Nr. 27 ANDRA PÅSKDAGEN 1852

Lärjungarna på väg till Emmaus fick vid brödsbrytelsen känna, att Jesus lever. Men de fick inte se honom länge. Och de sade till varandra: "Var inte vårt hjärta brinnande i oss, då han förklarade Skrifterna för oss, och vi kände inte honom?"

Detta har inte skett endast för de lärjungar som var på väg till Emmaus, utan för att bli ett exempel för andra bedrövade själar, hur galna och tröghjärtade de är, då de inte tror vad Guds levande ord framställer om Kristi lidande. Fast dessa lärjungar hade läst mycket om Kristi lidande, förstod de dock ännu inte denna hemlighet, hur Jesus, Guds Son, för att återlösa syndare, måste lida helvetets pina och kval.

Och samma oförstånd plågar även andra lärjungar trots att de har gått i Jesu skola. När de läser om Jesu lidande, får de ofta märka, att de är dumma och senfärdiga när de borde tro, vad profeterna, evangelisterna och apostlarna har skrivit om honom. För även om de hör att Kristus måste lida allt detta, kan de dock inte med levande känslor fatta höjden, bredden och längden av Guds kärlek, förrän de får känna att han lever i deras hjärtan.

Dessvärre måste många väckta människor klaga över sin tröghet att tro vad profeterna, evangelisterna och apostlarna har skrivit om Kristi lidande. Det som är skrivet om hans gudomliga kraft i naturens och nådens rike, är lätt för dem att tro. Det är inte svårt för dem att tro, att han har skapat oss och gett oss livet och allt vad vi behöver för livets uppehälle. Men att han som är Gud och själva Skaparen, har lidit helvetets pina och kval för de ogudaktiga barnens skull, det tror ingen av världens vise. Det tror ingen som behärskas av egenrättfärdigheten. Det tror ingen av naturen dygdig människa. Det tror ingen väckt människa vars hjärta inte blir brinnande då Guds ord förklaras för henne, som det hände för lärjungarna på vägen till Emmaus. Och trots att deras hjärtan blir brinnande då den Korsfäste genom sin Andes kraft ger dem rätt förstånd, är deras ögon likväl betäckta så att de inte kan känna honom förrän han bryter brödet eller visar sina sår.

Lärjungarna på vägen till Emmaus blev först brinnande i sina hjärtan då den Okände började för dem förklara Skrifterna om Kristi lidande. Men deras ögon var betäckta så att de inte kände igen honom. Först då, när han började äta med dem, öppnades deras ögon, och av brödsbrytelsen kunde de känna igen honom. Det är säkert att brödsbrytelsen som sker vid Herrens nattvard är ett medel varigenom den korsfäste och törnekrönte Konungen öppnar de bedrövade och tvivlande lärjungarnas ögon för att de skall känna honom och kraften av hans blod, om de noggrant och med upplysta ögon ser på honom.

Men deras ögon är ofta så betäckta på grund av sorg och tvivel, att de måste klaga över sin tröghet att tro, fast deras hjärtan blir brinnande på vägen till Emmaus då skrifterna om Kristi lidande rätt förklaras. Men likväl vill otron ofta göra deras ögon så blinda, att de inte känner Jesus med levande känsla förrän vid brödsbrytelsen. Utan att tala om dem som begår Herrens nattvard som Judas. Sådana har aldrig tvivel, för sådana har så stark tro på Frälsaren att de säger, att Frälsaren aldrig skall dö i deras hjärtan. Men de sörjande lärjungarna på vägen till Emmaus längtade efter Jesu nådiga närvaro. Deras Frälsare var död. De orkade inte mer tro, att Jesus skall komma till dem från dödsriket. Och sådana lärjungar kan inte så lätt tro, att Jesus ännu lever, förrän han uppenbarar sig för dem, och lärjungarna får med levande känslor känna honom av brödsbrytelsen.

Dessvärre kommer de sorglösa nattvardsgästerna till Emmaus by med alldeles obotfärdiga hjärtan. De har ingen sorg. De talar inte ens med varandra om den korsfäste Jesus från Nasaret, om honom som var en mäktig profet inför Gud och människor, utan de sorglösa nattvardsgästerna talar om hav, jord och väderlek. De talar om handel och jordbruk. De talar om kor och får. Och de har större bekymmer om hästar än om Frälsaren. Och när sådana kommer fram till Emmaus by, ser de snett på den som för dem har uttytt Skrifterna om Kristi lidande. De säger inte honom: "Bli kvar hos oss, för solen har gått ned," utan de säger snarare: "En sådan bibelförklaring gör människorna tokiga. Vi vill inte lyssna till sådant. Vi har förnuftet. Vi behöver ingen bättre förklaring än det vi själva väl förstår." Men de bedrövade lärjungarna vilkas hjärtan blir brinnande då den okände gästen förklarar Skrifterna om Kristilidande för dem, ber honom: "Bli kvar hos oss, för solen har gått ned." Och sådana lärjungar ser noggrant på honom när han tar brödet och tackar. Slutligen känner de honom vid brödsbrytelsen.

