Nr 9 NYÅRSDAGEN
1853
Gud har gett honom ett namn som är störst av alla namn, så att alla knän i himmelen, på jorden och
under jorden måste böja sig i Jesu namn, och alla tungor skall bekänna, att
Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära. Fil. 2: 9,10.
Av dessa Paulus ord hör vi, att Gud har gett sin Son ett namn som är störst
av alla namn. Och Petrus skriver, att det inte finns något annat namn under
himmelen, i vilket vi skall bli saliga. Men detta höga namn blir för det mesta
missbrukat av världsmänniskorna
som blandar hans namn ihop med djävulens namn. Ibland
svär de och ibland missbrukar de detta namn. Fast en syndig människa inte är
värdig att uttala hans höga namn om hon inte gör det med ett andäktigt hjärta,
suckar, och böjda knän. Likväl uttalar lättsinniga (människor) hans namn i
samband med allt fåfängt och världsligt snack som om det inte hade någon
betydelse. De tror förstås, att Jesu namn passar väl ihop med djävulens namn.
Nådetjuvarna i synnerhet är ivriga att nämna hans namn, när de talar om
världsliga ting. Och då de inte ids ideligen ropa djävulens namn, tar de Guds
namn till vittne. Och de stackare märker inte själva, hur de missbrukar hans
höga namn. Då Gud har gett sin Son ett namn som är störst av alla namn, så
förstår man därav, att detta höga namn skall nämnas endast i samband med
andliga saker, böner och under betraktelse av hans ord, men inte i samband med
världens fåfänga lekar. Likväl blandar somliga sorglösa (människor) hans
välsignade namn ihop med djävulens namn, och de gör detta för köttets
förnöjelse. Men Guds namn är inte så lågt, att alla lättsinniga (människor) kan
nämna det utan synd. Men den onde som härskar över de sorglösas hjärtan och har
sin boning där, han skrattar när de som är återlösta genom Frälsarens heliga
och dyrbara blod, bespottar hans höga namn. Han vet att Gud inte låter bli att
straffa den som missbrukar hans namn. Därför låter den onde anden dem smäda och
missbruka (Guds namn), att han skulle leda dem under Guds straff. Då de
nämligen smädar och missbrukar hans höga namn, blir djävulen ärad därigenom.
Paulus visar på det förutnämnda stället, att i Jesu namn skall alla knän
böja sig, de som är i himmelen, och på jorden och under jorden. Men vi vet väl,
att detta knäböjande i Jesu namn, är också en yttre sed som inte har någon
verkan om hjärtats andäktighet inte finns därunder. Vi har sett, att världens
herrar, som har granna kläder och styva knän, inte vill böja sina knän i Jesu
namn. De fruktar förstås att de granna klädeskläderna nöts alltför mycket om de
skall knäböja sig varje gång när syndabekännelsen blir uppläst.
Men skrymtare och munkristna knäböjer sig fast hjärtat är förhärdat. Vi
förstår väl, att de som i himmelen knäböjer sig i Jesu namn, böjer även sina
hjärtan i hans namn. Och de få själar som bär hans kors på jorden, böjer även
sina knän och hjärtan i Jesu namn. Men de som är under jorden torde knäböja sig
djävulen till ära, då de, nämligen vättarna och vålnaderna inte tål att Jesu
kors läggs på deras barn. De är nämligen fiender till Jesu kors. De bär nog
världens kors, men de fruktar för Jesu kors. Och likväl knäböjer de sig i Jesu
namn.
Men de kan likväl inte stiga upp från sin boning som är under jorden,
därför att de fruktar för ljuset. Och varför fruktar de för ljuset? Jo, därför
att deras gärningar är onda. De gräver jord med sina naglar och tror sig där
finna en skattgömma, men när denna skattgömma kommer i dagen, är det blott en
kolgömma. Jag har hört gamla berättelser om dem som bor under jorden. De har i
naturlig mening ett likadant liv som världens människor. De har granna
klädeskläder och präktiga byggnader (samt) läcker mat som de bjuder åt dem som
förirrar sig till underjordiska boningar. Men jag har även hört, att om
människan smakar på deras mat, så kan hon inte längre stiga upp från den
underjordiska boningen, utan kvarblir där för evigt.
Men deras mat, fast den ser skön ut och smakar gott i munnen, så är den
likväl ingenting annat än rinnande djävulsträck som vättarna smörjer sina
tarmar med. Till slut får de se vålnader som har sjunkit ännu djupare i
helvetet.
