Nr 5 4 SÖNDAGEN I ADVENT 1848

Frälsaren frågade judarna en gång, varav Johannes dop var, men judarna svarade: "Vi vet inte." Matt.23:25

Vi hör av dessa ord som lästes ur Matteus 23:e kapitel och 25:e vers, att judarna vill inte säga varav Johannes dop var, för de överlade med varandra: "Om vi säger, att Johannes dop var av himmelen så skall han säga oss: Varför trodde ni inte på honom? Om vi säger: Det var av människor, så är vi rädda för folket, för alla ansåg Johannes för en profet."

Så tänker juden innan han svarar på sådana frågor som leder honom i något slags snara eller förnuftskrok. Juden fruktar att han blir bunden genom sina egna ord om han försöker svara på sådana frågor som går judarna på äran. Och varför började Jesus från Nasaret snärja judarnas samveten genom förnuftsfrågor?

Om en kristen frågade judarna, varav denna väckelse har kommit till, så började det naturliga förnuftet beräkna och fundera, hur han borde svara för att inte bli snärjd genom sina egna ord. Det naturliga förnuftet vill inte tro, att detta dop har sitt upphov av Gud. Men då folket har börjat tro, att Johannes dop har kommit till genom Guds instiftelse, så vill världsherrarna inte rätt ut säga, att det är ett människopåhitt. Men om de åter bekänner, att detta Johannes dop har sitt upphov av Gud, så fruktar de för den senare frågan: Varför trodde ni inte på honom? Till slut måste världsherrarna och översteprästerna säga: Vi vet inte, varav detta Johannes dop har fått sitt upphov. Och då de inte vet det, så tror de att de inte hamnar i helvetet.

På samma sätt låtsas de inte veta något, då man frågar varav denna kristendom har fått sitt upphov. Världsherrarna och de sorglösa prästerna vill inte säga rätt ut, att denna kristendom är en verkan av den onde anden. Men de vill inte heller erkänna, att den har sitt upphov av Gud, för de fruktar för den senare frågan: Varför trodde ni inte på honom? Varför tror ni inte, att det är rätt, vad man nu predikar om kristendomen?

Men hur kan fariséerna tro, att denna kristendom är av Gud, då det naturliga förnuftet tar så hårt emot, att de hellre skulle gå i fängelse än bli så tokiga att de skulle sluta med att supa sprit och lägga av sprihandeln, bannandet, slagsmålet och girigheten. Kristendomen blir så motbjudande och helt omöjlig, att om de bekände denna Andes verkan vara av Gud, så skulle de bli tvungna att samtidigt döma sig själva.

Om alla skulle bli sådana som Johannes Döparen som så fräckt skällde på världens hederliga människor och kallade dem för huggormens yngel och hordomens avkomma, så skulle hela världen vända sig upp och ned. Världsherrarna, fariséerna och den döda trons bekännare skulle bli tvungna att döma sig själva, om de bekände att en sådan mans lära är rätt. När de först gör beräkningar och läser läxor samt försöker finna rätta ord för att inte bli snärjda, säger de till slut: Vi vet inte.

Och denna fariséernas natur är ett tydligt exempel till och med för dem som nu gör sig stumma, att det är det bästa rådet för det naturliga förnuftet då det inte kan försvara sig annars, att han gör sig stum och låtsas inte veta något. Om nämligen någon kristen frågar världsbarnen om denna kristendom är av Gud eller människor, om den är en verkan av den Helige Ande eller om den är en verkan av den onde anden, så må den naturliga människan svara: Vi vet inte. Genom en sådan okunnighet tror de sig komma ut ur ett trångt ställe.

Fast nu judarna hade den inre övertygelsen, att Johannes Döparen inte kunde vara en rätt lärare, då han så fräckt skällde på hederliga världsherrar, så vill de dock för det gemene folkets skull inte säga, att Johannes dop var en verkan av den onde anden. Denna tids fariséer har säkert samma tro som dåtida (fariséer), att denna kristendom, som nu har uppenbarat sig, inte är av Gud, men att den är helt klart den onde andens verk, fast världsherrarna för det gemene folkets skull inte vill avslöja sina tankar.

Det finns även sådana nådetjuvar som inte kan tänka annat än att denna kristendom är ett verk av den onde anden eftersom nådetjuvarna så våldsamt förträngs ut ur fårahuset. Men om man ser på vad denna kristendom har verkat, hurudan förändring den har åstadkommit både i tron och livet, så blir världsmänniskorna stumma. De vågar inte säga, att en sådan förändring i tron och livet är den onde andens verk.

