Nr 17 5 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1851

Helige Petrus skriver till de krist na, att de är pånyttfödda, inte av förgänglig, utan av oförgänglig säd, nämligen av Guds levande ord som består för evigt. 1. Pet. 1: 23.

Vi skall ge akt på dessa Guds ord, för även vi är födda på nytt av den oförgängliga säd som har blivit sådd i denna åker. Fast denna åkerlapp som är belägen i den yttersta norden inte torde vara så bördig som den åker som är belägen i Kanaans land, där den bästa åkern bär hundrafaldig frukt, så är det ett välkänt faktum, att en oförgänglig säd har blivit sådd, och av den oförgängliga säden har de få själar, som är födda, blivit födda på nytt. Men fast sädens Herre har sått en god säd i sin åker, så har även ovännen sått tistel i samma åker.

Han har sått tistelfrön medan människorna sov. Ovännen har gjort det av avund. Visserligen vinner inte ovännen någonting därigenom, att han sår tistel i den åker i vilken Herren har sått den oförgängliga säden. Men ovännen frågar inte efter, vad han vinner, om han blott kan skada den andra.

Girigheten har en sådan egenskap, att man inte gör något utan ersättning. Men avundens ande ser inte på vad man kan vinna, utan vill endast skada den andra. Därför har man i den gamla svenska lagen bestämt ett stort straff för den som sår tistel i en annan mans åker, om man blott kan bevisa att han har gjort det. Men ingalunda tar ovännen det på sig, att han har gjort en sådan skada, för vi ser, att inte heller ovännens tjänare tar något ont på sitt ansvar, utan de förnekar jämt och överskyler sina missgärningar först inför den världsliga rätten och sedan inför den andliga rätten.

Så säger horor och tjuvar, när de blir stämda: "Du skall bevisa det", och "ta hit vittnen." Och när tjuvarna kommer till den andliga rätten, säger de: "Man behöver inte ropa det ut för världen." Ingalunda tar den onde någon synd på sig. Inte heller hans tjänare tar sina synder på sig. Då nu ovännen har sått ogräs i Guds åker, och han har gjort detta medan människorna låg, eller då alla människor sov, så skulle det vara det bästa rådet att man härefter började vaka för att ovännen härefter inte får tillfälle att så mer tistel i Guds åker. Jag vet att den onde inte vågar då så tistel när människorna vakar, men om till och med de, som Husbonden eller Sädens Herre har satt till väktare, börjar sova, så som man ända hittills har sovit, så får nog ovännen tillfälle att så tistel bland vetet.

Må de få vetekorn, som nu växer bland tistel, komma ihåg, att de har blivit födda av en oförgänglig säd, fast de från alla håll är trängda av tistel, så att solen inte kan skina på dem som det var behövligt för att de få halvmogna korn som nu är synliga på Guds åker kunde mogna och bära frukt.

O, nådige himmelske Fader som har sått god, tung och oförgänglig säd i åkern, påminn de få halvmogna korn som nu syns bland tistlarna, påminn dem om deras oförgängliga natur, att de är födda av oförgänglig säd, så att de, hur trängda av tistlarna de än skulle vara, dock inte förkvävda ännu må bära så mycken frukt, att sädens Herre för sinn möda måtte få något av sin åker. För att han nästa år inte skulle behöva hämta säd på annat håll, om frosten inte förstör åkern där dessa halvmogna korn fortfarande växer. Risk för frosten föreligger ju här i den yttersta norden, där man har någorlunda tillräckligt med regn och dagg, men sällan solsken. Må nådige Herre Jesus bevara dessa halvmogna korn för snöfall, hagel och oväder, för att de må mogna innan höstfrosten kommer. Hör du store sädens Såningsman de fattiga, hungriga och trötta åkermännens suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 13: 24

Vi hör av detta heliga evangelium, att en människa sådde god säd i sin åker, men medan människorna sov, kom ovännen och sådde ogräs. Och tjänarna ville utrota tistlarna men Herren gav dem inte lov att göra det.

I följd därav skall vi genom Guds nåd betrakta, hur såningsmannen sår den goda säden och varför tjänarna vill rycka upp tistlarna. Och varför Herren inte tillåter det. Men må den store sädens Herre uppväcka alla människor för att de må vaka, så att ovännen inte får tillfälle att så tistel så som han hittills har gjort.

