Nr 3 2 SÖNDAGEN I ADVENT
1852
Och det skall ske tecken i solen, månen och stjärnorna.
Luk. 21:25
I dagens evangelium talar Frälsaren om den yttersta tidens tecken som visar
sig i himmelen innan denna världen går under. Och dessa tecken skall visa sig i
solen, månen och stjärnorna. För det första bör vi veta, att i andligt avseende
betyder solen kristendomens ljus som är liksom solen för dem som färdas mot
evigheten. Om denna sol förmörkas, då kommer ett andligt mörker över jorden så
att vandringsmännen inte längre ser himlavägen. Annars skulle solen inte bli
förmörkad, men då månen går i vägen för solen, blir det solförmörkelse.
Men månen betyder i andligt avseende det naturliga förnuftet som utgör ett
stort hinder för dem som har för avsikt att göra bot och bättring. Det
naturliga förnuftet är förmörkat genom syndabegärelser så som även den
naturliga månen i sig själv är svart och mörk. Men månen avger litet ljus då
solen skiner på den. Likadant får förnuftet upplysning av den andliga solen, så
att människan till viss grad kan genom förnuftet sköta om de jordiska sysslorna
och så ordna sitt liv att hon klarar sig på något vis i denna världen. Men
genom förnuftsvisdom ser man inte himlavägen.
Den kunskap, som finns i förnuftet eller skallen, är det månsken i vars
dunkla ljus människan ser att vandra på den breda vägen som för till
förtappelsen. Men den smala vägen ser ingen i månskenet eller genom
förnuftsvisdom. Man måste ha en fullkomlig dag eller en fullkomlig upplysning
av Guds ord innan man ser himlavägen. Vi hör av profeten Joels skrift, att
solen förmörkas och månen blir röd innan den stora Herrens dag kommer.
Dessa är utan tvivel den sista tidens tecken som Frälsaren åsyftar då han
säger, att det skall ske tecken i solen, månen och stjärnorna. Kristendomens
sol förmörkas då månen, eller det naturliga förnuftet, går i vägen för solen.
Då ser ingen himlavägen. Men det är inte många som kan förstå att månen har gått i vägen för solen då solen
förmörkas. Och det är inte många som kan förstå, att det naturliga förnuftet
har gått i vägen för kristendomen då nådasolen blir förmörkad. Ny syns säkert
den yttersta tidens tecken, då världen är i så stort andligt mörker att det
inte är många människor som ser himlavägen. Många som vakar om natten försöker
nog att vandra mot evigheten i månskenet eller genom förnuftsvisdom. Men hur
skall man komma dit fram, då man i månskenet inte ser den smala vägen som för
till livet. Men det är ännu värre att månen blir röd, eller det naturliga
förnuftet blir så förmörkat, att människan inte längre förstår, hur hon skall
inrätta sitt liv för att klara sig i denna världen.
Fast alla förstår inte varför månen blir röd. Det beror på den ångan och
den röken som Johannes i Uppenbarelsen såg stiga upp ur avgrundens brunn, varav
solen blev förmörkad. Denna svarta rök som stiger upp ur avgrundens brunn gör
månen röd, så att människorna inte längre ser, hur de skall klara sig i denna
världen. Syndaångan stiger upp ur avgrundens brunn, det är: från den djupaste
världsvisdomen. Detta förvillar det naturliga förnuftet så att den världsliga
överheten inte längre förstår, hur ett blint och elakt folk skall hållas i
styr. Då upphetsas undersåtarna till uppror genom högmod, dryckenskap,
girighet, hordom, grannlåt, bannande och missnöje. Människorna i ett och samma
rike börjar strida mot varandra så som det nu sker i världen.
Det måste vara ett stort fel i det naturliga förnuftet, då människorna i
ett och samma rike inte kan hålla samman. Den jordiska överheten klarar inte
längre av att styra folk. Förnuftet hos stockblinda hedningar är i bättre
skick. De lyder den jordiska överheten och inser att det är nödvändigt att vara
den jordiska överheten underdåniga. Annars sönderfaller ju hela riket och
bryter samman.
