Nr 7               ANNANDAG JUL 1849

 

Herren Gud sade till ormen: Jag sätter fiendskap emellan dig och kvinnan, och emellan din säd och hennes säd. Den skall sönder­trampa ditt huvud och du skall stinga honom i hälen. 1.Mos.3:15.

 

Då människan genom ormens list föll i synd, satte Gud fiendskap mellan kvinnans säd och ormens säd. Men Gud gav även det nådiga löftet, att kvinnans Säd skall sönderkrossa ormens huvud. Hela Bibeln visar hur denna fiendskap har uppenbarat sig. Allt­sedan ormens säd började slingra sig, har fiendskapen varit rådande dem emellan. Och samma fiendskap råder ännu mellan kvin­nans Säd och ormens säd.

Denna fiendskap kom till därav, att kvinnan blev bedragen av ormen, och genom ormens list blev själva kvinnan och hennes barn olyckliga. Hon blev tvungen att föda barn med stor smärta. Johan­nes såg henne ropa i födslovånda. Och om Gud inte hade tagit hennes gossebarn till sig, så skulle den röda draken ha ätit upp det.

Men Johannes Döparen var hård på att skälla på huggormens avkomma. När han såg dem sade han: Ni huggormens avkomma, vem har lärt er att fly undan den kommande vreden? Visst såg Johannes, hur stor fiendskap det var mellan kvinnans säd och ormens säd. Jag har hört att huggormen har i sin stjärt en liten bjällra som hörs långt bort då han kryper på jorden. Denna bjällra har satts till varning för människobarnen. De människobarn som vakar, kan fly då denna bjällra blir hörd. Men de stackare som inte vakar, hör inte denna bjällra klinga, och huggormen får tillfälle att stinga dessa stackare. Och hjärtat på den människa, som huggormen har stungit, sväller och dör av dess svulster om hon inte kan komma till doktorn i tid.

Det finns även en annan sort av ormar som lockar mesar genom en giftig lukt. Då nämligen en mes sitter på grenen, så kommer tjusarormen smygande och släpper ur sin kropp en sådan giftig lukt som gör mesen berusad så att den flyger rakt i munnen på tjusarormen.

Det finns ytterligare en sorts orm som är lika lång som granen. Den ligger i gräset och lurpassar på människobarn. Om någon kommer i dess närhet, rullar den sig omkring människan och pressar sönder benen på människan, och därefter spyr den sin slem över människoliket och sväljer det helt. Johannes såg i Uppen­barelsen, hur ormen spydde sin slem på den kvinna som hade fött ett gossebarn. Men den kvinnan lyckades fly i öknen. Den röda drake som kallas för Satan och djävul som förvillar hela världen var utan tvivel det samma fruktansvärda djur som tilltalade kvinnan i paradiset och lyckades inbilla henne att hon skall bli riktigt vis om hon äter av frukten på det förbjudna trädet. Denna drakens avkomma är synnerligen fientlig mot kvinnans säd som krossar ormens huvud. Om kvinnans Säd inte hade krossat hans huvud, så hade han för länge sedan förgjort och sargat människo­barn.

Men ormen är så seglivad, att han inte dör fast huvudet är söndertrampat. Vi hör av Uppenbarelseboken, att ormen drog tredje­delen av himmelens stjärnor ned på jorden. Sålunda finns det inte många stjärnor i himmelen, vilka lyser på himmelen och visar vägen för de ensamma vandringsmännen medan de färdas mot evighetens strand på natten och under mörkrets tid.

Men kvinnans Säd, som har sönderkrossat ormens huvud, har i dessa tider burit ormen på myrstacken. Och där har ormynglet en bedrövlig nöd. Där slingrar de sig och vrider på sig, liksom maskar i het aska. Men det lönar sig inte att slingra sig. Även om de lyckas svälja några myror, så blir andra myror tvåfaldigt ivrigare att gnaga på ormens ben. Men ormens säd dör dock inte genast förrän solen går ned.

Då alltså Herren satte fiendskap mellan kvinnans säd och ormens säd, så skall vi nu ge akt på den strid som genom denna fiendskap har kommit i världen. Men i det landet finns det ingen strid, där det inte alls finns kvinnans säd. Men där är striden igång, var det finns mycket ormens säd och endast få kvinnans säd.

