Nr 8              SÖNDAGEN EFTER JUL

 

Därför skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skall tro lögnen, för att de alla skall bli dömda, som inte har trott sanningen, utan samtycker till orättfärdigheten. 2 Tess. 2: 11, 12

 

Vi hör vad den helige Paulus säger i andra brevet till tessalonikerna, i andra kapitlet och elfte versen. Han säger, att Gud låter somliga tro lögner, för att alla de skall dömas, som inte trodde sanningen. Visserligen har inte Gud velat, att de skall tro lögner, utan det är djävulen, som eggar sina trälar att tro lögner, i synnerhet sådana lögner, som sprids om de kristna runt om i världen. Guds vilja är, att alla människor skulle omvända sig till Gud och komma till salighetens kännedomL Men fienden vill, att hans trälar skall tro, att de kristna är villoandar och falska profeter. Och när de tror lögner, som hedningarna spinner och knyter på de kristnas hals, hur kan de då tro sanningen? De sorglösa är så lättsinniga, att de tror lögner. Och den lögn som de tror på, har ofta kommit ifrån egen skalle. Om de sorglösa rätt förstod Guds ord, skulle de utan tvivel komma på den rätta vägen och upphöra att tro lögner, som den onde inger genom hjärtat i skallen. Men då den onde ljuger i deras eget hjärta, så tror de mer på dessa lögner än på Guds ord.

Judarna hade missförstått profeternas förutsägelser om Kristus, och detta missförstånd kom därav, att den onde hade tolkat Bibeln fel för dem. Det var deras egen köttsliga vilja, som så förvände deras tankar. Såsom de sorglösa även på denna tid tolkar Bibeln fel och anpassar den till ett vrångt sinne till sin egen förtappelse. Fienden hade först förvänt deras syn, så att de föraktade de lärdomar som Jesus från Nasaret framställde, ty fienden målade en sådan bild för dem, att den sista förvillelsen skall bli värre än den första, om folket började tro, att han uppstod från de döda.

Nu tror den döda trons bekännare, att de har en rätt tro, och att de som kräver en rätt ånger, rätt omvändelse och hjärtats och sinnets ändring, har fel tro. Och denna hjärtats och sinnets ändring måste ske på ett kännbart sätt, så att en människa som är rätt omvänd eller har känt en sådan sinnesändring, måste också veta hur, när och på vilket sätt det har skett. Men nådetjuvarna kan inte förklara, hur detta har skett, därför att någon omvändelse ännu inte har skett hos dem. Men då deras hjärta är så bedrägligt, att det ljuger, tror de hellre lögnen än sanningen. De tror, att de redan är omvända, fast någon omvändelse aldrig har skett. Och då de med ett obotfärdigt hjärta tillägnar sig Guds nådelöften, menar de, att Gud är dem nådig, fast Guds ord visar, att Gud inte är nådig mot obotfärdiga, utan endast mot botfärdiga syndare.

Men av naturen dygdiga människor tror hellre det egna hjärtats lögner än Guds ord. De har den hedniska tron, att de kan leva dygdigt, fast Guds ord visar, att inte ens en omvänd människa kan leva dygdigt, än mindre den naturliga människan, som dricker orättfärdighet som vatten. Det naturliga förnuftet lär dem att tro, att då de inte känner någon orättfärdighet hos sig, så tror de sig också vara fria från orättfärdighet, och därför anklagar dem inte samvetet, då den onde genom dygden har överskylt deras synder. Men den onde kan även genom nåden överskyla synder, så att människan blir ängel. I det tillståndet försvinner alla synder, alla frestelser, alla onda tankar. Då syndaren blir ängel, har den onde förvandlat sig till ljusets ängel. Och om syndaren i det tillståndet börjar tro sitt eget hjärta och inte tar Guds ord till rättesnöre, så tror han lögnen och blir bedragen. Den onde överskyler alla synder med idel nåd. Människan kan även bli bedragen så, att hon efter ett nådetecken tänker så: "Då saligheten ges av nåd allena, då människan inte har någon förtjänst av dygd och goda gärningar, då är det bäst att sluta upp med alla goda gärningar, så att människan gör varken det onda eller det goda." I det tillståndet tänker människan: "Jag vill inte synda med uppsåt, men jag skall inte heller göra det goda, då jag inte har någon förtjänst därav." En sådan människa tänker vidare: "Vad skall jag förtjäna därav, att jag börjar hjälpa de fattiga och besvära min kropp för deras skull, inte blir jag bättre därigenom, då nåden ändå ges för intet." Men den gamle Adam ligger åter fördold under dessa tankar, och den har förvandlat sitt utseende så vackert, att den, som inte känner till gamle Adams knep, är redo att tänka, att det är en ängel, som talar så. Men akta dig, stackars människa, för att du inte skall börja tro hjärtats lögner, ty Guds ord vittnar, att för den, som kan göra det goda, men inte gör det, räknas detta som synd. Fast du inte förtjänar saligheten med goda gärningar, så förtjänar du snart förtappelsen, om du inte gör det goda du kan göra.

