Nr 32 3 SÖNDAGEN EFTER PÅSK

Sannerligen, sannerligen säger jag er: Ni skall gråta och jämra er, men världen skall glädjas. Ni skall bli bedrövade, men er sorg skall vändas i glädje. Joh. 16: 20

För den som vill bli kristen, skall denna andliga sorg vändas i glädje, då en botfärdig själ börjar tro, att hans synder är förlåtna. Men de sorglösa blir aldrig gripna av den sorg som behagar Gud. Om Gud någon gång lägger på dem en jordisk sorg, såsom han gjorde med Israels barn, gör de dock inte bättring. Ty en jordisk sorg och jordisk motgång dämpar endast litet människans naturliga högmod. Men det är ytterst få människor, som genom denna jordiska sorg kommer till rätt syndakännedom. När Gud genom timlig tuktan hade straffat Israels barn, blev deras högmod därigenom något nedslaget, så att de bekände, att de hade syndat jämte sina fäder, och upphörde sedan med yttre avgudadyrkan. Men de blev ändå inte rätt väckta, bortsett från somliga själar, som av deras exempel hade insett, hur djupt fördärvad människan är.

Även nu ser vi, att världens kors inte gör människan kristen. Många människor i världen är så fattiga, att de inte vet, vad de skall äta. Men det finns inte många människor, som av timlig fattigdom lär sig känna den andliga fattigdomen. Många fattiga är ännu högmodiga, fast de måste leva av andras nåd. Inte kan fattigdomen tämja gamle Adam och utrota det naturliga högmodet. Många har stor sorg i världen, men känner inte den andliga sorg som behagar Gud. Många är eländiga och nakna i världen, men känner ändå inte den andliga nakenheten. Somliga fattiga gör fattigdomen till sin salighetsgrund och förlitar sig därpå, att de skall bli saliga för sin fattigdoms skull. Men om den jordiska rikedomen inte hjälper någon till saligheten, så torde inte heller fattigdomen hjälpa. Ty många rika tänker även så: "Då Gud har gett mig så stor jordisk välsignelse, så måste han säkert älska mig. Och sålunda drar han slutsatsen, att då Gud har ansett honom värdig att få så mycket gods och ägodelar, så skall Gud säkert även ge honom himmelsk rikedom. Men det är ovisst, min vän, vem det är som har gett dig så mycket ägodelar. Du tror att det är Gud, som har gett dig allt. Men jag tror, att världens furste har gett gods och ägodelar åt de flesta rika. Men även om Gud hade gett rikedom åt någon, som inte har skaffat den med orättrådighet, så är du dock inte behagligare för Gud, om du inte blir kristen.

Alla fattiga tänker i sitt naturliga tillstånd: Gud ger mig säkert bättre gods och egendom, då han inte har gett mig jordisk egendom. Men vet du vem som har gjort dig fattig? Du skyller på Gud, fast du kanske själv är skyldig till din fattigdom, då du har missbrukat kroppens och själens krafter. Du har kanske förslösat din egendom genom dryckenskap , grannlåt och lättja. Du har kanske förstört din hälsa genom denna dryckenskap och skörlevnad, eller genom prål och skryt. Och sedan säger du: "Gud gjorde mig fattig i denna världen. Säkert ger han mig en bättre lott i den andra världen." Varav vet du, vem som har gjort dig fattig? Jag tror att världens gud har gjort de sorglösa rika genom falska affärer. Och somliga har han gjort fattiga genom dryckenskap, grannlåt och lättja. Om rikedom inte duger till salighetsgrund, duger inte heller timlig fattigdom till salighetsgrund, utan både rika och fattiga måste slingra sig i helvetet om inte sann ånger och bättring sker.