Men det är inte blott det naturliga högmodet som förvillar det naturliga
förnuftet, utan även hordomen gör förnuftet så blint att horan inte begriper
att hon slutligen kommer i nöd genom hordomen. Även spritbegäret gör
människoförnuftet så blint, att fyllhunden inte begriper själv, att han blir
fattig genom fylleriet. Se, detta är den rök som stiger upp ur avgrundens
brunn. Nämligen de syndabegärelser och lustar som stiger upp från köttet, där
den onde härskar. Och avgrundens brunn är den världsliga visdom som gör sådana
synder lovliga. Månen, eller det naturliga förnuftet blir slutligen så
förmörkat, att människan inte begriper, hur hon skall leva för att klara sig i
denna världen.
Men den yttersta tidens tecken visar sig även i stjärnorna. Johannes såg i
Uppenbarelsen, att många stjärnor föll från himmelen ned på jorden. Och han såg
hur den stora draken med sin stjärt drog ned tredjedelen av himmelens stjärnor.
Med stjärnor åsyftar man de andliga lärarna som visar himlavägen för syndarna.
När solen inte skiner och inte heller månen ger någon upplysning för den
ensamme vandringsmannen, hur kunde han då färdas, om inte en enda stjärna
skulle finnas vid himlaranden och visa för honom den kurs som han skall följa
för att inte bli helt förvillad i denna mörka världen?
Det är bättre om en enda stjärna är synbar. Men om nu alla stjärnor faller
från himmelen ned på jorden, om de andliga lärarna blir så världsliga att de
börjar efterfölja världens fåfänga, varav skall då ordets hörare få vägledning?
Om hans lära ännu vore i något skick, eller liksom överensstämmande med Guds
ord, men om hans liv var stridande mot den läran, så skulle ordets hörare leva
efter lärarens exempel. De skulle vara gudliga i kyrkan och ogudaktiga bakom
kyrkan. De skulle sitta stilla i kyrkan och slåss bakom kyrkan. De skulle välsigna
i kyrkan och svära bakom kyrkan. De skulle gråta i kyrkan och skratta bakom
kyrkan. Och de skulle säga: "Så gör ju även prästen. Säkert är det
rätt."
Ett sådant liv blir det i församlingen, då de andliga lärarna blir
världsliga, det är: stjärnorna faller ned från himmelen. Dessvärre har den
store draken alltifrån kristendomens början dragit stjärnor från himmelen ned
på jorden. Och under Luthers tid hade han grundligt fällt alla stjärnor från
himmelen ned på jorden. Och det finns inte nu heller många stjärnor i himmelen
vilka inte har fallit ned på jorden. Det är bara några få stjärnor som syns vid
himlaranden, vilka den ensamme vandraren kan se med kikaren. Men om även de få
stjärnorna faller ned på jorden, varav skall ni då få vägledning, ni fattiga vandringsmän
som vandrar i ensamhet och i mörkret söker något slags tecken från himmelen som
visar er vägen till Betlehem.
Be den store himmelens Konung, ni till himmelen resande. Sucka, ni ensamma
vandrarna och be, för att de få stjärnor, som syns vid himlaranden, inte skulle
falla ned på jorden, för att ni inte skulle helt hamna i mörker och bli helt
förvillade från salighetens väg. Be, ni fattiga vandringsmän, att draken inte
skulle lyckas dra de få stjärnor, som visar er vägen till saligheten, från himmelen
ned på jorden. Hör, Ljusets Fader, de fattiga vandringsmännens suckan. Fader
vår, o.s.v.
Evangelium: Luk.21:25-36
Genom ledning av dagens evangelium skall vi genom Guds nåd denna gång
betänka: Vilka är den yttersta tidens tecken? Och för det andra: Vilka är de då
rådande synderna som en kristen skall akta sig för?
Frälsaren säger att det skall ske tecken i solen, månen och stjärnorna. Så
som det före Jerusalems förstöring syntes mångahanda tecken på himmelen, så
skall det redan för de naturliga ögonen synas tecken i solen, månen och
stjärnorna, så att världsbarnen också får se dessa tecken. Detta sker till
varning för dem. Fast de dock inte vill göra bättring. Stor fruktan kommer nog
över de sorglösa, så som Frälsaren betygar, att människorna på jorden skall
försmäkta genom fruktan och väntan på de ting som skall komma över jorden. Men
de förhärdade människorna gör dock inte bot och bättring, fast de fruktar för
den kommande vreden, utan de förhärdas ännu mer, ju mer plågor blir lagda på
dem.