Det berättas att vättarnas döttrar sjunger psalmer vackert. Därigenom
lockar de människornas söner. Men deras psalmsång är ingenting annat än
horvisor och supvisor. Även de härmar människornas seder i det mörkret där de
bor. De föder barn och döper dem, men de tål inte alls, att korset läggs på
bröstet. De tror att alla döpta blir saliga, fast man inte har korstecken på
bröstet. Och när vättarnas barn blir döpta, knäböjer alla faddrar sig i Jesu
namn, och denna sed har de lånat av de kristna. Men detta knäböjande hjälper
inte dem, då de är fiender till Jesu kors.
Jag har även hört gamla berättelser därom, hur de underjordiska människorna
har kommit till. När vår olyckliga mor, Eva, tvättade sina barn, kom hennes
Skapare dit för att se hur föräldern tvättar sina barn, men Eva hade så stor
ära, att hon gömde undan de barn som var otvättade, och de rena barnen visade
hon för Gud. Då frågade Gud henne: "Är alla dina barn här?" Eva
svarade: "Ja!" Men Gud sade till henne: "Det du gömt för Guds
ögon skall även vara gömt för människornas ögon." Av de barn som vår mor
hade undangömt, har vättarna fått sitt ursprung. De bor under jorden och är
fortfarande otvättade, för de har så stor ära, att de skyler över alla skamliga
ställen både för Gud och människor. Och fast de är svarta och orena av hjärtat,
låter de likväl inte Frälsaren rena deras hjärtan. Därför sade även Frälsaren:
"Ni är rena, dock inte alla."
Även Judas var en av Jesu lärjungar som skylde över de värsta ställena, när
andra lärjungar började fråga: "Herre, vilken är det?" Nog visste
han, att Frälsaren kände till hans onda gärningar. Men han tänkte förstås, att
man inte har någon anledning att ropa ut det för världen. Och när Frälsaren gav
honom den doppade betan, gick djävulen in i honom. Girighetsdjävulen hade redan
tidigare gått in i Judas Iskariots hjärta. Nu efter den doppade betan gick även
vredesdjävulen in i hans hjärta, för äredjävulen var så stor i honom, att han
ville inte alls avslöja sitt förräderi för de övriga lärjungarna. Om han hade
bekänt, att han är en förrädare, hade han blivit helt ärelös. Därför tänkte
han: "Man har ingen andledning att ropa det ut för världen." Och så
tänker alla de Adams barn som har förblivit otvättade: "Man har ingen
anledning att ropa det ut för världen." Ve dig, du olyckliga mor stackare!
Om du hade visat alla barn för Gud så svarta och otvättade som de var, så hade
ingen blivit undangömd under jorden. Men du olyckliga mor, du gömde dina barn
för Guds ansikte, och av dem blev de fördolda människorna till som nu bor under
jorden och knäböjer sig där i Jesu namn. De har likväl förblivit otvättade,
eftersom de bor i mörkret och hatar ljuset, för deras gärningar är onda. De är
fiender till Jesu kors, då de inte alls tillåter, att korstecknet läggs på
bröstet. Och hur kan de bära Jesu kors, vilka skyler över alla skamliga ställen
för att ingen skulle se, hur svarta de är? De vill nämligen gå in i himmelen
med äran i behåll.
Då nu Gud har upphöjt sin Son och gett honom ett namn som är störst av alla
namn, så att i Jesu namn skall alla knän böja sig, de som är i himmelen, och på
jorden och under jorden, så är det tillbörligt för oss att be för dem som är
under jorden, för att de måtte börja knäböja sig under korset och ta Jesu kors
på sig, (och) för att de måtte bli tvungna att knäböja sig under korsets börda,
för att de först måtte komma ur sin underjordiska boning upp på jorden och
slutligen från jorden upp i himmelen.
Hur härligt torde det vara för dem, som bor i himmelen och redan blivit
befriade från korsets börda, att knäböja sig i Jesu namn. Men de som bor på
jorden känner ett stort tvång att knäböja sig i Jesu namn, för de är
korsbärare. Och Jesu kors böjer deras knän. Men de blinda stackare som bor
under jorden, vilka inte kan komma upp från sin underjordiska boning, fast de
knäböjer sig, för de är fiender av Jesu kors. För dem borde vi be, för att de
måtte kunna komma ur sin underjordiska boning upp på jorden, så som vi hoppas,
att de få själar som tar korset på sitt bröst, blir befriade. Hör du store
Korsbärare de bedrövades, nödställdas och betrycktas suckan. Fader vår som är i
himlarna, o.s.v.
