Nr 15 3 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1849

Se, du skall kalla hedningar som du inte känner, och hedningar som inte känner dig skall löpa till dig för Herrens, din Guds skull och för Israels heliges skull som förskönade dig. Jes. 55:5.

Gud visade för profeten Jesaja, hur hedningarna omvänder sig till den rätta kristendomen snarare än de namnkristna som har fått undervisning i Guds ord. Gud hade gett särskilt Israels församling löftet om välsignelsen genom Messias. Men de tillägnade sig dessa nådelöften utan att göra sann bot och bättring. De tog åt sig sorglöshetens ämne av dessa löften, såsom nådetjuvarna även i denna tid säger: "Nog är nådens dörr öppen även för oss," fast de genom sitt ogudaktiga liv smädar Gud. De förlitar sig på Guds nåd, men de vill inte göra bot (och bättring).

Judarna hade en sådan tro, att då de hade bättre kunskap om Gud än vad hedningarna hade, så skulle de genom den yttre gudstjänsten bli saliga, men hedningarna skulle bli dömda. Men Gud visar på många ställen såväl i det Gamla som i det Nya Testamentet, att hedningarna blir saliga snarare än sådana munkristna som har Bibeln i skallen, fast de inte vet något om en sann ånger. Till sådana munkristna och fariséer som hatar den sanna kristendomen, säger nu profeten Jesaja (55:5) att de hedningar som inte kände dig, skall löpa till dig. Det betyder, att hedningarna som inte har mycket kunskap om Gud kommer likväl till Frälsaren, då de får höra hans röst.

Denna förutsägelse av profeten gick också i fullbordan vid Frälsarens tid, och även nu fullbordas samma förutsägelse, att fullständiga hedningar omvänder sig till kristendomen snarare än skrymtare och munkristna som har en god yttre kunskap om kristendomens uppbyggnad. Men deras liv liknar ingalunda ett kristet liv, eftersom de med munnen bekänner vad hjärtat förnekar. De är gudfruktiga i kyrkan men ogudaktiga hemma. De läser och sjunger psalmer i kyrkan, men svär och slåss hemma.

Detta dubbla liv, gudfruktighet och ogudaktighet är den döda trons frukt. Det är en följd av den döda tro som finns enbart i skallen. Och denna döda tro är efter bokstaven rätt, men den har inget liv. Den finns inte i hjärtat. Hjärtat på den döda trons bekännare är oförändrat och rörelselöst. Men Paulus säger, att bokstaven dödar men anden gör levande. Om nämligen den döda trons bekännare levde efter den kunskap och tro som de har, så skulle vi inte ha så mycket att säga, men de lever inte efter sin tro, utan deras liv strider emot deras tro. Därför säger även Frälsaren till sina lärjungar: " Gör allt vad de skriftlärda och fariséerna befaller er i enlighet med Moses lag att göra, men gör inte efter deras gärningar."

Fariséerna och de skriftlärda kan alltså i några punkter ha en rätt lära, om de blott predikar i enlighet med Bibeln och inte lägger till något av sitt eget. Men eftersom de lägger den gamla trons stadgar i jämbredd med Guds ord, så säger Frälsaren, att de tar bort de tyngsta punkterna ur lagen. Såsom nutida fariséer och den döda trons bekännare tar bort de tyngsta ställena ur nådens ordning, nämligen ångern, omvändelsen och pånyttfödelsen. Däremot predikar de blott om tron, kärleken och dygden, vilka är nog behövliga och goda, men tron utan rätt ånger är en död tro. Och kärlek utan pånyttfödelse är blott hundkärlek. Ibland kysser de varandra och ibland slåss de. Ibland tar de varandra om halsen och ibland sticker de med kniven.