Jag har hört gamla människor berätta, att i ormskocken finns en ormkung som är större än andra. Och denna ormkung har i munnen en vit, rund sten, som han kastar upp i luften. Och den människa som lyckas komma över ormens sten, tros bli lycklig. Men det är ytterst farligt att gå in i ormskocken när många hundra ormar är samlade under brunsten. Men vi vet varför ormarna blir arga på den människa som vill röva stenen. I den stenen har man samlat all ormens list. Om han miste sin listighet och bedräglighet, så skulle han bli galen. Förnuftet skulle gå helt förlorat. Men så tokig vill ormen inte bli, att han skulle göra bot och bättring.

När nu någon människa har tagit bort listighetens eller världsvisdomens sten från ormkungen, då öppnar alla ormar munnen och anfaller endräktigt den människan. Och genom tre eldar måste den människan gå innan ormarna upphör att förfölja henne. Detta är en orsak, varför ormens säd hatar kvinnans säd.

Det finns även en annan orsak, varför ormens säd hatar kvinnans säd. Kvinnans säd har krossat eller söndertrampat ormens huvud. Hade kvinnans säd inte söndertrampat ormens huvud, så skulle ormen ha ätit upp kvinnans säd. Men då kvinnans säd har söndertrampat ormens huvud, måste ormen nu röra på sig med stjärten, varmed den drar tredjedelen av himmelens stjärnor ned på jorden.

Och då den röda draken står vid kvinnan som ropar i födslovånda, avser den äta det gossebarn som blir född av denna kvinna. Men då Gud bevarar den nya människa som blivit född av kvinnan, börjar ormen spy en giftig slem över kvinnan för att dränka henne genom den döda trons slem. Men Gud har fört denna kvinna i öknen, där det inte finns så mycket ormens säd. Och vi hoppas att Gud bevarar denna kvinna så länge att ormens sten blir bortrövad.

Ormen har även stungit kvinnans säd i hälen. Detta ormstyng kommer av det hat som Gud har satt mellan kvinnans säd och ormens säd. Men denna styng gör inte så stor skada för kvinnans säd. Likväl är den människa, som blivit stungen av ormen, i livsfara. För ormens gift sväller människohjärtat. Och den som blivit stungen av ormen skall dö om hon inte hinner till doktorn i tid.

Den naturliga människans hjärta är fullt av ormgift. Men hon inser inte det så länge hon kvackar sitt hjärta med flytande djävulsträck. Hon känner inte att hjärtat är fullt av gift, förrän doktorn ger henne bistra mediciner. Då börjar syndagiftet bränna hennes inälvor. Ormgiftet har gjort den sorglöses samvete stinkande och ruttet. Men den sorglöse inser inte det förrän det blir ett hål på samvetet. Men den sorglöses samvete är tjockare än en oxhud. Det blir inte hål på en sådan människas samvete, fast Förälderns heta tårar faller därpå.

Andliga kvackare lägger dessutom sorglöshetens plåster på samvetet för att samvetssåren inte skulle stinka och flyta var förrän i evigheten. Men en rätt doktor slår först med andens svärd på det tjocka samvetet för att det må bli ett sår däri. Sedan tar han och skär med en vass rakkniv i det döda och ruttna kött som finns i samvetet. Och därefter fäller han några honungsdroppar på samvetssåren. Då ormgiftet har fått den sorgslösa människans hjärta att svälla, häller andliga kvackare rinnande djävulsträck i munnen på henne. Men därigenom blir hjärtats svullnader bara värre. Men den rätte doktorn tar fram lagens hammare och bultar på det stenhårda hjärtat. Han sticker hjärtats svullnader med en syl för att var kan rinna ut. Han ger den ormstungna människan bistra mediciner för att hon kan spy ut ormgiftet. Och när giftet börjar svida överallt efter denna medicinering, ger doktorn henne smör och honung.

Vi skall nu betrakta hur ormens säd hatar kvinnans säd. Men först måste vi be den välsignade Kvinnans Säd som har sönderkrossat ormens huvud, att han måtte bevara de svaga som är födda av den oförgängliga säden, (att han måtte bevara dem) för ormens säd och ormgift. Och (då) Frälsaren har sagt: Var listiga som ormar och trofasta som duvor, så menar han visst, att vi skall stjäla ormens list, eftersom ormen och dess säd har så stor listig­het och bedräglighet, att den kan lura enfaldiga duvungar.

