Nr 12 TRETTONDAGEN 1852

Jesus, den förste och den siste, säger: Och den som segrar och håller mina gärningar intill slutet, skall jag ge makt över hedningarna, och han skall regera dem med järnris. Och jag skall ge honom morgonstjärnan. Upp. 2: 26 28.

På detta ställe har den förste och den siste lovat ge segraren makt över hedningarna, och att han skall med järnris regera hedningarna och till slut få morgonstjärnan. Vad säger nu hedningarna, då segraren skall ges makt att regera dem med järnris?

Hedningarna säger först liksom en man sade till Moses: "Vem satte dig till domare över oss?" Hedningarna säger liksom de falska vingårdsarbetarna: "Vi vill inte ha denne man som härskare." Hur länge de än spjärnar emot, måste de till slut böja sin nacke under oket av segraren som skall regera dem med järnris. För hedningarna kan inte fly då segraren kommer, fast somliga flyr, när segraren kommer och regerar dem med järnris. Och somliga spjärnar emot genom den ondes kraft så mycket som de orkar. Men det lönar sig inte att strida emot, då den store Stridshjälten kommer och strider med dem genom sin muns svärd.

Somliga stridsmän har ett rostigt svärd, men den store Stridshjälten har svärdet i munnen. Nämligen det tve-eggade svärd som enligt Paulus vittnesbörd är kraftigt och mäktigt, och tränger sig genom ben och märg. Men den onde har smitt bröstpansar för hedningarna, så att det tve-eggade svärdet inte kan bita i alla hedningars bröst, eftersom de har en hård panna och ett förhärdat hjärta. De tar inte emot tuktan. Likväl har den store Stridshjälten besegrat några hedningar, vilka han nu regerar med kärlekens järnpiska. Och han har därtill lovat, att den som tappert strider för honom och segrar, skall få regera hedningarna med järnpiska, och han skall få på sitt bröst en morgonstjärna som är ett tecken på himmelsk ära.

Men hedningarna tror inte, att de som tappert strider för Frälsaren, även skall få ett sådant äretecken på sitt bröst. Hedningarna tror att man skall ge dem ett äretecken, men att de kristna inte skall få den. Hedningarna strider tappert för världens furste, och de tror sig vinna ärekronan. Men det lär vara en brinnande krona som de skall få, då deras levnad skall gnaga på deras samveten. De tror sig få ett äretecken i bröstet, då de strider för fienden. Men det lär vara ett skamligt brännmärke som de skall få, då den onde börjar märka dem med sitt brännjärn. Mördarens brännmärke, tjuvens brännmärke och horans brännmärke skall sättas på deras skallar. Vilddjurets brännande märke2 skall läggas på deras bröst.

Så går det för de stridsmän som strider för fienden, vilka tror sig få pris och ära av världens gud. Men skam och förbannelse skall de få till lön3. Nog är de i hög ära i världen, vilka här strider för fienden. Här får de rinnande djävulsträck4 till lön. Och när detta rinnande djävulsträck kastas på samvetet, blir deras samvete5 tjockt som ett oxhud. Och ett sådant samvete känner inte annat än helvetets eld.

Men Mikaels änglar som strider för sanningen skall regera hedningarna med järnris. Och de skall få morgonstjärnan på bröstet, vilken är ett tecken på himmelsk ära, för så säger den förste och den siste som är A och O, början och slutet: "Den som segrar och håller mina gärningar intill slutet, skall jag ge makt över hedningarna, och han skall regera dem med järnris. Och jag skall ge honom morgonstjärnan."

Denna morgonstjärna är ett äretecken som för övrigt går före solen då morgonrodnaden randas. Morgonstjärnan går upp vid himlaranden innan solen går upp, varav nattväktarna ser att dagen kommer. Fast det visserligen inte är många som nu vakar om natten, då så tung sömn tränger sig även på de väckta, att de inte orkar vaka8 så länge att morgonstjärnan går upp, som är ett tecken på ljus och ära.

Om det nu blev eldsvåda i staden, så finns det inte en enda nattväktare som ropar, att elden är lös. Om tjuvar kom in i staden, så finns det ingen nattväktare som ropar: "Tjuvarna kommer! Kom och grip dem!" Det finns inte heller hundar som skäller. Likväl har de få själar, som ännu orkar vaka, det saliga hoppet, att morgonstjärnan går upp vid himlaranden, att morgonrodnaden randas och att solen, som ännu befinner sig bakom 9jorden, snart skall gå upp. Och vi hör också av dagens evangelium, att en okänd stjärna uppenbarade sig för de vandringsmän som kom från fjärran för att uppsöka den nyfödde Judakonungen.Denna märkliga stjärna lär ännu vara kvar på himmelen och lysa för dem som kommer från fjärran till Betlehem.

