Nr. 32 3:e BÖNDAGEN 1854, AFTONSÅNG

Den dödliga lekamen besvärar själen och den jordiska hyddan trycker sinnet hos den som tänker mycket. Vishetens bok 9: 15.

På detta ställe har kung Salomo framställt en prövning som är välkänd för alla kristna: Kroppen plågar själen och den jordiska boningen betrycker hjärtat. Därför skriver aposteln Paulus: "Jag eländiga människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?" Aposteln Paulus kände, att denna dödens kropp blev för honom till besvär och belastning.

Värdens vise har studerat kroppens och själens uppbyggnad, men de har misstagit sig stort, då de i sin inbillade visdom trodde sig upptäcka, att den förnuftiga själen är så avskild från kroppen, att syndafördärvet inte sträcker sig till själen. På det sättet befriades de från allt ansvar. Då de sade, att människosjälen inte är fördärvad, så kunde de säga: "Min själ är helig och syndfri, även om legamen är fördärvad."

Den som säger, att människosjälen är fristående från kroppen, har inte erfarit vad Salomo på ovanstående ställe har skrivit, att den dödliga kroppen plågar själen. Den som säger att själen är fri från syndafördärvet, har genom egenrättfärdigheten blivit helig och har sålunda inte mer behov att tigga om nåd. Nog skulle egenrättfärdigheten ha det skönt, om han fick vara så fristående från kroppen, att den dödliga kroppen inte mer besvärade själen. Men de kristna skall inte drömma om att de så enkelt kan göra sig fria från fördärvet som världens vise, vilka i sin fantasi klipper av kroppens och själens krafter och delar kroppen i tu, precis som man skulle klyva människan i två halvor. De säger att själen är fristående från kroppen och att kroppens fördärv inte sträcker sig till själen. Dock vet alla människor att människosjälen inte blir fri från kroppen förrän hon dör.

Jag har den erfarenheten att själen och kroppen är så förenade, att allt som sker i själen, sker även i kroppen. Och allt som sker i kroppen sker även i själen. Om du är bedrövad, så är din sorg synbar i din gestalt. Om du är glad, så strålar det av ditt ansikte. Om du är arg, så förvandlas din gestalt som Kains gestalt. Och när egenrättfärdigheten berövar den botfärdige själskrafterna, så berövas även kroppskrafterna. Sålunda sträcker sig kroppens fördärv ända till själen. När man har smärta i kroppen känns den i själen. Och när köttet är i skörlevnad, reser sig även köttsliga begärelser i själen. Och från ett ont hjärta stiger onda tankar. Därför skriver Paulus i romarbrevets sjunde kapitel, "Jag ser en annan lag i mina lemmar som strider mot mitt sinnes lag och tar mig till fånga i syndens lag." Den andra lagen i lemmarna är syndafördärvet i köttet. Det tar själen till fånga, så att själskrafterna inte kan vara verksamma i det goda. Tankarna kan inte förflytta sig till Gud. Onda tankar är nog fria och de flyger över hela världen så som fienden vandrar omkring jorden. Men goda tankar kan inte kretsa kring himlen.

Likadant förhåller det sig med onda lustar och begärelser i människans vilja. De är fria. Men goda lustar och begärelser är fängslade. Av denna Paulus erfarenhet finner vi, att människosjälen inte är så fristående från kroppen som världens vise inbillar sig. Men deras falska föreställningar om människokroppens och själens uppbyggnad kommer därav, att egenrättfärdigheten tvingar dem att söka helighet i människosjälen då heligheten inte finns i köttet. De vill bli så heliga och menlösa för själens del, att man inte mer finner orättfärdighet där. Själen borde vara helt fri från onda tankar, begärelser och lustar. Egenrättfärdigheten har lett dem så långt på fel väg, att de i sin fantasi började riva lös människosjälen från kroppen. Och därigenom blev nu själen helig, menlös och rättfärdig. Världens vise tar inte på sig den ondska, orenhet och djävulskap som finns i deras kött. De tar inte på sig ansvar för det fördärv som finns i hjärtat, utan svär sig fria från allt ansvar. De avsäger sig djävulen och allt hans väsende därigenom, att de i sin fantasi river lös den förnuftiga själen från kroppen och säger: " Människosjälen är en fri varelse. Den sitter inte fast i kroppen. Köttets fördärv besmittar inte själen."