1. Ni tjänare! Ni har sett att Herren i dessa tider har tagit upp åker i den yttersta norden där man inte förr har försökt bereda åkerjord. Dels har detta berott på en (alltför) kort sommar, dels på det kalla klimatet och dels på de närbelägna fjällen. Därför har man inte haft förhoppningar om tillväxt. Men vi ser, att sädens Herre i sin visdom har ansett denna åkerlapp för lämplig, då det i Kanaans land, där man förr har fått hundrafaldig frukt, inte växer annat än törne och tistel. Men nu har Kanaans land förfallit på grund av åkermännens vårdslöshet.

Inte heller i Tyskland är åkerjorden bättre, fast den på Luthers tid var någorlunda (duglig). Men nu finns den bästa åkerjorden i den svarta hedningens rike, där det inte alls fanns åkerjord förut. Och det ser ut som om sädens Herre hade för avsikt att så i det land där man inte har haft åkerbruk förut, då Herrens åker på andra ställen ligger i träde på grund av åkermännens lättja och vårdslöshet. De har låtit Herrens åker förfalla. Där det förut fanns Herrens åker, där finns nu idel törne och tistel som djävulen gör upp en brasa av. Då han enligt Bibelns vittnesbörd går omkring på torra ställen och letar efter vila, men finner inte, så måste han ibland värma sin ända vid elden där han lägger törnen och tistlar som nu växer på åkern.

Och fast Guds åker nu är öde både i Kanaans land och i Tyskland, och överallt där det förut har funnits åker, fast törne och tistel växer överallt där det förut har vuxit vete, likväl sår ovännen tistel i Guds åker där han ser några vetekorn gro. Och det gör han av idel avund, för ovännen vinner ingenting därigenom att han förstör den andres åker. Men den glädje, som ovännen får över den andre mannens skada, ger honom lust att handla så.

Avundsanden gläds alltid över den andra människans skada. Det är inte säkert om avundsanden bor i levern eller om den bor i ändtarmen. Men det har vi sett, att avundsanden får glädje över den andras skada. Och därför får även den ondes änglar glädje över de kristnas fall. Om en kristen snubblar så får den ondes änglar genast glädje däröver. Och då får de tillfälle att säga: "Se, sådana är de kristna!"

Men ingalunda skulle ovännen få tillfälle att så ut så mycket tistel i Guds åker, om människorna vakade. Men de orkar inte vaka. Där är felet. Frälsaren säger nämligen i dagens evangelium, att ovännen kom medan människorna sov. De var inte vakna. Beklagligtvis har han redan i år sått mycket tistel i Guds åker. Annars var denna åkerlapp rätt skön. Men ovännen har redan på våren sått tistel, genast då den goda säden var sådd i jorden. Och nu, när brodden spirade upp, har tisteln grott. Och vi ser, att tisteln som växer på åkern är mycket större och fetare än på andra ställen.

Där jorden är torr och stenig, där är törnen och tisteln mindre. Men de tistel som växer på åkern är stora och tjocka. De är nästan lika långa som den man som har sått dem. Och de är mycket skadliga på åkern, för de tar så stor plats och de kväver dessutom den goda säden. Och de få halvmogna korn som är födda av oförgänglig säd, kan inte riktigt växa och mogna på grund av de förbannade tistlarna.

2:a betraktelsen. Det är alltså inget under, att tjänarna vill samla ihop tistlarna från åkern innan de hinner växa. Men Husbonden tillåter inte det, eftersom det skulle vara skadligt. Tjänarna ville nog rycka upp dessa skadliga växter och utrota dem, men Husbonden har förbjudit dem att göra det, för att vetekornen inte blev skadade. För åkern är inte som rovlandet eller potatislandet, från vilka människorna rensar ut maltgräset utan att vålla skada. Men åkern där vetekornen växer skulle bli förtrampad om tjänarna gick och ryckte upp tistlar. Därför, då tjänarna frågade Husbonden: "Vill du att vi går och samlar dem?" sade Husbonden dem: "Nej, för att ni inte må rycka upp vete tillsammans med tistlar." Det beror inte därpå att tjänarna inte skulle skilja åt tistel från vete, fast dessa i början liknar vetet, så att den tjänare som inte har lärt sig att känna och skilja åt växter kunde av misstag rycka upp vete tillsammans med tistlar. Men även därför, att åkern blir förtrampad om tjänarna börjar rycka upp tistlar därur, och även vete kunde av okunnighet bli uppryckt. Därför har Herren förbjudit sina tjänare att gå och plocka tistlar innan skördetiden kommer.