Så listigt är människohjärtat att ljuga, att om människan börjar tro dess lögner och inte tar Guds ord till rättesnöre både för tron och levernet, så blir hon säkert bedragen. Den sorglöses samvete ljuger så mycket, att han betraktar rättvisan som orättvisa och orättvisan som rättvisa. Den sorglöses samvete gör dryckenskap och brännvinshandel lovliga, men kristendomen anser han vara vidskepelse, falsk tro eller djävulens verk. Judarna trodde, att Frälsaren var en falsk profet och en stor trollkarl, som stod i förbund med djävulen. Och hedningarna trodde, att de kristna var besatta av onda andar. Vad kan den stackars blinde göra och tala annat, då svartkonstnären har förvänt hans syn? Han kan inte tänka annat om kristendomen, än vad judar och hedningar redan förut har tänkt, att den är en underlig vidskepelse och den onde andens förvillelse. Och såsom judar och hedningar fordom sade, att de kristna är Guds försmädare och gudstjänstens föraktare, hederliga människors fiender och besatta av onda andar, så tänker ännu alla döpta hedningar och av hjärtat oomskurna judar, att dessa kristna, som nu har framträtt, är falska profeter och vilda hundar, som inte ger hederliga människor samvetsfrid. Då nämligen den naturliga människan betraktar sitt naturliga tillstånd som kristendom, måste hon betrakta kristendomen som vidskepelse och falsk lära.

Så förvänder fienden människornas syn, att mörker blir ljus, orätt blir rätt, kristendom blir vidskepelse och hedniskt leverne blir rätt kristendom. Detta kommer därav, att människan tror lögner. Och Paulus säger: "Därför har Gud sänt dem kraftig villfarelse, så att de skall tro lögnen, för att de alla skall bli dömda, som inte har trott sanningen, och samtycker till orättfärdigheten."

I dagens evangelium får vi höra, att Frälsaren är satt för somliga till fall och somliga till upprättelse och till ett tecken, som blir motsagt. Detta skall vi närmare betrakta, sedan vi upplyft våra hjärtan och händer mot höjden för att bedja den unge, den gamle, den ende, den store Korsbäraren, att han måtte bevara de upprättade för avfall och de avfallna från att sjunka, de bedrövade från att falla i tvivel, de nedtryckta från att falla i evig förtappelse. Vi suckar med ett ödmjukt och botfärdigt hjärta, att den nådige Herren Jesus måtte bevara alla bedrövade, botfärdiga, förkrossade, nedtryckta, tvivlande och klentrogna från att falla i tvivel, att de hellre måtte bli upprättade, uppbyggda, styrkta, mättade och vederkvickta, ropande mot höjden, att alla sorglösa, stolta och höga måtte bli slagna och nedsänkta, nedtryckta, förkrossade, ödmjuka, så att även de måtte få känna sanningen. Hör o underbare Förbarmare alla bedrövades, botfärdigas, gråtandes, förkrossades och betrycktas suckar. Fader vår o.s.v.

