Nr 31 2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1849

Men till er, min hjord, säger Herren, Herren: Se, jag vill döma mellan får och får, och mellan vädurar och bockar. Är det inte nog, att ni har så gott bete, och så överflödigt, att ni förtrampar det med fötterna? Och så sköna källor till att dricka så överflödigt, att ni träder däri med fötterna och gör dem orena? Så att mina får måste äta det ni förtrampat, och dricka det ni med era fötter gjort orent. Därför säger Herren, Herren till dem: Se, jag skall döma mellan de feta och de magra fåren. Hes. 34: 17 – 20

Vi hör av dessa ord, att Herren ämnar döma mellan fåren. Då fåren nämligen har gott bete, blir somliga feta, och de feta fåren löper alltför fort, så att de magra fåren blir efter. De magra fåren får äta rester av det som de feta fåren har nedtrampat. Herren säger också, att han har gett fåren ädla källor att dricka ur, men de feta fåren trampar och förstör även dessa källor, så att de magra fåren som inte har kraft att gå så fort, måste dricka vad de feta fåren har fördärvat med sina fötter.

Herren klagar på samma ställe, nämligen profeten Hesekiels 34:e kapitel och 21:a vers, att de feta fåren stångar de svaga . Och därför vill Herren döma mellan de feta och de magra fåren. Man har på många håll sett, att de feta fåren trampar ned betet. Men detta nedtrampande är ingalunda bra, ty de magra fåren som inte orkar springa så fort som de feta fåren, får äta vad de andra har nedtrampat och förstört med sina fötter. De feta fåren rycker upp det bästa gräset här och var och lämnar det sämre gräset åt de magra fåren. Och det är förståeligt, att herden måste se efter, att de magra fåren inte skulle bli helt utan föda. Ty även de magra fåren är får, fast de är magra. Herden måste se efter dem som är svaga, för att även de skulle få sin beskärda del. Men bockarna och getterna vill alltid sticka in sin nos genom fönstret eller genom en springa i väggen, för att få tillfälle att stjäla fårens mat. Getterna i synnerhet är giriga efter den mat som ges åt de svaga och lammen. Men herden har ett ris i handen, varmed han slår getterna på nosen, om de kommer och stjäl fårens mat. Getterna avundas, att man ger bättre mat åt fåren än åt dem. Då man ger bättre mat åt fåren, säger getterna: "Är de bättre än vi? Vi har mera mjölk än fåren. Inte har fåren så mycket mjölk som vi." Vi vet också, att somliga herdar håller getter just för mjölkens skull, som man får av dem. Somliga herdar bryr sig inte alls om fåren. Somliga herdar föder getterna väl, men låter fåren svälta. Somliga herdar vallar inte alls fåren, utan föder sig själva, såsom Herren klagar genom den samme profeten Hesekiel i det 34:e kapitlet: "Så sant som jag lever säger Herren, Herren, då ni överlämnar mina får för att rivas, och min hjord till föda åt alla odjur, då de ingen herde har, och mina herdar inte bryr sig om min hjord, utan är sådana herdar, som föder sig själva, men inte vill föda mina får." Hes. 34: 8. För denna vårdslöshets skull hotar Herren de lata och vårdslösa herdarna och säger: "Jag skall utkräva min hjord ur deras händer och förgöra dem, så att de inte mer skall vara herdar och inte mer skall föda sig själva, jag skall frälsa mina får ur deras mun, att de inte mer skall uppäta dem." Hes. 34: 10.