Ack om nu alla bedrövade lärjungar som talar med varandra om den korsfäste Jesus från Nasaret, måtte av brödsbrytelsen känna honom. För världsbarnen får aldrig se honom efter hans uppståndelse, utan enbart de bedrövade, botfärdiga och av världen föraktade som inte har någon tillflykt i världen. De får se honom uppstånden. Hör alltså, du korsfäste och törnekrönte Konung, de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Lukas 24: 13 - 35.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund genom Guds nåd betänka, hur den korsfäste Jesus från Nasaret uppenbarar sig för de bedrövade lärjungarna på vägen till Emmaus. För det första: Varför känner inte lärjungarna honom av Skrifternas förklaring? För det andra: Varför börjar de älska honom, fast han är okänd för dem? För det tredje: Varför känner de honom särskilt av brödsbrytelsen? Vi hoppas att de bedrövade lärjungarna skall känna, att den korsfäste Jesus från Nasaret lever, när de kommer till Emmaus by. Amen.

1:a betraktelsen. De bedrövade lärjungarna lär inte känna den Korsfäste enbart av Skrifternas förklaring, för deras ögon är så betäckta eller av sorg förblindade, att de inte kan känna honom. Den okände, som för dem uttyder Skrifterna om den korsfäste Jesus, är säkert en trevlig kamrat. Men enbart därav känner de inte att det är Jesus som förklarar Skrifterna för dem. Och nog har de ännu behov att höra bibelförklaringar om Kristi lidande. För fast de förut har läst dessa bibelförklaringar och hört många ställen ur Skriften om Kristi lidande, så har de inte fattat dessa skrifter förrän de under andlig sorg började längta efter den Korsfäste som var död.

Så länge som lärjungarna är i död tro, är de dumma och oförståndiga. De förstår knappast något om den Heliga Skrift, fast de tror sig vara visa. De tror sig fatta rätt, men de missuppfattar allt vad de läser. Den onde förklarar Skrifterna fel för dem. Men så snart den döda tron tar slut, och en tung andlig sorg uppstår, då längtar de efter Jesus. Och då är en rätt Skriftuttydare en nödvändig och trevlig kamrat, hur okänd han än var. Den som på vägen till Emmaus uttyder Skrifterna för Jesu bedrövade lärjungar är en trevlig kamrat för dem, för genom denna förklaring upplyses det blinda och förmörkade förnuftet som förut i det naturliga tillståndet inte fattade annat än jordiska ting. Genom denna förklaring blir de bedrövade lärjungarnas hjärtan brinnande. Den okände skriftförklararen börjar bli kär för dem. De vill inte längre skilja sig från honom.

Men den tunga sorgen gör dem så blinda, att de inte känner vem det är som förklarar Skrifterna för dem. Och otron är så stor, att de alls inte känner den Korsfäste, fast han vandrar med dem på vägen. Se nu, bedrövade själ, vad det är för något som täcker dina ögon så att du inte kan känna att han lever. Det är tvivlet. Det är otron, som täcker dina ögon. Det är det egna förnuftet som säger: "Jesus kan inte mer bli levande. Den Korsfäste är död och han har gått så långt bort i dödsriket, att han inte mer hör mina böner. Och vi trodde att han var den som skulle förlossa Israel."

Så talar de bedrövade och tvivlande. Vi trodde att Jesus, den mäktige profeten, skulle förlossa oss och rädda oss undan fiendens välde. Men nu kan vi inte mer tro på honom, eftersom han har dött och gått så långt bort i dödsriket, att vi inte mer kan se honom. Vi får inte mer känna kraften av hans nåd. Vi får inte mer vara med honom i Israels eller Messias rike. Och vem skall nu förlossa oss undan fiendens välde, då Jesus är död? Nu måste vi vara utan Frälsare, och fienderna skall säkert dräpa våra själar. Vi skall aldrig mer komma in i Guds rike.

