Nr 24 5 SÖNDAGEN I FASTAN 1853

I andra Moseboks 32:a kapitel läser vi, hur Israels barn gjorde en guldkalv till sin gud efter hedningarnas exempel och dansade kring guldkalven. Då vredgades Gud stort och ville förgöra hela folket. Men Moses bad för folket, och Herren hörde hans förbön och skonade folket.

Här ser man, hur snart sorglösa människor glömmer Guds välgärningar. Gud hade genom Moses räddat Israels barn från Egyptens träldom och lovat dem Kanaans land till arvedel, vilket var ett fruktsamt land, där mjölk och honung flyter. Men Gud ville först kungöra sin lag för dem på Sinai berg, eftersom de inte hade något samvete. Och de blev mycket förskräckta för Guds röst, då han dundrade mäktigt på Sinai berg. Men de kom inte länge ihåg Guds stränga rättfärdighet innan de började smäda Gud med sitt ogudaktiga leverne. Då vredgades Gud stort på dem och ville utrota hela folket. Men Moses bad för dem. Det ser ut som om Gud hade varit mycket hårdare och strängare än människan, fast somliga trodde, att Gud är nådig, medan de hoppade och dansade kring guldkalven. Men Gud är inte så nådig som de förhärdade menar, för Gud låter inte gäcka sig. Fyllhundarna tror fortfarande, att Gud är nådig, när de super och trallar kring brännvinstunnorna. Även krögarna tror, att Gud är nådig, när de öppnar tappen och låter djävlaträcket rinna i fyllhundens mun. Men jag undrar, hur nådig han är, när döden kommer och ansätter deras förhärdade bröst. Även hororna tror, att Gud är nådig, medan de lever i hordom och vällust. Men det är okänt, hur nådig han är, när döden börjar ansätta deras bröst. På Moses tid var Gud så hård och sträng, att han ämnade utrota hela det ogudaktiga folket. Men nu tror de sorglösa och nådetjuvarna, att Gud inte är så hård och sträng att döma de sorglösa som människorna är. Men det är frågan om, hur länge Gud låter gäcka sig.

Gud ångrade visserligen det onda som han hotade att göra mot folket, när Moses bad till Herren. Men de sorglösa torde aldrig ångra det onda som de ämnar göra mot de kristna. Ty de sorglösas hat är av den fadern djävulen. De vill utgjuta de kristnas blod. Och ändå är de kristna redo att förlåta de sorglösa så snart de ångrar sig. Och fast Moses var nitisk för Gud och vredgades stort på det ogudaktiga folket, så att han slog sönder tavlorna som Gud hade skrivit sin lag på, så bad han likväl till Gud för detta ogudaktiga folk och bad honom även utstryka hans namn ur livets bok, om Gud inte hade förbarmat sig över folket, för Moses ville inte ensam fara till himlen, utan han ville få andra med sig. Ändå var detta folk ett motsträvigt och otacksamt folk, som alltid tvistade med Moses, så ofta som han ville leda dem på rätt väg. Och för denna otacksamhets skull dog de på vägen. Alla ni som är förhärdade ser er avbild i detta folk. Deras liv och död målas här för era ögon. Ni ser deras högmod och vanartighet, då de dansade kring guldkalven. Ni ser, hur de bästa männen i församlingen då tvistade med Moses och sade: "Du gör alltför mycket, ty hela folket är heligt." När de dansar kring guldkalven och trallar, super, svär och bespottar Herrens lag, då är hela folket heligt! Så predikar den onde. I vad mån lever nu de sorglösa efter Guds lag? Hur mycket bespottar de Gud? De har samma sinne och samma högmod som de män, som tvistade med Moses och sjönk med hull och hår levande ned i helvetet. Så länge bespottar och motstår även dessa förhärdade sanningen, tills de faller huvudstupa ned i helvetet. Då fanns av hela folket inte mer än tre män, som nitälskade för Gud. De var Moses, Josua och Kaleb. Aron var ostadig och ville följa det blinda folkets vilja. Även Moses egen syster, Mirjam, började vackla, då avundsdjävulen ingav henne, att Moses var i andligt högmod, då Gud inte talade genom andras mun utom endast genom Moses.

