Nr 29 ANNANDAG PÅSK 1854

Se, min tjänare, jag uppehåller honom, och min utkorade, till vilken min själ har behag. Jag har givit honom min Ande, han skall utbreda rätten bland hedningarna . Han skall inte skria eller träta, och hans röst skall man inte höra på gatorna. Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en rykande veke skall han inte utsläcka. Jes. 42: 1 - 3.

Profeten Jesaja talar här om Frälsaren, vilken Gud har givit sin Ande för att utbreda rätten bland hedningarna. Detta betyder, att han skall lära hedningarna känna rätten och avstå från orätten. Fast somliga hedningar är så förhärdade, att de inte tar emot några lärdomar, hur man än skulle undervisa dem, ty hedningarna har i sitt eget bröst en annan skolmästare som undervisar dem att stå emot den rätta läran. Men profeten Jesaja har sagt, att Kristus skall breda ut rätten till hedningarna. Han skall undervisa hedningarna att förstå rätten, så att hedningarna inte skulle få tillfälle att säga, att "ingen har lärt oss." Av detta bibelställe har evangelisten Matteus tagit vittnesbörd om hur Frälsaren har levt och vandrat här i världen. Men även världshopen tror sig få stöd av detta bibelställe, då nämligen profeten säger, att "han skall varken skria eller träta, och hans röst skall inte höras på gatorna," får de sorglösa den uppfattningen, att de väckta skriar på gatorna, då de förmanar de sorglösa till bättring. De sorglösa tar detta bibelställe till bevis på att det är olämpligt att skria på gatorna, då profeten har sagt, att Frälsaren inte har ropat så som dessa väckta ropar. Och därav sluter världens barn, att ingen behöver ropa för världen , utan var och en skall behålla för sig själv vad han fått, ty inte har Frälsaren heller ropat på gatorna. Fiendens trälar drar nu den slutsatsen, att detta bibelställe kommer helt emot de väckta, ty enligt deras mening ropar de väckta nu på gator och gränder, men så har inte Frälsaren gjort. Men vi ser av Matteusevangeliet, att evangelisten inte har fattat detta ställe så som världshopen fattar det. Profeten menar, att Frälsaren inte har ropat så som världens barn ropar då brännvinet stiger åt huvudet. Världens berusade människor skriar på gator och gränder, då de kommer ut från krögarens hus. De skrålar då fram sina dryckes- och horvisor. De skriker på gator och gränder: "Djävul och Satan!" Ibland tjuter de som vargungar. Men inte har Frälsaren skrikit så på gatorna som de berusade skriker, utan han har predikat Guds ord för världsmänniskorna, och därför har världsbarnen vredgats på honom. Men om en kristen vill följa Frälsarens exempel och predika Guds ord för världens sorglösa folk, så säger världsmänniskan: "Man behöver inte ropa det för världen. Må var och en ta vara på sig själv." Den sorglöse tar därtill bevis ur Bibeln och säger: "Frälsaren har inte heller ropat på gatorna." Och det är sant, att Frälsaren inte har ropat på gatorna så som världsbarnen ropar, då brännvinet stiger åt huvudet. Men nog har Frälsaren ropat på gatorna och i husen så, att syndare har fått höra var de hamnar, om en sann ånger och bättring inte sker. När de berusade skriar och pladdrar på gatorna och skrålar fram sina dryckesvisor, ser världens barn det inte som något underligt. Men om en kristen påminner de sorglösa om döden och det ansvar som vilar på de sorglösa och oomvända, det tycker de illa om och säger till de väckta: "Inte har Frälsaren skriat på gatorna som ni skriar."

Men vem har mer ropat om bättring än Frälsaren? Och därför har världsmänniskorna vredgats på honom och hatat honom. Världshopen vredgas ännu på de kristna, då de följer Frälsarens exempel och predikar Guds ord för de sorglösa. Det tål världsmänniskorna inte höra, men de berusade tål de nog höra, ty de berusade ropar vad alla sorglösa gärna lyssnar till.