På det viset vore det lätt att bli salig utan Frälsare. De kristna måste erkänna, att hela kroppen och hela själen är fördärvade genom syndens orenhet. Men så länge som de har en Försvarare hos Fadern, kan de genom tron tillägna sig Kristi rättfärdighet och säga: "Köttets fördärv kan inte förorena våra själar så länge som själen döps och renas med livets vatten." Men om nådens och livets vatten upphör att rinna och rena den kristnes själ, då fastnar köttets orenhet i själen och han blir svart och ful inför Gud.

Vad nu Salomo har erfarit och skrivit om på det förutnämnda stället, att "den dödliga kroppen plågar själen," tillstyrks av Paulus då han skriver till romarna i sjunde kapitlet: "Jag eländiga människa. Vem skall befria mig från denna dödens kropp?" En kristen får ofta uppleva, hur mycket denna dödliga kropp plågar hans själ. Inte blott genom det inre fördärvet som sträcker sig ända till själen, utan även genom den tröghet som finns i kroppen. En kristen får ofta klaga med Paulus: "Jag eländiga människa. Vem skall befria mig från denna dödens kropp?"

Världens träl har inte den önskan, att någon skulle befria hans själ från denna dödens kropp, för han fruktar för döden. Denna dödsfruktan kommer dock inte över världens träl förrän döden är nära. Men en kristen som ständigt skall strida med de fiender som plågar hans själ både invärtes och utvärtes, måste ofta sucka med Paulus: "Jag eländiga människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?" En kristen har inget trevligt i världen, för vilket han ville vara i denna dödens kropp. Men synden som alltid vidlåder oss och gör oss tröga, vill ofta plåga den kristnes själ. Därför skriver även Paulus till de kristna: "Därför att vi har omkring oss en så stor hop av vittnesbörd, så låt oss lägga av all börda och synd som alltid vidlåder oss och gör oss tröga. Och låt oss genom tålamod löpa i den kamp som oss förelagd är. Och låt oss se på trons upphovsman och fullkomnare Jesus, som även om han nog hade kunna glädja sig led korset och inte brydde sig om smädelse, och nu sitter på Guds stol på hans högra hand. Så kom ihåg honom som har lidit en sådan motsträvighet av syndare, för att ni inte skall tröttna i ert sinne och lägga av. För ännu har ni inte stått emot synden intill blodet."

Kom nu ihåg, vad Paulus skriver. Ni har ännu inte kämpat intill blodet. Ni har ännu inte blivit så förträngda av djävulen och hans hop, att ni hade kämpat intill blodet. Vi vet dock inte ännu vad som sker i framtiden, om den stora Korsbäraren vill lite pröva Guds barns tro, eftersom de fåvitska och visa jungfrurna börjar sova tillsammans. Om, säger jag, den stora Korsbäraren som inte har sparat en enda blodsdroppe som han inte hade låtit rinna för oss eländiga syndare, om han ville väcka upp de sovande genom detta nåderop: "Se, Brudgummen kommer, gå ut och möt honom!" Finns det olja i lampan?

Knäböj er och be, ni Frälsarens brudtärnor, att sömnen må avvika sig från era ögon. Och ni bedrövade lärjungar som för bedrövelsens skull sover i Örtagården, när den himmelske Föräldern ligger på sina knän och trampar ensam Guds vredes vinpress. Stå upp ur syndasömnen och be, för att ni inte skulle komma i frestelse. Hör du himmelske Förälder, de bedrövades, botfärdigas och betrycktas suckan. Fader vår o.s.v.

