Nr. 28 PINGSTDAGEN 1850

Ropa modigt, spar icke, upphöj din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse och för Jakobs hus deras synder. Jesaja 58: 1.

Profeten Jesaja fick av Herren detta hårda bud, att han måste förkunna för folket deras överträdelser och tillrättavisa dem för deras synder. Och även alla andra profeter har fått en sådan befallning av Gud, att de skall bestraffa dem för deras synder. Alla profeter i Gamla Testamentet blev tillsatta att skälla och bestraffa folk för deras synder.

På samma sätt var Johannes Döparens första budskap en sträng tillrättavisning för dåtida människor, när han började ropa i öknen. Frälsaren själv förkunnade för folket deras synder och han förebrådde dem strängt för skenhelighet och orättfärdighet. Han förkunnade Guds stränga rättfärdighet för dem. Men för den tillrättavisningen förargades alla förhärdade på profeterna, Johannes och Kristus. Somliga gnisslade med tänderna för Stefanus och de proppade igen sina öron. De ville inte höra sådana förebråelser. Och när Petrus på pingstdagen hade fått den Helige Andes kraft, bestraffade han det sorglösa folket för mordet på Frälsaren.

Av denna bestraffning förstår man, att människorna inte känner sina synder utan tillrättavisning. Den naturliga människans blindhet är nämligen så stor, att hon inte känner sin ondska. Och när hon blir bestraffad, tänker hon först att hon blir oskyldigt anklagad. Därför vredgas hon storligen på dem som tillrättavisar henne. Profeterna blev förföljda av dåtida människor på grund av detta skällande. Och ännu slingrar sig ormynglet i hjärteroten så snart det dömande ordet framställs för de förhärdade. Och ett fruktansvärt andligt hat uppstår mot dem som tillrättavisar det sorglösa folket för synd.

Men av alla Bibelns vittnesbörd finner vi, att den Helige Andes ämbete är att bestraffa de sorglösa och förhärdade för synd, då de inte känner sig som syndare förrän den Helige Ande har fått bestraffa dem. Den Helige Ande bestraffar världen på grund av synd, rättfärdighet och dom. Den onde andens ämbete är att uppegga människor att göra orätt. Och därefter lär den dem att dölja sina synder. Men den Helige Andes ämbete är att bestraffa världen på grund av synd, rättfärdighet och dom. Därför säger Herren till profeten Jesaja 51: 1 "Ropa modigt, spar inte, höj din röst som en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelser och för Jakobs hus deras synder."

Varför gav Herren profeterna uppdraget att förkunna för människorna deras överträdelser och bestraffa dem för deras synder? Därför, att människorna i sitt blinda tillstånd inte känner sina synder. Då fienden har förvänt deras syn, anser de orätt för rätt och rätt för orätt. Före syndafallet inbillade fienden för människan, att Gud av avund hade förbjudit henne att äta av det förbjudna trädets frukt för att hon inte må bli lik Gud och för att hon inte må veta vad som är gott och vad som är ont. Genom denna ormens list fick människan begär att smaka. Hon trodde sig få sann andlig visdom av äpplet. Men därav blev hon så blind och oförståndig i andliga ting, att hon inte har sann kunskap om vad som är rätt och vad som är orätt, förrän hon genom samvetsväckelsen får upplysning av den Helige Ande.

Vi vet inte om den onde är så dum, att han inte känner sig vara djävul och satan, men han förvandlar sig till ljusets ängel och vill vara änglalik, fast han i själva verket är självaste djävulen. Men i det naturliga tillståndet är nog människan så blind, att hon inte känner sig vara så ond som hon är, förrän den Helige Ande upplyser hennes blinda hjärta. Och även i det väckta tillståndet är vissa synder så fördolda, att hon inte förstår själv, hurudan egenrättfärdigheten är. På grund av denna blindhet tror den naturliga människan bli oskyldigt anklagad. Hon förargas förskräckligt på dem som bestraffar henne. Hon tror att de upphöjer sig själva då de anklagar andra.