Nog har många stjärnor visserligen fallit ned från himmelen. Den röde draken har dragit tredjedelen av himmelens stjärnor ned på jorden. Men den morgonstjärna som ledsagade vandringsmännen till Betlehem torde ännu vara kvar på himmelen, om de till Betlehem vandrande såg den. Om det inte är så, att de redan har vakat så länge, att syndasömnen trycker igen ögonen.

Vi har sett, att somliga nattväktare redan har blivit trötta. Och somliga vandringsmän har tröttnat på vägen. Och fast nu ugglor och ripor skrattar omkring dem, och svalorna skiter i ögonen på dem som har lagt sig precis under svalboet, så har dock inte alla somnat ännu. Vålnader och skogsdjävlar har ingen anledning att glädja sig ännu däröver, att alla vandringsmän som ropar i öknen har blivit trötta och somnat på vägen, eftersom jag är övertygad därom, att somliga redan har kommit fram till Betlehem och andra är ständigt på vandring, fast det går sakta. Och för de vandringsmän som från fjärran har begett sig i väg mot Betlehem för att uppsöka den nyfödde Judakonungen, för dem lyser ännu den märkliga stjärnan som leder dem fram. Det är Frälsarens morgonstjärna som går upp strax före solen. Och denna stjärna har blivit satt till vägvisare för dem som vakar om natten och från fjärran vandrar mot Betlehem.

Ni vise män från öster, och ni till Betlehem vandrande! Tappa inte bort denna stjärna ur sikte, utan be alltid Ljusets Fader som har uppenbarat denna stjärna för er, att denna himmelska stjärna alltid måtte lysa för er och ledsaga er på den rätta vägen, att ni alltid måtte orka vaka och se på denna stjärna som går före er och har blivit satt till vägvisare för dem som om natten vandrar mot Betlehem. Om denna stjärna föll ned från himmelen, så skulle ni vara tvungna att vaka och vandra förgäves, och ni skulle inte längre veta var vägen till Betlehem finns.

Knäböj er, ni trötta vandringsmän och ropa i öknen med så hög röst, att Ljusets Fader skall höra era suckar. Och be att han genom den på himmelen lysande morgonstjärnan måtte ledsaga er på den rätta vägen. Hör oss, Abba, käre Fader. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 2:1-12

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund betänka och betrakta, hur Gud genom stjärnan ledsagar hedningar till Jesus i Betlehem. 1. Var är dessa hedningar, när stjärnan visar sig? 2. Varför förirrar de sig till Jerusalem? 3. Hur finner de till slut Jesus?

Ack, om alla vise män från öster måtte från fjärran bege sig i väg för att uppsöka den nyfödde Judakonungen. Ack om allas ögon måtte bli så klara, att de skulle se stjärnan som ledsagar vandringsmännen till Betlehem. Men man skall inte vänta sig, att alla skall se denna stjärna, för det är blott stjärntydare som får se vad det är för en stjärna. Hur kan de, som aldrig ser mot himmelen, känna stjärnor? De ser ständigt ned mot jorden, vare sig det är dag eller natt.

Första betraktelsen. Hur långt borta från Betlehem befinner sig hedningarna, då Frälsarens stjärna visar sig? Somliga tror, att Betlehem inte ligger långt borta från hednalandet. I synnerhet sådana hedningar, som sover natt och dag, tror att man på en dag kommer fram till Betlehem. Men de som senare har vandrat denna väg som de vise männen har vandrat, har sagt att försiktigt räknat är avståndet trehundra mil från det hednaland som de vise männen kom ifrån. Det är alltså inte så kort sträcka som somliga hedningar tror. Och somliga hedningar talar ingenting om avståndet, utan de säger: "Nog skall vi komma fram till Betlehem lika väl som de vise männen! Jag undrar hur många de är som kommer dit fram? Jag fruktar att de hedningar som inte beger sig i väg genast då stjärnan visar sig, får dö i hednalandet.

Nog har Frälsarens stjärna visserligen för länge sedan lyst på himmelen, men det är inga andra än de vise männen som har begett sig i väg. Och hur kan andra än de vise männen eller stjärntydarna varsebli den märkliga stjärnan? Somliga hedningar har sett den ondes ljustereld lysa i den nedersta himmelen, och då har de ropat: Se, där är nu Frälsarens stjärna. När djävulen sätter eld på tjärved och torra träd, så tror somliga hedningar, att det är ett väldigt ljus. De säger: "Se, det är stjärnan som lyser långt, runt om i världen." Och det är sant att den ondes ljustereld är en väldig brasa som upplyser hela världen.

