Nr 13 1 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1853

Jag sökte om natten på mitt nattläger den som är kär för min själ. Jag sökte honom, men fann inte. Nu stiger jag upp och vandrar genom staden, på gator och i gränder, och söker den som är kär för min själ. Salomos Höga visa 3:1-2.

Dessa ord har Salomo skrivit i Höga visan. Och vi tar ett exempel av dessa ord som visar, hur en nådesökande själ söker sin Frälsare då hon längtar efter hans nådiga närvaro. Somliga bibelförklarare tänker, att Höga visan endast talar om den naturliga kärleken, och andra tror att den talar om den kärlek som finns mellan Frälsaren och de troende.

Vi vet, att Gud ofta med bruden åsyftar församlingen och tar äktenskapet till ett exempel. Ibland tar han ett exempel av den kärlek som råder mellan föräldrar och barn, även om människans kärlek inte i någon punkt är fullkomlig. För att syndaren skulle förstå vad det är för kärlek som Frälsaren har till syndare, och hurudan kärlek man fordrar av Jesu brud, så tar man på detta ställe en liknelse av den kärlek som förekommer i äktenskapet, där makarna saknar varandra då den ena maken har gått bort.

Jag sökte om natten på mitt nattläger den som är kär för min själ, men jag fann inte honom. Så som den som är kär alltid har mer brinnande kärlek om natten än om dagen, och en större saknad om den älskade är borta, så har även en kristen en större längtan efter Frälsaren om natten, då han i ensamhet bättre kan tänka på den ende som han älskar. Men längtan är större om hans vän är borta. Då måste han i sina tankar stiga upp och söka den vän som är kär för hans själ.

Denna beskrivning hör särskilt för de botfärdiga själar som ofta längtar efter den som har dem kär. Detta hör inte till den döda trons bekännare som alltid säger sig ligga i Frälsarens sköte, fast det inte är så säkert, i vems sköte de ligger, då de aldrig har sorg eller glädje. Jesu lärjungar har dock inte alltid den förvissning, att Jesus alltid är med dem, då han ofta skilde sig från dem och lämnade dem att ensam ro på havets böljor. Men nog längtade lärjungarna alltid efter hans nådiga närvaro.

Så som ett litet barn som är van vid att sitta i förälderns famn, genast börjar gråta, då föräldern lägger det sittande på världens kalla golv medan hon lagar mat åt andra barn. Men inte kan barnet förstå, att föräldern inte har tid att alltid bära det i famnen. På samma sätt skilde Frälsaren ofta sig från lärjungarna och gick ensam i skogen, där han i ensamhet kunde bedja och tänka, vad han skulle predika för människorna. Då hade lärjungarna säkert längtan och saknad efter Frälsaren, när han var borta. Men de vågade dock inte anklaga honom och säga som vanartiga barn: "Varför lämnade du oss?"

Sådan är en rätt kristens vandring i världen, att han inte alltid får sitta i Frälsarens famn. Och jag undrar om det var nyttigt för alla barn att alltid sitta i förälderns famn. Somliga barn gråter förfärligt så snart föräldern lägger dem att sitta på golvet. Men varför tycker inte föräldern om det? Varför berömmer föräldern det barnet för stillsamhet, som har tålamod och väntar tills föräldern hinner ta honom i famnen?

Ta detta till ett exempel, ni som är fallna för gråt, och ni vanartiga barn som alltid grinar så snart föräldern släpper er ur sin famn. Ha tålamod och vänta tills föräldern har tid att ta er i famnen. Ni kanske blir högmodiga om ni ständigt sitter i famnen på föräldern. De är griniga och otåliga barn, som alltid vill sitta i famnen på föräldern. Ni får nog längta efter föräldern då han är borta, men ni får inte vara otåliga och bli sura på föräldern, fast han ibland lägger er att sitta på golvet. Jag undrar hur mycket ni älskar Föräldern då han sitter i blodbastun och svettas blod för er. Betänkt hur flitiga ni då är att vaka och be för att inte falla i frestelse.