Därför har världens sorglösa och förhärdade alltid hatat profeter, Johannes, Kristus, apostlar och kristna på grund av detta skällande. Och detta är nu den Helige Andes ämbete, eftersom den onde aldrig bestraffar någon. Inte bestraffar spritsäljaren fyllhunden, inte heller anklagar hor karlen sin hora, inte bestraffar heller tjuvarna varandra så länge de stjäl tillsammans. Men om den onde blir arg, då har han klara ögon att se fel i de kristnas liv. Då ser han sådana fel som Guds Ande inte ser. Sålunda såg även judarna många fel i Frälsarens liv. Och världen ser så många synder i den kristnes liv, att själva djävulen inte är så ond som en kristen är.

Han bestraffar världen på grund av synd, rättfärdighet och dom. Men för denna bestraffning förargas nu världen förskräckligt, då den tror sig bli oskyldigt anklagad. Somliga säger: "Jag måste bli arg, då jag blir oskyldigt anklagad." Vem är nu oskyldig, om inte den dygdiga horan som den onde har gjort oskyldig, och vars synder den onde har övertäckt? Vem är nu from, om inte den ärliga tjuven vars synder den onde har gjort lovliga? Vem är nu hederlig, om inte spritsäljaren som förbarmar sig över den fattige fyllhunden och ger honom flytande djävulsträck? Av kärlek blandar han vatten i brännvinet och tar betalt, inte blott för spriten utan även för vattnet.

När man nu oskyldigt skäller på dem, då blir de fruktansvärt förargade och säger dem som skäller på dem: "Vi har inte förtjänat sådana anklagelser. Vi har hittills vandrat hederligt inför Gud och människor. Vi har inte stulit eller bedrivit hor, Gud ske lov. Ingen behöver komma och förebrå oss för orätt."

Vad betyder det alltså, då Gud befaller profeten Jesaja att förkunna deras synder? Var han besatt av den onde anden, eller var han uppfylld av den Helige Ande, när han sade så: "Ni hövdingar av Sodom, hör Herrens ord. Ta vår Guds lag i era öron! Ni Gomorras folk! Ända från topp till tå, finns det ingen frisk fläck på henne, utan sår och blåmärken och blodiga bölder som inte är utpressade eller bundna, eller smorda med olja." Var Petrus månntro i fyllan, eller var han uppfylld av den Helige Ande, när han på första pingstdagen bestraffade hederliga människor för mordet på Frälsaren?

Men nutida dygdiga människor tror att den Helige Andes ämbete inte är att skälla på dygdigt och hederligt folk för hordom och tjuvnad, utan de tycker att det snarare är Satans ämbete och en verkan av den onde anden. De är uppblåsta av andligt högmod och egenkärlek som så fräckt skäller på folk och med uppsåt retar dem till vrede. De upphöjer sig själva och dömer andra. De säger sig vara beredda att träda in i himmelriket och dömer andra till helvetet.

Detta är gamle Adams bästa förklaring, när han med hull och hår kommer ut ur sin gråtta. Han vill att den Helige Ande skall kärleksfullt lovprisa honom, så som andliga kvackare gör. De stoppar en blandning av socker, sirap och djävulsträck i munnen på den blinde stackaren och predikar så ljuvligt att dygdiga horor börjar gråta och fälla ormtårar. Vad verkar dessa tårar, då den onde torkar av dygdens och nådetjuvens tårar så snart de kommer ut i den friska luften? Världens vind har tagit bort och avtorkat alla tårar som tidigare har fallit som hagel på glatt is, eftersom de inte har åstadkommit någon bot och bättring. Man har supit, bannat, stulit och bedrivit hor bakom kyrkan, fast man har gråtit i kyrkan. Sådana tårar som inte åtföljs av sann bot och bättring, är behagliga för den onde men inte för Gud.