Dessa tvivlets tankar inskjuter djävulen ofta i de botfärdiga och bedrövade lärjungarnas hjärtan, när de är på vandring från den stora fördärvets stad till Emmaus by, där de försöker finna ensamhet för att i fred kunna samtala något om den Korsfäste som de tror vara så långt borta, att de inte mer får se honom. Och även om Jesus nu vandrar mitt ibland dem som har stor sorg och tvivel över Frälsarens död, så är dock deras ögon så betäckta, att de inte känner honom. Denna stora blindhet hos de botfärdiga och bedrövade lärjungarna kommer därav, att de är så dumma och tröghjärtade, att de inte vill tro vad profeterna har skrivit om Kristi lidande. De har nog många gånger läst profeternas skrifter om Kristi lidande, men de har inte fattat det. De har inte trott, att Kristus måste lida allt detta för syndarnas skull, och därefter ingå i sin härlighet.

De har i sin döda tro tänkt att de blir saliga genom honom, men de har inte trott att han måste lida helvetets pina och kval för sina ogudaktiga barns skull. Förr i det sorglösa tillståndet, säger jag, har de inte haft så levande syndakännedom, att de hade känt det vara nödvändigt att Kristus måste dö för de ogudaktiga barnens skull, vilka med sitt förskräckliga liv har bringat sin Förälders grå hår med sorg ner i graven, så att den himmelske Föräldern har måst dö av sorg. Men ännu under bedrövelsens och tvivlets tillstånd är de så okunniga, att de inte känner sig vara så stora syndare att de därigenom har störtat honom ned i helvetet. De inser inte det förrän han själv uttyder Skrifterna för dem. Först då börjar de tro, att Kristus måste lida allt detta för sina ogudaktiga barn.

2:a betraktelsen. Varför börjar de bedrövade lärjungarna älska den okände mannen som för dem förklarar Skrifterna om Kristi lidande? Visst hade Frälsaren redan förklarat för dessa lärjungar profeternas skrifter om Kristi lidande, men på den tiden ville de inte lyssna till sådana bibelförklaringar eftersom de då var i syndasömnen. På den tiden förstod de inte att Kristi lidande är nödvändigt. Petrus blev till och med arg på Frälsaren då Jesus började tala om sin död. Och så gör alla sorglösa människor. När man talar om Kristi lidande, så tänker de att Kristi död inte är nödvändig. Nådetjuvarna i synnerhet blir förargade om någon vill säga dem, att Frälsaren måste dö bort från deras känsloliv och de måste tappa bort Jesus. De säger: "Vi skiljer oss inte från honom, vad ni än må göra." Och likadan tro hade även Petrus före sitt fall, att han inte skiljer sig från Jesus fast han skulle dö.

Liksom Petrus på den tiden inte ville höra något om Jesu död och lidande, så vill inte heller andra nådetjuvar höra, att deras Frälsare måste dö och att de måste skilja sig från den Frälsare som de med falsk förtröstan förlitar sig på. Och när man säger till nådetjuvarna: "Ni skall gråta och jämra er," så säger de: "Varför skall vi gråta? Vi skiljer oss inte från Frälsaren." Men även om nådetjuvarna nu inte vill höra något om Kristi lidande, så skall nog den tiden komma, då de gärna skulle lyssna till profeternas skrifter om Kristi lidande, när samvetet vaknar. Och det vore nog nödvändigt för dem att den Frälsare dog som de med obotfärdigt hjärta tror på, för att de blev bedrövade och började gråta och jämra sig. Då torde den mannen vara nödvändig som började så förklara profeternas skrifter för dem, att hjärtat blev brinnande.

Och det är klart att de måste börja älska den okände mannen som för dem förklarar Skrifterna om Kristi lidande. För de bedrövade, botfärdiga, tvivlande och nådlängtande känner behag till profeternas skrifter om Kristi lidande, då hjärtat genom denna förklaring blir brinnande. Då börjar de älska den som för dem rätt förklarar Guds ord, så att det blir levande och gör hjärtat brinnande. Då börjar de be: "Bli kvar hos oss, för det lider mot aftonen och solen har gått ned."

Be nu, ni bedrövade lärjungar på vägen till Emmaus, att den okände och stora Bibelförklararen måtte öppna ert förstånd så länge som ni ännu är på vägen. Och när ni kommer närmare byn dit ni är på vandring, så be den okände och kräv honom att följa med er till byn och säg: "Bli kvar hos oss, du stora och andlige Skriftförklarare, och gör profeternas skrifter om Kristi lidande riktigt klara för oss, för att vi må höra, för att vi må fatta, för att vi äntligen må i våra hjärtan känna denna allvarliga sanning, att allt detta måste Kristus lida och därefter ingå i sin härlighet. Bli kvar hos oss, käre Frälsare, för solen går ned och aftonen är för handen."