Om rikedom duger åt somliga till salighetsgrund och fattigdom åt somliga, så duger säkert även dygden åt somliga till salighetsgrund, och död tro eller stulen nåd åt somliga. Men om världens rika inte har sorg över något annat än ägodelar, och om världens fattiga inte har någon annan sorg än den som gäller buken, så har ingalunda de dygdiga heller den sorg som är efter Guds sinne. Ty deras dygd är till hinder för dem, så att de inte kan känna syndasorg eller ånger. Vad skulle de sörja, som har så mycket rättfärdighet och dygd av sig själva, att de inte behöver tigga om nåd. Nog säger de ändå med munnen att de inte förtröstar sig på sin dygd. Men likväl förtröstar de sig därpå, då de inte har några synder som de skulle ångra. Säkert ser något öga om människan är ångerfull och bedrövad.

Men varav sorgen kommer, vet inte världsbarnen. De anser den vara fåfäng och onödig. Likaså tror nådetjuvarna, när de ser att någon människa är bedrövad, att det är en besynnerlig vidskepelse. De som lever av tjuvnad behöver aldrig vara bedrövade. Inte behöver de vara i rätt ånger, vilka redan i moderlivet har gjort bot. De tror, att de redan för länge sedan har gjort bot och bättring, men de vet ändå inte, när den rätta ångern skulle ha skett. Likväl tillägnar de sig Guds nådelöften och tror, att de botfärdigas tårar och suckar är en besynnerlig vidskepelse. Men svordom, slagsmål och dryckenskap utgör enligt deras mening kristendomens kännetecken. I deras tycke är det inte underligt, att draktårar rinner från deras egna ögon, då brännvinet stiger åt huvudet. Men de anser det besynnerligt, när de ser en kristen gråta och sucka. Det förvånar dem, att inte alla människor är som nådetjuvarna, ivriga efter världen, fyllhundar och horor .

Likväl är Gud sannfärdig i sitt ord, då han säger, att de ångrandes sorg vänds i glädje. Om världens glädje slutligen vänds i sorg, så har redan många botfärdiga själar fått erfara den sanningen, att den sorg som är efter Guds sinne slutligen skall vändas i glädje, nämligen när en bedrövad och botfärdig själ får den saliga förvissningen, att alla hennes synder är förlåtna genom den försoning som har skett i Jesu död. Och vi hoppas att alla de själar, som ännu är bedrövade, skall få samma förvissning, att deras förra oförrätter är förlåtna. Fast fienden vill hindra somliga att komma till Frälsaren, då han genom egenrättfärdigheten inger ovärdighet och tvivel i deras hjärtan, för att de inte skulle tro, att Frälsarens nåd är ännu större än människans synder. Vi vet nämligen, att fienden inte vill unna, att en enda själ blir frälst genom Frälsarens nåd. Men genom dygd och egen bättring skulle han nog låta dem försöka, likaså genom död tro. Ty fienden vet väl, att varken dygden, den egna bättringen eller den döda tron skadar honom, då de botfärdiga själarna ändå inte får samvetsfrid, hur de än skulle med egen bättring och dygd undvika samvetets anklagelser och gnagande. Men nåden som blir given åt de botfärdiga utan förtjänst, nåden som dödar samvetskvalen, nåden som rinner från det slaktade Lammets sår, vållar fienden ett synnerligen stort sår, då han därigenom förlorar alla troende själar och lämnas själv att tjuta utanför fårahuset.

Vår avsikt i dag är att betrakta, hur den sorg som är efter Guds sinne vänds i glädje. Om den stora nåden vore oss given från ovan, att vi kunde rätt förklara denna sak till tröst och uppbyggelse för de botfärdiga och bedrövade lärjungarna. Men vi hoppas likväl, att den störste Korsbäraren som själv har varit i den största pinan och sorgen för oss fattiga och eländiga syndare, skall ge alla fattiga och bedrövade själar kraft att tro, ropa och klappa på himlens port, så att deras sorg, som dock är lätt och timlig, snart skall vändas i glädje och fröjd. Hör, du himmelske Korsbärare, alla bedrövade hjärtans suckan. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Joh. 16: 16 - 22.