Herren visar även, hur de lata herdarna gör. Han säger: "De svaga stöder ni inte, de sjuka botar ni inte, de sårade förbinder ni inte, de vilsegångna återhämtar ni inte, de borttappade söker ni inte, men råder över dem med hårdhet och stränghet." Beklagligtvis har nog denna tids herdar gjort just så som Gud här säger. Men de förstår inte själva, att de är lata och vårdslösa herdar, som inte bryr sig om fåren, utan råder över dem med hårdhet och stränghet. Och hur skulle de kunna valla fåren, då de hatar dem, men älskar getterna. De ger getterna den bästa mat som finns i ladan, men fåren ger de ruttet starrhö. Säkert tycker getterna mycket om sådana herdar som ger dem lindhö. Men vad får fåren, då getterna föds väl? De får svälta. Om inte Överherden själv hade omsorg om fåren, skulle de säkert för denna tids herdar få svälta ihjäl. Men Herren säger genom samme profet: "Jag skall själv ta vara på mina får och jag vill uppsöka dem och föra dem till det bästa betet. De borttappade vill jag uppsöka och de vilsegångna vill jag återhämta, de sargade vill jag förbinda, de svaga förstärka, de feta och starka vill jag förgöra och råda över dem med förstånd." Av dessa ord hör vi, att de feta fåren skall förgöras. Nu frågas det, vilka är de feta fåren? Och varav känns de igen? De feta fåren förtrampar betet och stångar de svagare. Här kvicknar getterna till och säger: "Vi är eländiga och föraktade, därför stångar de oss." Slingra dig inte, du tjuv! Inte är du svag, du som har horn på huvudet. Vi måste säga, att getterna har ingen nöd så länge de orkar stjäla. Och inget djur är så ivrigt att stångas som geten. Men den är svag, som knappast orkar gå. Men herden som vill beskydda de svaga, påskyndar de svaga med mjukt ris, så att även de skulle hinna hem till kvällen. Ty om de magra fåren lämnas efter, så kommer vargen och river dem. Med detta påskyndande menas något helt annat än med de feta fårens stångande, i vilket även getterna blandar sig. Såsom stora hundar kommer rusande och blandar sig i valparnas slagsmål, så kommer även getterna för att stånga där de feta fåren stångar de svagare. Jag har sett, hur får och getter slåss. Geten reser sig på två ben, men fåret går baklänges och stångar geten i bröstet medan geten yvs på två ben. Av detta fårets stångande får geten till slut ont i bröstet. Det är inget under, att getterna stångar fåren, men det kan inte herden tåla, att de feta fåren stångar de svagare och trampar lammen ned i gyttjan. Sådana skall Herren förgöra. Det finns också sådana hornlösa getter, som inte alls stångar eftersom de har tappat hornen. Men de är ändå inte får, utan getter. Och de som föder endast getter och svin, uppskattar de hornlösa getterna högt.

Vi får ett lägligt tillfälle att med ledning av dagens evangelium tala om herdar och får. Men låt oss först be Israels Herde, att han måtte bevara sina egna får för den rovlystna vargens tänder, så att vargen inte skulle få tillfälle att riva och sarga dem. Ty den hungriga vargen sitter nu bakom fårkätten och törstar efter fårens blod. O, du Israels Herde! Bevara dessa små och svaga lamm för snöyra, oväder och den rovgiriga vargens tänder, för att vargen inte ska få tillfälle att riva och sarga dessa små och bävande lamm. Uppsök även, o, Israels Herde, dina borttappade får och bär dem till hjorden. Styrk även dem, som inte orkar gå, och lyft dem upp ur det gyttjiga kärret, så att de inte dör av köld och hunger. Förbind även deras sår, som vargen har slitit och sargat, och låt dem vila i fårahuset. Föd dem med mjölk och honung tills de blir vederkvickta och styrkta. Och lär lammen dia dina nådedrypande bröst. Hör, Israels Herde, alla eländas, bävandes och klenmodigas suckar. Fader vår som är i himlen, o.s.v.

Evangelium: Joh. 10: 11 - 16

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi genom Guds nåd tala om får och herdar. För det första om den lejde herden, och för det andra om den gode Herden. Må den himmelske Herren Jesus ge sin nåd, så att de får för vilka den Gode Herden har gett sitt liv, måtte känna hans röst och följa honom genom alla faror och frestelser, plågor och vedermödor. Amen.

Första betraktelsen visar, hur den lejde herden flyr, när han ser vargen komma. Den lejde herden är en sådan lejd herde, som endast för lön vallar får. Men en sådan herde bryr sig inte om fåren, ty han tänker, att han inte är ansvarig för fåren, bara han får sin bestämda lön. Han låter fåren gå vart de vill, såsom Herren klagar genom profeten Hesekiel: "Mina får är förskingrade såsom de som ingen herde har, de har blivit föda åt alla vilddjur. De vandrar vilsegångna på alla berg, och det finns ingen som frågar efter eller bryr sig om dem."