 

Evangelium: Lukas 2: 33 - 35

Vi hörde av vårt heliga evangelium, vad gamle Simeon sade, när han såg världens Frälsare: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som skall bli motsagt." I följd därav, skall vi genom Guds nåd i denna stund betänka: Hur Kristus är satt för det första till fall för dem, som förhärdas för kristendomens skull, och för det andra till upprättelse för dem, som omvänder sig genom kristendomen, och för det tredje till ett tecken som blir motsagt. Må Gud ge sin nåd, att alla dessa ting må klarna för våra ögon och att även de sorglösa skulle inse, hur de störtar sig själva till förtappelsen, då de strider mot den Helige Andes verkningar.

1. Första betraktelsen visar, hur Frälsaren är satt till fall för dem, som förhärdas genom kristendomen. Det verkar föga troligt, att somliga människor förhärdas genom kristendomen. Men man har sett redan när Frälsaren själv började predika om kristendomen, att ju mer Frälsaren förmanade judarna, dess mer förhärdades de. Och vad berodde det på, att judarna förhärdade sig, när Frälsaren började förmana och lära dem om rätt ånger och bättring? Det berodde därpå, att Frälsaren förebrådde dem för orättfärdighet och skrymteri. Om Frälsaren hade bett dem och sagt: "Kära judar, kära kristna bröder! Omvänd er och gör bättring," så hade de begabbat honom och sagt: "Läkare, bota dig själv. Vet du inte, att vi är Abrahams barn, och att vi har en fader, nämligen Gud? Vi är inte i behov att göra någon särskild bättring, ty vi är ju goda sedan tidigare. Vi är genom löftet Guds barn." Men då Frälsaren började förebrå dem och skälla på dem, att de är skrymtare, huggormars avföda, ett horiskt släkte, vitmenade gravar, vredgades judarna över sådant skällande, i synnerhet då han sade till dem: "Ni är av den fadern djävulen." Och även när Stefanus förebrådde dem, att de hade oomskurna hjärtan, blev de så förbittrade att de tillslöt sina öron och gnisslade med tänderna.

Judarna var även skarpsynta att se fel i Frälsarens vandel. För det första var han oren. Han tvättade inte händerna, när han gick att äta. För det andra var han sabbatsbrytare. För det tredje var han en stor trollkarl, som utdrev djävlar genom Belsebub. För det fjärde var han en falsk profet, en folkuppviglare, som ledde människorna på fel väg. För det femte tog han en gång en hundpiska och drev ut ur kyrkan de köpare och säljare, som drev handel invid kyrkan. Men det största felet var, att han gjorde sig till Guds Son. Var det inte naturligt, att så dygdiga och fromma män, som judarna var, vredgades på en sådan landstrykare, som vandrar land och rike runt och skäller på hederliga människor? Men nu säger denna tids judar och döpta hedningar: "Fast judarna förhärdades och hatade Frälsaren, så gör vi inte det. Om Frälsaren kom för att undervisa oss, skulle vi kyssa honom. Vi skulle ta honom om halsen. Vi skulle gråta vid hans hals och ge honom det bästa vin vi har." Men jag fruktar, att om Frälsaren började bestraffa och förebrå dessa döpta hedningar, såsom han då skällde på judarna, så skulle de säkert ge honom en örfil men ingen kyss. De skulle förbanna honom och säga: "Gå bort härifrån, din landstrykare! Gå bort härifrån och låt bli att skälla på hederligt folk! Om du inte låter bli att skälla och förebrå hederliga människor, så skall vi dräpa dig." Somliga blinda stackare inser inte, att den onde åker med dem som med en dragoxe, när de vredgas på de kristna och hotar med åtal inför landshövding Pontius Pilatus, därför att hederligt folk inte mer får samvetsfrid på kyrkovägen. Och vad annat kan de göra än vredgas och hata, när dessa falska profeter kommer och skäller på dem med sådana öknamn som dygdiga horor, ärliga tjuvar, nyktra fyllhundar och hederliga krögare. Sådana kristna hundar borde kastas i fängelse. Somliga förbittras så mycket för sin rättfärdighet, då de blir oskyldigt bestraffade, att de förbannar och befaller dem att fara till helvetet, som inte ger hederliga människor samvetsfrid. Men de känner dock inte, att de förhärdas genom detta andliga hat. Och de åter, som känner, att det inte torde vara rätt ställt med dem, då de vredgas så häftigt, säger till de kristna: "Ni måste svara för våra själar, då ni med uppsåt retar oss." De stackarna känner, att de genom detta andliga hat sjunker ännu djupare i helvetet än vad de av naturen är. Men den onde, som bor i dem, går till ett så häftigt anfall mot sanningen, att gallan spricker och egenrättfärdighetens svarta blod stiger åt huvudet. Men inte slipper de ur helvetets järnbur eller den svarta smedens halsboja. Hur kan de slippa lös från satans järnbojor, då han genom det naturliga förnuftet har satt så kraftigt betsel på deras huvud, att nacksenorna skulle gå av ifall de försökte komma loss. Snarare går de huvudstupa till helvetet, än medger, att det är djävulen som håller i den gamle Adams öron och att det är världen som håller i svansen. På detta sätt blir nu Frälsaren till fall för alla dem som vredgas och förhärdas genom kristendomen.

