Nr 11 1 SÖNDAGEN EFTER NYÅR

Johannes Döparen sade: "Han har sin kastskovel i sin hand och han skall rensa sin loge och han skall församla sitt vete i sin bod, men agnarna skall han uppbränna i evinnerlig eld" Matt. 3:12.

Denna liknelse gäller Frälsaren vilken kom efter Johannes. Johannes såg, att Frälsaren hade i handen en kastskovel som han rensade sin loge med. Men inte tror hedningarna att Frälsaren har i handen en kastskovel som han rensar sin loge med. I varje fall tror inte hedningarna, att kastskoveln är i Frälsarens hand. Inte tror de heller, att han rensar sin loge, utan de tror att Jesus är så nådig, att han inte kastar någon.

Ingalunda tror de döpta hedningarna att i Frälsarens hand är en kastskovel som han rensar sin loge med, utan de tror, att i Frälsarens hand är en skopa med vilken han häller mjölk och honung i den sorglöses mun. Men tror ni nu, ni hedningar, att i Frälsarens hand är en kastskovel som han rensar sin loge med, eftersom Johannes har sagt och även sett, att det är en kastskovel men inte någon mjölkskopa som Frälsaren har i handen.

Men nådetjuvarna säger så: "Även om det var en kastskovel som Frälsaren har i handen, så kastar han ingalunda oss." Men vi hör av Johannes(evangeliets) åttonde kapitel, att han kastar även dem som tror på honom, så länge som sanningen inte har gjort dem fria, eftersom de är fiender till Jesu kors, fast de med död tro tror på honom. Dessa nådetjuvar säger: "Nog har vi en Fader, Gud. Vi är inga oäktingar." Men Jesus säger till dem: "Ni är av den fadern djävulen."

På detta sätt blir agnarna kastade av kastaren. Men de flyger inte långt, hur man än kastade dem. Men kornen flyger långt, då kastaren kastar dem. Men agnarna faller alldeles intill kastaren, och varför? Inte flyger agnarna längre ut, fast kastaren kastar dem. Alla bönder, som rensar sin loge, förstår nog såpass, att agnarna är lätta och därför faller de intill kastaren. Men agnarna själva, som blir kastade av kastaren, är samvetslösa. Inte förstår de stackare varför de faller intill kastaren.

Men de som studerar mer grundligt hur rensandet av logen går till, har för länge sedan förstått, varför kastaren kastar både kornen och agnarna. Han kastar dem för att agnarna skall skiljas från kornen. Inte kan rensaren av logen skilja dem från varandra på annat sätt än genom kastning. Och när han kastar dem, flyger kornen långt bort från kastarens hand, därför att de är stora och tunga. Men agnarna faller ned intill kastaren, därför att de är lätta.

Men det beror inte blott på agnarnas lätta natur att de faller intill kastaren. Det beror även på den tunga luften eller världens vind som tar emot. När de måste gå genom världen, tar denna tunga luft emot, så att agnarna inte kan ta sig därigenom, fast kastaren kastar agnarna lika kraftigt som kornen. Det beror inte blott på lättsinnighet som verkar så mycket, att agnarna inte flyger längre ut från kastarens hand, utan det beror på denna tunga luft och världens vind som tar emot, så att agnarna inte kan fly genom vinden och luften. Men agnarna skall han bränna upp med outsläcklig eld.

När rensaren av logen har rensat sin loge och kastat allt, både agnarna och kornen vilka han genom kastning har skilt från varandra, då skall han samla vetet i sin bod, men agnarna bränner han upp med outsläcklig eld. I Kanaans land, där det inte finns så mycket brännved som här, där bränner man nämligen upp även agnarna. Och det är klart, att agnarna slocknar inte förrän de alltsammans brinner upp till aska.