Men detta Döparens ständiga skällande och dömande, varigenom han dömde de bästa männen i församlingen till förtappelsen, var i judarnas tycke så fult och förskräckligt, att en sådan man, som på det viset skäller på och dömer hederliga människor till förtappelsen, inte alls är någon rätt profet. Är det en rätt lärare som säger till hederliga människor: "Ni huggormars avkomma, vem har lärt er att fly undan den kommande vreden?" Den som skäller så fult på hederligt folk är inte någon rätt lärare.

På grund av detta skällande vill världsherrarna eller andra hederliga människor inte bekänna, att Johannes dop är av Gud. I synnerhet de dygdiga hororna hade blivit så förargade på Döparen, att de ville se hans huvud på fatet. Och för en dygdig horas skull blev Johannes halshuggen. Ett sådant tack fick denna sanningens bekännare av dåtida människor. Om denna sanningens bekännare nu stod upp från de döda och började skälla på hederliga människor lika fräckt som han då gjorde, så skulle ni se, vad världsmänniskorna skulle göra med honom. Judarnas hövdingar hade det omdömet om honom, att han som skäller på det viset, inte torde vara någon rätt lärare.

Och så tänker även vår tids judar eller nådetjuvar, att en sådan lärare, som skäller på och tillrättavisar människor för synd, inte är av Gud. Judarna sade nämligen, att Johannes har djävulen, då denne sanningens bekännare inte levde som världsherrarna. Han tog inte sprit i munnen. Han åt inte så läcker mat som världsherrarna åt. Därför sade man, att han har djävulen. Och om en sådan lärare, som strängt genom lagen tillrättavisar världsmänniskorna för deras missgärningar, nu uppenbarade sig i världen, så kan man fråga sig, hur mycket beröm han skulle få.

Det har man redan på många håll sett, att den som säger sanningen till världsmänniskorna blir världens ovän. Den som förebrår sorglösa människor för deras missgärningar är i deras tycke värre än själva fienden. Det är sålunda inte att undra på, att Johannes Döparen ansågs för en falsk profet och att judarna hade blivit förargade på honom.

I dagens evangelium säger Johannes Döparen, att han är den ropandes röst i öknen, och att han har kommit för att bereda väg för Herren. Vi skall idag lyssna till, hur denna röst ropar och hur han i människornas hjärtan bereder vägen för Frälsaren, då vi först har bett till den store Korsbäraren som kom efter Johannes, vars skosnören Johannes inte var värdig att öppna, att han måtte öppna de dövas öron så att de hör vad den ropandes röst ropar i öknen och att han måtte ge roparen kraft att i de sorglösa människornas hjärtan bereda väg för Herren. Och vi hoppas att han hör alla deras suckar, som i ande och sanning ber: Fader vår som är i himlarna o.s.v.

Med ledning av vårt heliga evangelium skall vi denna stund lyssna till, vad den ropandes röst i öknen ropar. Första betraktelsen. Han ropar: Bered väg för Herren. Andra betraktelsen. Han ropar: Efter mig skall komma den som har varit före mig, vars skosnören jag inte är värdig att öppna. Må den himmelske Herren Jesus förläna oss sin nåd, så att den ropandes röst i öknen måtte höras långt ut och tränga sig in i människornas hjärtan och där verka en sann ånger och bättring. Då skulle vägen för Herren bli beredd. Amen.

Första betraktelsen. Vad ropar den ropandes röst i öknen? Han ropar: Bered väg för Herren. När den ropandes röst började ropa i öknen: Bered väg för Herren och gör bättring, himmelriket är nära, då var alla döva och stumma. Somliga sade, att han har djävulen. Somliga trodde att det var en gengångare som ropar så. Den ropandes röst var så underlig, att de började fråga sig, så som vi hör i dagens evangelium: Vem är du? Vad är du för en karl, som ropar så? Och varför döper du då du inte är Kristus?

Denna ropandes röst hördes först i världsmänniskornas öron som hundskall. Men när de började lyssna till, vad han skällde på, så hörde man att han skällde på björnar och lejon. Nog hörde de, att denna hund inte skäller på harar utan på björnar och skogens vilddjur, då han skäller så argt. Nog hörde de, att den ropandes röst inte är någon stum hund. I Gamla Testamentet förebrår Herren några profeter för att de är stumma hundar som aldrig skällde, fast de såg så mycket nådetjuvar ta sig in i Herrens bod.

Men den ropandes röst i öknen var ingalunda någon stum hund. Han skällde nog så mycket han kunde på björnar och lejon. Somliga hundar skäller endast på tiggare som går i trasor som fladdrar kring deras knän. Men denne hund skällde mestadels på dem som hade granna kläder. När han såg herrar, började han riktigt argt skälla: "Ni huggormens avkomma." Så lyder hans skällsord: "Ni huggormens avkomma. Vem har lärt er att fly undan den kommande vreden?" Yxan är redan satt vid roten av träden. Varje träd som inte bär bättringens goda frukter skall huggas av och kastas i elden.

