Nr 18 6 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1858

Herren talade till Moses och sade: "Ge Israels barn order att hämta klar, utpressad olivträds olja åt dig, för upplysning som alltid skall vara upptänd i lampan." 3 Mos. 24.

Under gamla testamentet hade Gud förordnat en sådan gudstjänst för Israels barn, att de måste med ögon se, med öronen höra och med fingrarna känna på, och med tungan smaka av något naturligt medel, för att de skulle bättre komma ihåg Gud. Men de hade ett dåligt minne, så som det sorglösa folket även nu har ett dåligt minne i de ting som angår Gud.

Ett av de naturliga medlen var denna lampa som under mörkrets tid skulle brinna i församlingens tabernakel, eller kyrka, som på den tiden var blott ett litet hus, som man bar till varje ställe där Israels församling vandrade. Och denna brinnande lampa i Guds hus var en naturlig upplysning eller ett ljus i kyrkan, vilket var ett tecken därpå, att Gud alltid är i ljuset, och församlingen eller Guds folk, i vars tabernakel lampan brinner, skall vaka så att trons lampa inte skall slockna.

Men nu bryr sig inte detta ogudaktiga folk om denna trons lampa, utan de ser blott på den naturliga lampan, så som de sorglösa även nu ser på ljusen som brinner i kyrkan, men inte bryr sig om det ljus som skulle upplysa deras mörka själar. De tycker att det är en vacker syn, då ljusen brinner i kyrkan. Men de anser det andliga ljuset för den onde andens ljustereld. De fruktar för och hatar den andliga elden. De skulle utsläcka den om de kunde.

Så har även Israels barn gärna tillåtit, att lampan brinner hela natten i kyrkan. Men den andliga elden var ständigt hatad, eftersom den bragte onda och skamliga gärningar i dagen. Moses och profeterna som ständigt hade den brinnande trons lampa i sina själar, bragte deras missgärningar i dagen. Men i det blinda och förmörkade folkets syn var den lampan som den onde andens ljustereld. De ville inte se det ljuset.

Så förhåller det sig även nu med det sorglösa folk som vandrar i det naturliga mörkret. De hatar ljuset och älskar mörkret, för deras gärningar är onda. Horor och tjuvar hatar ljuset och älskar mörkret. De törs inte bedriva hor och stjäla i det rum, där ljusen brinner. Om någon kommer med ljuset i handen in i det rum, där horor och tjuvar håller till, så vill de genast släcka ut ljuset.

Ljuset i församlingens tabernakel måste enligt Guds förordning brinna hela natten. Det måste vara i församlingen till vittnesbörd därpå, att trons lampa i Moses och profeternas hjärtan var brinnande, fast mörkret för övrigt var överallt rådande. I dagens evangelium talas det om lampan med vilken brudtärnorna tar emot Brudgummen. Men somliga har inte olja i sina lampor och därför slocknar deras lampor. Vi skall tala mer om dessa lampor, men låt oss be ljusets Fader, att han måtte ge oss förstånd att fatta vad dessa lampor betyder. Hör himmelske Brudgum, den fattiga brudens suckan. Fader vår o.s.v.

Med ledning av det upplästa evangeliet skall vi betänka, varför de oförståndiga jungfrurna inte har olja i sina lampor. De oförståndiga jungfrurna är utan tvivel sådana kristna som vi kallar för nådetjuvar, vilkas samveten har i någon mån blivit rörda, men inte i den grad, att de onda och skamliga gärningarna hade kommit i dagen. De är sådana nådetjuvar som säger: "Ingen har anledning att ropa ut sina synder för världen." Deras synder är sålunda fördolda i mörkret och hemlighållna genom äran. Men de har likväl på eget bevåg tillägnat sig Guds nådelöften. Och deras tro är stark som klippan.

Men när ropet skallar, det är: när döden börjar pressa deras hjärtan, ser de att deras lampor slocknar. De känner att de inte orkar tro. Och då vänder de sig till de kristna för att de skulle få deras lampor att brinna. Men varav skall de få kraften därtill, då de visa och oförståndiga sover tillsammans. Inte orkar de kristna tända upp de oförståndigas lampor, då de visa inte har mer olja än vad de själva behöver.

De oförståndiga jungfrurna är sålunda inte sådana helt sorglösa och grova syndare som befinner sig i ett fullständigt mörker utanför (bröllopshuset) och kikar in genom fönstren, hur man firar bröllop, utan de oförståndiga jungfrurna är sådana nådetjuvar som har något slags sken av kristendom. De har vissa (andliga) erfarenheter, men de är likväl inte sams med de kristna.

Se nu efter, ni oförståndiga jungfrur, hur det går med er, då ropet skallar! Era lampor slocknar. Fast er tro är som järn, när ni inte har någon nöd, men när ropet skallar, då börjar tron svikta. Då säger de till de visa: "Ge oss av er olja, för våra lampor slocknar!" Sådana nådetjuvar låter vid dödsbädden kalla de kristna till sig i det hoppet, att de genom de kristnas tilltalande kunde tro.

Men deras hjärtan är inte som en rykande veke, som fattar eld då en mäktig ande blåser därpå. De visa jungfrurnas hjärta är sådant som en rykande veke, vilken Herren inte har ämnat utsläcka. Men nådetjuvens hjärta är hårt på undersidan, fast det är mjukt ovanpå. Hans lampa har inte slocknat. Men den onde har hos dem tänt hatet mot de kristna, så som alla vet, att sådana nådetjuvar inte är sams med de kristna. De kommer inte i de kristnas sammankomster. De vill inte umgås med de kristna. Det är säkert att de i sina hjärtan bär en järnspik som till slut rostar.

De bekänner tron, men förnekar trons kraft. De inbillar sig att även de är i samma hus och väntar på Brudgummens ankomst. Men när ropet skallar, märker de, att de inte har olja i (sina) lampor. Deras tro består inte i döden, fast den förut var så stark som järn. Men de stackare vet inte om att det är en död tro. De sorglösa skall dock inte glädja sig, att det går illa med nådetjuven, för de förhärdade far djärvt till helvetet och säger: "Vi vill inte bli skenheliga. Vi säger inte att vi är bättre än vad vi är." Och låt dem skryta så. Må världsfursten prisa er för den sanningen. Och ni skall en gång se vem ni har stungit. Men den store Brudgummen skall snart komma i stor härlighet för att skilja fåren från getterna. Amen.

Kopia / J. P. Naimakka / Kolari kyrkoarkiv /