Du välsignade Kvinnans Säd! Hjälp alla bedrövade, botfärdiga och betryckta som är födda av den oförgängliga säden, för att ormens säd inte fick förgöra dem eller förtrycka dem genom sitt gift. Hör de botfärdigas suckan. Fader vår o.s.v.

 

Med ledning av det som redan blivit talat, skall vi genom Guds nåd betrakta, hur ormens säd hatar kvinnans säd, eller hur världsbarnen hatar Guds barn. Må Gud låta det ske, att några blinda stackare fick se sin gestalt i de forna hedningarnas natur. För ormen har inte ändrat sin natur, fast han har skiftat sitt skinn. Då det gamla skinnet är utslitet, avkläder han det och kläder på sig ett nytt skinn som är dubbelt så starkt.

Kvackarna brukar ge ormskinn åt de kvinnor som är i barnsnöd. Kvackarnas avsikt är att den nya människan skulle födas fortare. Även hororna för ormfjäll i sig för att driva ut frukten. Men vi tar fram det gamla ormskinn som finns på många håll på jorden, för att visa för dem, som ännu inte vet att ormen skiftar sitt skinn men inte sin natur, att han har samma natur som förr.

Första (gången) visade sig hatet mellan kvinnans säd och ormens säd genast efter syndafallet, när Kain började hata sin broder för rättfärdighetens skull. Då Gud fattade behag till Abels offer, förargades Kain och hans gestalt förvandlades genom vrede. Då sade Gud till Kain: "Varför är du arg? Varför förvandlas din gestalt?" Kain hade blivit förargad på sin broder för kristen­domens skull. Han blev ledsen däröver, att Abel var frommare än han. Han tänkte förstås: "Vad bättre är nu den där snorungen än jag?" Och fast Gud tillrättavisade honom och befallde honom att behärska sin vrede, så fick Kain dock inte samvetsfrid förrän han dräpte sin broder. För ormens säd tål inte alls att kvinnans säd skulle vara bättre än de. Egenrättfärdighetens blod stiger åt huvudet och det andliga hatet förvandlar deras gestalt. Kain var den förste som sög en kristens blod. Och när Gud frågade honom: Var är din broder Habel? så svarade han: Inte vet jag. Är jag min broders vakt? Så svarar Kains köttsliga bröder och kusiner ännu. När någon kristen frågar dem: Var är din broder? så säger de: Är jag min broders vakt? Må var och en hålla reda på sig själv. Jag är inte skyldig att ge råd åt någon.

Paulus har skrivit att Abrahams son som var (född) av tjänstekvinnan, var arg på den yngre sonen som var född av den fria (kvinnan). Liksom den som var född efter köttet förföljde den som var född efter anden, så sker det ännu. Hur ormens säd hatar kvinnans säd ser man av Esaus hat. Ormens säd började slingra sig i Esaus hjärta, då hans broder Jakob hade fått en bättre väl­signel­se av sin fader. Esau hotade att dräpa sin broder på grund av den välsignelsen. Men Jakob flydde sin broder och for till främmande land. På samma sätt har många kristna måst fly till främmande land, då de har blivit förföljda i det egna landet för kristendomens skull.

Hur ormens säd har hatat kvinnans säd framgår även av Israels barns vrede mot Josef. Josef bar skvaller och berättade åt föräldern, vad Israels söner gjorde bakom ryggen på föräldern. Därav uppkom en förskräcklig vrede mot skvallerbäraren och drömskådaren. Och även nu förargas de sorglösa människorna på dem som bär skvaller och uppenbarar deras missgärningar.

Vad gjorde Israels barn mot Moses, då han ställde Guds stränga rättfärdighet inför deras ögon? De bästa männen i församlingen ville bringa honom om livet och sade till Moses: Du gör alltför mycket, för hela folket är heligt. Världsträlen menar att hela folket är heligt, fast de super, bannar, bråkar, bedriver hor och stjäl. Nog är de likväl heliga och fromma. Men om Moses börjar skälla på dem och bestraffa dem för det ogudaktiga livet, då börjar de bästa männen i församlingen säga: Du gör alltför mycket, för hela folket är heligt. Dessa gamle Adams ord är så sanna och dristiga, att Kains köttsliga bröder och kusiner säger: Amen, det är sant. Hela folket är heligt.