Tredje böndagens högmässotext finns upptecknad i Paulus epistel till romarna, tolfte kapitlet, verserna ett och två, och lyder så: "Så förmanar jag er, käre bröder, genom Guds hjärtliga barmhärtighet, att ni må utge era kroppar som ett levande, heligt och Gud behagligt offer, vilket är er förståndiga gudstjänst. Och rätta er inte efter denna världen, utan förvandla er genom ert sinnes förnyelse för att ni må pröva vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är." Med ledning av vår heliga text skall vi denna heliga stund betänka, hur en kristen offrar själens och kroppens krafter åt Herren. I denna betraktelse skall vi möta många ting som inte är så lätta att förstå, för vi har lättare att förstå hur hedningarna offrar kroppen åt Satan än hur en kristen offrar sin kropp åt Herren.

Första betraktelsen visar, hur en kristen offrar sin kropp åt ödmjukhetens ande, medan hedningarna offrar sin kropp åt högmodets djävul. De knäböjer sig inte vid syndabekännelsen. De tar inte av sig mössan när Guds ord läses. De står inte upp när evangeliet uppläses, utan de visar även med sitt yttre beteende, att de föraktar Guds ord och sakrament. Däremot offrar den kristne sin kropp åt Herren då han visar ödmjukhet inför Gud. Hon övar sig att böja sina lemmar enligt Guds ord. Även om denna yttre ödmjukhet inte alltid är ett bevis på inre ödmjukhet, så är dock det yttre högmodet och kroppens styvhet intet annat än föraktande och missaktning.

Fast en kristen nu böjer sina kroppsliga lemmar under gudstjänsten, får han ofta känna att det inte finns ödmjukhet i hjärtat, och att hjärtat inte står under människans makt. Andra lemmar kan hon någorlunda råda över, men hjärtat är ett ont och styggt ting. Vem kan utrannsaka det? Men en kristen måste dock böja andra lemmar till Guds tjänst, hur styvt hjärtat än må vara. Men det är fel i viljan också, då de kristna inte vill överlämna sina kroppar till Guds tjänst som Guds ord kräver.

Vi hör av evangeliet, att Jesu föräldrar kom ända från Nasaret till kyrkan, fast det från Nasaret var längre väg till kyrkan än från någon by i denna församling. Det ser ut att de kristna inte vill besvära sina kroppsliga lemmar särskilt mycket för kyrkoresan. Det blir besvärligt för kroppen att besvära de kroppsliga lemmarna alltför mycket för gudstjänstens skull. Detta är en sak som de kristna bör göra bättring för. Om hedningens ben är styva att gå, då han borde komma till kyrkan, så borde den kristnes ben vara lätta för att springa till Herrens gårdar, där han får vila. I synnerhet då han har det hoppet att de trötta benen snart finner vila och frid i evighet. Snart, snart får era trötta ben vila i graven. Snart, snart bereds det rum för er i jordens sköte, från vilket ni inte mer stiger upp förrän på den yttersta dagen då den eviga morgonrodnaden randas.

Andra betraktelsen visar, hur en kristen offrar sin kropp åt kärlekens ande. Då hedningarna inte tar många steg för den nödställda medmänniskan, borde den kristne visa sin kärlek därigenom, att han tar något besvär på sig för sin medmänniska för att hjälpa henne i andliga och jordiska saker. Men där verkar det hos de kristna ännu finnas mycket lättja och senfärdighet, mycket egenkärlek och ovaksamhet, som vårt samvete kräver att nämna. Anden är villig men köttet är skröpligt. Kroppen är tung att bära till en annan gård eller till en annan by. De kristna är inte längre flitiga att tilltala de sorglösa. De är inte särskilt välvilliga att hjälpa de behövande. Då givmildheten inte längre duger till salighetsgrund, är de kristna motsträviga att ta hand om de fattiga. I den punkten ville de inte nämnvärt bära kors. Herrskapskristendom ser ut att visa sig på många håll.