Vad profeten Jesaja säger om Frälsaren: "Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en rykande veke skall han inte utsläcka," det bibelstället tillägnar sig nådetjuvarna, fast det inte avser andra än botfärdiga. Då Guds stränga rättfärdighet förkunnas åt nådetjuvarna, så tillägnar de sig Guds nåd och säger: "Gud är nådig, han skall inte kasta oss i förtappelsen: "Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa, och en rykande veke skall han inte utsläcka." Men är den sorglösa människan ett brutet rör, vars hjärta är starkt som ett lejonhjärta? Är hon en rykande veke? Ett brutet rör är i andlig mening ett förkrossat hjärta. Men har de sorglösa och obotfärdiga ett förkrossat hjärta? En rykande veke betyder, att trons lampa har slocknat. Men den döda tron är så stark, att inte annat än Frälsarens död kan ta bort den. Genom Frälsarens död gick lärjungarnas döda tro om intet. Förut hade de stark tro. Men Frälsarens död berövade den förra döda tron och otron kom i stället. De trodde inte längre någonting. Då var de under stort tvivel och då var deras hjärtan som en rykande veke. Men när får de sorglösa människorna så stort tvivel, att de tvivlar på sin salighet? Alla nådetjuvar har så stark tro, att de inte alls tvivlar på sin salighet, men inte vågar de därför säga, att de är beredda att dö. Hur kan en sorglös och obotfärdig människa tillägna sig de bibelställen, som inte avser henne utan endast botfärdiga själar? Ja! På det sättet kan hon tillägna sig dem, att hon stjäl nåden och tänker så: "Jag är botfärdig", fast någon ånger aldrig skett, "jag har ett förkrossat hjärta", fast hjärtat inte blivit förkrossat, "mitt hjärta är som ett brutet rör", fast det är hårt som klippan, "min tro är så svag som en rykande veke", fast tron är så stark, att endast döden kan beröva den. Se, på detta sätt kan en sorglös människa tillägna sig de bibelställen som tillhör de väckta och botfärdiga. Men de bibelställen som tillhör de sorglösa kastar hon till de väckta. Då profeten säger: "Han skriar inte på gatorna" så som de berusade skriar, så tar världens barn detta som bevis och säger: "Inte har Frälsaren ropat på gatorna, så som de väckta ropar." Och likväl har Frälsaren predikat bättring på gatorna. Men de sorglösa tänker så: "Fast Frälsaren skulle ha predikat om bättring på gatorna, så får inga andra göra det." Fast Bibeln överallt visar, att en kristen skall efterfölja Frälsarens exempel och leva som han har levt, så medger inte den sorglösa hopen det, utan de vill, att alla skall vara lika. Om de sorglösa far till helvetet, så skall de kristna följa med. Men om de kristna blir saliga, så skall även världens barn bli saliga. Sådan är världsbarnens tro, att de kristna och de sorglösa skall vara i en och samma förtappelsens grop, och att den ena inte är bättre än den andra.

Vi skall idag betrakta skillnaden mellan lärjungarna och judarna, eller skillnaden mellan fienderna till Jesu kors och de kristna, då vi med bedrövat hjärta beger oss till Emmaus by och betraktar de märkliga ting som nyligen hänt. Vi hoppas att det brutna rör som profeten Jesaja talar om, är ett förkrossat hjärta, som den nåderike Frälsaren inte vill sönderbryta, och att den rykande veken är en liten trosgnista, som han inte vill utsläcka. Släck inte veken, käre Frälsare, släck inte veken, utan blås på den, så att den börjar brinna och upplysa de bedrövade lärjungarna, som sitter i mörker och väntar dagens gryning. Du rykande veke, slockna inte! Du lilla trosgnista, försvinn inte! Du brutna rör, brist inte! Du bedrövade hjärta, brist inte! Ty Ljusmakaren har sagt: "En rykande veke skall jag inte utsläcka." Släck inte, du himmelske Ljuständare, släck inte den rykande veken innan solen går upp! Fader vår, som är i himlen o.s.v.

Evangelium: Lukas 24: 13 - 31

Lärjungarna på väg till Emmaus uppenbarade i dagens text, hurudan tro de hade före Frälsarens död. Av deras tal hör man också, att deras tro hade gått om intet. Men då deras ögon öppnades och de kände igen Frälsaren vid brödsbrytelsen, fick de åter den tron, att Frälsaren lever. Vi skall nu av dessa lärjungar ta exempel och begrunda: 1:a. Hurudan tro hade dessa lärjungar medan Frälsaren levde? 2:a. Vilken tro hade de efter Frälsarens död? 3:e. Vilken tro hade de efter Frälsarens uppståndelse? Vi hoppas, att Frälsaren kommer och blir en medvandrare till de sörjande lärjungarna som vandrar mot Emmaus by, och förklarar för dem skrifterna, och att de skall känna honom genom brödsbrytelsen.

För det första. Hurudan tro hade dessa lärjungar före Frälsarens död? De trodde, att han skulle förlossa Israel, inte från djävulens våld utan från kejsarens våld. Lärjungarna hoppades att Frälsaren skulle bli deras konung, och att de genom honom skulle bli rika och mäktiga. De hade världen i tankarna så länge de var i död tro. De tänkte inte, att de skall mista sin egendom och ära för kristendomens skull, utan de trodde, att de skall vinna världens gods och ära genom kristendomen. Samma tro har även andra bekännare av den döda tron, att de genom kristendomen vinner gods och ära. I det tillståndet tror ingen, att man genom kristendomen mister sin ära och sin egendom. Dessa stackare kom inte på att tänka, att en andlig Frälsare skulle vara mer behövlig än en jordisk Frälsare. Och hur kunde de då ha vetat, att de var djävulens undersåtar? De tyckte det vara ett besvär och en skam, att man skall vara en hednisk överhet underdånig och betala skatt till hedningar. Detta var kränkande för deras ära, att de måste tjäna hednisk överhet och betala skatt till hedningar.