2. Andra betraktelsen visar, hur Frälsaren är satt till upprättelse för dem, som genom rätt ånger och bättring vänder sig till den rätta kristendomen. Fast varje människa av naturen är ett vredens barn och först strider mot den Helige Andes verkningar så mycket hon förmår, har det likväl hänt förr och händer ännu, att somliga blir övervunna och måste bli ödmjuka, då samvetet vaknar genom de kristnasS förebråelser, och hjärtat fylls av smärta, så att de inte mer orkar strida emot. Paulus var i början ivrig att hata och förfölja de kristna, men när Jesus ropade: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig, det är dig svårt att spjärna mot udden", blev han så kraftlös, att han inte orkade stå. Han blev stenblind av den himmelska blixten, så att hans kamrater måste leda honom. Paulus hade i sitt blinda tillstånd ett så stort naturligt förnuft, att han ansåg kristendomen för en falsk lära och en verkan av den onde anden. Och när han så hatade de kristna, trodde han sig göra Gud en tjänst. Medan han förföljde och hatade de kristna, var han så blind, att han trodde sig förtjäna saligheten därigenom, att han sög de kristnas blodS. Men då Guds stränga rättfärdighet blixtrade till i hans samvete genom den himmelska rösten som ropade från ovan och sade: "Jag är Jesus, som du hatar", blev han hastigt blind. Såsom fisken blir blind vid eldsken, så blir även den människa plötsligt blind, som förut följde det naturliga förnuftet, varigenom hon i sitt blinda tillstånd var så förståndig och klok, att hon trodde sig veta bättre än någon präst, var vägen till himlen går. Det naturliga förnuftet leder somliga till den hedniska tron: "Lev dygdigt och läs flitigt, så blir du salig." Men när samvetet rätt vaknar, tar det naturliga förnuftet helt slut, och andra kristna måste leda henne. Han som förut var en vis man och nitisk att strida för brännvinet, måste till slut fråga de kristna, hur han skall bli salig. Paulus var förut nitisk i sin gamla tro, och han hade full förvissning, att judarnas gamla tro, i vilken han hade blivit undervisad, var den rätta och saliggörande tron. Men den himmelska väckelsen gjorde slut på den tron och en ny tro trädde efter ångern i dess ställe. Så måste även den gamla döda tron försvinna, då människan efter väckelsen får den upplysningen av den Helige Ande, att den förra döda tron är intet annat än ett fåfängt litande på Gud. Det är att stjäla nåd, då människan med ett obotfärdigt hjärta tillägnar sig Guds nådelöften och därtill även litar på, att hon har levt dygdigt. Men var är det skrivet, att nåd ges åt de obotfärdiga? Gamle Adam och det naturliga förnuftet skriver den lagen, att människan blir salig utan ånger, utan bedrövelse, utan lidande, om hon bara lever dygdigt och litar på Gud. Men detta är inget annat än en hednisk tro.