Låt inte de bedrövade och botfärdiga lärjungarna gå utan dig i byn. Lämna inte dessa stackare ensamma på vägen, utan följ med dem i byn, för att de äntligen måtte få känna att du lever, för att de äntligen måtte känna din saliggörande kraft i sina hjärtan innan de dör av sorg och av längtan efter nåd. Bli kvar hos oss, käre vän, du som har förklarat Skrifterna om Kristi lidande för oss. Vem kan veta hur länge denna nådasol ännu är uppe. Snart kan solen gå ned och livets afton är för handen. Så länge som han vandrar med er på vägen förklarar han Skrifterna för er, men om han skiljer sig från er innan ni kommer fram till Emmaus by, så skall ni inte känna att han lever. Be därför, ni bedrövade lärjungar, att den okände Skriftförklararen måtte följa med er in i byn. Och kräv honom komma med er och säg: "Bli kvar hos oss, för solen har gått ned."

3:e betraktelsen. Hur skall de bedrövade lärjungarna känna, att Jesus lever? Visst blir deras hjärtan brinnande då de hör sådana förklaringar om Kristi lidande vilka rör hjärtat och uppväcker kärlek till den man som för dem uttyder dessa ställen ur den Heliga Skrift. Men de vet inte ännu vem det är. De tror inte ännu, att den korsfäste och törnekrönte Konungen är uppstånden. Men när de kommer i byn och börjar äta där, ser de noga på honom, hur han enligt gammal sedvänja tar brödet och välsignar det. Då öppnas deras ögon och de känner av brödsbrytelsen, att det är själva Herren Jesus som sitter där. Men han blir inte länge kvar på ett synbart sätt hos dem. Men det är endast de sorgsna och tvivlande som gråter och jämrar sig av längtan efter Frälsarens nådiga närvaro, vilka av brödsbrytelsen får känna Frälsaren.

Men de sorglösa och nådetjuvarna skall inte alls känna, att Frälsaren lever. Varken Josef eller Nikodemus får känna, att Jesus lever, för de är dygdiga män. De har ingen anledning att vara sorgsna och tvivlande på grund av Jesu död. Jesus uppenbarar sig aldrig för de översta prästerna, fariséerna och folkets äldste som har hatat honom och anklagat honom inför landshövdingen, att han är en folkuppviglare och falsk profet. Aldrig vill de heller se Jesus leva, för om han kom inför deras ögon, så skulle de genast dräpa honom.

Vad tänker nu Jesu sorgsna lärjungar, när Jesus vandrar med dem och förklarar Skrifterna för dem? Vad tänker dessa Jesu sorgsna lärjungar efteråt, då Jesus vandrar med dem en längre tid som okänd än som känd? Visst talar de senare sinsemellan: "Var våra hjärtan inte brinnande i oss, då han talade med oss på vägen och förklarade Skrifterna för oss?"

Många Jesu lärjungar får nog efteråt förundra sig över sin dumhet och otro, då de inte tidigare har kunnat känna uppståndelsens kraft, fast man har förklarat så mycket Guds ord för dem. Men så dumma och senfärdiga är somliga lärjungar när de borde tro, i synnerhet sådana som skiljer sig från andra lärjungars sällskap och går och söker tröst i ensamhet. De är så dumma och senfärdiga när de borde tro, att fast Jesus själv förklarar Skrifterna för dem så att deras hjärtan blir brinnande, känner de ännu inte uppståndelsens kraft förrän deras ögon öppnas genom brödsbrytelsen.

Skäms nu över er dumhet och blindhet, då ni inte tidigare har känt och trott, att Jesus verkligen är uppstånden, fast man har så mycket förklarat Moses och profeternas skrifter om Jesu lidande, död och uppståndelse. Skäms nu över ert hjärtas motsträvighet att tro allt vad profeterna har talat. Skäms nu, ni tvivlande och säg: "Var inte vårt hjärta brinnande i oss, då han förklarade Skrifterna för oss?"

Men stå nu snart upp och gå och förkunna åt alla sorgsna själar som inte har sett den Korsfäste vara uppstånden, och berätta för dem, hur Jesus genom brödsbrytelsen har blivit känd för er. Oavsett om de tror eller inte, så må ni dock berätta för dem vad som för er hände på vägen. För somliga är ännu i så stor otro, att de tror inte alls, att Jesus är uppstånden. Men berätta ändå, ni lärjungar i Emmaus by, berätta för de andra sorgsna och tvivlande själarna, att ni har känt Jesus genom brödsbrytelsen. Kanske blir någon gnista av levande tro upptänd för dem genom er berättelse. Amen.

Original / FKHS Kollerska samlingen / Nationalarkivet Helsingfors /