Men Frälsarens stjärna är så liten, att ingen hedning ser den med naturliga ögon. Bara de som studerar stjärnor med kikare, kan se den. Och genast då de vise männen upptäcker den på himmelen, förstår de, att en stor och mäktig konung har blivit född, och han skall regera hedningarna med järnris. Och de vill snarast se den konungen. Men de vet också, att vägen dit är lång och besvärlig. Likväl beger de vise männen sig i väg, och Frälsarens stjärna visar dem vägen, för den är en rörlig stjärna. Den är inte som polstjärnan som alltid står på samma plats. Då de vise männen nu beger sig iväg, måste de säga farväl till alla hedningar som bor i det landet. De måste säga farväl till alla världens vänner, supkamrater, horkamrater, handelskamrater och lekkamrater. De måste säga farväl åt sina kära föräldrar, makar och barn, hur bedrövligt det än är för dem att lämna sina anhöriga och släktingar i världen. Men hur än deras älskade föräldrar ber dem, och hur än de kära makarna tar dem om halsen och gråter vid deras hals och säger: "Kära bröder och systrar, lämna oss inte i denna världen! Far inte så långt bort för att uppsöka den nyfödde konungen! Vi har ju det gott i detta fosterland, där vi har nog med vin och bröd!" Då svarar de vise männen från öster: "Vi måste lämna detta mörka hednaland, för en okänd stjärna har uppenbarat sig för oss på himmelen, vilket innebär, att en himmelsk Konung är född i Judalandet, och vi måste bege oss iväg för att uppsöka honom.

Och då tar de vise männen i sin tur sina föräldrar och barn om halsen, gråter vid deras hals och säger: "Kära föräldrar, kära bröder och systrar! Följ med oss till Betlehem. Bli inte kvar i detta mörka hednaland och i denna olyckliga världen, där man inte har någon lycka eller glädje. Kära bröder och systrar, följ med oss till Betlehem, där vi får falla på knä och tillbe den store Konungen och Korsbäraren." Men de svarar: "Vi skall inte följa med er." Och sedan säger de farväl. Och så lämnas gamla världens vänner, gamla supkamrater och gamla horkamrater kvar i världen, och därtill smädar de dem som beger sig iväg.

Andra betraktelsen. Sedan kommer de vise männen efter den långa resan fram till Jerusalem, dit de av okunnighet förirrar sig, för de tror sig finna himmelens Konung i huvudstaden och det kungliga slottet. Men Gud låter dem fara vilse på detta sätt för att de måtte få bättre upplysningar om den himmelske Konungen. Och när de till slut kommer fram till staden Jerusalem, börjar de fråga: "Var är den nyfödde Judakonungen, för vi såg hans stjärna i öster, och vi kom för att falla på knä inför honom och be till honom?"

En sådan fråga gör kungen häpen och hela staden Jerusalem bli förvånad med honom, för ingen i staden har tänkt att en sådan nyhet skulle komma genom hedningarna, fast det står skrivet i Bibeln, att hedningar som inte har sökt Gud eller känt honom, skall komma från fjärran, men Guds folk som nog har det kristna namnet, skall inte finna honom. Dessa munkristna hade nog anledning att bli förvånade, för kungen själv hade dödat sin svärfar, hustru och två söner. Han hade i sin grymhet mördat tusentals människor.

I den staden fanns det massor av överstepräster som predikade evangelium om den tillkommande Frälsaren. Men de predikade Guds ord alldeles fel, då de förklarade profeternas förutsägelser om Frälsaren alldeles efter världen. Inte skällde dessa präster på människor så som profeterna. Inte förebrådde de heller folket för ett ogudaktigt liv, utan lovade alla och i synnerhet sig själva lycka och salighet i Kristi rike.