I evangelietexten på fjärde söndagen efter påsk säger Frälsaren, att den Helige Ande bestraffar världen på grund av synd, rättfärdighet och dom. Men i dagens evangelium säger han till sina lärjungar: "Den Helige Ande lär er allt vad jag har sagt er." Alltså hör vi, att den Helige Ande har många ämbeten. Han bestraffar världen genom lärjungarnas mun. Men lärjungar undervisar han, och dem påminner han om allt vad Jesus har sagt. Den Helige Ande kallas också för Tröstare för dem som har tung sorg och tvivel.

Men världen är så hård och förstockad, att den är i behov att bli tuktad och bestraffad. Lärjungarna åter har så dåligt minne, att de inte kommer ihåg vad Jesus har sagt dem, förrän den Helige Ande påminner dem. Och somliga bedrövade, botfärdiga och under lagen nedtryckta är i behov av Tröstaren som leder dem till foten av Frälsarens kors.

Det är nödvändigt att be den stora och allra högst ääärade Fadern, att han idag måtte utsända sin Helige Ande till oss för att bestraffa världen för syndens skull och för att påminna lärjungar om allt vad Jesus har sagt dem, och för att trösta de bedrövade, botfärdiga och tvivlande själar som suckar så tungt under lagen, att suckarna hörs från djupet ända till himlen. Hör, Fader i himlen, de bedrövades, botfärdigas och betrycktas suckan, då de med ett förkrossat hjärta ber till dig. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Johannes 14: 23 - 31

Med ledning av det som redan blivit sagt om den Helige Andes verkningar, och i följd av den upplästa evangelietexten, skall vi genom Guds nåd betrakta den Helige Andes ämbete. För det första: Den Helige Ande bestraffar världen för syndens skull. För det andra: Den Helige Ande påminner Jesu lärjungar om Jesu lärdomar. För det tredje: Den Helige Ande tröstar bedrövade och botfärdiga själar.

För att den Helige Andes ämbete må ha framgång i alla tre delarna, både i bestraffning, undervisning och tröstande, så att ingen må bli utan, det ber och hoppas vi den Helige Ande kan göra genom lärjungarnas mun, vilka först fick den Helige Andes kraft.

1:a Betraktelsen. Den Helige Ande bestraffar världen för syndens skull. Vi skall nu i början betrakta, hur den Helige Ande utför sitt ämbete då han bestraffar världen för syndens skull. Av pingstdagens epistel hörde vi, att världs hopen häääpnade över den Helige Andes första kraftiga verkningar. De tänkte det ena och det andra, och frågade varandra: "Vad tror du det är?" Men då det naturliga förnuftet inte kunde fatta något om den Helige Andes verkningar, började de göra spe av de män i vilkas hjärtan den Helige Ande verkade. De sade: "De är fulla av sött vin."

Det verkar vara den första reaktionen hos det sorglösa folket, då de ser den Helige Andes verkningar, att de gör spe av sanningen. Men Gud låter inte gäcka sig. Den Helige Ande började genast bestraffa världs hopen genom Petrus mun. Och denna bestraffning verkade så mycket att somliga fick ett styng i sitt hjärta. Det var hämnden på försmädarna. Och vi hoppas att många försmädare även efteråt har fått ett styng i hjärtat, då den Helige Ande har börjat bestraffa honom för syndens skull.

Men somliga försmädare förhärdas, när den Helige Ande bestraffar dem. De gnisslar med tänderna av andligt hat. Den onde orkar inte smäda länge förrän han blir arg. Och då blir hans ögon liksom getaögon. Gud klandrade redan på Kains gestalt, då denne egenrättfärdige karl hade vredgats på sin bror, därför att Abels offer behagade Gud mer än Kains offer. Gud började tillrättavisa Kain för det andliga hatets skull och sade: "Varför förvandlas din gestalt?" Men Kain ångrade likväl inte sin synd, utan det andliga hatet fick makten.