Då de bästa männen i församlingen är horor och tjuvar, fyllhundar och spritsäljare, då är den ondes träl redo att säga: Hela folket är heligt. De är sådana kristna som Moses inte får döma. Om Moses börjar döma sådana hederliga människor, så säger de bästa männen i församlingen: Du gör alltför mycket, för hela folket är heligt. Även om församlingens bästa män var så tunga att jorden inte mäktade bära dem, så som ordspråket säger: Jorden mäktar inte bära en otacksam människa. Dessa män, Kora, Dathan och Abiram sjönk under jorden och föll med kropp och själ levande ned i helvetet. Och ändå var de andra redo att säga till Moses och Aron, att de hade dräpt Guds män. De trodde att Moses hade sänkt Guds barn ned i helvetet.

Men låt oss se vidare, hur ormens säd hatar kvinnans säd. När Gud sände profeterna att predika bättring för Israels barn, började de hata dem så som Frälsaren säger i dagens evangelium: Se, jag skall sända er profeter, vise och skriftlärda, och somliga av dem skall ni dräpa och korsfästa, och somliga skall ni piska i era synagogor och förfölja dem från den ena staden till den andra.

Varför har judarna förföljt profeterna som predikade bättring? Därför förstås, att de var falska profeter som skällde på Guds barn. Judarna sade till Frälsaren: Vi har en fader, nämligen Gud. Vi är inte oäktingar. Då de nu har en sådan tro som alla nådetjuvar brukar ha, att Gud är deras Fader, fast Frälsaren sade till dem: Ni är av den fadern djävulen, hur kan ormens säd höra sådant? Själva djävulen tror sig vara en ängel. Och den ondes änglar har samma tro, att de är änglar. Inte inser de att de är av den fadern djävulen.

Då nu profeterna började skälla på och döma hederliga människor, uppreste sig gamle Adam. Egenrättfärdighetens svarta blod steg upp från levern och hederns blod steg upp från mjälten. Ormens säd började slingra sig i hjärteroten. Och så uppeggade djävulen sina hundar att läppja de kristnas blod. Men profeten Elias sade till en mördare som hade dräpt kristna och profeter: På samma plats där hundarna har läppjat Nabots blod, skall de även läppja ditt blod. Men denne de kristnas mördare blev vred på Elias och sade: Anser du mig för en fiende? Så blir de kristna, som bestraffar sorglösa och nådetjuvar för synd, ännu ansedda för fiender av dem. Nådetjuvarna som anser sig för kristna tror att de som inte unnar dem samvetsfrid är de kristnas förföljare. Så har ormens säd förföljt kvinnans säd. Men ormen har nu skiftat skinn. Förr i det Gamla Testamentet hade ormen ett gammalt skinn. Då förföljde han profeterna i hedningarnas skepnad. Och på Frälsarens tid hade han tagit judens skepnad på sig. Men nu har han återigen skiftat skinn. Han har tagit den gamle kristnes skepnad på sig. Och i den skepnaden förföljer han nu de kristna. Man vet visserligen inte, när den onde hade blivit kristen, men nu vandrar han likväl i den gamle kristnes skepnad. Han har till och med blivit präst. Och som sådan predikar han nu evangelium så ljuvligt, att alla dygdiga horor låter sin mjölk rinna ut.

På Frälsarens och apostlarnas tid ville han skydda den gamla Mosaiska tron, så som vi hör av denna andra juldagens epistel. Vi hör att han klagar på de kristna, att Jesus från Nasaret förvandlar stadgarna som Moses gav oss. Även hedningarna klagade på de kristna, att de föraktar den rätta gudstjänsten och gör en dödad jude till Gud. Då Luther predikade mot påven, klagade de påviska, att Luther ville förändra på den gamla kristna tron som hade bestått i 1500 år.

Sålunda hade ormen skiftat skinn och kom i den gamle kristnes skepnad för att strida för den gamla kristendomen som Luther enligt hans tycke hade kommit för att förändra. Fast det nu på Luthers tid inte fanns kvar något annat från den gamla kristendomen än blott den Heliga Skrift. Alla andra böcker var de påviskas egna falska författningar. Likväl ville fienden i den gamle kristnes skepnad skydda dessa gamla påviska författningar och böcker som Luther hade kommit för att ändra på. Därför blev Luther dömd av påven så som en falsk profet och stor trollkarl som stod i förbund med djävulen.