Folket i staden Jerusalem var dessutom ogudaktigt. De var horor, tjuvar, fyllhundar, spritsäljare, svärjare och slagskämpar. Girighet och egenrättfärdighet var deras hemsynder. Dessutom hade de granna kläder och präktiga byggnader. Men i Jerusalem förekom det likväl inte ett sådant fasansfullt liv som nu är fallet i städerna och i de sorglösa församlingarna. I Jerusalem har det inte förekommit fylleri så som här. Inte heller bannande och slagsmål så som här. En hora fördes fram till Frälsaren, men i evangeliet står det ingenting om oäkta barn. De var flitiga att komma till kyrkan, även om vägen var lång. Och sabbatsbrott förekom inte alls. Sålunda hade Jerusalems innevånare ett mycket bättre leverne än de sorglösa här. Och likväl häpnade såväl kungen som folket, då den nyheten kom, att Frälsarens stjärna hade blivit sedd i öster. Men de sorglösa som finns här, blir inte förvånade, fast kristendomens stjärna har blivit sedd. Nog orkar de sorglösa, som finns här, ännu smäda.

Men låt oss nu betrakta, vad världens kung gjorde, då han fick höra, att Kristi stjärna har uppenbarat sig. Först blev han häpen, för han började frukta, att om Kristus hade kommit i världen, så skulle han beröva kungens makt och ära. Och därefter frågade han prästerna, var Kristus skulle bli född. Kungen själv har inte rannsakat Bibeln. Därför måste han fråga prästerna om andliga saker. Och nog vet visserligen prästerna var Kristus skall bli född, men de går dock inte till Betlehem för att se Kristus, utan de predikar blott enligt Bibeln om Kristi födelse i Betlehem. Härav får nu de vise männen upplysning om denna sak.

Men kungen frågar de vise männen, i vilken tidpunkt Kristi stjärna har uppenbarat sig, för att även han må komma och be den nya Konungen. Men kungen torde ha andra avsikter, då han sade, att han skall komma och tillbe Kristus. Vi vet att världsherrarna inte vill tillbe honom, utan de vill döda honom, för de fruktar, att om Kristus kommer och regerar över hedningarna med järnris, så mister världsherrarna sin makt. Vi har sett, att världsherrarna förhör de vise männen och tar reda på vilken tidpunkt och på vilket sätt denna Kristi stjärna först har uppenbarat sig. Först säger de att också de vill komma och tillbe Kristus. Men om en liten tid avslöjar de sina avsikter. De vill nämligen dräpa Kristus och utplåna kristendomen innan den hinner sprida ut sig. Kungen Herodes ville dräpa den nyfödde Judakonungen. Och därför frågade han de vise männen, på vilken tidpunkt stjärnan hade uppenbarat sig.

Men även den stora fördärvets stad blir förvånad, då dess innevånare får höra, att Frälsarens stjärna har uppenbarat sig. Och varför blir de förvånade? Jo, därför att om det genom Kristus blir en ändring i människornas tro och liv, så blir spritsäljarna fattiga, hororna får inte längre bedriva hor, fyllhundarna får inte längre dricka djävulsträck, dans och spel upphör, all glädje tar slut. Den ondes trälar blir förargade på Kristus som har förstört judarnas och hedningarnas gamla tro och frambringat kristendomen i världen.

Se, detta är den rätta orsaken därtill, att människorna i fördärvets stad blir förvånade, då de hör, att Frälsarens stjärna har blivit sedd. Men dessvärre, världens herrar känner inte vem det är som har åstadkommit en sådan förändring. De vet inte vilken som är Kristus och vilken som inte är det. De vet inte vilken som är kristen och vilken som inte är det. Nog skulle de genast dräpa honom, om de visste vilken det är. För världsherrarna anser inte Kristus för Frälsare och Gud, utan de anser honom för en falsk profet, vild ande och folkuppviglare. Därför vet inte världsherrarna vem som är Kristus. Nog skulle de genast dräpa honom om de visste vilken Kristus är.

Inte vet de sorglösa på dessa tider heller, vem som är kristen och vem som inte är det, utan de tror, att de kristna är falska profeter och vilda andar. Om Herodes hade trott, att Kristus är Guds Son och världens Frälsare, så hade han inte velat dräpa honom. Men han trodde, att Kristus, eller den utlovade Frälsaren, skall bli kung och beröva hans kungliga makt. Därför ville han dräpa honom. Och hade judarna trott att Jesus var Guds Son, så skulle de inte ha velat dräpa honom. Men judarna ansåg Jesus för en falsk profet och folkuppviglare. Därför klagade de på honom inför landshövdingen.

Om de sorglösa nu trodde att dessa väckta är kristna, så skulle de inte våga hata och smäda dem. Men liksom fariséerna och de skriftlärda ansåg Jesus från Nasaret för en falsk profet och folkuppviglare, så anser även de sorglösa som finns här, de väckta för falska profeter och vilda andar. Och därför vill de sorglösa inte följa med de väckta till Betlehem, utan de vill bli kvar i fördärvets stad, för fienden har förvänt deras syn, så att de måste se förvillelse och högmod hos de kristna. Denna världens Gud har förblindat de otrognas sinnen, så att de måste tro på lögner.

