Nr 30 1 SÖNDAGEN EFTER PÅSK

Det hände då stor hunger rådde i staden Samaria, att en kvinna hade för hungerns skull kokat sin egen son och ätit upp honom; men en annan kvinna lät inte döda sin son. Då konungen av Samaria eller Israel fick höra den förskräckliga nyheten, att kvinnan för hungerns skull hade kokat sin son och ätit upp honom, vredgades han på profeten Elisa, som hade å Guds vägnar lovat, att Israels folk skall bevaras för fiendens krig. Och konungen trodde, att profeten hade ljugit. Därför hade han för avsikt att döda profeten, men profeten Elisa sade till Israels äldste: "Har ni sett, hur denna mördarson har utsänt sina bödlar för att hugga av mitt huvud?" Då kom konungens sändebud till profeten och sade: "Se detta onda kommer av Herren, varför skall jag mer vänta på Herren?" 2 Kon. 6: 25 – 33.

Den naturliga människan väntar på Herren så länge allt går väl för henne, men då Herren inte kommer snart till hjälp, säger hon: "Varför skall jag mer vänta på Herren?" Det vill säga: "Av Gud får vi intet." Och därefter börjar hon hata dem, som uppmanat henne att vänta efter hjälp från Gud. Den onde konungen tänkte, att det var profetens fel, att så stor hunger uppstod i staden, att kvinnan kokade och åt upp sin son. Men profeten gav åter å Guds vägnar ett nådigt löfte, att Herren verkligen skall rädda staden, och att spannmål skall säljas mycket billigt dagen därpå. Men konungens befälhavare trodde inte på Guds löften genom profetens mun, utan sade: "Se, även om Herren skulle göra fönster till himlen, hur skulle det ske?" Då sade profeten till konungens befälhavare: "Se, med dina ögon skall du se det, men du skall inte äta därav." Och så hände det som profeten Elisa hade förutsagt, att konungens befälhavare fick med sina ögon se Guds gåvor, men han fick inte smaka därav, ty han trampades ihjäl av folket. Dessa saker och händelser finns upptecknade i 2:a Konungabokens 6:e och 7:e kapitel. Mångahanda är otrons verkningar, såsom denna konungens befälhavare visade sin otro uppenbart, när han sade: "Se, detta onda kommer från Herren, varför skall jag mer vänta på Herren?"

Otålighet sägs vara otrons första frukt. Då människan inte får sin vilja igenom, blir hon otålig och vredgas på Gud. Inte vredgas hon på den onde, som gjorde henne olycklig, utan hon vredgas på Gud, som inte hjälper så snart som människan vill. Inte vredgades denna onda konung på fienden, som belägrade staden och lät människorna svälta, utan han vredgades på Guds tjänare, som å Guds vägnar hade lovat honom hjälp. Och när hungern betryckte folket så mycket, att en samvetslös kvinna kokade och åt upp sin son, vredgades konungen på profeten, som om han skulle ha varit skyldig därtill, att fienden belägrade staden. Eller var profeten skyldig därtill, att den samvetslösa kvinnan åt upp sin son för hungerns skull? Så tänkte i varje fall den onde konungen, att Guds tjänare var skyldig till all olycka och allt elände som drabbade folket.

