Nr 5           JULDAGEN

 

Ty han reser sig upp för honom såsom en telning, och såsom en rot ur torr jord. Han har ingen skepnad eller skönhet. Vi såg honom, men han hade inte den skepnad, som skulle ha behagat oss. Han var den mest föraktade och den allra ringaste, full med värk och krankhet. Han var så föraktad, att man gömde bort ansiktet för honom. Därför aktade vi honom intet. Jes. 53: 2, 3.

 

Profeten Jesaja ställer Jesus inför våra ögon i sin föraktade gestalt. Profeten Jesaja såg många hundra år före Frälsarens födelse, i vilken stor fattigdom Frälsaren föddes och hur människorna föraktade honom och ansåg honom för en dålig man, liksom en telning som reser sig ur jorden. Han hade inte den skepnad eller skönhet, som skulle ha behagat oss. Profeten ställer sig bland dem, som föraktar Guds Son, för att det sorglösa folket inte skulle få anledning att säga: "Menar du, att du är bättre än vi?" Profeten räknar sig som en sorglös och säger: "Vi såg honom, men han hade inte den skepnad eller skönhet, som skulle ha behagat oss." Ty för det första föddes han i fattigdom. Han var inte av högt släkte. För det andra ansågs han för en oäkting eller en horas barn. För det tredje upptäckte man sju synder hos honom, och därför kunde ingen tro, att hans lära var rätt. Profeten Jesaja säger ytterligare om den kommande Frälsaren: "Han var så föraktad, att ingen brydde sig om att se på honom." Vad profeten då har predikat om föraktet, har gått i fullbordan. Inte bara under Frälsarens tid, men även på vår tid har Guds Son blivit föraktad, fast alla sorglösa säger: "Vi föraktar inte honom, utan vi föraktar dem, som säger sig vara kristna fast de inte är det." Jag undrar, om Guds Son vandrade här såsom han då vandrade kring landet och skällde på folk, jag undrar, hur mycket vi skulle tycka om honom. Jag tror, att de flesta skulle säga: "Titta, där ser ni en falsk profet!" Nu har man sett, vad de sorglösa tycker om kristendomen. I början, då denna omkringvandrande lärare började undervisa folk, började de sorglösa följa honom. Men när han kastade några ord, som stötte mot förnuftet, sade de: "Detta är ett hårt ord. Vem kan utstå det?" Såsom de sorglösa då föraktade honom och ansåg honom för en folkuppviglare, så skulle de sorglösa ännu göra. Ty de sorglösa har inte dess bättre leverne nu än vad de då hade, när Frälsaren vandrade på jorden. Dåförtiden fanns det inga fyllhundar såsom nu. Inte har evangelisterna talat om, att de hade mött fyllhundar på gator eller i hus. Om det då fanns några horor, som uppväcktes av Frälsarens predikningar, till exempel Maria Magdalena, så har det dock inte funnits så mycket horor som nuförtiden. Denna tids horor vaknar inte mer till ånger, men till förhärdelse vaknar de. Om det då har funnits någon tjuv bland folkmassan, så har det inte funnits så mycket tjuvar då som nu. Dåtida människor strävade efter att leva dygdigt, fast de annars var nitiska att göra motstånd och disputera med Frälsaren. Men nuförtiden finns varken dygd eller heder hos det sorglösa folket. Nu är kristendomen mycket föraktad och försmädad. Därför skriver profeten Jesaja i det 53:e kapitlet om Kristus: "Han var så föraktad, att ingen brydde sig om att se på honom." Och om en sådan man nu vandrade bland oss, så skulle han bli föraktad av världshopen såsom då. Om de sorglösa ändå kom och gapade och såg på under, så skulle de dock inte tro, att en sådan är Guds Son. Endast några sjuka torde komma till honom och be om hjälp för kroppslig sjukdom. Men de andra skulle inte anse honom för något annat än en stor trollkarl. Om några få själar fick samvetskval, såsom till exempel den kananeiska kvinnans dotter, som plågades av djävulen, eller någon förlamad, som ligger nära döden och har ett väckt samvete, så torde sådana komma fram till Jesus, men inga andra.

Nu har man predikat om Jesu födelse många gånger, men det är inte många, som har kommit för att se den föraktade Guds Son, som inte har fått rum i människornas boningar. Men himlens änglar sjunger ändå, fast människorna inte sjunger: "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett gott behag." Hör, du lille Guds Son, de fattiga herdarnas bön. Fader vår o.s.v.

 

Guds Sons födelse i världen är det största tecknet under himlen, men människorna mottar inte honom i sina boningar. Låt oss därför betrakta, varför de sorglösa människorna inte tar honom i sina boningar.