Så förvandlar även nu den ondes trälar sin gestalt, då den Helige Ande genom de kristnas mun bestraffar dem för synd. De ser snett på dem som talar om bättring, och till och med deras läppar töjs som hästläpparna på våren. Men inte känner den ondes trälar själva, att de har ett andligt hat, utan de tror att de strider för sanningen.

Hur den Helige Ande bestraffar världen hör vi av alla profeternas predikningar och av Johannes Döparens förebråelser. Det hör vi även av Frälsarens strafftal, och av Petrus predikan på pingstdagen, då han straffade den sorglösa hopen för mordet på Härlighetens Herre. Om några av dem som på långfredagen hade ropat: Korsfäst, korsfäst, hade varit i den stora hopen, så har de dock inte alla med munnen ropat så, även om de i sina hjärtan hade samtyckt därtill. Hur kunde Petrus anklaga hela folket för mordet på Frälsaren? Många nådetjuvar tror nu, att om de hade levt under Frälsarens tid, eller om Frälsaren hade varit här, så hade de hundra gånger gråtit vid Frälsarens hals och kysst honom. Men jag undrar, käre farisé, hur mycket du hade gråtit om Frälsaren hade bestraffat dig för dryckenskap, girighet, hordom, grannlåt och tjuvnad? Kanske du hade spottat på hans ansikte och anklagat honom inför landshövdingen Pontius Pilatus, att en folkuppviglare och falsk profet har kommit hit för att skälla på hederliga människor och kalla dem för ett horiskt släkte, huggormars avkomma och skrymtare.

Det står inte skrivet någonstans, att judarna hade levt värre än folket här. I många avseenden var judarna mycket dygdigare och frommare än vad man varit här. Inte har judarna supit och bråkat på söndagen så som man nu gör på många håll. De har inte drivit sprithandel invid kyrkan så som man gjort här. De har inte sålt sprit på söndagen så som man gör här. Om det i den folkskaran fanns någon hora, någon tjuv och någon rövare, så går det inte att jämföra med denna lilla landsända. Här har det funnits flera tiotal horor som blivit avslöjade varje år, utan att tala om de hemliga som inte kommit i dagen ännu. Här finns många hundra fyllhundar som skulle bli bötfällda om det hade funnits angivare. Här finns även många hundra krontjuvar och ännu flera spritsäljare som har utsugit landsändan. Och om man bringade fram alla hemliga saker här, så skulle judarna kunna anklaga detta släkte och säga: "Ni tror att vi har dräpt Frälsaren, men är ni bättre, ni som ända från barndomen har burit det kristna namnet, och har levt som hedningar. Ni har trott på Frälsaren och likväl gjort den ondes gärningar.

Denna Helige Andes bestraffning hör i synnerhet till de döpta hedningar som ännu inte har gjort sann bot och bättring, fast man vid knuten av varje hus har ropat om den saken. Och dessutom har de sett den Helige Andes verkningar hos lärjungarna. De har sett, hur många har av Petrus lagpredi-iikkan fått ett styng i sina hjärtan. Och ändå har de inte börjat göra bot och bättring ännu. Samma dom lär komma över dem som över judarna: "Det blir lättare för städerna Sodom och Gomorra än för detta släkte. Om sådana kraftgärningar hade blivit gjorda i Sodom och Gomorra, så hade de för länge sedan gjort bot i säck och aska."

Men även de få själar som av Petrus hårda straffpredikan fått ett styng i sitt hjärta, borde komma ihåg hurudant deras förra liv har varit, samt hur den Helige Ande har bestraffat dem, med hurudant ris den himmelske Föräldern ha piskat dem innan de började känna sina synder. Om nämligen de väckta själarna glömmer bort sitt förra liv, så blir de lik den man som ser på sitt kroppsliga ansikte i spegeln och genast glömmer bort hur han såg ut. Även Paulus skriver till de kristna: "Kom ihåg, att ni har varit hedningar."