Men vad skall vi tänka om de barn som säger att de alltid sitter i förälderns famn17? Är det kanske så, att de älskar sömn? Och de säger att de alltid diar förälderns bröst. Det lär hellre vara så, att de gör det i drömmen. Vi har nog sett, att somliga barn suger sin egen tunga medan de sover. Och sådana barn som suger sin tunga medan de sover, tror nog att de har förälderns bröst i munnen, fast de inte har det. Det lär snarare vara så, att de ligger i famnen på den onde. Sin egen spott sväljer de dock. Men nog tror sådana, att förälderns bröst är i munnen, trotts att det inte är så. Om man sätter en tjärsudd i deras mun, så grimaserar de bara. Men de vaknar likväl inte ur sin sömn.

Jag har sett sådana kreatur som diar sina egna bröst. Men det är ett snuskigt kreatur som diar sina egna spenar. Och det är nästan omöjligt att tro, att en förnuftig människa skulle dia sina egna bröst, men jag har träffat till och med sådana. Och de tror sig förstås ligga i Frälsarens sköte, då de diar sina egna tomma bröst.

Men vid början av vårt tal talade vi om den kärlek som hos en bedrövad och älskande själ uppväcker en längtan efter den som man har kär. Och denna längtan är ingenting att förundra sig över, för kärleken för med sig att man saknar den som man har kär, då han är borta. Ingen människa lever utan kärlek. Men det beror på vad människan älskar. Somliga älskar världen, fast de tror sig älska Frälsaren. Vår kärlek har inte satts ännu på prov i någon punkt. Men jag befarar att för nådetjuvarna är världen och det egna köttet kärare än Frälsaren. Varför blir de aldrig bedrövade? Varför uppstår det för dem aldrig en sådan längtan efter Frälsaren som de botfärdiga och väckta själarna har, vilka ibland blir sjuka av kärlek såsom Salomo skriver i Höga visan 2: 5: "Jag är sjuk av kärlek."

Men det uppstår aldrig en sådan kärlek hos nådetjuven. Endast hos Frälsarens brud uppstår ibland en sådan kärlek. Och om hon vaknar om natten och saknar den som har henne kär, så måste hon visst stå upp för att söka honom. Dagens evangelium ger oss ett särkilt exempel därpå, att den nådige Frälsaren ibland går bort och låter de troende söka honom. Där berättas det, att Jesu föräldrar letade honom i tre dagar innan de fann honom i templet. Men detta uppsökande hade inte inträffat, om de alltid hade haft Jesus för ögonen. Likväl säger han till sina lärjungar: "Det är nyttigt för er, att jag går bort. Om jag inte går bort, så kommer inte Tröstaren, den Helige Ande (till er). Därav hör vi, att det är nödvändigt för lärjungarna, att Frälsaren går bort för en kort tid, annars skall Tröstaren23, den Helige Ande, inte komma (till dem).

Sök nu Jesus, ni bedrövade föräldrar, då ni har tappat bort honom. Ni tror förstås att ni skall finna honom bland bekanta och släktingar, men han har inte följt med dem, utan han är i Guds tempel, där ni inte alls tror honom vara. Då ni av högtidsdagens sedvänja har kommit till kyrkan, så har Jesus följt med er dit. Men ni har ofta enligt världens sedvänja gått ut ur kyrkan innan Herrens välsignelse har blivit uppläst, och därför har ni tappat bort honom.

Sök, sök Jesus, ni bedrövade föräldrar. Slutligen skall ni säkert finna honom mitt bland lärarna. Och klaga inte på honom därför, att ni enligt er egen mening har haft besvär genom att söka upp honom, utan göm hellre i era hjärtan de ord som han säger till er, och be till slut, att den nådige Herren Jesus måtte följa med er hem. Att han måtte följa med er från kyrkan till hemtrakterna och att ni aldrig mer skulle tappa honom ur sikte. Hör du Yngling, Herre Jesus, de bedrövade föräldrarnas suckan. Fader vår o.s.v.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna heliga stund betrakta: "Var skall de bedrövade föräldrarna finna Jesus, när de har tappat bort honom? 1. Varför tappar föräldrarna bort Jesus? 2. Var skall de finna honom? Sök, sök Jesus, ni bedrövade föräldrar, tills ni finner (honom). Det är ert eget fel, att ni har tappat bort honom.

Första betraktelsen. Varför har föräldrarna tappat bort Jesus? Dessa föräldrar har varit dåliga på att vaka. De har inte haft Jesus för ögonen. För det första har de kommit till kyrkan endast av högtidsdagens sedvänja. De har inte kommit till kyrkan för att få upplysning och uppbyggelse för sina själar, utan de har kommit dit därför, att högtidsdagens sedvänja skulle bli fullgjord, så att prästen inte kan klaga på dem, att de inte har besökt kyrkan.