En sådan tro och en sådan kärlek är intet annat än gudsförsmädelse. Men nu säger den döda trons bekännare, att den som ger en sup brännvin åt en trött resande, bevisar kärlek till sin medmänniska, men den som kommer och bestraffar och förebrår såväl bekanta som främmande, har ingen kärlek alls. Men den naturliga människan förstår inte vad som är av Guds Ande. Därför anser hon brännvinsupen för ett kärleksbevis, men tillrättavisningen anser hon för något ont, fast man efteråt har märkt, att en brännvinssup, som man gett åt fyllhunden, har fört med sig en kroppslig, andlig och evig död. Fast fyllhunden i sin blindhet har prisat och välsignat den gode vän som förmådde honom att synda och bidrog honom att döda sin själ. Men den som ville hindra honom att synda, den förbannade och slog han.

Det har ofta hänt, att världens blinda hop prisar den läraren som i kyrkan häller sömndryck i deras mun, och hemma genom sitt eget exempel lär dem att supa, svära och slåss. Men den har de hatat som har skällt på dem och bestraffat dem för det ogudaktiga livet. De har prisat spritsäljaren och drinkarprästen, men sanningens bekännare har de hatat. Så har det hänt förr och så händer det ännu överallt, där den döda tron är i skallen och djävulens tro i hjärtat. Däremot har fullständiga hedningar som aldrig förr har hört Frälsarens namn blivit nämnt, med glädje och stort behag tagit emot ordet, då de har fått veta något om kristendomen. Därför säger profeten Jesaja i förutnämnda stället: "Hedningar som inte kände dig, skall löpa till dig för Herrens, din Guds skull och för Israels heliges skull som förskönade dig." Profetens förutsägelse har också blivit fullbordad i dagens heliga evangelium, där vi får höra, att kungens befälhavare som var en pur hedning, trodde på Frälsaren, fast judarna inte trodde, trots att de hade Guds ord och bättre upplysning om den tillkommande Frälsaren som profeterna hade utmålat för dem. Dessutom ansåg de sig för Guds barn, och de var så heliga och fromma, att de inte gick ens in i en hednisk mans hus, därför att de fruktade att hedendomen kanske smittar sig på dem. Men de hade noggranna ögon att se fel i Frälsarens och hans lärjungars liv. På samma sätt har vår tids judar noggranna ögon att se fel i en kristens liv, fast de själva sväljer skalbaggar och silar mygg.

Vi skall idag ytterligare rannsaka, varför fullständiga hedningar omvänder sig till kristendomen snarare än skrymtare och munkristna. Men må den store Korsbäraren och törnekrönte Konungen som genom sin lära och sina underverk, genom sitt liv och sin död, genom sin andliga plåga och genom sitt blodsvett, genom sin pina och blodsutgjutelse, kallat alla till ljusets delaktighet, (må han) genom sin nåd göra de få själar rika, saliga och fruktsamma, som kommer till honom som fattiga och betryckta, bedrövade och förkrossade, eländiga och av världen bortkastade, för att anropa, anhålla, be och tigga om en enda nådedroppe i de blödande hjärtana. Amen. Fader vår o.s.v.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund betänka: Varför fullständiga hedningar omvänder sig till den rätta kristendomen snarare än skrymtare och munkristna. Denne befälhavare var en blind hedning. Det framgår av Frälsarens ord: "Jag har inte funnit en sådan tro i Israel." Därav hörde vi, att denne befälhavare inte var av Israels stam, utan han var av hednisk härkomst. Och judarna hade den tron, att hedningarna inte alls är delaktiga av de nådelöften som hade blivit dem givna. Befälhavaren var alltså i enlighet med judarnas tro helt utesluten ur Guds nåds delaktighet för det första därför, att han var en hedning, för det andra därför, att han inte genom omskärelsen var upptagen i Guds nåds förbund, och för det tredje därför, att befälhavaren inte visste något om den Heliga Skrift, varpå judarnas tro skulle vara grundad.

Men denne hedning hade utan tvivel hört mycket om den märklige mannen, Jesus, och om hans gudomliga kraft att bota allehanda sjukdomar, varav denne hedning drog den slutsatsen, att han som gör sådana kraftgärningar inte är en människa. Han blev alltså blott genom ryktet övertygad därom, att Frälsaren har en gudomlig kraft, och att liksom tjänare och soldater hörsammar befälhavarens bud, så är även alla naturkrafter, sjukdomar och onda andar Frälsaren underdåniga. Befälhavaren tänkte så: "Liksom jag som är under en annan mans befäl, måste göra vad den höga överheten befaller, och liksom soldater och tjänare måste hörsamma mina bud, så måste också naturkrafter, sjukdomar och andar vara Guds Son underdåniga. Och jag, usling, är inte värdig att ta Guds Son under mitt tak."