Getter finns det nu överallt. De luktar så illa, i synnerhet under brunsten , att herden inte kan vistas i samma rum som dessa vanartiga kreatur, som äter gamle Adams dynga och sväljer flytande djävulsträck som de ibland spyr ut och sedan åter lapar i sig. Deras herdar är inte bättre än de kreatur som de vallar, ty de smörjer sin strupe med flytande djävulsträck och ligger i dyngan tillsammans med getter och svin. Men getterna tycker mycket om sådana herdar, som ligger med dem i dyngan , och åt dem ger de sin mjölk. Men om fåraherden driver bort getterna när de stjäl fårens mat, då börjar getterna stångas. Ty fåraherden ger getterna ris att tugga och skiljer dem från fårahuset. Men det är ännu underligare, att geta- och svinaherdarna inte tål fåren, ty de är så vana att ligga med getterna i dyngan och gyttjan, att de inte mer kan se skillnaden mellan får och getter. Djävulen har så förvänt deras syn, att de anser fåren för vargar, men getterna är i deras ögon vackra kreatur. Särskilt är hornlösa getter vackra i deras tycke. Men dessa hornlösa getter har ännu större benägenhet att stjäla fårens mat än de som har horn. Härav följer nu att getternas herde inte duger till fåraherde, och fåren kan inte äta sådan föda, som getaherdar kastar åt hundar och svin. För övrigt är alla getternas herdar lejda. De bryr sig inte mycket om getterna, än mindre om fåren som de hatar.

Nu borde vi se, hur den lejde herden gör, när han ser vargen komma. Frälsaren säger, att den lejde herden flyr, när han ser vargen komma. Det är klart, att en sådan herde som vallar endast för lönens skull, inte ids skydda fåren, ty han fruktar, att vargen biter honom, om han börjar strida med vargen och skydda fåren. Och vad gör väl fienden annat än biter herden, då han inte får riva fåren.

Dessvärre är somliga herdar så blinda, att de inte ser, hur vargen river fåren. Då nämligen den onde har förvänt deras syn, så blir getterna får och fåren vargar i deras ögon. Hur kan sådana herdar strida för fåren, som själva är rovgiriga vargar? Varje gång ett får kommer, säger de: "Se, där kommer vargen." Men Frälsaren talar inte här om dem som hatar fåren, utan han talar om dem, som är så fega, att de inte vågar strida med ulven, fast de ser, hur ulven river och sargar fåren. Det är också sant, att den herde som vill bevara fåren för vargens tänder får inte älska sitt liv. Ty vargens ögon vaktar på honom, och om vargen inte får riva fåren så tjuter han. Men det är vårt hopp, att den gode Herden som har gett sitt liv för fåren, skall beskydda de få får som finns här, för vargens tänder, och att de vargungar, som här lurar på får och herde, slutligen får bita på sina egna tänder och evigt tjuta i mörkrets håla.

Andra betraktelsen visar, hur den gode Herden ger sitt liv för fåren. Den andliga vargen har alltid hatat dem som har velat beskydda fåren. Men särskilt arg var han på den gode Herden, som gav sitt liv för fåren. Men i detta fasansfulla krig blev vargens tänder så förslöade, att den andliga vargen inte längre kan riva de får som har smakat det slaktade Guds Lamms blod och genom detta blod fått kraft att strida mot vargar.

Frälsaren uppenbarar själv varför den gode Herden ger sitt liv för fåren. Han säger nämligen, att fåren är hans egna och hans egna känner honom. Mellan den gode Herden och fåren råder en sådan kärlek, att fåren följer Herden och känner hans röst. Och fåren känner även varandra på rösten och lukten. Men alla får är inte så lydiga, att de genast skulle komma till Herden. Somliga får är högmodiga och sliter sig lös och far till skogs. Därför sänder Herden sina hundar att driva de vilsegångna fåren till hjorden. En herde som har många får klarar sig inte utan hundar. Även det har stor betydelse, hur hundarna är tränade. Somliga hundar skäller på måfå mitt i hjorden. De förskingrar mer än de församlar. Somliga går framför hjorden och skäller där. Somliga är stumma hundar och skäller inte på någon. Men bästa fårhunden är den som går efter fåren och skäller. Naturligtvis släpper Herren in honom. När hunden börjar gnälla i farstun och skrapa på dörren, säger husbonden: "Släpp in hunden!" När getterna kommer för att stjäla fårens mat, sänder husbonden honom att jaga bort getterna, och getterna bräker ömkligt, om hunden biter dem i rumpan.

