftlärda förklarar Skriften, säger de i förklaringen till femte budet: "Du skall inte dräpa, men var och en som dräper, skall vara skyldig under domen." Men om vrede eller dråp i hjärtat talar de skriftlärda intet. Eller om någon i vrede och bitterhet säger till sin nästa: "Racka ", det är: rackare, så bryr sig de skriftlärda inte alls därom. Med ett ord sagt: vad yttre grova synder angår, dem fördömer de skriftlärda och fariséerna. Men om hjärtats ondska vet de intet. De känner ju inte alls, hurudant hjärtat är, ty det är fördolt för dem. Inte heller Nikodemus känner hjärtats ondska. Därför anser han inte hjärtats förvandling och nyfödelse för nödvändig. De skriftlärdas lära om rättfärdiggörelsen är helt emot Guds ord och nådens ordning, då de vill förklara folkets yttre leverne, men lämnar det inre fördärvet och hjärtats ondska oförklarat. Och för dem själva är somliga synder lovliga, till exempel svordom, grannlåt, världsligt sinne, vrede och gamle Adam. Med ett ord sagt: de skriftlärdas och fariséernas dygdiga leverne går inte särskilt långt, och deras lära är helt förvrängd, då de i utläggningen av buden utlämnar de mest vägande ställena av lagen, vilka är rättfärdigheten och domen.

Andra betraktelsen. Hurudan borde nu lärjungarnas rättfärdighet vara, för att vara mycket mer än de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet? Den första punkten i denna rättfärdighet hörs genast i utläggningen av det femte budet, att lärjungarna skulle komma till kännedom om det inre fördärvet och hjärtats ondska, och att även små synder skulle kännas som synd. Denna punkt lämnar fariséerna och de skriftlärda oförklarad. Fariséerna tror inte, att även en liten synd förtjänar helvetet. Frälsaren pekar på, att skällandet på en nästa i vrede och bitterhet har förtjänat lika stort straff och lika stor dom som uppenbart mord. Detta är den första punkten som tillhör lärjungarnas rättfärdighet, att de skall så förstå och förklara Guds lag, att även en liten synd blir lika tung och vägande som en stor synd. Hjärtats vrede är lika stor synd inför Gud som uppenbart mord. Fast lärjungarna inte kan undvika detta inre fördärv, borde denna lagens rättfärdighet tränga dem så, att synden skulle kännas som synd, så att ingen synd skulle bli lovlig och bli gjord under sken av lovlighet. Detta är den tyngsta punkten i lagen, som de skriftlärda och fariséerna har utelämnat, och somliga lärjungar har ännu inte förstått hur viktig denna sak är. Somliga förstår inte, att en liten synd för till förtappelse. Då till exempel liten grannlåt blir lovlig, förstår ännu inte alla lärjungar, att en sådan synd för till förtappelsen inte blott för det onda exemplets skull, utan även för den lovlighets skull, under vars sken den ringa synden görs. Då synden mister sin kraft, då har också samvetet mist sin kraft, och en sådan synd som inte kommer på samvetet för till förtappelsen, därför att människan inte ångrar den synd som hon inte fattar eller känner som synd.

Lärjungarnas rättfärdighet igenkänns även därav, att de förliks med sin trätobroder. Detta är åter ett tungt ställe i lagen, som de skriftlärda och fariséerna lämnar oförklarat och ogjort. Om huset är ostädat, när gäster kommer, säger de: "Förlåt, detta hus är inte städat." Men om de i vrede och bitterhet säger till sin nästa: "racka", så anser de inte detta för synd och ber inte om förlåtelse. Om de till och med skulle ge den andre en örfil, det anser de inte som synd och ber inte om förlåtelse. Detta med att förlika sig med sina trätobröder har i viss mån blivit en samvetssak för de väckta och de kristna, men detta tunga ställe i lagen har inte blivit tillräckligt viktigt på deras samveten, så att det inte skulle behöva bli ännu viktigare. Dessa är de tyngsta ställena i lagen som de skriftlärda och fariséerna lämnar oförklarade och ogjorda.

Men lärjungarnas rättfärdighet måste vara mycket större än de skriftlärdas och fariséernas, om de vill komma in i himmelriket. För det första måste de fatta och förklara Guds lag så, att även en liten synd känns som synd som för till förtappelsen . För det andra: att förlika sin nästa. Vad för övrigt hör till lärjungarnas rättfärdighet, innesluts i det som vår Frälsare har talat i det heliga evangeliet, nämligen: då Guds bud rätt förstås och förklaras, blir lärjungarna så stora syndare att all egen rättfärdighet och egen godhet utesluts, alla tankar, begärelser och lustar som Guds Ande inte har verkat, blir synd, varigenom de kommer till rätt syndakännedom. De blir botfärdiga och måste tigga om nåd. Där består nu lärjungarnas rättfärdighet, som är mycket mer än de skriftlärdas och fariséernas egen rättfärdighet och egen helighet, att lärjungarnas egen rättfärdighet måste så fullständigt ta slut, så att de verkligen känner i sitt samvete, att de sjunker ned i helvetet och hamnar under den eviga domen om inte Kristus ger dem sin rättfärdighet och gör dem så rättfärdiga, att Gud inte längre kan döma dem.

Hur är det nu, ni Jesu lärjungar? Är er rättfärdighet större än de skriftlärdas och fariséernas egen rättfärdighet? Har ni nu avklätt er egenrättfärdighetens trasor och mottagit Kristi rättfärdighet varmed ni kan berömma er på domedagen och säga: "Vår rättfärdighet är mycket större och ädlare än de skriftlärdas och fariséernas egen rättfärdighet, ty vi har Kristi rättfärdighet. Kan ni nu säga: "Kristi rättfärdighet är vår?" Kan ni berömma er av Kristi rättfärdighet, då egenrättfärdighetsdjävulen, som är Guds barns åklagare, kommer och beskyller er för att vara horor och tjuvar? Kan ni berömma er av er rättfärdighet och säga: "Vi har större och ädlare rättfärdighet än de skriftlärda och fariséerna. Vi har Kristi rättfärdighet som Fadern anser för en sann rättfärdighet, vilket innebär att han inte kan döma oss?" Jag tror att de rättfärdiggjorda kan berömma sig av sin rättfärdighet och säga till åklagaren: "Vi är rättfärdiggjorda med Kristi rättfärdighet." Amen.

Originalmanuskript / Aunos samling / Helsingfors universitetsbibliotek /

KP 337 / P 948 / SW 389 / B 226