Då har det inte funnits många som bestått i sanningen, och det torde inte heller nu finnas särskilt många, som skulle bestå, om de riktigt sattes på prov. Gamle Simeon sade till Maria: "Även genom din själ skall ett svärd gå, för att många hjärtans tankar skall uppenbaras." Även då var många människohjärtans uppsåt fördolda, så länge Frälsaren undervisade i templet. Men så snart översteprästerna, fariséerna och de skriftlärda och folkets äldste hade fört honom bunden inför rådet, började folkets giftiga tankar komma i dagen. Där hölls först rökstugurättegång och då började de ropa: "Korsfäst, och släpp rövaren lös!" Barabbas var utan vidare den bäste kristne, som hade kastats i fängelse för mord. Men denne folkuppviglare, denne nasaré, var värre än själva djävulen. Likväl fanns det några kvinnor där, som grät och jämrade sig, när Jesus bar sitt kors. Där fanns också några bedrövade lärjungar, som stod vid korset. Där fanns Maria Magdalena, Salome och Johanna. Jesus har inte lidit den svåra pinan och döden i ensamhet. Det finns några själar, som först nu får se, hur bitter vrede kristendomens fiender har. Och utan vidare blir de som suger de kristnas blod allra först saliga i den nedersta himlen. Sådana har en starkare tro än någon kristen. Ty en kristen tvivlar ofta om sin salighet, då fienden anfaller henne på ett fruktansvärt sätt såväl inifrån som utifrån. De kristna måste vandra med fruktan och bävan genom denna farliga värld som är full av ormar. Och om de inte hade levande gudskännedom och en sådan tillförsikt, att de efter detta olyckliga liv når ett bättre liv, så skulle de redan för länge sedan ha dukat under. Be, ni få själar, som är redo att följa Jesu blodiga spår, att den stora Stridshjälten måtte styrka era utmattade knän. Och ropa med upplyfta händer mot himlen, när fienden anfaller er med stor kraft och grymhet. Vårt hopp är, att Herren hör de bedrövades, botfärdigas och betrycktas suckar. Fader vår, o.s.v.