Evangelium: Luk. 2:21
Vi hörde av dagens korta evangelium, att denna dag är Frälsarens namnsdag.
Då brukar världens herrar tillönska varandra lycka för det nya året. Men vi
vet, att de tillönskar blott en jordisk lycka. Det är inte fråga om någon högre
lycka. De få själar som känner, att denna jordiska lycka inte är varaktig,
borde tillönska en högre lycka för alla dem som ännu inte inser sin olycka, för
att de under detta år, om Herren ger nådens dagar, måtte få känna sin olyckliga
belägenhet, och att de därefter måtte knäböja sig i Jesu namn. Första
betraktelsen: Hur knäböjer de sig som är under jorden? Andra betraktelsen: Hur
knäböjer de sig som är på jorden? Tredje betraktelsen: Hur knäböjer de sig som
är i himmelen? (Alltså, hur knäböjer sig) alla (dessa) i Jesu namn som idag har fått namnet Frälsaren?
1:a betraktelsen. Enligt apostelns ord skall alla knän böja sig i Jesu
namn, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden. Men enligt allt vad
vi har hört, är vättarna och vålnaderna under jorden, det vill säga, sådana
varelser som har nog människans skepnad, men är dock så olika till naturen, att
en levande människa som ännu har liv och ande kvar, inte kan se dem utan att
bli förskräckt. Levande människor är i synnerhet rädda för de vålnader som är
andligt döda. Och fast en levande människa inte vill se dem, kommer de likväl
mycket ofta och nästan dagligen inför deras ögon. Då en levande människa har
under lång tid levt av den Helige Andes vin, som lärjungarna på pingstdagen
blev berusade av, kommer han i det tillståndet, att han ser vålnader som grinar
som skogsdjävlar eller skrattar som onda andar och skriker som oäktingar.
Men alla dessa vålnader saknar ett annat dop och ett nytt namn. De har
blivit döpta en gång, nämligen med vatten. Men de har inte blivit döpta med den
Helige Ande och eld. Johannes Döparen sade till judarna: "Jag döper med
vatten, men efter mig skall komma den som döper med den Helige Ande och
eld". Det är märkligt att dessa vålnader saknar ett nytt dop och ett nytt
namn. De känner förstås, att det första dopet inte hjälper dem, då de har
brutit dopets förbund. Men de blir likväl arga om en levande människa kallar
dem för hedningar.
Då nu en levande människa inte kan ge dem den Helige Andes dop eller det
nya namnet, som enbart Frälsaren kan ge, måste hon med andens svärd eller
lagens hammare och Arons stav börja slå dessa vålnader, för att de måtte fly
till Frälsaren. Men de är så långt borta från honom. De är i dödsriket och i
mörkrets skugga. De ser inte var Frälsaren är. De tror inte, att denna levande
människa vet bättre än vålnaderna var vägen till himmelen är. Likväl knäböjer
de sig i Jesu namn, fast de är under jorden. Men de knäböjer sig på det viset,
att hjärtat är i djävulens våld och tankarna ute i världen. Och de kan inte ta
sig upp från sin underjordiska boning genom att böja sina knän.
Även vättarna är under jorden. Och det berättas, att de har boskap och hus
precis som de som bor på jorden. Men de vill ofta stjäla en annan människas
egendom genom rinnande djävulsträck som de bjuder åt andra. Om människan vänder
sina ögon åt ett annat håll, så har vätten i ett ögonblick tagit hand om hennes
egendom och barn och fört dem under jorden. Detta beror därpå, att människan är
så sömnig. Om den människa som är på jorden, alltid orkade vaka över sin
egendom, om hon alltid var utrustad med Guds ord, om hon alltid välsignade sig
då hon lägger sig och då hon stiger upp, så skulle vättarna inte ha makt att
stjäla hennes barn och egendom.
Vättarnas döttrar stjäl människornas barn även före dopet, om man inte har
lagt korstecken på barnens bröst och Guds ord under huvudet. Dessa saker och
ting bevisar, att de som bor under jorden har en stor avund och girighet. De
har ett stort förnuft i skallen och ormens listighet. De hatar dem som har
korset i bröstet. De fruktar för Guds ord och det andliga stål som har blivit
vässat genom den Helige Andes eld.