Men inte har Herren förbjudit sina tjänare att samla de tistlar som växer på utkanten av åkern, eftersom dessa tistlar bär dåliga säd som världsvinden sprider ut på åkern. Och tjänarna borde vara ivriga att utrota dessa tistlar, så som vi ser i Josuas bok. Men tjänarna har inte så stor lust att utrota de tistlar som växer vid utkanten av åkern. Somliga tjänare vill rycka upp enbart de tistlar som växer i åkern mitt ibland vetet. Men där torde de ha litet oförstånd, då de inte har kunskap att rycka upp tistlarna så försiktigt att vetet inte skulle bli uppryckt tillsammans med tistlarna. Nu hör ni, ni välvilliga tjänare, att det inte är Husbondens vilja, att ni skall samla tistlar från åkern innan skördetiden kommer, fast ni nog har lust att samla de tistlar som växer i åkern. Men Husbonden svarade: "Nej, för att ni inte må rycka upp vetet tillsammans med tistlarna medan ni samlar tistlar." Behärska er allstå, ni tjänare, och låt båda växa intill skördetiden. Och på skördetiden säger jag till skördemännen: "Samla först tistlarna och bind dem i knippor för att uppbrännas. Men samla vetet i min lada." Vi hör att skördemännen inte är samma folk som de tjänare som vill rycka upp tistlar från åkern.

Nu har vi alltså förstått, att sädens Herre har sått en god säd i sin åker. Men ovännen kom på natten medan människorna sov och sådde tistel i samma åker. Det hade ovännen inte kunnat göra om människorna hade vakat. Men de har inte orkat vaka så att ovännen inte hade fått tillfälle att så ut ond säd. Men då nu tjänarna undrar varifrån dessa tistlar har kommit, måste Husbonden säga dem, att ovännen gjorde det. Och då de samma tjänarna ser, att de tistlar som ovännen har sått, gör stor skada på åkern, så vill dessa tjänare samla bort dessa tistlar från åkern. Men Husbonden förbjuder nu dem att samla de tistlar som växer mitt i åkern.

Nu lyder frågan: Hur mycket vete skall Husbonden slutligen få från denna åker som på denna tid blivit besådd. Säkert skulle familjens Fader få glädje, om dessa halvmogna korn som växer bland tistlar, kunde mogna. Då skulle ju även han en gång få smaka på förstlingsfrukten från den åker som har vuxit i den yttersta norden. Men i den yttersta norden är klimatet mycket kallt, och sommaren kort. Och solsken är det mycket sällan.

Åkern här växer nog fort och mognar här fortare än i Kanaans land, eftersom det ljus som finns här lyser natt och dag, i synnerhet på midsommartiden. Men däremot varar natten och mörkret under längre tid i Kanaans land. De människor som vakar ser här läsa i en bok natt och dag vid midsommartiden. Men i Kanaans land ser ingen läsa i en bok vid midsommartiden. Och detta ljus innebär, att åkern här växer fortare än i Kanaans land. Men Kanaans land är likväl ett sådant land, där smör och honung flyter. Och därför har det landet varit bördigare än Tyskland.

Fast nu åkern i Kanaans land har förfallit, fick man på apostlatiden hundrafaldig frukt från den bästa åkern. Men här, var sommaren är kort och solen sällan skiner, får man ibland fyrfaldig och ibland femfaldig frukt. Och såningsmannen får ibland vara nöjd om han ens får utsädet tillbaka. Och kornen här torde inte vara så tunga som i Kanaans land. Men det är likväl bättre än ingenting, då sädens Herre har även i år fått smaka på förstlingsfrukt av den åker som har vuxit i den yttersta norden.

Om frosten inte förstör åkern, så har vi det hoppet och den förtröstan till Gud, att de få halvmogna korn som nu växer i Herrens åker, skall bli fruktsamma tills skördetiden kommer, för att Herren må finna några vetekorn när han kommer. Men låt oss be till sädens Herre, att han måtte ge mera regn från himmelen, och att han därtill måtte låta sin nådiga sol lysa på denna åkerlapp, för att den skulle bli fruktsam, att han måtte bevara de halvmogna kornen för snöfall, hagel och oväder, så att frosten inte må skada åkern förrän skördemännen kommer och skär åkern, och att ovännen inte mer må komma medan människorna sover för att förstöra denna åker där brodden har börjat grönska. Amen.

Kopia / Laestadiana 1: Bk:1 / Uleåborgs landsarkiv /