Men vad gagnar det att hunden skäller på björnen? Ett sådant odjur blir mer uppretat och förhärdat genom hundskall. Björnen ger blott akt på sin rumpa för att hunden inte må kunna bita honom i ändan. Detta gäller i synnerhet sådana björnar som äter rinnande djävulsträck, varmed de bestyrker sin natur. Men trots att björnen är ett tappert och modigt odjur, dröjer han sig så länge med hunden att en värre fiende som smyger bakom busken får tillfälle att skjuta honom. Om björnen hade så pass förstånd att den flydde genast när hunden börjar skälla, så kunde den kanske bevara sitt liv. Men björnen är så tokig, att han hellre blir arg på hunden än på fienden som smyger sig bakom träden. Därför får skytten tillfälle att komma närmare och närmare medan björnen dröjer sig med hunden. Björnen anser hunden för den värsta fienden. Han fattar inte, att en värre fiende står bakom ryggen. Han skjuter en kula genom hjärtat. Därefter kan han dra av huden på björnen, koka dess kött och steka dess fett.

Ack och ve över dig, du blinde stackare som inte förstår att frukta för den som med listighet kan beröva ditt liv. Du blir storligen förargad på hunden, och denna vrede gör dig så blind, att du inte förstår att bevara ditt liv för den som har bössan, spjutet och pilar på handen. Just så gick det med judarna som förargades på Döparen på grund av hans skällande. Senare blev de anfallna av en värre fiende som förstörde deras städer. Och på det viset fick denna fiende tillfälle att steka deras själar i helvetet.

Det ser ut att harar och vilsegångna får är klokare, för de flyr bort då hunden börjar skälla. De har inte sådan natur som björnarna. Haren flyr genast då hunden börjar skälla. Den som blir skrämd av hundskall finner alltid något skydd. Också de vilsefarande fåren blir skrämda av hundskallet, och de springer till herden, för hunden skadar inte fåren utan skäller blott dem och jagar dem till herden. Och herden lägger stort värde på en sådan fårhund som driver fåren hem.

Om någon vallhund var sådan, att den började bita fåren, så skulle man fila av dess tänder. Johannes Döparen var en sådan vallhund som skällde på människor. Och genom detta skällande fick han några att omvända sig till Frälsaren. De vilsegångna fåren av Israels hus som den gode Herden hade kommit för att uppsöka, de fåren har Johannes Döparen först skällt på eller genom lagpredikan berett så, att de började tro på Frälsaren. Visserligen kunde man inte genast se frukten av Johannes lagpredikningar, men han hade dock verkat så, att somliga började tro på Frälsaren.

Genom detta skällande har den ropandes röst i öknen berett väg för Herren. Och om den himmelske Husbondens alla hundar var så ivriga att skälla på tjuvar som denne hund, så skulle tjuvarna säkert frukta att det inte går an att stjäla från ett sådant hus, där en så arg hund är. Men Herren klagar redan i Gamla Testamentet, att somliga profeter är stumma hundar som inte skäller fast de ser så mycket tjuvar. Tjuvarna brukar också locka gårdens hundar med kött eller bröd som de bär under armen. På det viset kan de tysta ned några hundar.

Men denna ropandes röst i öknen var en sådan hund som inte lät sig lockas med köttstycken eller brödbitar. Han var så trogen till Husbonden, att han skällde dess ivrigare ju mer tjuvarna försökte locka honom. Och det är förståeligt, att om björnar och odjur är arga på en sådan hund som biter dem i ändan, så är nog nådetjuvarna ännu mer förargade på en sådan hund som inte låter dem stjäla i fred. Nådetjuvarna blir så arga på gårdens hundar, att till och med gallan spricker. Men det hjälper inte. Nådetjuvarna kommer slutligen i nöd, då de inte kan stjäla. Nådetjuvarna måste fasta, då deras stöld inte kan ha framgång.

Men somliga tjuvar är så listiga, att de stjäl på dagen, fast människorna är vakna. Om de blir obevakade för ett enda ögonblick, så har de redan stulit en smörklimp och sväljt den medan man vänder ryggen åt dem. Och fast Husbonden vill ha tillbaka sin egendom och fast människorna klagar och säger till somliga tjuvar: du är en nådetjuv, så nekar han och visar upp sina händer och ber om att bli visiterad. Ibland brister han ut i gråt och säger: "Jag har blivit oskyldigt anklagad." Ibland vredgas nådetjuven så mycket att ormtårarna börjar rinna ur hans ögon. Och fast alla människor vet, att han är en stor mästare på att stjäla nåd, likväl nekar han och säger, att han blir oskyldigt förebrådd.