Då alltså de väckta säger: "Vi ser Frälsarens stjärna," blir de sorglösa först förvånade. De fruktar, att Kristus kommer och regerar hedningarna med järnpiska. Men efter denna första förvåning stjäl de nåd från Gud och säger: "Vi har en fader, Gud. Vi är inte födda som oäkta." Och sålunda blir både präster och leviter, nådetjuvar och dygdiga människor, fyllhundar och spritsäljare, horor och tjuvar, kvar i fördärvets stad. Ingen följer de vise männen till Betlehem för att falla på knä och tillbe Kristus.

Tredje betraktelsen. Sålunda måste ni ensam gå till Betlehem, ni vise män från öster. Ni måste lämna präster och leviter i Jerusalem och ensam fara till Betlehem, och följa den klara stjärnan som leder er fram, hur mörk tid det än skulle vara, och hur dimmig och tjock luften än var. Ni skall inte ge upp och lägga er på vägen för att vänta tills kungen och prästerna hinner med. Jag undrar vilka avsikter de har. De torde ha onda avsikter mot Frälsaren, fast de säger: "Gå och fråga noga efter barnet, för att även jag får komma och falla på knä inför honom." Men jag undrar, vad en sådan kung har för avsikter, som säger med munnen: "Även jag skall komma och falla på knä inför honom." Han lär ha ett andligt hat i hjärtat. Han lär ha mordplaner, fast han säger, att även han vill bli kristen.

Vi har efteråt fått se, att många kungar och världsherrar har sagt, att de vill komma och falla på knä inför Kristus, men likväl har de mördat menlösa och pånyttfödda barn för Kristi skull. Vad är det för en kristen som säger sig tro på Kristus och vill dräpa honom? Och då han inte vet vem som är denne Kristus, dräper han på måfå menlösa och pånyttfödda (barn). Nivise män, tala inte om för en sådan mördare, vem som är Kristus. Avslöja inte för mördaren, vem som är kristen. Utan säg det blott åt Maria, hans moder, och Josef, att ni har gått åstad från långt borta i hednalandet, och att Kristi stjärna har varit er ledsagare. Säg till Maria, att ni har för Kristi skull lämnat era kära vänner och släktingar. Ni har lämnat alla supkamrater och horkamrater i hednalandet. Ni har lämnat era kära föräldrar och makar, och ni har från fjärran begett er iväg för att uppsöka den nyfödde Konungen.

Ni skall inte ångra er över, att ni har vakat så många nätter och vandrat så många farliga vägar, och utstått så stor möda, då ni till slut har kommit fram till Betlehem, fast gamla vänner och supkamrater har smädat er. Era egna släktingar har hatat er, då ni lämnade hednalandet och for för att uppsöka Kristus. Alla dessa plågor och motgångar är intet i förhållande till den glädje och salighet som ni känner, då ni till slut får se Herren och offra era gåvor, nämligen guld och helig rökelse, det är matoffer.

Och nu, ni få själar som har sett Konungens stjärna, och under ledning av den stjärnan begett er iväg från fjärran till Betlehem för att uppsöka den nyfödde Judakonungen. Tröttna inte på vägen, innan ni kommer dit fram, för det är många som har begett sig iväg, men somliga har tröttnat på vägen och andra har återvänt till hednalandet. Och somliga har blivit kvar i Jerusalem. Och de vise män från öster som återvänder (till hednalandet) skall aldrig få se den nyfödde Judakonungen. Och de som tröttnar på vägen skall bli föda för alla vilddjur. Men endast de få själar som följer den himmelska stjärnan och vandrar under dess ledning om natten, hur mörk världen än må vara, och ser uppmärksamt upp mot himmelen och på den stjärnan som går före dem och visar dem vägen, endast de kommer fram till Betlehem. Där finner de den nyfödde Judakonungen som ligger i sin fattiga och föraktade moders sköte på hö och halm i häststallet, där han sträcker sina rena, vita och menlösa armar till de trötta vandringsmännen. Offra, offra, ni vise män från öster, offra åt Konungen hjärtats guld, myrra och helig rökelse, det är: tack, ära och pris nu och för evigt! Amen.

Kopia / Kollerska samlingen nr 96 och 97 / FKHS / Nationalarkivet Helsingfors /