Om den kristne inte kommer ihåg att han har varit en hedning, så får högmodets ande tillfälle att upphöja honom. Egenrättfärdigheten kommer i vägen för nåden. Därför skall man komma ihåg det gamla livet och de närvarande frestelserna. Man skall slå ned egenrättfärdigheten och trycka den ned i stoftet. Och härigenom blir en kristen tvungen att krypa till foten av Jesu kors.

Den Helige Ande bestraffar även de väckta för sömnighet och lättja. Men denna bestraffning sker invärtes genom andlig fattigdom, när alla höga rörelser upphör, tron och kärleken tar slut, och bönerna tar slut. Då bestraffar den Helige Ande även dem. Och denna bestraffning känns liksom något slags längtan eller rädsla däröver, att man kanske har gått i sorglösheten. Men fast den väcktes själstillstånd i hans eget tycke liknar den sorglöses själstillstånd, så är han dock inte sorglös så länge som han har denna rädsla och denna längtan, samt en saknad efter Frälsaren.

Kännetecken på andlig fattigdom är även tvivlet därpå, att han är förlorad, då han inte längre har sådana kraftiga rörelser och kännetecken som förr. Men den Helige Ande leder de kristna i ödmjukhetens dal genom den andliga fattigdomen, för att egenrättfärdigheten inte skulle få tillfälle att höja dem i andligt högmod genom höga rörelser och kraftiga kännetecken. Andlig fattigdom är inte skadlig för människan. Därigenom lär den Helige Ande de väckta och de benådade att förlita sig endast på Frälsarens förtjänst, men inte på egna rörelser.

Men den andliga lättjan är farligare. Och de väckta blir bestraffade av den Helige Ande däröver genom rädslan och saknaden. Men tvivel och otro är inte den Helige Andes verk. Likväl kan den väckta människan inte undvika tvivlets myr, hur fort han än ville springa över denna gyttjiga myr. Den människa som har en död tro i skallen, kommer nog utan att tvivla in i himmelriket. Han lägger nämligen döda trons ämnen som spång och går så fort därpå att inte ens skorna blir blöta. Men så lätt har ingen av Jesu lärjungar kommit in i himmelriket. Alla de har varit i stor sorg och tvivel. Men Frälsaren har bestraffat dem för otro och hjärtats senfärdighet. Därav förstår man, att tvivel och otro inte är av Gud. Men även det är en orubblig sanning, att ingen av Jesu lärjungar kan utan att tvivla komma in i himmelriket.

Andra betraktelsen. Den Helige Ande påminner lärjungarna om Jesu lärdomar. Den Helige Ande undervisar och påminner lärjungarna om allt vad Jesus har talat för dem. Den Helige Andes lärdom och påminnelse är för lärjungarna ytterst nödvändig, för lärjungarna har för övrigt så dåligt minne, att de inte kommer ihåg, vad Frälsaren tidigare har sagt dem. I synnerhet sviktar minnet för dem, när de efter Frälsarens död har stor sorg och stort tvivel. När den döda tron nämligen tar slut, tar även minnet slut. Och det förra gamla förnuftet tar så fullkomligt slut, att Frälsaren måste öppna deras förstånd och förklara Skrifterna för dem alltifrån Moses och profeterna.

Nog har Jesu lärjungar även tidigare läst Bibeln, men de har missförstått alltsammans. De har fattat alla andliga saker fel. Vad profeterna har talat om Messias eller Frälsaren och hans andliga regemente, har lärjungarna i det blinda tillståndet missförstått så illa, att det trodde sig vinna världens rikedom och ära genom Frälsaren, trots att Frälsaren tidigare flera gånger sagt dem, att de för Jesu namns skull blir ärelösa, uteslutna från församlingens gemenskap eller bannlysta, smädade, förföljda och vanärade med öknamnen: falska profeter, skörtfolk och vilda andar.