När den onde förvänder de otrognas syn, börjar de anklaga de kristna, att det är för deras skull som Gud straffar hedningarna. Fast några sorglösa har den tron, att världen skonas för de kristnas skull. Men en del hedningar tror, att Gud bevarar dem från all olycka, inte för de kristnas skull, men tack vare hedningarnas dygd, ty hedningarna tror, att de inte är värre än de kristna. Och hedningarna anser inte alls de kristna för människor så länge de kristna fördömer hedningarna. Men om de kristna slutade med att döma hedningar, och började supa, bedriva hor och slåss med hedningarna, då först skulle hedningarna tro, att de kristna är riktiga människor. Och hedningarnas vrede skulle genast upphöra, om de kristna började tro och leva som hedningar. Profeten Elisa hade bestraffat Israels folk för ogudaktigt liv, och även konungen var arg på honom. Likväl fick Guds tjänare leva så länge som den yttre nöden var rådande, och profeten hade även å Guds vägnar lovat, att fienderna inte kan ödelägga staden. Men allt tålamod tog slut så snart denna elaka och samvetslösa kvinna dräpte sin son och åt upp honom för hungerns skull. Konungens förnuft tog anstöt därav, och nu drog han med sitt blinda förnuft den slutsatsen, att profeten var en falsk profet, då hjälp inte anlände strax enligt profetens löfte. Nu var han tvungen att undervisa den falska profeten, som enligt hans tycke hade ljugit, när han hade uppmanat konungen och folket att vänta på hjälp från ovan, och denna hjälp anlände inte så fort som konungen önskade. Sedan var det slut med allt tålamod, all tro, allt hopp. Och den falska profeten, som enligt hans tycke hade ljugit, måste nu få ett väl förtjänt straff. Men den stygga kvinnan som hade gjort en sådan förskräcklig gärning, slapp undan allt straff. Sådan är en hednings tro och salighetsordning: en kristen som uppmanar till bättring måste dödas, men den som gör fruktansvärda ting slipper undan allt straff. Hedningen vredgas på den kristne för den goda lärdomens skull, men på fienden och de övriga hedningarna som gör förskräckliga ting vredgas han inte. Denne onde konung riktade all sin vrede mot profeten, som var oskyldig, men på mördaren vredgades han inte, som hade kokat och ätit upp sin son. Vi får också ett annat exempel av konungens befälhavares otro, vilket visar, att han inte alls trodde, att Herren kan rädda folket ur hungern och fiendens förtryck. Denna befälhavare uppenbarade sin otro även med ordet, då han sade: "Se, detta onda kommer från Herren, varför skall jag mer vänta på Herren?" Han tänkte visst att det inte längre lönar sig att förtrösta sig på Herren, då Herren straffar så hårt, att föräldrarna äter upp sina barn för hungerns skull. Men ännu ett annat ord uppenbarade hans otro: när profeten gav honom löftet, att mjölet blir på den andra dagen så billigt, som aldrig förr, sade konungens befälhavare till profeten: "Se, fast Gud skulle göra fönster till himlen, hur skulle det ske?" Detta var endast en jordisk sak, och därför mer möjlig än de andliga ting som man med möda tror; fast många säger, att människan inte kan överlämna sin kropp i Guds vård. Men hur kan hon överlämna sin själ i Guds vård, om hon inte kan överlämna sin kropp i Guds vård, fast kroppen är den ringare delen av människan? Hedningarna överlämnar nog för den skull båda delarna i Guds vård så länge det inte finns någon nöd, men under nödens stund har de ingen tillit till Gud.

Vi bör genom Guds nåd vidare betrakta otrons verkningar, och hur förskräckligt otron har blivit inrotad i människohjärtat. Men må den store trons upphovsman och fullkomnare, som har frälst många otroende själar från otrons och tvivlens myr, dra och lyfta upp från tvivlens myr de stackare som håller på att sjunka ända ned till armhålorna. Och du, otroende Tomas, stick ditt finger i spikhålet om du törs, eller täck dina ögon och gå och skäms. Akta dig bara för att inte riva upp Jesu sår på nytt, om du med svarta fingrar börjar gräva i hans sår. Hör du store trons begynnare och fullkomnare de tvivlandes suckan. Fader vår som är i himlen o.s.v.

Evangelium Joh. 20: 19.