Jesus säger till sina lärjungar: "Ni skall gråta och jämra er, men världen skall glädja sig. Ni skall bli bedrövade, men er bedrövelse skall vändas i glädje." Med ledning av dessa ord skall vi denna stund betrakta, hur lärjungarnas bedrövelse vänds i glädje. Första betraktelsen. Varför blir lärjungarna bedrövade? Andra betraktelsen. Varför skall lärjungarnas bedrövelse vändas i glädje? Vi hoppas och ber, att alla som ännu skrattar i världens glädje, skulle bli sorgsna, och likaså, att alla som ännu är bedrövade för syndakvalens skull skulle bli glada. Såsom sorg och glädje följer varandra och hör till kristendomen, så kan en kristen inte vara utan sorg och glädje.

Första betraktelsen. Varför blir Jesu lärjungar bedrövade? Därför, att Jesus går bort och lämnar dem ensamma. Lärjungarna har nämligen den tanken, då de är i sorglöshetens tillstånd, att Jesus alltid är med dem. De tror, att de genom Jesus skall få ära, gods och egendom i världen. De hoppas på goda dagar så länge den döda tron har betäckt deras ögon, så att de inte ser sina synder och sålunda inte känner, att en andlig Frälsare är mer nödvändig än en jordisk Frälsare. Så länge som människans hjärta är fast i världen, väntar hon på en jordisk Frälsare, som kan göra henne mycket lycklig i världen. Inte fattar hon i detta tillstånd, att hon behöver en andlig Frälsare som frälsar hennes själ från helvetet. Därför tackar hon i det naturliga tillståndet Frälsaren för det goda, att hon har fått livet, hälsan, egendomen och äran. Men hon tackar inte för att ha fått himmelska ägodelar, såsom ånger, tro, kärlek, samvetsfrid. Hur skulle hon tacka för sådant som hon inte ens saknar? Lärjungarna var nu i det tillståndet att de bekände, att Jesus är Guds Son och världens Frälsare, inte i andlig utan i timlig mening. De väntade varje dag, att Jesus snart skulle bli konung, att de genom honom skulle bli ämbetsmän, landshövdingar och furstar, att de genom denne Frälsare skulle vinna ära, gods och ägodelar, att de skulle få vara glada och njuta av goda dagar under denna konungs regering. Men i denna falska tro blev de grundligt bedragna. När Frälsaren började tala om sitt lidande och sin död: "Om en liten tid", sade han, "och ni ser mig inte." Därav och just genom Jesu död kom lärjungarnas sorg, då allt hopp om jordisk ära och makt gick om intet.

Alla naturliga människor är nu i samma tro som lärjungarna, nämligen att de genom Frälsaren har fått eller tror sig få gods, ära och egendom och annat sådant gott som hör till detta jordiska liv. Men de andliga ting som hör till rätt kristendom, till exempel sann ånger, levande och saliggörande tro, rätt kristen kärlek, bönens kraft, tålamod i andlig vedermöda, detta förstår inte den naturliga människan att sakna.

När nu den jordiske Frälsaren dör, eller när den naturliga människans hopp om jordisk ära går förlorad genom Frälsarens död, vilket sker genom samvetsväckelsen , då grips hon av en tung andlig sorg, när hon tänker hur fåfängt och eländigt hennes förflutna liv har varit. Hon ser att hennes förra tro på Frälsaren har varit en bedräglig skugga, en död tro, varmed människan har bedragit sig själv när hon har litat på en jordisk Frälsare, men inte ens förstått att sakna en andlig Frälsare. Då grips hon av en andlig sorg, en djup saknad och längtan efter den Frälsare som hon i sin blindhet har hållit för endast en jordisk men inte andlig Frälsare. Man har nämligen erfarit, att en väckt människa inte längre har den största omsorgen om buken, utan om själen, hur den skall bli frälst. Förr har hon hållit Jesus endast för en jordisk Frälsare, genom vilken hon trodde sig vinna världens gods och ära, men efter väckelsen gick det hoppet om intet, att hon genom Frälsaren skulle bli rik och mäktig. Nu känner hon, att den Frälsare på vilken hon i sin blindhet förtröstat, verkligen har dött i hennes hjärta. Den Frälsare lever inte längre, genom vilken hon trodde sig få gods och ära i världen. Och den Frälsare genom vilken hon skulle få sina synder förlåtna och ett evigt liv, har ännu inte blivit levande i hennes hjärta. I det väckta tillståndet grips människan av så stor otro, att hon inte vill tro, vem som än skulle säga till henne, att Frälsaren ännu lever.