Men lärjungarna hade så dåligt minne, att de inte kom ihåg detta så länge som världen smakade söt för dem. Och då en stor andlig sorg kom över dem på grund av Frälsarens död, tappade de minnet så fullkomligt, att de inte längre kom ihåg ett enda ord av Frälsaren. De kom inte ens ihåg vad Jesus flera gånger hade upprepat, att han skall stå upp från de döda på tredje dagen. Alltså, när lärjungarnas samvete väcks och de på grund av sorgen måste gråta och jämra sig, då sviktar minnet. Då sviktar förnuftet. Den gamla döda tron utplånas. Allt vad de tidigare har läst i Bibeln går förlorat, tills Frälsaren öppnar deras förstånd och den Helige Ande påminner dem om allt vad Frälsaren har talat för dem.

Vi hör att den Helige Ande hade gett Petrus ett bättre minne, då han på pingstdagen läste utantill långa läxor ur Bibeln. Vem gav dem minnet, när de skrev Frälsarens levnadsteckning och kom ihåg hans predikningar utantill flera årtionden efter Frälsarens död. Aposteln Johannes kom ihåg Frälsarens avskedspredikan fyrtio år efteråt, när han skrev sitt evangelium. Säkert borde alla lärjungar få bättre minne av Guds ord än förr, då den Helige Ande påminner dem om alla tyngsta ställen i Frälsarens lärdomar.

Men några lärjungar är lata att rannsaka Guds ord. Det blir nämligen en möda för gamle Adam att med tanke följa och gömma i sitt hjärta de dyrbara ord som Frälsaren har talat för dem. Frälsaren säger: "Salig är den som hör Guds ord och gömmer det." De lärjungar, som själva är lata att rannsaka Guds ord, vill alltid höra färdiga förklaringar. De vill att maten alltid är färdigt tuggad. Därför bestraffar aposteln Paulus några kristna med orden: "Ni borde redan för länge sedan ha varit lärare, men ni är ännu i behov att lära er de första bokstäverna." Och i ett annat ställe säger han: "Mjölk har jag gett er, då ni inte kunde ta emot starkare föda."

Vi hoppas att alla lärjungar skulle få bättre minne och bättre förstånd, då de börjar be av Frälsaren, att han måtte öppna deras förstånd och förklara dem Skrifterna. Nog påminner den Helige Ande dem, om de blott är ihärdiga att be om andlig visdom. Hur kunde de annars stå emot alla den ondes brinnande pilar, om man inte hade det andliga svärdet i handen? Hur kan de proppa igen munnen på sadducéerna, om de inte vet i vilken hand man skall ha det andliga svärdet?

Fari-see-erna och de skriftlärda förklarar Skrifterna som själva djävulen. De tar ur Skriften sådana ställen som hör till de sorglösa och riktar orden mot de väckta. Om en kristen inte genast har ett annat ställe ur Skriften i beredskap, så får den ondes trälar tillfälle att säga: "Du är helt och hållet född i synd och kommer och lär oss." Frälsaren säger: "Rannsaka Skrifterna, för de vittnar om mig." Och Paulus säger: "Var inte som barn med hänsyn till förståndet, utan var som barn med hänsyn till ondskan."

Vi har sett att de oförståndiga blir visa, då de går i den Helige Andes skola. Och de som förut har haft dåligt minne att bevara Guds ord, skall få god minne då den Helige Ande påminner dem om Frälsarens lärdomar. Och när Guds ord blir riktigt kärt för den kristne, då behöver han ingalunda läsa samma ställe i tjugo omgångar så som barn som genom föräldrarna tvingas läsa något ställe ur Katekesen. De läser det tjugo gånger och till och med gråter, då det inte fastnar i minnet så fort som de ville. Men om någon gammal gumma berättar en gammal saga för barnen, så fastnar den nog i minnet hur lång historia den än må vara. Och den bevaras i minnet ända till ålderdomen. Här inser du, hur den onde ger barnen ett gott minne i det jordiska, men han plockar bort minnet, när de skulle lära sig Guds ord. En hemsk saga eller en gammal historia blir kvar i minnet när barnet hör den en gång. Men barnet får läsa Fader vår i tjugo omgångar innan det fastnar i minnet.