När ormen på detta sätt skiftar skinn och träder fram i den gamle kristnes skepnad för att skydda den gamla kristna tron, då inbillar han sina tjänare, att de kristna är falska profeter och vilda andar som vill ändra på de gamla författningarna och förgöra den gamla tron. Vi ser av episteltexten, hur nitisk fienden är att strida för den gamla tron som de kristna anses förgöra. Och när han kommer i den gamle kristnes skepnad för att skydda de gamla författningar som judarna, hedningarna och de påviska har genom förnuftet djävulen till behag hittat på, då vredgas djävulen så mycket för sanningen, att han gnisslar med tänderna och proppar igen sina öron, tar stenar i handen och kastar dem på denna vilda ande, Stefanus, som vill ändra på författningarna som Moses har gett.

När ormynglet slingrar sig i hjärteroten, då rinner också ormgiftet från tänderna. Därför gnisslade de med tänderna. Nu har ormen skiftat skinn tre gånger. Första gången avklädde han skinnet på Golgata kulle. Han kom dit som en farisé för att skydda den gamla Mosaiska tron som han trodde genom kristendomen gå om intet. Andra gången avklädde han skinnet i romarnas huvudstad. Han kom dit för att skydda den gamla hedniska tron. Och då var han grym att dräpa de kristna. Tredje gången avklädde han skinnet på Luthers tid. Då kom han som en gammal kristen för att bevara den gamla kristna tron för Luther, som man trodde vara ute för att förgöra den gamla kristna tron. Och nu skall han snart avkläda sig fjärde gången. Han vill nu komma för att bevara den gamla lutherska tron som anses bli nedslagen av somliga kristna som kallas med öknamnen: läsare, skörtfolk och vilda andar.

Oavsett med vilket skinn ormen har trätt fram inför solen, har han hatat kvinnans säd och sagt: skinn för skinn, och allt vad människan har, ger han för sitt liv. Då nämligen fienden med sitt förnuft inte klarar sig i striden, måste han genom världslig lag gripa tag i de kristnas skinn. Världsherrarnas och översteprästernas anklagelser hörs ständigt inför Pontius Pilatus. I synnerhet är judarnas överstepräster, hedningarnas överstepräster och de påviska prästerna som draken med sin stjärt har dragit från himmelen ned på jorden, de bittraste fienderna till Jesu kors. Just de har det bästa förståndet att hämta eld från helvetet, i vars sken de ser att göra korvar av de kristnas blod.

Luther har skrivit att djävulen kan predika evangelium bättre än någon präst. Och det är nog troligt att en sådan präst predikar så ljuvligt att alla dygdiga horor låter sin mjölk rinna ut. Ingalunda kallar sådan präst hederliga människor för horor och tjuvar. Inte skäller han på fyllhunden då han själv är en fyllhund. Inte bestraffar han horor då han själv är en hora. Inte skäller han på spritsäljaren då han själv idkar litet sprithandel. Inte bestraffar han dem som svär, då han själv svär. Inte bestraffar han slagskämpar då han själv slåss. Inte klagar han på dem som håller kalas och fåfänga fester, för han vill själv delta i dem. Och hur kan djävulen predika mot sig själv? Inte kan han skälla på sig själv.

Men de kristna, som en sådan präst anser för falska profeter och vilda andar, skäller han på och driver dem ut ur sitt hus. Men på samma plats där hundarna har läppjat Nabots blod, skall hundarna även läppja deras blod som förföljer de kristna. På många platser reser nu det råa folket uppror och dräper herrar, präster och kungen för en sup sprit. Det var för några år sedan man sköt den överste biskopen i Frankrikes huvudstad. Han blev skjuten av folk som hade uppeggats till uppror. Och det är inte så länge sedan då det råa folket i Sveriges huvudstad försökte mörda den överste biskopen. Är det då att undra på, om det råa folket till slut blir ursinnigt och gör uppror, då detta folk har lämnats i sitt naturliga tillstånd och i andligt mörker utan bestraffning? Nog kan ett sådant vilt folk dräpa både herrar och präster.