Evangelium: Jes. 48: 18

O, att du ville akta på mina bud, så skulle din frid vara såsom en vattenström och din rättfärdighet såsom havets våg. I denna text har Gud uppenbarat djupet av sitt hjärta, då han bedjande uppmanar syndare, för att de måtte hörsamma hans bud, då han liksom en Förälder först milt manar sina barn att lyda hans bud och sedan med hårdare ord och tillrättavisning hotar att straffa, om barnen inte lyder. Och till sist måste han riktigt be och förmana dem, för att de äntligen måtte sluta med att göra det onda. Men inte lyder olydiga barn ändå förälderns bud, utan de skrattar och säger: "Kom på, kom och slå om du törs!" Sådana barn driver sin förälders grå hår med sorg ner i graven. Ty de blinda stackarna förstår inte hur de sårar förälderns sinne och hjärta genom sitt högmod och sin olydnad. De tror att föräldern vredgas på dem utan orsak. De hotar till och med att hämnas, då de vill störta sin förälder i helvetet. Sådana är nu de förhärdade andar, som bespottar Förälderns tårar och förtrampar hans blod. De bryr sig inte om hans bud, utan lever efter sin egen onda vilja, såsom Israels barn förut retade Gud till vrede och sade: "Herren gör inte rätt mot oss." Så säger ännu alla sorglösa och förhärdade, som inte vill leva efter Guds vilja. De gör motstånd och säger som judarna förr i världen: "Inte har Herren sagt så." Om någon profet förkunnade sanningen för dem och hotade dem med Guds straff, så svarade de: "Inte har Herren sagt så." Skåda nu er avbild i detta judiska folk, ni sorglösa och förhärdade, som ännu orkar supa och slåss, bedriva hor och stjäla. Era trosbröder är i Bibeln målade för era ögon, ty de sade till profeten: "Inte har Herren sagt så." Och åter, då Gud måste hårdare tukta dem med krig, farsot och dyr tid, sade de: "Herren gör inte rätt mot oss." När gör då Gud rätt enligt deras tycke, som inte anser något annat vara rätt än det som deras egna förnuft känner och uppfattar som rätt. Det finns inte många ord i Bibeln som blir rätta, om man bara tillämpar orden på de sorglösa och riktar dem mot bröstet. Ty de sorglösa och förhärdade säger: "Inte angår domen och förbannelsen oss, ty vi är bättre än judarna. Vi är varken judar eller hedningar, utan kristna." Ja, kristna! Jaså! Nå, god dag, käre drinkarkristen! Har du idag fått någon tröst för din torra mun? Och god afton, käre brännvinstapparkristen! Har du idag fått många ören för spritförsäljningen? Och god morgon, käre horkristen! Har du i natt sovit sött i den ondes sköte? Ja, ni säger: "Vi vet inte vem som är en rätt kristen och vem en orätt, men det vet vi, att en rätt kristen inte kommer med dom och förbannelse i människornas hus, utan med välsignelse." Jaså, med välsignelse? Gud kom ju inte med välsignelse till Adam efter syndafallet, då han förbannade jorden för människans skull. Inte heller kom han från Sinai berg med välsignelse, då han sade: "Förbannad vare envar, som inte gör så som det står i lagboken." Inte heller då kom Gud med välsignelse, när Guds Son sade till judarna: "Ni är av den fadern djävulen." Inte kom heller Paulus med välsignelse, när han sade till en sanningens fiende: "O, du djävulens barn, fullt av allt bedrägeri och list, fiende till allt rättfärdigt, du upphör inte att förvända Herrens rätta vägar." Men inte tillägnar sig de sorglösa och nådetjuvarna dessa ord, utan de tillägnar sig alla nådens ord i Bibeln och säger: "Gud är nådig! Nog ser Gud vår oskuld och känner till vår ärlighet." Varav vet ni, hedningar, att Gud är nådig, då ni inte ens har känt hans nåd? Mot vem är då Gud nådig? Mot de obotfärdiga, förstås. Nämligen mot krögare, som äter föräldralösa barns bröd, och fyllhundar, som genom brännvinet super upp barnens bröd. Mot dem är Gud nådig. Och mot vem är Gud dessutom nådig, om inte mot svärjare och slagskämpar? Likaså mot horbockarna är Gud nådig. Och i synnerhet mot dem torde Gud vara nådig, som hatar och förföljer Guds församling. Men mot de kristna torde Gud inte vara nådig. Åtminstone har världens gud så stort vredgats på de kristna, att han ämnar förgöra dem med den världsliga lagens makt för att få samvetsfrid. Alla världsträlar, som tjänar världens gud natt och dag, hoppas och väntar, att de snart skulle få tillfälle att stoppa korv av de kristnas blod. Kanske började de likväl alltför tidigt dricka gravöl på de kristnas gravar. Likväl är det de kristnas hopp och förtröstan till Gud, att om de dräper kroppen, så kan de dock inte dräpa själen. Och en gång får de se, vem de har stungit.