Kära lärjungar! Be att Herren Jesus måtte utsända till er sin Helige Ande som skall lära er och påminna er om allt vad Jesus har talat för er, för att djävulen inte må ta bort från ert minne de få Guds ord som ni har lärt er i Jesu skola, för i så fall måste ni fara till evigheten utan matsäck. Jesus är ju inte alltid med er. Han far ju upp i himlen och lämnar er kvar på jorden mitt bland onda människor som hatar och förföljer er för Jesu namns skull.

Vilken förtröstan hade ni, om den Helige Ande inte bringade i minnet de dyrbara ord som Jesus har sagt er tidigare, när ni blir fattiga i anden och nådens sol förmörkas, när den onde anfaller er som ett rytande lejon och vill sänka er under tvivlets böljor? Vilken tillflykt hade ni, om den Helige Ande inte bringade något tröstefullt ord av Jesu lärdomar i ert minne. Då kom Petrus ihåg Herrens ord som han tidigare hade sagt: "Innan tuppen gal två gånger, skall du neka mig tre gånger." Och han gick ut och grät bittert.

Tredje betraktelsen. Den Helige Ande tröstar bedrövade och botfärdiga själar. Den Helige Andes tredje ämbete är, att han tröstar bedrövade och botfärdiga själar. Men den Helige Ande tröstar inte så som den falske gårdsfogde som sade till sin herres gäldenärer: "Ta din bok, sätt dig ner och skriv femtio!" Den Helige Ande säger inte till de botfärdiga själarna: "Du behöver inte sörja så mycket. Ingalunda är du så stor syndare att Gud kastar dig i helvetet för dina synders skull, utan du skall nu tro, att syndaskulden är hälften mindre än vad det står i samvetsboken." På det viset tröstar den onde bedrövade och botfärdiga själar, fast somliga säger att djävulen förstorar syndabördan och gör synderna större än de är. För vi vet att djävulen gör syndabördan mindre och ger sina trälar den falska trösten, att synderna inte är så stora och förskräckliga som det för den väckta själen ser ut.

Men den Helige Ande som genom lagen först bestraffar världen för syndens skull, påminner även de halvväckta om girighet, dryckenskap, hordom och tjuvnad. Efteråt påminner den Helige Ande även dem som har känt nåd, om några synder som den väckta människan inte har upptäckt. Genom denna bestraffning och påminnelse förökas syndabördan, och slutligen blir syndabördan så tung att syndaren dignar under syndabördan. Och då synderna trycker honom ned i förtappelsen, måste den bedrövade, tungsinta och betryckta själen börja ropa så som David ur djupet till himlen, och sucka så tungt att suckarna hörs från avgrunden till höjden. Då ber och manar Anden genom outsägliga suckar för oss.

Den Helige Ande tröstar botfärdiga därigenom att han trycker dem ned i förtappelsen, och först då de har sjunkit dit ner drar den upp dem därifrån. Men den som inte är väckt på riktigt ger sig inte ut på en sådan färd. Somliga halvväckta som ännu inte har kommit i en uppriktig syndakännedom, säger att de väckta skäller på dem och dömer dem tills de lyckas leda dem i tvivel på sin salighet. Och när de har lyckats leda några i tvivel, börjar de komma med spetsfundigheter och anmanar bedrövade själar att samla gamle Adams skit och bära det till Frälsaren. Och om en bedrövad själ frågar de väckta om råd, i vilken ordning man skall göra bättring, så anmanar de att börja bättringen från ändtarmen.