Hör nu, ni agnar, vilken eldsvåda ni går till mötes, fast ni tror, att rensaren av logen skall samla även er i sin bod. Men tänk inte, ni agnar, att ni skall bli samlade i boden, fast ni faller alldeles intill kastaren. Men vad gagnar det oss att predika för agnarna, för de är ändå samvetslösa. De har inget liv. Men vi tror att det finns liv i kornen så snart som de genom kastning blir skilda från agnarna. Men sådana korn, som frosten har skadat då de var halvmogna, är livlösa. Dem kan rietröskaren inte skilja från agnarna. Men de korn som genom kastning skiljs från agnarna, de har enligt vår tro ett hemligt liv, som inte kommer i dagen förrän de blir sådda i jorden. Då kommer det växtgivande livet fram som ger frukt.

Jag tror att rensaren av logen har redan försökt att få somliga av de korn gro, vilka han genom kastning har skilt från agnarna, och genom sållning skilt från vickern. Rensaren av logen har både vid midsommartiden och även nu gjort några korn groende, och jag tror att de gror, även om det går sakta. Men nog finns det bland dem även många odugliga korn som aldrig skall gro, hur mycket rensaren av logen än skulle försöka att få dem att gro, för de är sådana korn som frosten har förstört medan de var halvmogna. Och somliga har kanske blivit förstörda i rian.

Men de korn som gror har utan tvivel ett hemligt liv, då Herren sätter dem att gro. Och varje korn som gror, duger nog till utsäde. Och så snart som säden gror, har den redan ett växtgivande liv som ger frukt. Under Frälsarens tid hade man den tron att vetekornet måste dö innan det ger frukt. (Joh.12:24). Men nutida sädesforskare har inte begripit att vetekornet dör, utan de tror att det lever då det gror i jorden. Likväl har Frälsaren sagt: "Om det i jorden nedfallna vetekornet inte dör, blir det ensam. Men om det dör, så ger det mycken frukt."

Av dessa ord skall vi förstå, att vetekornet måste dö innan det ger frukt. Och det är säkert att det vetekornet har dött, om vilket Frälsaren har talat. Och genom döden blev det riktigt fruktsamt. Men de övriga vetekornen måste också dö innan de riktigt kan bära frukt. Detta är en stor hemlighet som ingen genom sitt förnuft kan begripa. Likväl måste man tro, att då vetekornet genom kastning har blivit skilt från agnarna, finns det ett hemligt liv i det. Och när detta vetekorn gror, har det ett växtgivande liv vilket dör då kornets grodd tar slut och vetet spirar upp. Men agnarna har inget liv. Inte heller sådana korn som frosten har förstört medan de var halvmogna. De gror inte. Och av dem blir det ingen frukt.

Då vi nu har betraktat, hur kastaren rensar sin loge, hur kornen flyger långt från kastarens hand, och hur agnarna på grund av deras lätta natur faller alldeles intill kastaren och blir likväl uppbrända med outsläcklig eld, så borde vi även betrakta, hur mycket korn rensaren av logen får ur sin loge. Men först måste vi be sädens Herre, för att han måtte bevara alla tjänares ögon för det damm som stiger upp ur agnhögen medan kastaren kastar, för de innehåller så mycket damm, att människorna snart blir förblindade av det dammet. Men vi har även det hoppet, att då rensaren av logen nu har börjat kasta både korn och agnar för att få dem isär, så som ni nu har sett, att agnhögen är större än kornhögen, så har vi likväl det hoppet, att rensaren av logen skall få samla några vetekorn i sin lada, fast man visserligen inte får så mycket för den möda som han har haft vid såningen, tröskningen och rensningen av logen.

Ni få vetekorn som ur kastarens hand flugit i en vrå i den stora logen! Vänta ännu en liten tid, tills kastaren har rensat sin loge och genom sållning skilt vickern. Då skall han samla er i sin bod och somliga av er skiljer han till utsäde, vilket han låter gro och vilket han sår i jorden även i år, för han har sagt: "Om den på jorden fallna säden inte dör, så förblir den ensam, men om den dör, så skall den ge mycken frukt." (Joh. 12: 24). Hör du store Korsbärare, du agnars och korns kastare, vad tröskningsmännen ber. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt.3:13.