Även nådetjuvar kommer som örnar till åteln, när vargen har dräpt ett får. Så kommer också korparna och börjar äta i andra ändan. Och på detta sätt försöker de uppfylla Guds lag. De har sin gud i levern, gallan, mjälten och ändtarmen . Och därifrån uppstiger en ånga i förnuftet, så att förnuftet förvirras. Enligt deras tycke är det rätt att de kristna skall plågas och lida. Somliga blir bödlar, somliga blir åklagare och somliga blir vittnen mot de kristna. Så skedde det på Frälsarens tid, och så torde det ännu ske, för att hela syndamåttet skall uppfyllas. När Frälsaren undervisade i templet, så ville inte andra disputera men honom än de skriftlärda, fariséerna och översteprästerna. Men så snart fienderna hade med Judas hjälp fått fast honom, började allt folket ropa: "Korsfäst!" så som världsherrarna uppeggade dem. På det sättet menade de sig uppfylla Guds lag. Jag tror att alla mördares namn är skrivna i den brinnande boken liksom deras namn, som först började anklaga honom, liksom också deras som ropade: "Korsfäst!" Men lärjungarna blev mycket bedrövade, då de såg, hur översteprästerna, de skriftlärda och fariséerna gjorde med Jesus, precis så som Jesus hade förutsagt dem: "Ni skall gråta och jämra er, men världen skall glädjas. Ni skall bli bedrövade, men er bedrövelse skall vändas i glädje." Fast världen är glad, då Jesus pinas och plågas, så har vi det hoppet, att denna världens glädje inte är så långvarig. Men lärjungarnas bedrövelse vänds i glädje och ingen skall ta deras glädje ifrån dem, ty lärjungarna fyller Guds vilja , då de gråter och jämrar sig. Det är en sådan sorg som är efter Guds sinne. Men världen fyller bäst världsgudens lag, då den gläds och smädar den himmelske Förälderns tårar, fast han i böndagens text bedjande manar de förhärdade barnen och säger: "O, att du ville akta på mina bud!" Hur aktar de på Guds bud som smädar och skrattar, då Jesus gråter? De aktar visst på Guds bud, som tar fast folkuppviglaren och för honom till rådhuset, där de anklagar honom inför landshövdingen. Även de torde akta på Guds bud, som ropar: "Korsfäst!" Men de få själar, som står vid Jesu kors och gråter medan de ser, hur Jesus pinas och plågas, torde vara förbannade . Och såsom Paulus säger: "Vi har blivit världens dynghög. "

"O, att du ville akta på mina bud", säger Herren. Men de sorglösa tänker: "Nog aktar vi på Guds bud. Vi har inte med vett och vilja förtrampat Guds lag." Men hur har ni fyllt Guds lag, då ni har supit, svurit och slagits, bedrivit hor och stulit, och därtill även förföljt Guds församling och smädat de kristna? Betänker ni inte här i nådatiden, vad er frid tillhör? Fruktar ni inte den tillkommande vreden? "O, att du ville akta på mina bud," säger Herren. Men det lönar sig inte att ropa åt de döva och stumma, de hör ändå inte. Guds ord fastnar snarare på väggen än i den sorglösa syndarens samvete .

Ni få Jesu lärjungar, som är bedrövade, när världen gläds, och som med bedrövat och förkrossat hjärta står vid korset, då Jesus ropar i dödskval: "Min Gud, varför övergav du mig?" Er bedrövelse skall dock vändas i glädje, då ni ser den korsfäste och törnekrönte Konungen stiga upp till himlen och sitta på Guds högra sida. Världens glädje är kort, men er sorg vänds i glädje, då även ni får fara från denna sorgedal till himlen, där era tårar torkas bort. "Räds inte den, som dräper kroppen och inte kan dräpa själen. Men räds fastmer den, som kan förgöra både kropp och själ i helvetet!" Jag vet, att vargungarna vaktar överallt där de får vittring av får. De stackarna har stor hunger och törst efter kött och blod. De vill riva och sarga fåren. Om något olyckligt får förvillas eller eljest skiljs från hjorden, är vargen genast redo att uppsluka det. Och då vargarna inte får äta och riva fåren, därför att Herden beskyddar dem, så söker de anfalla Herden. Men det är vårt hopp, att den store Israels Herde, som har givit sitt liv för fåren, skall bevara sina egna får för vargens tänder. Ty då den store Israels Herde inte har sparat en enda blodsdroppe, som han inte skulle ha låtit rinna för fåren, så tror vi, att han förbarmar sig över sina egna får och ger dem kraft och styrka att kämpa i den stora striden, så att de vinner det eviga livets krona.

O, du store Israels Herde, du törnekrönte Konung! Se nådigt till bedrövade lärjungar och hör deras suckar, då de med ett bedrövat och förkrossat hjärta suckar till dig. Dessa stackare har ingen tillflykt annorstädes, utan ser upp till dig och av dig får de kraft att kämpa och övervinna alla den ondes glödande pilar. Hör, o, nådige Herre Jesus, alla fattigas och nödställdas suckar för din pinas skull. Amen.

Delvis bevarat originalmanuskript + handskriven kopia / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors / Predikan har hållits på 1:a böndagen 1853 /

UP / PS 567 / P 1569 / SW 217 / B 119