Denne befälhavare hade alltså blivit så ödmjuk, att han kände sin ovärdighet att ta emot Guds Son i sitt hus. Och han hade även den fasta förvissningen, att Guds Son har så stor kraft, att han inte behöver göra annat än säga ett ord, så blir hans tjänare frisk. Fast nu befälhavaren var en hedning, fast han inte hade någon grundlig kunskap om kristendomen eller nådens ordning, så hade han blott genom ryktet börjat tro, att Jesus har Guds kraft att hjälpa och bota de sjuka. Han hade även blivit ödmjuk och så ovärdig i sina egna ögon, att han inte kände sig värdig att ta Guds Son i sitt hus. Därför sade Frälsaren, att han inte har funnit en sådan tro i Israel.

Men judarna, i synnerhet de skriftlärda och fariséerna, ville inte alls erkänna Jesu gudomliga kraft, även om de hade bättre kunskap om Gud och salighetens ordning än befälhavaren. Men de hade så stor själviskhet och så stor egenrättfärdighet, att de inte kunde känna sin ovärdighet. Ingalunda hade judarna kännedom om sin ovärdighet eller ödmjukhet liksom denne befälhavare, så att de skulle ha blivit ödmjuka inför Jesus, eller känt sin ovärdighet att ta emot Guds Son i sina hus.

Judarna var så dygdiga och fromma, att de inte tyckte sig ha anledning att skämmas över sina gärningar eller tigga om nåd. Och beroende på den yttre kunskapen och den yttre gudstjänsten trodde de sig vara mycket bättre än hedningarna. De trodde sig vara närmast Gud, eftersom de var födda av Abrahams släkte och genom omskärelsen fått ett yttre tecken på kristendom. Dessutom hade de böcker, kyrkor, präster, helgdagar, böner, sakrament, såsom även vi nu har kyrkor och gudstjänster, kristendoms undervisning, dop, nattvard, konfirmationsundervisning, böner och yttre kunskap. Utan vidare är vi därför mycket bättre, frommare och gudfruktigare än hedningar som inte har någon sådan yttre kunskap. De har inget dop, ingen nattvard, inget Guds ord eller kristendoms ämne. Säkert är vi en hel del bättre än svarta hedningar som inte har någon kunskap om kristendomens uppbyggnad.

Vi tror så i varje fall, att vi är bättre än hedningar. Vi tror oss vara förtjänta av bättre ställning och bättre mat i himmelriket, än turkar och hedningar. Men vi hör av dagens evangelium, att det är många som kommer från öster och väster och sitter med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, men rikets barn skall kastas i det yttre mörkret. Så tror vi, att vi är bättre än turkar och hedningar, och att vi borde vara mer berättigade att träda in i himmelriket än zigenare. Men vi hörde nu av dagens evangelium, att en hedning hade en bättre tro, en större ödmjukhet och djupare syndakännedom än skrymtare och munkristna som ansåg sig för Guds barn tack vare den yttre gudstjänsten.

Rikets barn är de stora herrarna och de bästa männen i församlingen, vilka förlitar sig på den yttre gudstjänsten. De är inte så stora syndare, att de skulle behöva göra en sann bot och bättring. Dessa rikets barn är för det första de av naturen dygdiga som inte är så stora syndare, att de skulle behöva ångra sina synder, för det andra den döda trons bekännare som blott med munnen bekänner att de har hemskt många synder på sig, fast det inte finns en enda synd som skulle besvära deras samveten.