I dagens heliga evangelium talar man om Jesu dop som han inte hade behövt, han som var döpt med den Helige Ande och eld, men för att lämna oss ett föredöme, så att ingen må förakta de nådemedel som är av Gud instiftade för människorna. Genom denna yttre rening av kroppen vill han påminna dem att de ge akt på den andliga reningen. Låt oss alltså genom Guds nåd betrakta, hur Gud genom det andliga dopet tvättar sina barn (rena) från den orenhet som har fastnat på dem av moderlivet. Första betraktelsen visar, hur Föräldern tvättar sina barn efter födelsen. Andra betraktelsen visar, hur den Helige Ande kommer från himmelen på dem som är döpta i Anden.

Alla föräldrar skaffar badvatten för de nyfödda och hämtar någon döpare för att barnet inte må dö odöpt. Men hedningarna bryr sig inte därom, utan låter sina barn vara odöpta under lång tid. Somliga åter döper sina barn i moderlivet innan barnet ens blivit född.

Första betraktelsen visar, hur Föräldern tvättar sina barn då de blivit födda. Alla barn har fört med sig en synnerligen stor orenhet som har fastnat på dem från moderlivet. Sålunda är de inte rena, när de blir födda, förrän föräldern har tvättat dem. Jesus, den välsignade kvinnans säd, var utan tvivel ren redan innan han blev döpt av Johannes. Men han ville likväl genom sitt exempel visa, att dopet är nödvändigt för alla, för Gud sade genom profeten Hesekiels mun: "Din släkt har inte skurit av naveln på dig, då du blev född. Du är inte heller tvättad med vatten för att bli ren. Men jag gick förbi dig och såg dig ligga i ditt blod. Och jag sade dig: "Du skall leva."

Det är ett gammalt bruk, att föräldern som med stor smärta har fött ett barn, skaffar badvatten varmed det nyfödda barnet tvättas och renas från den orenhet som har fastnat på det från moderlivet. Och till och med djuren som har ett föräldrahjärta slicker sina ungar, varigenom moderkärleken blir uppväckt. Om nämligen kon inte slicker sin kalv, så får vem som helst ta den, och kon saknar inte den. Men om kon slicker sin avkomma, så uppväcks kärleken i föräldrahjärtat genom detta slickande. Detta är nu den tvättning eller det dop som djuren ger sina ungar.

Men Israel var en köttslig och andlig hora som med vrede hade burit sin frukt i sitt hjärta under hela den tid hon var havande. Hon hade bedrivit hor hela sin livstid. Hon ville aldrig bli fruktsam. En sådan hora har inget föräldrahjärta. Hon lämnar sitt foster och låter det ligga i sitt blod. Hon bryr sig inte heller om att skära av naveln. Och i detta ömkliga och usla tillstånd fann Herren detta olyckliga barn, när han gick förbi det. Och Herren förbarmade sig över denna nya människa som den gamla horan hade lämnat liggande i sitt blod. Och Herren började rena det så som en förälder renar sitt barn som har blivit fött.

Herren tog upp detta barn från marken, där det låg i sitt blod, och Herren började rena och tvätta det från dess orenhet. Herren skaffade badvatten för barnet. Tvättade det rent och lindade det i rena linnekläder. Men denna stackare blev inte ren länge, förrän han åter igen smutsade ned sig. Föräldern har alltid stor möda, då han varje dag måste rena och tvätta dessa stackare som varje dag springer ute och smutsar ned sig i världens gyttjepöl. Somliga gräver med sina fingrar i sin egen skit, och somliga vadar i världens gyttjepöl. Och när föräldern vill tvätta dem, så skriker somliga på grund av denna tvagning. Somliga gömmer sig för att föräldern inte må rena dem. Och somliga säger till föräldern: "Du skall aldrig tvätta mina fötter."