Många väckta människor har så bedrövligt tvivel, att de nästan inte alls tror att någon Gud eller Frälsare finns. Nog trodde hon då på Frälsaren, när hennes fiske var framgångsrikt, när hon fick massor av fisk, när hon fick en god skörd, när hon lyckades ta sig upp ur havet eller forsen med livet i behåll. Då tackade hon nog i Jesu namn. Och det var rätt och tillbörligt att göra så. Men hon välsignade ju även då hon fick supa brännvin. Hon tackade ju även då hennes sprithandel hade framgång. På den tiden hade hon stark tro, att all denna välsignelse kom till henne genom Frälsaren, fast en del av hennes välsignelser torde ha blivit djävulens ande till ära, men inte Frälsaren. Men nu, när hon ser sina synder och det förra levernet börjar svida i hennes samvete, nu tror hon inte längre att en Frälsare finns. Och även om hon trodde att en Frälsare finns, så tror hon dock inte ännu, att han är hennes Frälsare. Så otrogna är somliga människor i det väckta tillståndet, att de inte tror, att Frälsaren ännu kan hjälpa även dem ur denna andliga nöd.

Vi talar här särskilt till de väckta, till vilka detta Frälsarens ord hör: "Ni skall gråta och jämra er", ty de benådade själarna har redan funnit sin Frälsare. De har inte så stor nöd. De kan redan själva flyga. Men de väckta, eller de lärjungar, som har fått en stor andlig sorg, vilkas Frälsare är död, fast han lever, vilkas tankar grumlas genom otro och tvivel, de behöver vägledning och förklaring. Varför har de gripits av den svåra andliga sorgen? Självklart därför, att de är utan Frälsare. Jesus, eller den Frälsaren är död på vilken de i sorglöshetens tillstånd på fel sätt förtröstade. De höll honom för en jordisk Frälsare, då de hade största omsorgen om buken. Men nu, när de har fått större omsorg om själens frälsning, tvivlar de på, om någon Frälsare finns. Och skulle han finnas, så tror de inte att han kan, förmår eller vill hjälpa dem. De tror nämligen, att Frälsaren inte bryr sig om så stora syndare som de är. Egenrättfärdigheten hos dem är så stor, att de ibland försöker med egen bättring, ibland med ånger och tårar förtjäna nåden. De skulle först vilja bli änglar och sedan komma till Frälsaren. De blygs att komma till Jesus sådana som de är.

Världen gläds, då dessa lärjungar gråter och jämrar sig. Världsträlarna förstår inte varav denna sorg kommer över Jesu lärjungar. Somliga tror, att de låtsas vara bedrövade. Somliga bespottar de bedrövade lärjungarnas tårar och säger: "Nog är du from. Är också du en kristen?" Om en bedrövad lärjunge öppnade sin mun och sade några ord till de sorglösa människorna till varning, för att de bättre skulle ta vara på nådatiden, så vredgas världsmänniskan genast och säger: "Gå du nu ensam till himlen och låt oss i fred gå till helvetet!" Så dristig är världsmänniskan att bespotta Jesu bedrövade lärjungar, att hon riktigt utmanar fienden såsom judarna som ropade: "Låt hans blod komma över oss och våra barn!" Nog skall de bedrövades tårar en gång börja bränna deras samveten, då det börjar gnaga på deras samveten, hur de har levt.