När Guds Son föddes i världen, har inga andra kunnat ta honom i sina boningar än ett fåtal kreatur. Det fanns likväl många på den tiden, som väntade på att Messias skulle komma, men i fel mening. De väntade nämligen på en jordisk Frälsare, som skulle frälsa dem från hedningarnas välde. Men ingen förstod att vänta på någon andlig Frälsare som skulle frälsa dem från djävulens välde. Inga andra botfärdiga själar har funnits på den tiden, än den gamle Simeon och profetissan Hanna, som väntade efter Israels tröst. Och Sakarias, Johannes Döparens fader och hans hustru Elisabet, och Josef och Maria, Jesu moder. Dessa få själar väntade på Guds rike, men alla andra var sorglösa. Men den sorglösa människan känner inte, att hon har kommit under djävulens välde. Därför förstår hon inte att vänta eller längta efter en andlig Frälsare. Människan måste vakna först, innan hon börjar vänta eller längta efter en andlig Frälsare. Och genom en rätt väckelse får människan känna, att hon har råkat under djävulens välde. Hon får genom väckelsen känna, att hon hamnar i helvetet, att hon hamnar i den eviga pinan, om inte Frälsaren kommer och hjälper henne. Detta är den rätta orsaken, varför de väckta väntar, längtar och suckar efter Frälsaren, av vilken anledning de väckta blir glada, när man predikar det ljuvliga evangeliet om Kristus för dem, liksom himlens änglar sjöng av glädje, då syndarnas Frälsare hade blivit född i världen. Men de sorglösa kan inte glädja sig, vare sig över Frälsarens födelse eller hans uppståndelse, utan de har annat att glädja sig över på juldagen. Nämligen ätande, drickande, dans, kortspel, prunkande, springande efter horor. Den största glädjen för de sorglösa på juldagen består i att äta läcker mat, att dricka sött vin, att ikläda sig granna kläder. Och om någon skulle ordna dans, då skulle Frälsarens födelsedag vara riktigt rolig! Och på grund av detta fåfänga liv, denna världens glädje, denna köttets förnöjelse, ätande och drickande, likaså grannlåt, dans och kortspel, har Guds Son inte rum i deras boningar. Guds Son får bättre frid bland kreaturen än bland de sorglösa människorna. Men det är mer förunderligt, att de sorglösa inte tror, vad herdarna förkunnar om Frälsarens födelse. Herdarna hörde den första juldagspredikan om den nyfödde Frälsaren, och det verkade så mycket i herdarnas hjärtan, att de genast gick för att se, var den nyfödde Frälsaren var. Och herdarna fann också den nyfödde Frälsaren liggande i krubban. Och utan tvivel kände de glädje av den synen, då de förkunnade det budskap, som hade sagts om detta barn.

Vad förkunnar nu de sorglösa om Frälsarens födelse, då de kommer ut ur kyrkan? Månne de nu börjar förkunna för de hemmavarande, vad de har hört om Jesu födelse? De torde predika om hästar, kor eller får, eller predikar de om landsvägsbygget? De går utan vidare i stora skaror ut ur kyrkan innan gudstjänsten är avslutad, innan Herrens välsignelse har blivit läst. Ty fienden ger dem ingen ro i Herrens hus, utan han jagar ut dem ur Herrens hus så snart som möjligt. Gå nu in i era hjärtan och se efter, om Frälsaren ens är född där. Jag tror, att han är död och dräpt av djävlarna. Såsom det nu är troligt, att Guds Son inte har rum i människornas boningar. Han blir bättre mottagen av kreaturen än av de sorglösa människorna. Ty kreaturen suckar och förbidar Guds barns uppenbarelse, men de sorglösa varken suckar mer eller väntar efter någon frälsning. Endast några få själar, som väntar efter Israels tröst, såsom Simeon och profetissan Hanna, och kanske Sakarias och Elisabet, likaså Josef och Jesu moder, lyssnar gärna, vad änglarna har predikat för herdarna om barnet. Det var den första juldagspredikan, som herdarna fick höra. Det första ljuvliga evangeliet för herdar, som vallar och vaktar sin hjord under mörkrets tid, när vargar och andra odjur tjuter med förskräcklig röst. Såsom det även här finns mycket vargar, som inte skonar hjorden, utan vill slita och sarga fåren. Men vi har det hoppet, att det finns några får på Betlehems bete, vilka vargen ännu inte har hunnit förgöra.

Om alla herdar nu gick för att se, vad som har skett i Betlehem, så skulle de med bättre flit valla sin hjord och ropa med så hög röst på Israels berg, att alla odjur skulle bli förskräckta och fly till sina jordkulor. Om Betlehems gästgiveri inte tar emot Guds Son, så skall han nog bli mottagen av dem som suckar som kreaturen. Kreaturen värmer Guds Son med sin andedräkt, då de suckar där.

Om de sorglösa nu suckade som kreatur, nog skulle de ta Guds Son i sina boningar och gärna lyssna till hur Guds Son gråter. Men nu står den onde framför hjärtedörren och vaktar, att ingen annan än han skulle komma in. Och därför är hjärtan så hårda och förhärdade, att Guds Son inte kan komma in i det hjärtat, där den onde står som en mäktig och bepansrad soldat och beskyddar sina egna. Nog känner vi till, att alla sorglösa och avfallna skulle ta emot Guds Son när döden kommer. Men då är Guds Son så fjärran, att ögat inte ser och örat inte hör, hur han gråter och ömkar sig över de stackare, som inte har tagit emot honom då han ännu var tillstädes. Nu får Josef och Maria ensamma vara med kreaturen och nyfödde Guds Son som den tredje. Där lyssnar kreaturen, när Guds lille Son gråter. Där suckar kreaturen och väntar efter Guds barns uppenbarelse.

Och vårt hopp och vår förtröstan till Gud är, att de få själar, som idag suckar tillsammans med kreaturen, skall en gång, och alldeles snart, se hans klarhet på Sions berg, där änglarna sjunger med en ljuvlig och hög röst: "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människorna ett gott behag." Amen.

 

Originalmanuskript / FKHS / Aunos samling /

III P / PS 66 / P 131 / B 26 /