Men om hunden börjar bita fåren, så filar man hans tänder. Hundarna driver fåren från högmodets höjder ned i ödmjukhetens dal. Om fåren klättrar från saktmodets fält upp på Sinai berg, sänder husbonden sina hundar att driva fåren från Sinai berg till Golgata kulle, där de får vila litet och betrakta, hur den Gode Herden i den stora striden ger sitt liv för fåren. På Golgata kulle stänks några droppar försoningsblod på fåren. Och vargen som fruktar Guds Lamms blod, törs inte röra fåren, så länge de vilar på Golgata. Ty det slaktade Guds Lamms blod är ett dödande gift för vargen. Om detta blod fastnar i tänderna, blir vargens tänder slöa och faller ur hans mun. Om Guds Lamms blod skulle komma i vargens tarmar, så skulle det bränna hans inälvor. Bara lukten av Guds Lamms blod får honom att tjuta. Samma natur har även vargungarna. De tjuter ömkligt om de känner lukten av fåren, som är bestänkta med Guds Lamms blod. Vargen är vred inte endast på Herden utan även på hundarna, som Herden har sänt för att driva ihop fåren. Men vargen är inte vred på de stumma hundarna som inte skäller på någon. Men på de hundar, som är flitiga att skälla, är alla vargungar mycket arga, ty tack vare dessa hundar måste den hungriga vargen vara utan kött. Den svältande vargen får inget tillfälle att riva och sarga fåren så länge fårhunden driver de vilsefarna fåren tillbaka till Herden. Då den svältande vargen inte får tillfälle att sarga fåren, måste den äta blott getakött. Getaherdar själva sover medan gethjorden är skingrad. Getternas herdar ids inte valla sin hjord, utan låter getterna löpa omkring på fjällen. Endast vid mjölkningstiden går de med getskällan och ropar, och då svarar getterna med bräkande och släpper sin mjölk, när herden ger dem djävulsträck och annat skräp . Men om getternas herde började tukta dem, skulle getterna stångas. Men ingalunda ger getternas herde sitt liv för getterna. Inte börjar han besvära sig för deras skull, inte bryr han sig heller mycket om dem, fast han äter flytande djävulsträck med dem och ligger med dem i dyngan . Därför hatar inte vargen honom.

Men alla vargungar är mycket arga på Fåraherden som med sina hundar håller ihop fåren. De skulle riva honom i stycken om de hade fått den makten. Men vårt hopp och vår förtröstan till Gud är, att den store Israels Herde, som har gett sitt liv för fåren, bevarar sina får för den rovgiriga vargens tänder. Han tar de svaga, bävande lammen i sin famn och häller varm mjölk och honungsdroppar i deras mun. Dem som vargarna har sårat eller getterna tryckt ned i gyttjan lyfter den Gode Herden upp och bär in dem i fårkätten. Borttappade får av Israels hus söker han upp och hämtar tillbaka de vilsegångna. I deras sår som den andliga vargen har rivit och sargat, gjuter han olja, så att de blir helade.

De få får, som den store Israels Herde har funnit och burit i sin famn, borde nu börja bära ull, då den store Israels Herde har givit sitt liv för dem, så att han inte skall behöva anklaga dem på domedagen, att han inte fått skydd av dem, medan han var naken. Av getaragg blir det inte något skydd för Herden. Och den mjölk man får av getter, duger endast åt getaherdar. Nu borde de får, som den store Israels Herde har räddat från vargens tänder, börja bära ull, ty hittills har de inte burit mycket ull. Somliga vill inte heller bli av med sin grannlåt . De skyddar sig själva men inte Herden. De fruktar att de skall frysa om de förlorar sin grannlåt.

Men jag fruktar, att om fåren är alltför länge oklippta, börjar ullen slutligen falla av och getaragg börjar i stället växa.

Vi måste nu be den store Israels Herde, att han skulle ge mera dagg från himlen och låta sin nådesol lysa, så att deras ull skulle bli snövit, som förut har varit blodröd. Då fåren får smaka det färska gräset som finns på det bästa betet, dit Israels Herde har fört dem, och för att deras ull inte må fastna i denna världens törnen och tistlar, som växer på många ställen, så borde de låta klippa sig i rätt tid, så att Israels Herde inte behöver anklaga sina får på domedagen, så som han säger till dem, som är på hans vänstra sida: "Jag var naken och ni klädde mig inte."

Var nu vid god tröst, ni Jesu får, som den store Israels Herde har köpt med sitt eget blod och ryckt från den rovgiriga vargens mun. Var vid god tröst, ni Jesu lamm, som den gode Herden har tagit i sitt beskydd och livnärt med mjölk och nådedroppar! Var vid god tröst, ni bävande lamm! Den store Israels Herde, som har tagit er i sitt sköte, skall bevara er från snöyra och oväder. Må han lyfta upp och bära dessa svaga, eländiga och betryckta lamm till fårkätten. Må han skydda och bevara dem och trycka dem mot sitt bröst och lära dem dia hans nådeflytande bröst tills de börjar hoppa som hjortar på Sions berg. Amen.

Trycksak Piteå 1850 / Helsingfors Universitetsbibliotek

UP / PS 280 / P 500 / SW 275 / B 151