Men risken finns att tjuvarna en gång blir ertappade. När den andliga fiskalen kommer för att visitera tjuvarnas bod, när det stumma vittnet som har sett deras stöld börjar vittna mot dem, då måste de bära tillbaka allt vad de har stulit. Och man har sett att tjuvarna blir slutligen så fattiga, att de måste tigga. Och det var bäst att alla tjuvar återställde allt vad de har stulit innan solen går ned, för att de inte blev tvungna att först i helvetet återbetala vad de har stulit.

Andra betraktelsen. Vad mer ropar den ropandes röst? Han ropar: Efter mig skall komma den som har varit före mig, vars skosnören jag inte är värdig att öppna. Liksom en trogen gårdshund hade Johannes skällt på nådetjuvar. Men inte tror hunden att han genom sitt skällande kan bevara Husbondens gods för tjuvar, utan han litar därpå, att Husbonden själv skall bevara sin egendom. Så tillägnade sig inte heller Johannes den äran, att han var Kristus. Han hade blott berett väg för Frälsaren liksom en härold. Han kände sålunda att han inte var någonting. Han var ödmjuk och ville inte tillägna sig någon ära. Men han pekade med sitt finger på Frälsaren för att alla bedrövade, fattiga och betryckta, som genom hans skällande hade blivit syndiga, skulle se på honom.

Han bekände alltså, inte blott för de botfärdiga utan även för de sorglösa, att han av sig själv är ingenting. Så att ingen skall tro på honom. Om han hade sökt sin egen ära, så hade han kunnat bedraga de människor som hade redan börjat tro, att han var Frälsaren. Men han bekände öppet, att han inte är värdig att öppna Frälsarens skosnören. Och han hade endast den avsikten att människorna genom lagpredikan skulle bli väckta ur syndasömnen och att de genom sann bot och bättring skulle fly till den store Läkaren som kan hela deras sår.

Fast världsbarnen nu hörde av Johannes mun, att han inte är Frälsaren eller Elias, inte heller profet, så hade de likväl blivit förargade på honom då han så strängt skällde på hederligt folk. Tjuvarna brukar hellre bli arga på hunden än på Husbonden. De vet att om hunden var stum så skulle de få stjäla i fred. Därför blir de för det mesta arga på hunden som är ivrig att skälla. Ett vanligt hundskall hörs ibland på en mils avstånd, då det är vindstilla. Men om det är hård motvind så hörs hundskallet inte ens på en kvarts mils avstånd.

När denna gårdshund började skälla så hördes hans skällande inte långt. Världens hårda vind dämpade ned hans röst. Och de som stod närmast, förargades på detta skällande och de proppade igen sina öron och sade sinsemellan: "Vad skäller denna hund? Vi vill inte höra sådan skällning." Till slut blev det vindstilla och hundskallet började höras längre ut. Och till slut började människorna fråga varandra: "Vad skäller denna hund? Där torde finnas någon björn eller något annan skogens odjur."

Men när de började lyssna, förstod de, att det var även tjuvar han skällde på, inte blott björnar. Till slut nådde detta skällande kungens öron. Och kungen lät hämta fram denne man som hade börjat skälla på hederliga män. Men denne sanningens vittne skällde även på kungen då kungen höll ihop med horor. Och på grund av denna tillrättavisning kastades denne sanningens vittne i fängelset. Och där blev hans hals avskuren på grund av en hora. Och alla dygdiga horor säger ännu: "Det var rätt för honom. Vem bad honom skälla?"

Men liksom profeterna har skällt, så har Johannes Döparen skällt, och så har även Jesus från Nasaret skällt och tillrättavisat människor för deras missgärningar. Och på grund av detta skällande har världen hatat, smädat och slutligen dödat dem. För världens människor, i synnerhet judar och hedningar, har hyst ett andligt hat mot sanningens vittnen. Så har det varit förr och så är det ännu. Horor, tjuvar, fyllhundar och krögare förargas så mycket på den ropandes röst som plågar dem genom bättringsropet, att de börjar törsta efter hans blod. Och när de så hatar och förföljer Jesu lärjungar, tror de sig göra Gud en tjänst. Men en gång får de se vem de har stungit. Då lär det vara för sent att börja göra bot och bättring, när nådetiden har gått ut. Men må de få själar som har blivit väckta av den ropandes röst och fått känna sanningen, följa Döparens exempel. Och förundra er inte om världen hatar er. Så har ju världen även förr hatat de kristna som har bekänt sanningen. Men vi hoppas och ber, att den store Korsbäraren skall ge korsbärarna kraft att stå ut med allehanda plågor. Därigenom prövar Herren deras tro. Och till slut får de glädja sig i Guds församling. Amen.

Original/Aunos samling/FKHS Nationalarkivet Helsingfors/