Då en och annan Tomas fortfarande kämpar med otron, fast han i sanning är Jesu lärjunge, måste vi genom Guds nåd denna gång eftertänka och betrakta, varför Tomas inte vill tro, att Jesus är uppstånden, fast tio vittnen betygar det? Stick nu ditt finger i spikhålet, Tomas, om du inte annars vill tro. I sanning har Tomas sett Jesus dö på korset. Han har tillsammans med de övriga lärjungarna stått vid korset. Han har gråtit och jämrat sig tillsammans med de övriga lärjungarna. Den gamla tron hos Tomas är alltså helt och hållet borta. Han orkar inte längre tro, vem det än må vara som skulle säga till honom, att Jesus lever. Tomas tror inte heller att andra har sett Herren. Det är en frukt av otron, att Tomas inte tror att de övriga lärjungarna är i bättre tillstånd. Han tror inte att de övriga lärjungarna har sett Herren. Men var höll Tomas till, när Jesus uppenbarade sig för första gången? Månntro Tomas då var i krögarens hus? Det kan vi inte heller tro, att han höll till i krögarens hus, ty Jesu mördare och soldater brukar gå in i krögarens hus på påskdagen. Månntro Tomas är sysselsatt med äktenskaps bestyr, då han inte finns i de övriga lärjungarnas sällskap på påskdagen? Jag tror, att Tomas har så stor sorg över Frälsarens död, att han inte kan springa efter horor , ty hororna , och de dygdiga hororna i synnerhet, är sysselsatta med äktenskaps bestyr och bröllop på påskdagen. Men Jesu bedrövade lärjungar, som har ånger och tvivel, orkar inte av den anledningen springa efter horor på påskdagen. Eller hade Tomas månntro gått till Nikodemus och undrat, vart Jesu kropp hade förts? Inte heller det är troligt, att Tomas skulle orka besöka en dygdig världsherre. Men någon världslig resa hade han för sig, då han inte var med de andra lärjungarna på de kristnas sammankomst. Jag tror, att Tomas då vandrade i ensamhet, ty han var visserligen i stort tvivel, men han var ett sådant andligt nötkreatur, som vill vandra helt ensam, och ensam söka vägen till himmelriket. Inte stannar en sådan människa i lärjungarnas sällskap. Han stannar inte heller hos världens hop. Men ibland kommer han till de kristnas sammankomst, och om de övriga lärjungarna talar något om Kristi uppståndelse för honom, säger han genast: "Om jag inte ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i spikhålen och sticker min hand i hans sida, så tror jag inte." Olycklig är du, stackars Tomas, då du inte alls tror, att de andra lärjungarna har sett Herren. Du tror inte ens att de är kristna. Du tror inte att de övriga lärjungarna har en gnista av levande tro. Du tror inte, att de övriga lärjungarna nu har glädje över Kristi uppståndelse i sina hjärtan, fast du har ingenting annat än tvivel, sorg och otro. Ve, dig! Ve, dig! Stackars Tomas! Olycklig är du med denna otro. Och om Jesus inte hade så stor kärlek till dig, att han ännu vill dra även dig upp ur detta bedrövliga otrons tillstånd, skulle du med din otro troligen fara till helvetet. Du skulle troligen gå och följa Judas spår. Och om du visste, stackars Tomas, hur mycket du plågar Jesus med din otro, skulle du genast gå i en vrå och skämmas.

Men nu säger Tomas: "Jag vet att Jesus verkligen är död, men jag förmår inte tro, att han verkligen är uppstånden, vem som än skulle säga det till mig." Men vet du, Tomas, hur stor plåga Jesus har av dig för din otros skull? Då du inte kan eller vill tro, vad de övriga lärjungarna vittnar om Jesu uppståndelse, blir ditt bedrövliga själstillstånd en stor plåga för Jesus. Du pinar Jesus så mycket genom din otro, att du gör honom bedrövad. Han har redan fått en stor sorg över den olycklige Judas, som svek den lilla skaran, och på det viset gick det olyckliga, vilsegångna fåret i syndens skog och blev till föda åt alla odjur. Därtill måste han få sorg över Tomas, som också hade blivit bedrövad, som dock älskar honom och skulle vilja tro, men tror ändå inte, ty egenrättfärdigheten har stigit i huvudet och predikar där i förnuftet : "Inte är Jesus uppstånden," och: "Om jag inte ser spikhålen i hans händer och sticker mitt finger i spikhålen, så tror jag inte." Och varför tror du inte, Tomas, att Jesus är uppstånden? Ja, därför är du så otroende, att du har alltför stort förnuft i skallen. Egenrättfärdigheten och själviskheten steg i huvudet, och nu tror du vad egenrättfärdigheten predikar i förnuftet, men du tror inte vad Bibeln vittnar. Du tror inte vad de andra lärjungarna betygar. Tror du, att de andra lärjungarna har sett Herren? Inte vill du tro ens det. Eller känner du dig ovärdig att se honom? Nåväl, visserligen är du inte värdig att se honom, men du måste ändå se honom, för att du slutligen skulle tro, ty annars far du med otron till helvetet. Och, Tomas, om du visste, hur mycket du plågar Jesus med din otro, skulle du genast gå och skämmas i en vrå. Men då du har hotat, Tomas, att du inte tror förrän du sticker ditt finger i spikhålet, så försök nu, Tomas, hur dristig du är till att sticka, då Jesus kommer och ber dig att sticka. Kanske vågar du ändå inte sticka, fast du har hotat. Torde du ha så rena fingrar, att du med dem skulle våga känna på Frälsarens sår. Se efter, Tomas, hur rena fingrar du har, innan du går och känner på Jesu sår. Du skall komma ihåg, Tomas, innan du går och känner på Jesu sår med dina fingrar, du skall komma ihåg, att du med dessa fingrar har stundom knådat den gamla surdegen, stundom grävt i djävulsträck , och kanske har du med dessa fingrar även grävt i ändan på en hora, och nu har du för avsikt att gräva i Jesu sår med dem. Det är mindre troligt, Tomas, att du vågar sticka dina fingrar i spikhålet. Jag tror, Tomas, att du måste gå i vrån och skämmas, när själva Herren Jesus, den korsfäste, visar dig sina sår och ber dig sticka ett finger i dem. Varför stack du inte, Tomas?