Vi har nu betraktat, hur ormens säd hatar kvinnans säd. De kristnas förföljare har utgjutit de kristnas blod överallt där den sanna kristendomen har uppenbarat sig. Därför säger även Frälsaren i andra juldagens evangelium, att på dem skall komma allt rättfärdigt blod som har utgjutits på jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias, Barakias sons blod. Detta rättfärdiga blod som hade utgjutits i Gamla Testamentet blev återkrävt från judarna, när deras städer ödelades av romarna. Likadant blev de kristnas blod återkrävt från romarna, när deras rike förstördes av turkar och hedningar. Till slut har de kristnas blod blivit återkrävt från de påviska, när den stora blodsutgjutelsen ägde rum i Frankrike år 1793, och även senare, år 1848 och 1849.

Men inte har all blodsutgjutelse upphört därmed. Först nu skall blodsutgjutelsen börja på jorden. Sådana tidens tecken börjar nu visa sig, nämligen tecken i solen, månen och stjärnorna. I enlighet med profeten Joels förutsägelse skall solen bli förmörkad och månen bli röd, innan Herrens stora dag kommer.

Ormens säd har hatat kvinnans säd från världens början ända till idag. Men ännu har inte denna vrede upphört. För nu är det fjärde gången då den gamle masken har skiftat sin skepnad. Nu har han ett nytt och glänsande skinn, som är väl uppblött i brännvin och garvat med djävulsträck. Det gamla skinnet duger inte mer åt några andra än kvackare och horor som driver ut sin frukt därigenom. Men det nya skinnet är vackert och glänsande som guld. Det duger till läkedom för dem som har ett guldhjärta. På Moses tid upphöjdes kopparormen i öknen. Och alla ormstungna människor blev friska genom att se på kopparormen.

Men nu har ormgiftet blåst upp världsbarnens hjärtan, i synnerhet deras som har ett guldhjärta. Världens silversmed har gjort ett guldhjärta som dygdiga horor bär i Satans halsboja. Med detta guldhjärta lockar djävulen Frälsarens förlovade brud, Sions dotter, som en gång har lovat ge Frälsaren sitt hjärta, men nu låter hon Egyptens horkarlar krama sina bröst. Och nu vill denna fräcka hora bli Frälsarens brud, fast hon älskar världen och kysser djävulen. De egyptiska horkarlarna kramar hennes bröst och hon har ett guldhjärta i barmen.

Förr hade Sions dotter ett stenhjärta. Det var hårt som en diamant. Men nu har djävulen gett henne ett guldhjärta. Och samme karl har lockat henne med sömndryck, djävulsträck och den döda trons slem. Berusad av hordomens vin sitter hon nu som Babels sköka på en leopard och hon vill, att Frälsaren tar henne till brud, då hon har blivit så gammal, att hon inte längre duger till hora åt djävulen. Hon har blivit så fräck att hon blottar sin blygd för Frälsarens brudtärnor som vill krossa hennes otrogna hjärta genom att visa för henne, hur Frälsaren måste dö av kärlek till henne. Då lyfter hon på sin kjol för brudtärnorna och säger: Se i ändan. Vacker är Frälsarens brud.

Det är hordomens vin som gör henne sådan. I drömmen har hon förstås druckit en blandning som kvackarna har sammanblandat. Där finns den döda trons slem och ormfett, björnens galla och lejonets hjärta. Då hon har blivit så gammal att hon inte längre duger åt djävulen till hora, kommer hon till Frälsaren, full av djävulskap och orenhet. Hon bär djävulsträck i sitt hjärta. Den döda trons slem rinner ur hennes mun, och egenrättfärdighetens snor rinner ur näsan. I denna skepnad tror djävulens hora sig duga åt Frälsaren. När döden kommer och pressar hennes otrogna hjärta, säger hon till Frälsaren: Ta nu mig till brud då du har lovat. Sådant är nu de sorglösas och nådetjuvarnas liv. Och om de inte gör sann bättring förrän nådens dörr blir stängd, så skall de få tjuta för evigt.

Men må den kvinnan som ropar i födslovånda och är beklädd med solen, och har en krona med tolv stjärnor på huvudet, knäböja sig och be, att den röda drake som alltid har hatat kvinnas säd inte fick äta det gossebarn som är född av henne. Amen!

 

Trycksak / Tryckt i Piteå 1851 hos W. R. Nygren / Härnösands landsarkiv /