Ser ni nu, hur stor möda föräldern har, då ni är så motsträviga, att ni fruktar för det rena vattnet. Och ni gråter varje gång då föräldern vill tvätta er och ni säger till föräldern: "Sätt inte tvål i ögonen, det svider!" Tror ni att ni blir rena utan tvål, ni som är så svarta som tattare varje gång ni kommer inför förälderns ögon? Om föräldern tvättade er om morgonen så blir ni ingalunda rena intill aftonen. Ve, ve, er stackare, hur snuskiga djur ni är! Ingalunda vet ni, hur svarta ni är. Och när föräldern vill rena er, så springer ni ut i världen. Ni vill ju inte ens bli rena, utan ni vill vara svarta.

Hur går det nu, när gästerna från himmelen kommer, och ni är svarta som tattare? Föräldern måste visst föra er in i källaren. Ni får inte alls se de änglar som kommer och hälsar på oss på julafton. Ni får inte höra, hur skönt de sjunger: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, och till människorna ett gott behag." Se hur ren och ljusblodad den lille brodern i krubban är. Men ni är ännu svarta och orena, utom de få själar som föräldern har fått tvätta. Hur länge skall de allstå bli rena? Så snart som barnen får gå ut i världen, börjar de vada i gyttjepöl. Och där blir fötterna svarta, även om andra ställen blev rena. Då måste föräldern åter igen med stor möda tvätta deras fötter. Men alla låter inte tvätta sina fötter. Somliga kämpar med sin ära, och somliga ligger under egenrättfärdighet. Och somliga låter tvätta sina fötter av skrymteri, men de låter inte tvätta sina hjärtan.

Då nu alla djur slicker sitt avkomma genast efter födelsen, och även människorna tvättar sina barn strax efter födelsen, så är det givet, att den Himmelske Föräldern inte kan låta bli att tvätta de barn som han med stor smärta och blodsutgjutelse har fött. Herren säger: "Jag såg dig ligga i ditt blod, och dina släktingar har inte skurit av naveln." Just detta är den svåra punkten. Naveln har blivit oavskuren. Det är många som har blivit födda, men man har inte skurit av naveln. Ingen har blivit riktigt avskild från den gamla människan förrän naveln har blivit avskuren. Denna navelsträng ser ut att vara rätt stark och tjock hos människobarn. Den är inte så smal som hos somliga djur.

Det är sant vad Herren säger genom profeten Hesekiel, att naveln inte har blivit avskuren. Och vem skulle skära av naveln, då släktingarna inte har gjort det? Moses har inte skurit av naveln. Det har inte heller profeterna eller Johannes gjort. Därför måste Herren själv skära av naveln, när han går förbi och ser dig ligga i ditt blod. Nu måste han skaffa badvatten och en döpare. Men det är skrivet, att alla som låter döpa sig, bekänner även sina synder.

Men fariséerna och de skriftlärda vill inte bekänna sina synder. Och sådana människor har nästan inget att bekänna. Därför vill de inte bli döpta, utan de vill bli odöpta. De vill inte bli tvättade och renade från sin naturliga orenhet genom nya födelsens bad. De säger, när föräldern vill tvätta dem: "Vi är inte svarta, utan vi är rena." Och sedan börjar de tvätta sig som katter som först slicker sina klor och därpå stryker sin nos.

Nog har fariséerna behov av rejält med badvatten. Men de fruktar för det kalla vattnet. De fruktar även för tvålen som svider i ögonen. Men den som vill bli ren får inte vara rädd för det kalla vattnet. Han får inte heller vara rädd för tvålen som svider i ögonen. Nog skriker de elakartade ungarna för detta bads skull, och de säger till föräldern: "Sätt inte tvål, ty den svider." Men föräldern måste med våld tvätta somliga. Och då skriker de, för tvättning och rening är en stor plåga. Och likväl måste föräldern tvätta och rena sina barn. Annars blir de inte rena.