Tvivla inte, utan tro. Ingen vet, hur många gånger den korsfäste Herren Jesus kommer att visa sina sår åt dig, innan han stiger upp till himlen, och du blir kvar på jorden att längta och ropa: "Jesus, Davids Son!" Skall han mera höra dina suckar i himmelen, då han är så fjärran från dig? Skall han mer höra de botfärdigas och tvivlandes rop, då han farit upp till himlen, och redan här visat sina sår åt de tvivlande själarna och de har inte trott. Hur många gånger har inte den Korsfäste visat sina sår åt de stackare, som för otrons skull sitter i mörkrets håla och suckar. Hur många gånger har han inte redan förebrått otrons fångar, som inte har trott att han är uppstånden. Men alltid pinar de stackarna den himmelske Föräldern. Alltid gör de Jesus bedrövad. Alltid utesluter de sig själva från himmelriket. Alltid vill de göra Jesu lärjungar till lögnare. Alltid låter de Guds Lamms blod rinna fåfängt på marken. Ingen vet, hur många droppar som ännu faller från Jesu sår. Ingen vet, om inte de sista dropparna redan håller på att falla från Jesu sår på denna syndiga jord. Varifrån skall de tvivlande då få rening, när Guds Lamms blod tar slut? Jesu bedrövade lärjungar är senfärdiga att krypa till foten av korset. Galna och senfärdiga är Jesu bedrövade lärjungar att tro allt vad profeterna har skrivit om honom. De är senfärdiga att tro, vad Jesus redan förut har vittnat om sig själv. Ingen vet, hur många gånger den nådige Herren Jesus ännu skall visa er sina sår, ni tvivlande. Han har redan många gånger visat sina sår åt världen och sagt: "Se, ni förhärdade, hurudana sår jag fått för er skull!" Men världen bara skrattar och säger: "Ingalunda har du fått dessa sår för vår skull, själv har du visst gjort dig illa." Nu visar han ännu sina sår åt de bedrövade, botfärdiga, tvivlande och av världen föraktade, men inte heller de stackarna kan tro, att Jesus har fått dessa sår för deras skull. Och även om de trodde, att Jesus för deras skull fått dessa dödssår, så kan de inte tro, att han är uppstånden från de döda. Tomas i synnerhet är sådan, eftersom han vill göra alla de övriga lärjungarna till lögnare. Är det inte en stor synd och skam, Tomas, att du vill göra de övriga lärjungarna till lögnare, som har vittnat och sagt: "Vi såg Herren." Varför har du inte trott deras vittnesbörd? Stick nu ditt finger i spikhålet, ifall du eljest inte vill tro. Räck ut din hand och stick den i hans sida, eller gå och skäms i vrån. Men du vågade ju inte sticka, Tomas. Måste du redan börja tro utan att sticka handen i såret? Så hör vi, att du måste tro mot din vilja, mot ditt förnuft , mot din natur och mot ditt samvete . Du måste tro mot dina tidigare ord, och du måste nu för otrons skull gå och skämmas i vrån och säga: "Min Herre och min Gud." "Då du såg mig, Tomas, så trodde du. Saliga är de, som inte ser och ändå tror." Amen!

KP 199 (=källan) / P 476 / B 146