Fast de sorglösa föräldrarna bryr sig inte ens om den förebråelsen. Även om de blir bötfällda för försummandet av böndagen, så bryr sig somliga föräldrar inte ens om det, utan de blir dessutom förargade på prästen som har anmält dem för länsmannen som har klagat på dem då de så sällan besöker kyrkan. Och när man klagar på dem att de föraktar gudstjänsten, svarar de: "Vi har inte tid att varje söndag gå i kyrkan. Vi måste se till att arbetet inte blir försummat. Måste vi varje söndag springa till kyrkan och låta barnen svälta och frysa ihjäl? Hur skall man då betala skatt åt kronan, om arbetet hemma blir försummat? Så tokiga är vi nog inte, att vi för kyrkans skull skall lämna våra gårdar öde."

Så talar gamle Adam. Och dessa gamle Adams ord är så uppriktiga, att inte ens själva djävulen kan bevisa att det inte stämmer. Somliga sorglösa föräldrar gör två eller tre kyrkobesök om året. Och de tar inte ens då Jesus med sig, utan de tar i stället djävulsträck med sig. De åker med prydligt upprustade hästar och målade slädar. De far med en väldig fart i kapp med den onde. De piskar djuren förskräckligt och ropar: "Ur vägen, Satan!" Om någon fattig resande möter dem så tänker han: "Vad är det för en stor världsherre som far med en sådan fart och åker som världens furste med bjällror och påkallande av många djävlar?"

Och när ett sådant herrskap kommer i kyrkan, med kläder av kläde, med sidendukar, florkjolar (och) guldringar, så träder de prydligt in i kyrkan. Somliga ryms knappast in genom kyrkodörren, i synnerhet då man i kyrkan skäller på folk. Somliga herrar och fruar stannar i förstugan och lyssnar där. De skrattar och grimaserar då gestalten av den ondes träl utmålas i kyrkan. Och till slut säger de: "Inte duger den prästen till något. Han predikar intet annat än lappri och skvaller. Han skäller på folk och gör dem förhärdade."

Men en sådan präst som dricker djävulsträck tillsammans med världens herrar, och predikar för alla getter och svin ljuvligt i kyrkan, (samt) lovar dem himmelriket och ropar: "Kära kristna. Kära Jesu vänner. Nog blir ni saliga." Se! Han är en riktig präst. Men när de bedrövade och botfärdiga själarna kommer till en sådan präst, brister han ut i vrede och skriker: "Vad är det för ett ylande?"

Men denna gång talar vi inte om dem som inte tar Jesus med sig när de kommer till kyrkan, utan vi talar om dem som tar Jesus med sig men likväl tappar bort honom. Sådana föräldrar kommer nog av högtidsdagens sedvänja till kyrkan, men deras hjärtan lär sitta fast vid världen, fast de själva är i kyrkan. Tankarna flyger kring världen. Fienden erbjuder dem sömn i kyrkan. Och medan de sitter och slumrar där, tappar de bort Jesus. De kommer inte ihåg, att Jesus försvinner på ett ögonblick, då ögonen går igen. Somliga föräldrar har dessutom brottom att gå ut ur kyrkan innan Herrens välsignelse har blivit uppläst. Men Jesus stannar kvar tills alla gått ut, och de bedrövade föräldrarna kan inte ana, att han har stannat kvar i kyrkan där han har så trevligt att vara, då mesar och snösparvar kvittrar där och prisar honom med härlig röst, vilket låter som om de sjöng den nya psalmen på Sions berg.

Var skall ni nu finna Jesus, ni bedrövade föräldrar, då ni genom ovaksamhet och världskärlek har tappat bort honom under kyrkoresan. Förut kom ni utan Jesus till kyrkan, när djävulsträcken ännu smakade väl i er mun och alla gamle Adams vanor var ännu lovliga. Nu kommer ni utan djävulsträck till kyrkan och den lille sonen Jesus följer med er till kyrkan. Men där blir han kvar utan att ni vet det. För det första har ni kommit till kyrkan endast av högtidsdagens sedvänja, för att prästen inte fick tillfälle att klaga på er, att ni är lata kyrkobesökare. Och för det andra har ni dessutom med kroppen suttit i kyrkan, men tankarna har flugit kring världen och därtill har även djävulen erbjudit er sömn så att ögonen går igen. Och då tappade ni bort Jesus och såg inte längre honom. Ni kunde inte ha honom för ögonen. Och först då saknade ni honom, när han redan var borta. Sök, sök nu Jesus, ni bedrövade föräldrar. Sök nu Jesus innan han varaktigt försvinner från er syn.