"Är det rätt råd?" säger nådetjuvarna. "Är det en kristlig handling, att så smäda sorgsna själar?" Men tror du, nådetjuv, att du så enkelt får inträde till himlen? Med gamle Adam i hull och hår? Alla missgärningar oförsonade. Alla synder övertäckta. Andligt hat och en järnspik i hjärtat. Alla små synder lovliga. Du menar dig avstå från dryckenskapen, tjuvnaden, hordomen, bannandet och sprithandeln. Och på denna din egen bättring tillägnar du dig nåden. Sedan säger du till de väckta som frågar hur det är ställt med ditt hjärta: "Inte behöver man ropa ut för världen. Gud allena är den som rannsakar hjärtana," och så vidare.

Men, nådetjuv, du minns inte hur det gick med Ananias och hans hustru som kom och ljög åt Petrus. Även Petrus var en människa, men likväl sade han: "Du har inte ljugit inför människorna utan inför Gud." Och Guds Ande som kom ut genom Petrus mun, dödade genast nådetjuven. Nådetjuven vill med hedern, girigheten, världskärleken, grannlåten och lögnen komma in i himlen. Men du far till helvetet om du inte blir avklädd här i nådatiden. Bort med grannlåt. Bort med världskärlek. Öppna hjärtat. Bort med girighet. Hela världen skall få veta hurudan du är.

Gå inte raka vägen till Gud, förrän du har försonat din medmänniska och betalt dina missgärningar och bekänt dina synder. Och först måste du finna församlingen. Först måste du komma överens med de kristna innan du får inträde till Gud. Se, på det viset tröstar den Helige Ande sådana syndare som ännu inte fattat synd som synd, vilka med ett högmodigt hjärta går förbi församlingen och dessutom i sina hjärtan bär en järnspik mot de kristna och döljer sina synder. Vad säger David: "När jag ville tiga därom, förkrossades mina ben, för jag ropar ut mina missgärningar och sörjer för mina synders skull."

Av Davids ånger ser man, hur den rätta ångern sker. Därav ser man även, hur den Helige Ande tröstar bedrövade och botfärdiga själar. David hade genom den Helige Andes bestraffning kommit i samvetskval. Men den samme Anden lyfte honom upp ur helvetet. Och vi vet, att bedrövade, botfärdiga och tvivlande får tröst när de blir ödmjuka och förkrossade, liksom Jesu bedrövade lärjungar som grät och jämrade sig när de längtade efter Jesu nådiga närvaro.

Jesus säger i dagens evangelium: "Frid ger jag er. Jag ger inte så som världen ger." Med ledning av dessa ord måste jag påminna dem som tidigare har funnit frid i världen, men nu finner plåga i världen, att den förra friden har varit en frid med djävulen, men inte med Gud. Men frid med Gud har utlovats Jesu bedrövade lärjungar som inte finner frid någonstans i världen. Hör, ni Jesu bedrövade lärjungar? Idag har Jesus lovat, att han skall ge er sin frid, om ni kämpar i er dyrbaraste tro. Om ni med blödande hjärtan står på Gållgata kulle, invid korset. Om ni sitter vid graven tillsammans med Maria Magdalena. Om ni är församlade på pingstdagen och väntar på Faderns löfte, så skall han utgjuta sin Ande på allt kött. Och fast världens blinda hop försmädar er och säger att ni är fulla av sött vin, så skall ni likväl tala med nya tungomål och bestraffa judarna för mordet på Jesus.

Men må fridens Gud som har kallat alla till ljusets delaktighet genom sin oändliga barmhärtighet bevara och skydda de få utvalda, i den stora andliga striden och kampen varande, tungt suckande, med draken stridande, med upplyfta armar ropande och med böjda knän bedjande, för att de till slut må få den frid som Jesus låter dem njuta för evigt, när han ger dem en evig frid i himmelriket. Amen.

Original / FKHS Kollerska samlingen / Nationalarkivet Helsingfors. Puhtaat Saarnat 1984 s. 332.