Luther, i vars lära vi är uppfostrade, har själv varit i ånger och tvivel, och han fordrar för det första en sann sorg och bedrövelse över synden, och för det andra en levande tro på Kristus. Men när har nådetjuvarna haft ånger? När har de haft den bedrövelse som är efter Guds sinne? Frälsaren säger, att genom mycken bedrövelse måste människan ingå i livet. När har nådetjuvarna haft den bedrövelsen? Frälsaren säger: "När kvinnan föder, har hon smärta." Men när har nådetjuvarna haft födslovånda? Den port är trång och den väg är smal, som för till livet. När har nådetjuvarna gått in genom den trånga porten? Alltså hör vi, att himlens port är stängd för de obotfärdiga. Men för de botfärdiga, bedrövade, gråtande, fattiga, nakna, eländiga, förkrossade och betryckta, som har blivit så fattiga, att de inte har annat än tårar och suckar, för dem har Frälsaren kommit till upprättelse och uppbyggelse, till vederkvickelse, nådastol, försoning och salighetsgrund. För dem som har så stor smärta för sina många synder, att de måste krypa och rulla sig i stoftet, ropa och klappa, för att den nådige Herren Jesus, vilken de i sin blindhet har förföljt, hatat, smädat och föraktat, måtte 7komma dem till hjälp och frigöra dem från djävulens bojor, vrede, avund, stygghet, dryckenskap, girighet, förbannelser, för dessa fattiga, nödställda, ängsliga och betryckta blir Frälsaren till upprättelse och evig salighet.

3. Tredje betraktelsen visar, hur Frälsaren är satt till ett tecken, som blir motsagt. Kristendomen är en sådan sak, som har varit motsagd och blir fortfarande motsagd överallt, där den sanna kristendomen visar sig. Det naturliga förnuftet strider så hårt emot den, att det betraktar den levande kristendomen som en omöjlighet, som vidskepelse eller galenskap. När Paulus började tala till världsherrarna om de dödas uppståndelse, sade en hög herre: "Du är galen, Paulus, du har blivit galen av alltför mycket läsande." Då man sett att den levande kristendomen har ansetts för galenskap och vidskepelse, så har kristendomen blivit mycket motsagd och motsägs fortfarande i synnerhet av världens visa som säger, att världen skulle vara i mycket bättre ordning, om denna kristendomens galenskap inte hade kommit i världen. Och fast de enfaldiga inte har så mycket betänkt och rannsakat denna kristendomens galenskap, så har dock alla naturliga människor mycket att säga mot den, då de ser, hur människorna blir galna genom kristendomen. Det naturliga förnuftet strider så hårt emot den, att alla gamle Adams hår reser sig upprätt, när en botfärdig själ ligger i ångest och samvetskval. Gamle Adam skakar på huvudet som en ursinnig oxe, då en stor sten kastas i dess huvud. Så skakar gamle Adam sitt huvud vid korset, då han ser, hur det förra fåfänga livet blir en plåga för de väckta, så att det söta brännvinet blir bittert. Då lär fienden fyllhundar och krögare att bedja. De säger så: "Må Gud bevara mig för att bli så tokig, att jag skulle börja tappa Guds gåvor på marken. Må Gud bevara mig för att bli så tokig, att jag skulle börja svamla som dessa väckta." Sådana böner behagar utan tvivel den gud, som bor i den nedersta himlen.

Men de få själar, som har blivit galna inför världen, får nu vara glada, om de förblir fasta i sin dyrbaraste tro ända till slutet. De får nu vara glada ännu vid det sista andetaget, för att de har blivit så tokiga, att de började efterfölja Jesu bedrövade lärjungar från Örtagården till Golgata, ty nu får de skåda den Korsfäste levande och förklarad, och stiga upp i himlen och därifrån igen kommande till att döma levande och döda. Amen

 

Originalmanuskript / Slutet återfunnet / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors

III P / PS 91 / P 164 / SW 67 / B 3S