Andra betraktelsen. Var skall de bedrövade föräldrarna finna Jesus? Det är förståeligt, att föräldrarna börjar sakna Jesus, då de tappar bort denna stora gåva som Gud gett dem. De har förut i sitt sorglösa tillstånd föraktat Jesus. De har inte heller saknat honom särskilt mycket på den tiden då världen var dem kär och dyrbar. På den tiden fick de tröst och uppmuntran ur flaskan i allt slags nöd och kval. Men numera duger inte denna tröst åt de bedrövade föräldrarna, utan de måste söka Jesus, då de har tappat bort honom. De får inte mer någon tröst genom att smörja sin strupe med rinnande djävulsträck, då de har ont i hjärtat.

Så gör fortfarande världens kvackare som fruktar att hundsjukan smittar sig på dem om de går till den plats där det finns mycket hundar. De smörjer sin strupe och sina tarmar med rinnande djävulsträck. Och andliga kvackare häller flytande djävulsträck i munnen på den blinde stackaren. De säger dessutom, att detta är ett gott läkemedel för dem som har ont i hjärtat. Och nog har den onde ofta kvackat sig och sina likar med ett sådant djävulsträck. Men det knepet hjälper inte längre, då de bedrövade föräldrarna har redan kommit med Jesus till kyrkan, och sedan tappar bort honom. De måste under sorg och tvivel söka honom. De måste fråga av bekanta och släktingar, om de har sett Jesus. Men de har inte sett honom. Han har inte återvänt med dem i världen, utan han har stannat kvar i kyrkan, där han har så trevligt att vara, då mesar och snösparvar kvittrar där, även om kråkor och skator kraxar och äter fågeltarmar här kring kyrkan. Jesus flyr dock inte bort från kyrkan, utan han sitter där och lyssnar på, hur vackert och härligt mesarna kvittrar och prisar den store Skaparen för den första solstrålen som väcker dem i deras bon.

Vänd er åter till Guds tempel, ni bedrövade föräldrar. Om ni inte finner Jesus bland bekanta och fränder, så skall ni finna honom i Guds tempel. Kanske sitter han där mitt ibland lärarna och lyssnar på dem. Ni söker honom överallt i världen hos bekanta och släktingar, men ingalunda skall ni finna honom annanstans än i Guds tempel.

Men de föräldrar som aldrig tappar bort Jesus från sin syn, var torde de befinna sig? Somliga säger nog, att de aldrig har tappat bort honom. Och hur kan de sakna honom då de alltid har honom för ögonen? Men jag befarar, att nådetjuvarna är sådana, att de alltid tror sig vara med Jesus, fast han är långt borta från dem. I varje fall kunde inte Josef och Maria vaka så noga som nutida nådetjuvar som aldrig saknar honom. Aldrig beklagar de, att de har tappat bort honom. Och vet ni, goda människor, varför dessa nådetjuvar aldrig saknar honom?

Jo, därför förstås, att de aldrig har tappat bort honom. Hur kan de, som säger att de alltid ligger vid foten van Jesu kors, tappa bort honom? Ack, om det var sant, vad de säger. Men jag befarar att de ligger vid foten av djävulens kors, eftersom de blir arga på de kristna och hyser ett andligt hat mot dem. Man har ännu inte hört, att en rätt kristen hade i sitt hjärta hyst hat mot dem som anklagar honom för synbara synder. Men denna tids nådetjuvar sväller upp som korvar då man bestraffar dem för de synder som de har gjort. Och dessutom förmår de att ljuga och överskyla de skamliga gärningar som de har gjort.

Och i detta tillstånd inbillar de sig ligga vid foten av Jesu kors, fast de i själva verket ligger vid foten av djävulens kors och diar någon hondjävuls bröst, när de tror sig dia Jesu bröst.