Andra betraktelsen. Hur lärjungarnas sorg skall vändas i glädje. Vi har i förra delen betraktat, varav sorgen kommer över lärjungarna och visat, att den kommer av Jesu död. Frälsaren är nämligen död i deras hjärtan. Åtminstone känner de inte, att han lever där, förrän otron tas bort genom någon märklig bevisning, varmed de övertygas om att Frälsaren ännu lever och att han verkligen är uppstånden från de döda. Denna Frälsarens uppståndelse sker kraftigt i somliga människors hjärtan. En ängel kommer från himlen och bortvältrar stenen från gravens dörr. Ty när Frälsaren för syndens skull har dött i människohjärtat, kommer dygdens företrädare Josef och Nikodemus och begraver hans kropp och lägger ytterligare dygdens täcke över graven. Då nämligen Jesu sorgsna lärjunge gråter och jämrar sig över Jesu död, kommer därtill dygdens tankar och säger: "Du har ännu inte gjort bättring. Hur kan du komma till Frälsaren så dålig och oren? Du är ännu inte värdig att få nåd. Du måste först bättra ditt leverne." Så börjar nu Josef och Nikodemus, det vill säga, dygdens tankar, begrava Jesu kropp, och de lägger ytterligare ett hållfast lock på graven. Och detta lock är gjort av idel hållfast dygd, som är så glänsande inför världen, att även världens barn, det vill säga, uppenbara fiender till Jesu kors, sätter sitt sigill på dygdens sten och säger: "Om inte dygden duger inför Gud, vad skall då duga?" Det har nog varit en gammal hednisk tro, att dygden är en hållbar salighetsgrund. Och ännu är denna falska salighetsgrund så hållfast i somliga människors skalle , att den ligger där som stenlocket på Frälsarens grav.

Den som har begravt Frälsaren under dygden, är fjärran från den glädje och salighet som Jesu bedrövade lärjungar känner då fridens ängel kommer från himlen och vältrar bort dygdens sten från gravens dörr. Vi kan säga, att ängeln vältrar bort stenen från graven, då väckta själar inser hur skadlig den egna bättringen är, varmed de någon tid har försökt bygga en grav åt Frälsaren. Frälsaren uppstår inte i de väcktas hjärtan förrän trons ängel vältrar bort denna sten från gravens dörr. Några väckta själar går vilse även genom denna egenrättfärdighetens förevändning, att de ännu inte haft rätt ånger. Denna tanke som hindrar somliga ångrande att komma till Frälsaren, är enligt vår mening lik Petrus och Johannes, som sprang till graven och började där söka efter Frälsarens kropp, fast han redan var uppstånden. Fann de Frälsarens kropp där? Nej, de fann ingenting annat än svettduken och linnebindlarna. Men först efteråt fick de en större sorg. Och om en väckt människa önskar sig ännu större vånda än hon har, så ligger den hemliga tanken fördold i hjärtat, att hon med den våndan vill förtjäna något av Guds nåd.

Men ingalunda förtjänar du nåden, du bedrövade själ, hur stor vånda du än hade. Du kan inte heller själv åstadkomma större ånger än vad den Helige Ande verkar i dig. Men om din ånger är större eller mindre, tyngre eller lättare, längre eller kortare, detta inverkar inte mycket på denna kristendomens sak, blott hjärtat har blivit ödmjukt och förkrossat, så är du färdig att ta emot nåden, som ges dig för intet, inte för bättringens skull, inte heller för ångerns skull, utan för Jesu pinas och döds skull, för hans stora smärtas skull, för hans blodiga svetts skull, för hans tårars skull, för hans suckars skull, för hans höga rops skull, för hans sårs och blodsutgjutelses skull. Inte för någonting annat.