Dessa nådetjuvar har med stulen nåd överskylt alla synder, och de tror att Gud redan för länge sedan har förlåtit alla deras synder, fast de aldrig har gjort någon sann bot och bättring. När Frälsaren eller någon av hans lärjungar bestraffar fariséerna och kallar dem för skrymtare och munkristna, då reser sig i deras hjärtan ett bittert andligt hat mot Frälsaren och hans lärjungar. Och genom detta andliga hat blir skrymtarna så blinda, att de anser dem, som bestraffar folk för synden, för falska profeter. Men fariséerna och skrymtarna prisar dem som lovar Guds nåd åt alla bockar och getter. Och därför kommer varken de av naturen dygdiga eller nådetjuvarna till den rätta syndakännedomen. Och hur skulle de, som överskyler och förnekar sina synder, kunna komma till en sann syndakännedom?

Då nu den naturliga dygden och den döda tron ligger i fariséernas samvete såsom en damm, och då de för den yttre gudstjänstens skull anser sig för Guds barn, fast deras liv fullkomligt strider mot den kristna läran, så är det givet, att de med alla krafter strider mot Frälsarens lära genom det andliga hat som de bär i sina hjärtan både mot Frälsaren och hans lärjungar. Detta andliga hat försänker dem ännu djupare i helvetet, så att de genom detta andliga hat svär, hotar och misshandlar kristendomens bekännare och suger de kristnas blod. Hur kunde sådana kristendomens fiender, som har ett så stort hat mot de kristna, omvända sig och bli födda på nytt? De stänger himladörren för sig själva.

Däremot kan en fullständig hedning snarare omvända sig till kristendomen än fariséer, skrymtare och munkristna, för en hedning har inte den yttre gudstjänsten. Hedningen kan inte förlita sig därpå, att han redan är en kristen. Hedningarna har inte den döda tron som sitter liksom sidenduk kring hjärnan och liksom bomull kring hjärtat. Hedningarna har på bröstet blott ett harskinn som värmer deras hjärtan. Det är den naturliga dygden som hedningarna har som salighetsgrund.

Då hedningarna nu för höra något om Frälsarens gudomliga kraft, blir de snart övervunna och övertygade därom, att de avgudar som de förut dyrkade, inte är annat än stenföremål. Och då hedningarna får höra något om nådens ordning, blir de snart övertygade därom, att deras dygd inte duger för Gud. Hedningarna inser alltså snart sin eländighet och ovärdighet. Härav följer även syndakännedom och hjärtlig ånger. Och då fullständiga hedningar inte har den döda tron som hindrar skrymtare och munkristna från rätt syndakännedom, så blir hedningens tro på den levande Guden mycket stark och levande, då denna tro en gång blir upptänd, såsom denne befälhavares tro som Frälsaren talade om, att han inte har funnit en sådan tro i Israel. Och sådan tro hade även den hedniska, kananéiska kvinnan som fick beröm av Frälsaren. Och sådan tro hade även den samaritiska kvinnan som ansågs för en halvhedning.

Dessa exempel bevisar alltså, att fullständiga hedningar omvänder sig till kristendomen snarare än fariséerna, eller skrymtare och munkristna som har den yttre gudstjänsten och en död tro varigenom de tror sig vara kristna redan innan de har omvänt sig och blivit födda på nytt. Vi skall tala om dessa ting, eftersom vi har hört, hur stor hänförelse de människor har som i dessa tider omvänder sig från fullständig hedendom till kristendomen, och med vilken stor glädje dessa människor tar emot Guds Ord, och med vilken stor hänförelse de prisar Gud för den stora nåden att de har blivit delaktiga av salighetens kännedom.

Dessa människor får oss att skämmas, fast de bor så långt borta, att vi aldrig skall se dem. De är dock för oss som ett exempel därpå, hur fullständiga hedningar snarare omvänder sig till kristendomen än de människor, för vilka evangelium har blivit förkunnat under många hundra år, och ändå har de inte blivit omvända till den rätta kristendomen.

Även våra förfäder var födda av hednisk härkomst, och de har vandrat till stumma avgudar. De har dyrkat korsformade stubbar intill dess, att evangeliets ljus började komma fram ända hit. Men (även) om folket tack vare den yttre lärdomen slutade att dyrka stenar och träd här, (så) började de i stället dyrka andra avgudar. Och vi kan säga, att efter att den yttre kristendomsläran kom ända hit, har många nya synder uppenbarat sig, vilka våra förfäder inte alls kände till, fast de var hedningar.