Men det är egenrättfärdighetens, den svarte tattarens bröst de diar, så länge som de förmår att ljuga och förneka sina skamliga gärningar som till och med människorna känner till, utan att tala om de gärningar som människorna inte känner till. Och under sådana omständigheter tappar de aldrig bort Jesus. Hur kan de tappa bort honom, då de alltid har för ögonen den djävulens son som de tror vara Guds Son.

Det berättas, att jordtrollets döttrar byter ut människornas barn före dopet, då Guds ord ännu inte blivit lagt på bröstet. Jordtrollets döttrar tar människobarnet och lägger sitt eget barn i dess ställe. Detta jordtrollets barn är så fult och det har så stor mage att det aldrig blir mätt. Sådan är också nådetjuven. Han har så stor ändtarm, att den aldrig blir fylld, hur mycket kristnas blod man än skulle gjuta däri.

Nådetjuven inbillar sig, att han varje dag ligger vid foten av Jesu kors. Därför saknar han aldrig Jesus. En sådan har aldrig någon saknad eller längtan efter Jesus, för han kan inte tappa bort sin inbillade Jesus som han har i sin skalle, fast det är djävulen som är härskare över hans hjärta. Och då ligger nådetjuven vid foten av djävulens kors, när de kristna kräver honom att bekänna sanningen. Det gör mycket ont på gamle Adam, då han måste säga sanningen och bringa djävulens handlingar i dagen. Äredjävulen tvingar honom att ljuga och förneka de skamliga gärningar som folk känner till. Och han tror sig ge Gud äran därigenom, fast han ger djävulen äran.

Det är många som skulle bekänna sina missgärningar, men äredjävulen säger: "Varför skall du ropa ut sådant för världen? De är ju förlikta mellan Gud och mig redan för länge sedan. Vad angår det andra?" Girighetsdjävulen som bor i ändtarmen kommer dessutom äredjävulen till hjälp och säger: "Om du bekänner dina missgärningar så måste du betala och förlika dem som du har brutit emot. Girighetsdjävulen satte Judas att ta pengar av översteprästerna, äredjävulen satte honom att vid nattvarden neka att han är förrädaren, och vredesdjävulen som efter den doppade betan gick i honom, påskyndade honom att fullborda det onda uppsåtet. Och en sådan nådetjuv kysser nu Jesus varje gång han går till Herrens nattvard. Han säger: "Var hälsad, Rabbi!" Jag undrar, om det till slut inte skall gå med nådetjuven så som det gick för Judas, då ögonen äntligen öppnas, att han måste bringa tillbaka orättfärdighetens pengar och kasta dem i templet, utan att för den skull få samvetsfrid. Samvetet förebrår och bränner honom även efteråt så mycket, att han måste gå ut och hänga sig.

(Nu) ser ni, ni bedrövade föräldrar, som med sorg söker Jesus, att det inte förhåller sig så med er som med nådetjuvarna som aldrig tappar bort Jesus. För Jesus har aldrig varit med dem. Men ni, bedrövade föräldrar som Jesus verkligen har följt till kyrkan, även om ni på grund av ovaksamhet har tappat bort honom, ni har stor saknad och längtan efter honom. Ni måste med fruktan och bävan söka honom. Ni måste till slut återvända till samma ställe, där ni sist såg honom. Till slut finner ni honom i Guds tempel, mitt ibland lärarna.

Men klaga inte på honom för att han har bringat er mycket besvär då ni måst söka honom, utan klaga hellre på er själva, då ni inte har vakat bättre och haft honom för ögonen. Och när ni till slut finner honom i Guds tempel, så ta honom med er hem och be, att han alltid måtte bli kvar hos er i era hus, både när ni lägger er och när ni stiger upp. (Be honom) medan ni bär hans kors, att han måtte förläna er kraft och styrka för att utstå allehanda plågor, och att han till slut, när döden kommer, måtte hjälpa er vid det sista andetaget, för att fienden inte må beröva er tro och krona. Ha nu honom för ögonen, för att ni inte mer må tappa bort honom. Nog kommer han snart och hämtar sina fattiga föräldrar från denna sorgedal till ett bättre liv, där ni aldrig mer skall tappa bor honom i evighet. Amen.

Original / FKHS / Kollerska samlingen nr. 66 / Nationalarkivet Helsingfors /

Predikan är ursprungligen hållen 1851 men på grund av utsliten första sida har Laestadius år 1853 skrivit om början och slutet. Predikan i Uusi Postilla är från år 1851 och avviker från ovanstående i början och slutet.