Vättar och vålnader bor i mörkret, och de gör mörkrets gärningar. De hatar
ljuset, för deras gärningar är onda. De har mörkrets makt och i mörkret rör de
på sig. Men nog är de likväl gudfruktiga och dygdiga, fast de super, svär och
slås, bedriver hor och stjäl. De knäböjer sig alltså i Jesu namn. Men detta
knäböjande hjälper dem inte, då djävulen har fått så stor makt över dem, att de
inte alls vill att korset blir lagt på deras bröst. Även oäktingar hör till den
hop som bor under jorden. De skriker som barn och saknar dopet. Man har inte
gett dem namn, därför skriker de. Även vålnaderna vill ha ett nytt dop och ett
nytt namn. Men vi hör av Uppenbarelseboken, att Frälsaren inte ger det nya
namnet åt några andra än dem som vinner. Och detta nya namn är så hemligt, att
ingen annan, än den som har fått det, förstår dess betydelse. Stig upp från er
underjordiska boning, ni olyckliga vålnader, och ta det heliga korstecknet på
bröstet, så skall ni få det nya namnet.
Andra betraktelsen. Hur knäböjer de sig som bor på jorden? De människor,
som bor under jorden, böjer sina knän i Jesu namn blott av sedvänja, av
skenhelighet och för att stärka sin döda tro. De böjer sina knän inför Gud, men
sina hjärtan böjer de inför världen och djävulen. Men de, som är på jorden,
böjer sina knän under korsets börda. Då de först måste ta Jesu kors på sig,
måste de böja sina knän i Jesu namn. Och så ofta som de tröttnar under korsets
börda, måste de böja sina knän. Annars skulle de inte orka resa sig med en
sådan börda, om de inte knäböjde sig varje gång då de måste resa sig och bege
sig i väg för att bära korset.
Även om Jesus har sagt: "Mitt kors är ljuvligt och min börda är
lätt" så är dock Jesu kors inte lätt för nybörjare att bära, för de är
inte vana vid att bära det. De rusar hit och dit som en halvvild ren i vars
hals man inte lagt ok ännu. Ibland hoppar de upp som hjortar och gör snabba
språng för att fort nå målet. Ibland lägger de sig ned och låter sig bli väl
piskade av den Helige Ande innan de försöker resa sig och hålla sig i styr.
Somliga kastar sitt kors på backen och säger: "Må hunden bära denna börda.
Kommer jag inte med mindre möda i himmelen, så får det vara."
Att detta korsbärande blir för många så tungt, beror därpå, att den rätta
korsbäraren blir irriterad därav, att världens hop har med våld tvingat honom
att bära Jesu kors. Om Jesus själv hade lagt detta kors på honom, så skulle
korsbäraren ha det hoppet att han tjänar något då han når målet med korset. Men
när korsbäraren inser att det är världshopen som med våld har tvingat honom att
bära Jesu kors, då blir hon irriterad och tänker, att världshopen själv var
bäst lämpad att bära ett sådant kors som aldrig för med sig någon förtjänst.
Inte ger världen honom ett enda öre för den mödan, utan smädar honom ännu mer.
Inte heller Frälsaren ger honom lön för detta korsbärande, fast många
korsbärare tror, att Frälsaren skall ge honom en god lön, eller ett evigt liv
och salighet för bärandet av korset. Men det är inte så. Du skall inte ens
tänka att du förtjänar något från honom genom detta bärande av korset. Det är
ju du som har korsfäst Frälsaren. Men Frälsaren har inte lagt korset på dig,
utan världshopen. Du har tillsammans med världshopen korsfäst Frälsaren. Vad
förtjänar du då genom bärandet av korset? Ingenting.
Det skulle vara en annan sak, om Frälsaren hade lagt sitt kors på dig och
bett dig med dessa ord: "Käre kristen, bär du detta kors till Golgata
kulle. Jag är så trött att jag själv inte orkar bära det." Då hade du
kunnat förtjäna något. Och om du därtill hade gått i döden för hans skull och
han hade fått leva. Men Frälsaren har inte korsfäst dig fast du hade förtjänat
det, utan det är du som har korsfäst Frälsaren. Och för denna fruktansvärda
gärning har du förtjänat helvetet, men inte belöning. Hur långt kommer du då
genom förtjänst? Jo, du kommer i helvetet.