En kristen är skyldig att offra sin kropp åt Herren. Inte blott som Jakob skriver: ta hand om faderlösa barn och änkor, eller se efter de fattigas belägenhet även med hänsyn till kroppslig fattigdom, vilket han kallar för en rätt gudstjänst, utan även för vårdnaden av de sjuka borde de kristna offra sina kroppar i Herrens tjänst. Dock blir även detta kärleksbud ytterst litet fullföljt bland de kristna. Vad de kristna kan göra utan möda, blir någorlunda uträttat. Men där man skulle ta en liten kroppslig möda på sig, där blir det inte gjort av många.

I påvedömet tar man bättre hand om de fattiga än i Luthers församling. Och varför? Därför förstås, att de påviska grundar sin salighet på goda gärningar, men Luther uteslöt all egen förtjänst. Därför tar alla sorglösa, som är uppfostrade i den lutherska tron, hand om de fattiga, om de tvingas därtill av överheten, men inte annars. Skall de kristna nu vara lika obarmhärtiga som de sorglösa? Skall de låta de fattiga komma i nöd därför, att de genom detta bistånd till de fattiga inte tjänar något? Jag anser att även de kristna skall ta lärdom av den tjänaren som var skyldig tio tusen pund, hur han gick miste om Guds nåd genom sin obarmhärtighet. Visserligen tjänar vi intet fast vi utdelade all vår egendom för de fattiga, om vi inte har kärlek, så som Paulus säger. Men ändå, fast vi inte tjänar något därigenom att vi hjälper de fattiga, så måste vi likväl hjälpa dem. Ingen har fullbordat lagen om man av samvetstvång, god vilja eller av äregirighet hjälper de behövande. Men den som av kärlek kan hjälpa, den har fullbordat lagen.

Förut har man visserligen haft den tron, att Gud skall betala. Och på den tron hjälper alla sorglösa och nådetjuvar de fattiga, att Gud skall betala för deras möda, om inte i denna så dock i den kommande världen. Men de kristna har haft en sådan tro, att hedningarnas alla goda gärningar är intet annat än synd, så länge som de inte har en sådan tro som de kristna har. Luther har lagt märke till, att de kristnas kärlek är så ostadig, att han inte har vågat bygga något därpå, men tron är nu efter syndafallet den källa som alla goda gärningar skall flyta från, så att allt vad en kristen gör i tron, har Gud lovat godta, fast det inte är gott. Detta är en för förnuftet förborgad hemlighet, då även de gärningar som man gör i tron, godtas av Gud, fast de inte är goda.

Förnuftet tänker så, att sådana gärningar, som människoförnuftet lovprisar som goda, skulle vara goda inför Gud. Men det naturliga förnuftet är så blint och förmörkat, att det anser det vara gott som inför Gud är ont. Så till exempel de som dräper Jesu lärjungar tror sig göra Gud en tjänst. Men den kristnes samvete lovprisar inte det som gott, vad man gör av samvetstvång. Däremot det som man gör av kärlek lovprisar en kristen som en god gärning. Och åter, då en kristen gör det goda i tron, det kan samvetet inte döma som något ont, men inte heller som något gott. Sålunda överlämnas det under Guds dom. Och det goda man gör i tron godtar Gud som en god gärning, trots att gärningen inte är god. Abraham ämnade offra sin son i tron, och denna Abrahams tro räknades honom till rättfärdighet, fast den handling, som han ämnade göra, ingalunda var god. Gud har sagt: "Du skall inte dräpa." Och till Abraham sade han: "Du skall offra din son."

Denna gärning anser det naturliga förnuftet för så hemsk, att hon genast gör denna slutsats: "Inte har Gud sagt så. Och ingen skall göra en sådan gärning, fast Gud skulle befalla det." Men Abraham ville dock lyda Gud, hur mycket förnuftet än tog emot. Och på det viset prövade Gud hans tro och lydnad. Men Gud ske lov. Den himmelske Föräldern befaller aldrig mer någon jordisk förälder offra sin ende son åt Gud, för den himmelske Föräldern har nu själv måst offra sin enfödde Son som försoningsoffer för oss.