Men må inte den döda tron och nådetjuven tränga sig in i fårahuset. Denna stora nåd är inte för dig, du obotfärdiga ande, sovande samvete och förhärdade hjärta. Du får nog återvända med den samma onde andes heder, varmed du har kommit hit. Genom vilket hål håller du på att tränga dig in i fårahuset, då din skepnad visar, att din gamle Adam ännu är lika stor som du själv är? Träng dig inte genom fönstret, nådetjuv, utan kom genom dörren, om du verkligen vill komma in. Kom blott ihåg Frälsarens ord: "Den port är trång och den väg är smal, som för till livet, och få är de som finner den." Var eller genom vilket hål tränger du dig in, nådetjuv? Är det med den döda tron du avser att komma till himlen? Eller genom dygden, fattigdomen, världens kors eller genom allmosor åt de fattiga?

Aldrig släpper man in ett kreatur med horn på huvudet i fårkätten, utan hornen måste bort, getraggen avhåras, det tjocka skinnet skall bort. Det uppblåsta hjärtat skärs med rakkniv. Oxhuden bränns med brännjärn, för att det skulle bli ett hål på samvetet. Och genast då det blir ett hål på samvetet, stinker en elak lukt av den syndaånga som stiger upp ur hjärtat, så som från en dryckesgryta, där man har kokat djävulsträck. Samvetssåren börjar stinka och flyta var så snart det blir hål på samvetet. Det döda och ruttna köttet, som varit betäckt med sorglöshetens plåster, måste skäras bort med Guds lags vassa rakkniv. Och först sedan det ruttna och döda köttet har skurits bort ur samvetssåren, först sedan samvetssåren svider, värker och blöder, först då läggs hälsosamt läkemedel och honung i såren.

Må den tanken vara fjärran från mig, att jag skulle vilja riva färska och blödande samvetssår. Må Gud bevara mig för att göra det. Men den döda trons ruttna kött måste skäras bort. Och jag vill inte alls röra de sår, som redan har läkts genom försoningsblodet. Men jag skulle vilja, att de samvetssår som lagen har skurit, skulle läkas med en nådedroppe , kärlekens honung och den levande trons olja, så att den förra svedan och värken skulle upphöra och den förra våndan och förskräckelsen skulle försvinna och fullkomlig glädje och frid skulle träda i stället.

Detta är säkert Frälsarens avsikt, då han säger till sina lärjungar: "Er bedrövelse skall vändas i glädje, och ingen skall ta er glädje från er." Det är sålunda inte Frälsarens avsikt, att lärjungarnas bedrövelse alltid skall bestå, utan det är hans vilja, att bedrövelsen skall vändas i glädje. Och så har det även skett med alla benådade själar, att deras förra bedrövelse har vänts i glädje. Fast denna glädje inte kan vara alltid och oupphörligt lika stor, ty lärjungarna blev hänryckta, då de såg Herren, men Petrus blev senare åter bedrövad, då Frälsaren tredje gången frågade: "Simon, Jonas son, älskar du mig?"

Och vore det så nyttigt, om människan alltid vandrade i solskenet? Säkert är det Guds mening, att en kristen ibland skall ha solsken, ibland molnigt, ibland regn. Både solsken och regn är dock nödvändiga för jordens frukt. Om det alltid vore solsken och aldrig regn, skulle det kanske bli frukt på låga ställen och i fuktig jord. Men på bergen och höjderna skulle det inte bli något. Om det alltid vore regn, kunde det bli någon frukt på bergen och kullarna, men i fuktig jord skulle det endast bli strå. Därför ger Gud ibland regn och ibland solsken, för att säden skulle växa och bli fruktsam både på höjderna och i nådens dalar, den heliga säd, som den store Såningsmannen har sått. Och detta har skett för att inte höjderna skulle säga till dalarna: "Ni är onyttiga." Ty i dalarna blir ofta rikligare

frukt än på höjderna. Och dalarna behöver inte säga till höjderna: "Ni är odugliga."* (Gud behöver båda. Amen.)

1. Delvis bevarat originalmanuskript / 2. Delvis bevarad kopia / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

*Början och slutet förkommet. /

III P / PS bilaga / P 528 / SW 284 / B 156