Hur tungt det än är att bära Jesu kors, så förtjänar du ingenting
därigenom. Och ändå måste du bära hans kors, om du vill bli en kristen. För han
har själv sagt: "Den som inte tar korset på sig och följer mig, duger inte
för mig." Nu hör ni korsbärare, hur det är ställt med er. Ni måste bära
hans kors som världshopen har lagt på er. Ni måste knäböja er i Jesu namn så
ofta som ni är trötta, så ofta som ni är bedrövade och betryckta, så ofta som
ni är under pina, kval och tvivel. Så länge som ni orkar bära hans kors, och
särskilt då ni inte orkar, eller när detta Jesu kors blir så tungt att ni måste
sucka och andas djupt. Därför har korset blivit lagt på bröstet, att ni måste
under korset sucka, ropa, krypa, sträva, längta, med knäppta händer be och
knäböja er i Jesu namn.
De som är under jorden knäböjer sig inte för det stora kvalets skull, inte
för hjärteångestens skull, inte för syndaplågans skull, inte för samvetskvalets
skull, inte på grund av världens hat och förföljelse, utan de knäböjer sig för
världens skull (och) på grund av naturlig fattigdom, eller på grund av
skällande, eller på grund av spritbristen, då de har så ömklig nöd på grund av
det brinnande begäret, att de måste knäböja sig inför krögaren och be för
världens gud, helvetets furste, djävulen och satan, för att krögaren måtte
förbarma sig över dem och hälla i deras mun en ormtår av den brinnande lågan,
det rinnande och kokade djävulsträck som släcker deras brinnande begär och åter
upptänder det.
Vålnaderna knäböjer sig även inför horor, och de ber med tårar och suckar,
att den brinnande hondjävulen förbarmade sig över dem för hordomsdjävulens
skull och lät dem rida på sig. Fast fyllhundar och horor har styva knän, då de
skall knäböja sig i kyrkan och bekänna sina synder, så är de nog ivriga att
knäböja sig inför krögaren och hondjävulen. Men vad hände? Krögaren och
hondjävulen måste till slut förbarma sig över sådana som knäböjer sig och ber
med tårar och suckar.
Följ deras föredöme, ni korsbärare. Är ni så ivriga att knäböja er inför
Frälsaren? Är ni så andäktiga att be er Gud med tårar och suckar som horkarlar
och fyllhundar? Era knän lär ofta vara styvare än deras, för den onde böjer
deras knän. Men de väcktas knän gör han styva. Han säger: "Vad gagnar det
att ni knäböjer er inför honom? Han skall ändå inte höra era böner."
Tredje betraktelsen. Hur knäböjer de sig som är himmelen? Deras knän är
inte längre styva, för kärleken har gjort dem viga. Då nämligen en korsbärare
måste böja sina knän, måste hon först böja det ena knät och därefter det andra,
för att knäna inte må gå sönder, (vilket händer) om hon med den tunga bördan
plötsligt faller på knäna. Likadant måste han först sträcka det ena benet då
hon reser sig, eftersom han inte orkar resa sig med två ben.
Men de som är i himmelen knäböjer sig i Jesu namn. De kan böja båda knän
samtidigt, då deras börda har tagits bort. Vi hör, att de som bor i himmelen,
faller ned med ansiktet mot jorden och ber Gud på det viset, för de är så
lätta, då korset har tagits bort. Kärleken hos dem är så stark, att den tvingar
dem att be i Jesu namn. Alla heliga har knäböjt sig. Men Frälsaren har inte
blott knäböjt sig, utan han har tryckt sitt ansikte mot jorden, då alla
världens synder föll på hans samvete. Och de som i himmelen knäböjer sig i Jesu
namn, faller ned på jorden och ber till Gud.
Alla knän, som böjer sig i Jesu namn, borde på nyårsdagen böja sig på
graven, för ingen av oss vet om vi skall leva till slutet av detta år. Vem kan
veta, vilka som blir kvar till det kommande året för att knäböja sig i Jesu
namn, då så många människor, som ännu under förra året hade en levande ande,
har dött. Knäböj er i Jesu namn, ni få själar som ännu vandrar levande på
jorden, för att ni snart måtte få knäböja er i himmelen. Amen.
1. Kopia. (1853) / Kollerska samlingen nr. 97 / Nationalarkivet Helsingfors
/ 2. Kopia (1850) / BB 173 / Helsingfors universitetsbibliotek /