Många har under Johannes tid blivit tvättade eller döpta i floden Jordan. Många har blivit odöpta. Frälsaren sade till sina lärjungar: "Ni är rena, dock inte alla," för han visste vilken det var som skulle förråda honom. Och det är sant, att Judas inte var ren av hjärtat, fast han tog emot den yttre reningen genom att låta tvätta sina fötter. En sådan går som en gammal kristen till Herrens heliga nattvard. Judas och hans jämlike kysser dessutom Jesus, vilket ingen annan kristen ännu vågat göra. Andra botfärdiga kysser Jesu fötter och tvättar hans ben med sina tårar. Men Judas som är en skrymtare, kysser Frälsaren. Judas har ingen skam. Vad bryr han sig om, som tror sig vara Jesu bästa vän.

Och så gör även Judas köttsliga bröder och kusiner. De tar emot all rening som finns i världen. De går till nattvarden. De låter tvätta sina fötter. De kysser Jesus, men med ett svekfullt hjärta. Och därför har den onde fått en sådan makt över dem, att då deras samvete till slut blir väckt, när de märker att de har förrått det oskyldiga blodet, leder egenrättfärdighetsdjävulen dem i en sådan fasansfull bedrövelse, att han hänger dem, eftersom de inte mer dristar sig att gå till den törnekrönte konungen för att be om förlåtelse.

Andra betraktelsen visar, hur den Helige Ande kommer i skepnaden av en duva på dem som är döpta i floden Jordan. Vattnet i Jordan är kallt, men rent och klart. Om det först kyler ned, så ger den värme senare. Och den heliga elden brann utan tvivel på Jordans strand. Det är säkert att alla som blivit döpta i floden Jordan, får den Helige Ande, om de bara tar emot honom. För den Helige Ande är den duva, den sköna fågel, som kommer ned från den öppnade himmelen på alla dem som är döpta i floden Jordan. Det var denna älskade fågel som bringade en lövbit till Noa på arken, vilket vittnade om att Guds vrede hade stillat sig. Och denna älskade fågel kommer fortfarande på dem som genom nya födelsens bad blivit döpta i floden Jordan.

Vi hoppas, att den duvan som kom ned från himmelen och satte sig på Jesus, när han hade blivit döpt, ännu flyger över oss, och att den fortfarande har lust att sätta sig på våra huvuden om huvudet blott var tvättat i floden Jordan. Men det är ytterst få själar på vilkas huvud denna himmelske fågel sätter sig.

O´, käre små fågel! Kom ned från himmelen! Kom och sätt dig på dem som är döpta i floden Jordan. Kom, kom, du Helige Duva, kom och sätt dig på huvudet innan himmelens port blir stängd! Kom, kom, du Helige Duva, innan de svarta fåglarna äter upp de heliga säden som sädens Herre har sått i sitt åker. Lämna oss inte ännu, käre små fågel, utan flyg över oss och flyg omkring oss, för att de få själar som ser dig, måtte med upplyfta armar försöka få dig fast. Och om du far till något annat ställe för att leta efter sittplats på huvudet, så som du på Noaks tid for ut ur arken för att leta efter något ställe, där du kunde vila dig, så kom snart tillbaka till de få själar som blivit räddade undan syndafloden, de som är i stor sorg och tvivel, de som väntar på att denna syndaflod skall upphöra.

Kom, du Helige Duva, kom tillbaka och bär ett olivträds blad i munnen, för att de själar som är räddade undan syndafloden, må förstå att ett grönskande olivträd ännu växer på jorden, och att de må ha hopp om att få lägga sina fötter på det välsignade land som Gud för syndens skull har förbannat. I detta hopp väntar vi på dig tills den solen går upp som skiner rätt över huvudet på midsommartiden. Då skall alla från dödens fångenskap räddade själar med glädje och outsäglig fröjd offra sina hjärtans gåvor åt Herren, Sions Segerhjälte, i fröjdens eviga boningar i himlarna. Amen.

Kopia / FKHS Kollerska samlingen C 175 / Nationalarkivet Helsingfors /

PS. 115 (Ungefär samma innehåll som H. s. 57. Avvikelsen beror på olika handskriftsversioner)