Lärjungarna betraktade sig redan då som kristna. Och hur skulle det passa, att en kristen skulle tjäna hedningar och betala skatt till dem. Vore det inte lämpligare, att hedningarna skulle betala skatt till de kristna? Så tänker ännu alla den döda trons bekännare, som menar sig vara kristna, fast de inte vågar bekänna sig som Guds barn. De klagar över att skatten är tung, att lagen är hård och regeringen orättvis. De ville befrias från tunga skatter. De känner inte, att djävulens skatt är ännu tyngre än konungens och kejsarens skatt. Till djävulen betalar de gärna skatt, men till en jordisk konung vill de inte betala skatt. Och om en sådan herre kom, som skulle lova dem befrielse från alla skatter och redovisningar och föda dem samt bjuda dem på brännvin, så skulle han duga till frälsare åt dem.

På honom skulle de tro. Men en sådan herre, som skäller på dem och förebrår dem för orättfärdighet och ogudaktigt leverne och därtill anklagar krögare, fyllhundar, kronotjuvar och horor. En sådan herre skulle enligt deras mening vara värre än själva fienden.

Om konungen eller kejsaren dessutom vore en hedning, så skulle alla säga: "Är en kristen skyldig att betala skatt till hedningar? Nej, utan de kristna bör vara fria från alla skatter, och hedningarna borde betala skatt, men inte de kristna till hedningarna.

Lärjungarna hade nu den tron, att Frälsaren skall befria Israel från hedningarnas välde, men inte från djävulens välde. Och hur kunde de då ha vetat, att de är under djävulens välde? Ingalunda känner de människor, som super och slåss, bedriver hor och stjäl, att de är under djävulens välde. De tror att Gud är dem nådig. Men den världsliga lagen som straffar sådana, är hård och orätt. Och en sådan regering som skulle låta alla horor och tjuvar leva i fred vore den bästa regeringen. Då nu lärjungarnas hjärtan var fullkomligt fästade vid världen, väntade de en sådan Frälsare, som skulle befria dem från hedningarnas välde och göra dem till domare och herrar.

För det andra. Vilken tro hade dessa lärjungar efter Frälsarens död? De hade ingen tro. Förut trodde de på en Frälsare, genom vilken de trodde sig vinna världens gods och ära, men då Frälsaren dog, miste de fullständigt sin tro. De kunde inte längre tro på den förre Frälsaren. Och fast deras tro förut tycktes vara så stark, att inte ens döden hade kunnat beröva deras tro, ändå blev deras gamla tro till sist så svag, att de inte mer ens hade hopp, att de i denna världen skulle se Herren . Härav ser man således, att under den gamla döda tron, som tycks vara stark och orubblig, döljer sig en hemlig otro, som inte blir uppenbar förrän den jordiske Frälsaren dör. I denna dödliga tillvaro litar alla oomvända människor på en orätt Frälsare. De litar på en förgänglig och dödlig Frälsare. De tror sig vinna gods och ära genom Frälsaren. De visar sin tacksamhet med vackra böner, då de i fred får tjäna den gud som bor i ändtarmen . Även tjuven kan tacka Gud därför, att hans stöld har lyckats, och att ingen har ertappat honom för stöld. Även en hora kan tacka Gud därför, att ingen har ertappat henne på bar orenhet. Men vad är det för en gud som obotfärdiga horor och tjuvar tillber ? Är den guden i himlen eller i helvetet? Jag fruktar, att de sorglösas och obotfärdigas gud är i helvetet. Men på den frälsare litar de mest, som föder och uppehåller dem. Krögarna litar mest på den frälsare som har lärt dem att idka sprithandel och göra vinst med orättrådighet. Och den gud, som lär dem att idka sprithandel finns i ändtarmen . Horor och fyllhundar tror, att Gud har gjort dem fattiga, då de själva för sina köttsliga begärelser har bortslösat sin egendom. De tror inte, att den gud som gjorde dem fattiga, bor i ändtarmen, fast djävulen har lärt somliga att bli rika genom orättrådighet och somliga har han gjort fattiga. Så dum är den naturliga människan, att hon tror sig genom Frälsaren vinna världens gods och ära. Men när denne jordiske Frälsare dör, då mister hon all sin tro. När samvetet vaknar, börjar synderna korsfästa Frälsaren. Frälsaren korsfästes i människans hjärta för syndernas skull. Och då dör den Frälsaren som människorna förut har litat på, och otron träder i stället.