Hedningarna har offrat sina barn åt avgudar. De har bränt dem levande. Och ju ynkligare gråt man hörde av barnen i dödsnöd, dess bättre trodde hedningarna deras offer behaga gud. Men ingen förälder behöver mer offra sin ende son åt Gud, för nu har den himmelske Föräldern själv offrat sin enfödde Son. Med ett blödande och bedrövat hjärta, med ömkan, sorgen och tårar har den himmelske Föräldern offrat sin enfödde Son som försoningsoffer för våra synder, så att ingen jordisk förälder mer behöver offra sina barn åt avgudar. Och därför påminner helige Paulus de kristna, att de skulle offra sin kropp som ett heligt och Gud behagligt offer, vilket är deras förståndiga gudstjänst.

En kristen skall offra sin kropp åt renhetens ande, då hedningarna offrar sina kroppar åt orenhetens och hordomens djävlar. En kristen skall offra sin kropp åt nykterhetens ande, då hedningarna offrar sina kroppar till berusningens ande. Och då hedningarna offrar sina kroppar åt äredjävulen, så skulle den kristne offra sin kropp till Guds ära. Då hedningarna offrar sina kroppar åt girighetsdjävulen, skulle de kristna offra sina kroppar åt givmildhetens ande. Och då hedningarna offrar sina kroppar åt vredesdjävulen, skulle de kristna offra sina kroppar åt kärlekens och vänlighetens ande. Man skulle ha mycket att tala om allt detta, men tiden ger inte utrymme för det denna gång.

Vi tar blott den senare delen av dagens text, där Paulus säger: "Rätta er inte efter denna världen." Vi känner inte till, om de kristna till vilka Paulus skrev, ville rätta sig efter denna världen. Men i dessa tider vill somliga kristna visserligen rätta sig efter denna världen, inte blott i klädseln, där grannlåt är lovlig, utan även i världsliga affärer, där de sorglösa bestämmer priset och de kristna följer efter. Precis som hedningarna skulle ha det mest upplysta samvetet med hänsyn till prissättningen. Vi önskar att de kristna hade ett sådant samvete, att de själva skulle förstå vad ett skäligt pris är, så att de inte skulle behöva låna visdom av hedningarna.

I dessa saker blir de kristna tvungna att rätta sig efter denna världen, om de inte ser upp för världens bedräglighet. Fast vi har den försäkran, att de som vill bestå i sin dyrbaraste tro intill änden, inte vill uppsåtligt bryta mot Guds och samvetets lag. Men oförstånd och ovaksamhet leder dit, att de i några punkter rättar sig efter denna världen.

Nu har vi det hoppet och den förtröstan till Gud, att den stora Korsbäraren och törnekrönte Konungen som på korset har burit alla eländigas synder och svettats blod och gråtit för alla, och inte har sparat en enda blodsdroppe som han inte hade låtit rinna ut för syndarnas återlösning, att han med sin nåd styrker de få själar som har en allvarlig mening att bli saliga, vilka inte har för avsikt att skona sitt liv och blod för Jesu tro, att de må orka strida och kämpa i sin dyrbaraste tro intill änden. Och vi hoppas och ber, att några få själar skall bli fria. Vi tror, att den himmelske Förälderns tårar inte har runnit i onödan. Vi tror, att den himmelske Föräldern skall få glädje av några små barn, även om de är få, som kryper efter honom och ropar: "Abba, käre Fader!" Ge dessa barn då och då några nådedroppar ur dina nådedrypande bröst för att de må sluta gråta av hunger och bli glada genom din barmhärtighet nu och i evighet. Amen.

Original (början saknas) / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors. Kopia (början tagen ur denna)/ Kolari kyrkoarkiv / PS 641 / SW 183