De har inte varit fyllhundar trots att de av okunnighet offrade åt avgudar. Då fanns det inte så mycket tjuvar som nu. Om de dyrkade underjordiska sjöar, bedrev de likväl ingen sprithandel. Om de hade någon hongud, har de dock inte haft så många horor som man numera har. Och om de var andäktiga vid avgudadyrkan, så svor de likväl inte så mycket som man nu gör. De var inte skrymtare som nutida folk. De tjänade inte två herrar såsom man nu gör. Därför kan det gå så för dem som för männen i Sodom och Gomorra, om vilka Frälsaren säger, att de skall komma och döma detta släkte. För om man hade för dem predikat så mycket Guds Ord som för oss, hade de redan för länge sedan gjort bot (och bättring) i säck och aska.

Om några själar nu har fått en bättre insikt om kristendomen och ett bättre liv, så har det skett genom Guds stora kraft och outsägliga barmhärtighet, som inte har låtit oss alla dö i den naturliga blindheten och sorglösheten, utan har låtit några få själar vakna ur syndasömnen och bli delaktiga av ett bättre ljus än det ljus som man förr i det dimmiga och svarta mörkret har sett. Och vi borde alltid be den store, den höge och korsfäste Herren, att han ännu måtte låta sin nådesol skina även åt dem som är under jorden, även om de går på jorden, och att den lilla stjärna som vid himlaranden har uppenbarat sig för oss, inte må försvinna förrän dagen gryr och solen börjar skina, (och) för att den lilla gnista, som har flugit ända hit, inte skulle slockna.

Om den Helige Ande blåser därpå, så hoppas vi, att den andliga elden blir upptänd och skall lysa för dem som sitter i mörkret, för det är tråkigt att sitta i mörkret och vänta på att morgonrodnaden gryr, i synnerhet här i den yttersta norden, där natten är så lång och nordanvinden så kall. Om den andliga elden slocknar, så skall vargarna börja yla och lejonen ryta, och smällarna ur den svarte smedens ässja flyga. Ur denna ässja flyger små gnistor i ögonen på Guds barn och dessa gnistor gör dem blinda om de inte ger akt på sig själva.

Då den svarte smeden nämligen drar sin eldröda järn ur helvetets ässja, så flyger smällar och gnistor över hela världen. Och den som står närmast blir genast blind, då gnistorna flyger i ögonen. Världen har nu satt sina söner i den svarte smedens skola. Men ni få själar som har flytt bort från hans smedja, gå inte mer i den svarte smedens smedja, för att gnistor och eldröda smällar inte skall flyga i era ögon, och ni blir åter igen blinda.

Må Herren Jesus bevara era ögon för gnistor som smäller och flyger ur avgrundens ässja. Det är många som i dessa tider har åter igen blivit blinda, fast deras ögon redan var upplysta genom Jesu ord. Det är många som har återvänt och fallit i sorglöshet och blivit sjufaldigt värre än tidigare. Ett svart mörker täcker jorden och folket. Men ni få själar som har sett vilken plåga och smärta synden medför, be den store Korsbäraren, att han måtte bevara er genom sin nåd, för att ni inte må komma i frestelse. Och liksom denne befälhavare, som det talas om i evangeliet, trodde att Jesus har gudomlig makt att bota hans tjänare, så skall även vi fullt och fast tro, att Jesus ännu idag kan bota de i anden sjuka, bedrövade, botfärdiga, av världen förföljda, såsom han har lovat hjälpa alla som ropar honom till hjälp.

Hör alltså, du nådige Frälsare, deras suckar som känner sig vara ovärdiga att ta emot Guds Son i sitt hus, men ändå tror, att han med ett ord kan bota det sjuka och förkrossade hjärtat, för han har sagt: "Ett brutet rö vill jag inte sönderbryta, och en rykande veke vill jag inte utsläcka." Och, Herre Jesus, släck inte den rykande veken. Amen.

Original / Kollerska samlingen nr. 3b / Nationalarkivet Helsingfors