Vart skall nu de bedrövade lärjungarna ta sin tillflykt, då Föräldern dog, av vilken de trodde sig bli försörjda. Dessa föräldralösa barn måste nu svälta ihjäl. Av vad skall de nu leva, då den Frälsaren dog, som de hade litat på, och världen har blivit förfärlig, hjärtat bedrövat, människorna börjat hata, synderna börjat svida, fienden börjat anfäkta? De har ingen tillflykt i världen, inte heller i himlen, då Frälsaren dog. Nu torde lärjungarna komma i nöd, då tron är borta, kärleken är borta, dygden är borta och bönerna är borta. Kommer inte Frälsaren snart till de bedrövade lärjungarna så dör de av sorg och tvivel. Men Jesus kan dock inte låta sina lärjungar förgås i tvivel, utan när nöden är som störst , kommer han och uttyder skrifterna för dem, och slutligen uppenbarar han sig för dem. De känner honom genom brödsbrytelsen.

För det tredje. Hurudan tro har Jesu lärjungar efter hans uppståndelse? De har en levande tro och förvissning om Guds nåd och syndernas förlåtelse. Denna tro är dock inte så stark som den förra döda tron, då de trodde sig genom Frälsaren vinna världens gods och ära. Den levande tron är ofta svag och förenad med stor strid, så att lärjungarna efter Jesu uppståndelse skyndar sig att kungöra för de andra lärjungarna, att de hade känt Herren. I den tro som lärjungarna får efter Jesu uppståndelse finns först stor fruktan och hängivenhet, ibland sorg och saknad, ibland glädje och fröjd i den Helige Ande, ibland svåra frestelser och tvivel. Och vilka är vidare den levande trons kännetecken? Stor lust att för andra lärjungar omtala sina erfarenheter och tala om kristendomen. Förut, medan man var i död tro, har man inte talat något om kristendomen. Och fast Frälsaren då talade mycket om sitt lidande, förstod de dock intet av försoningen, ångern och nya födelsen. Då hade de endast en fåfäng förtröstan på den Frälsare genom vilken de trodde sig vinna världens gods och ära. Och då den döda tron för med sig en stor andlig blindhet, så förstod de Guds ord alldeles orätt. De missförstod Bibeln totalt och trodde, att den utlovade Frälsaren skulle bli en jordisk konung, fast profeterna hade talat om en andlig Frälsare. Och fast Frälsaren många gånger hade talat om sin död, så förstod de inte vad han sade. Och så går det ännu för alla den döda trons bekännare, att de förvänder Guds ord. De hänför det andliga till det jordiska. Men efter Frälsarens död grips lärjungarna av en stor sorg. Då samvetet vaknar är Frälsaren korsfäst i människohjärtat för de otaliga syndernas skull. Då får de väckta stor lust att höra, hur Guds ord förklaras. Den okände främlingen, som för de bedrövade själarna förklarar Guds ord om Kristi lidande, är kär för väckta själar. De börjar be honom: "Bli kvar hos oss, ty det lider mot aftonen och solen har gått ned." Ni bedrövade lärjungar, som vandrar med Jesus på väg till Emmaus. Fast era ögon är skymda för bedrövelsens och tvivlets skull, så att ni inte känner honom, börja nu ändå enträget be den okände Medvandraren, att han skulle gå med er till byn, då nådens sol har gått ned, innan det stora andliga mörkret kommer! Be den okände Medvandraren, att han skulle följa med er till byn, dit ni är på väg! Kanske öppnas era av sorg tyngda ögon i Emmaus by och ni får känna den Korsfäste genom brödsbrytelsen. Be den okände Medvandraren, att han skulle öppna de blinda stackarnas ögon så att de skulle förstå Skriften då han förklarar för er Moses och profeternas skrifter om Kristi lidande, död och uppståndelse! Be, ni fattiga och trötta vandringsmän, ni bedrövade och av världen föraktade lärjungar, be den okände Medvandraren, att han inte lämnar er i sorg och tvivel. Och då solen har gått ned och dödens afton har kommit, att den okände medvandraren ville följa med er till byn och vara med er, när det andliga mörkret kommer över er och ni inte ser att vandra längre.

O, du okände Skriftförklarare! Öppna alla blinda stackares förstånd. Förklara åt alla bedrövade och tvivlande lärjungar Moses och profeternas skrifter om Kristi död och uppståndelse, för att deras hjärtan måtte bli brinnande och deras ögon slutligen skulle öppnas, så att de skulle känna dig genom brödsbrytelsen. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors /

Sista stycket avviker något i UP, där det lyder: O, du okände Medvandrare som förklarar skrifterna för sorgsna lärjungar och följer med de trötta vandringsmännen till evigheten! Bli kvar hos oss, nåderike Herre Jesus, ty aftonen har kommit och solen har gått ned. Amen.