Johannes såg i Uppenbarelsen, att de biter sin tunga för plågans skull, men
likväl smädar de sin Skapare. Vi tvivlar alltså inte därpå, att dessa tecken i
solen, månen och stjärnorna inte skulle bli synliga även för de sorglösas ögon.
Men en kristen, som ger akt på tidens tecken, ser dessa tecken mycket tidigare
än de sorglösa. Han ser att solen blir förmörkad, då kristendomens ljus
slocknar. Han ser, hur månen går i vägen för solen, då förnuftet kommer i vägen
för kristendomen. Då får förnuftet tillfälle att släcka nådasolen, när all
levande kristendom har tagit slut.
När syndakänslan har upphört, och nådakänslan har upphört, frestelserna har
upphört, fruktan och tvivlet har upphört, då får den döda tron tillfälle att
bli starkare. Då börjar syndaren synda på nåden och förnuftet gör synden
lovlig. Fylleriet blir lovligt. Hordomen blir lovlig. Girigheten blir lovlig.
Bannandet blir lovligt. Och även slagsmål blir lovligt. Förnuftet utlägger
Bibeln så att gamle Adams hemsynder blir lovliga. Och likväl tror en sådan syndaträl
att nådens dörr är öppen för honom. Och han vredgas förfärligt då man
tillrättavisar honom för synd. Och denna stackare känner inte att det är synd
att hata och förfölja de kristna som förmanar honom att göra bättring.
Den onde har så förvänt den blinde stackarens syn, att han tror sig göra
Gud en tjänst genom att förfölja de kristna. Är inte detta tecken i solen och
månen ett förfärligt tecken, då inte blott i påvisk tro varande biskopar, utan
även de som genom munnen har bekänt den lutherska tron, hyser andligt hat mot
Guds barn, och genom sitt blinda förnuft utlägger Bibeln helt fel, så att
förföljandet av de kristna blir inte blott lovligt, utan det blir ett
samvetskrav? Samvetet förpliktar världsbarnen att förfölja de kristna. Och de
får inte samvetsfrid förrän de får suga de kristnas blod. Så mörk blir
kristendomens sol då månen eller det naturliga förnuftet går i vägen för solen.
Varför blir nådasolen ofta så mörk för en kristen? Är det inte den svarta
och mörka månen eller det blinda förnuftet som döljer nådasolen, så att den
inte kan skina för den botfärdiga syndarens själ? När månen går i vägen för
solen, då blir det mörkt på jorden från den sjätte till den nionde timmen.
Frälsaren var tre timmar i mörkret, och i den nionde timmen ropade han: "Eli,
Eli, lama sabaktani!" På grund av det mörker som hade dolt Faderns ansikte
för den enfödde Sonens syn, uppstod så stor pina för Frälsaren för de
ogudaktiga barnens skull som tappade blod från den himmelske Förälderns
blodådror och ropade efter Guds straff över sig själva, att han måste ropa och
klaga att Gud hade övergett honom i händerna på mörkrets furste och blodhundar.
Så måste även en kristen ropa och klaga, att Gud har övergett honom i händerna
på mörkrets furste, då ett stort mörker kommer över honom. Men inte har Gud
övergett dig för evig tid, utan blott för en stund låter han dig vara i mörker
för att du skulle börja ropa: "Eli, Eli, lama sabaktani!"
Då nu sådana tecken visar sig i solen, att solen blir mörk och svart,
liksom sotdjävulen hade tagit sot ur mörkrets pörte och målat den klara solen
svart. Så har även månen blivit röd av den rök som stiger ur avgrundens brunn.
Själva det naturliga förnuftet är svart och mörkt, liksom månen som får sitt
sken av solen, fast den själv inte har det minsta ljus. Så får även det mörka
människoförnuftet litet upplysning genom den Helige Andes verkningar som är
kännbara för hjärtat. Men hurudan upplysning får förnuftet hos den människan,
vars hjärta är i den onde andens våld? Av ett sådant hjärta får människoförnuftet
en sådan upplysning, att detta ljus som nu har uppenbarat sig, inte är något
annat än den onde andes ljustereld, och att denna kristendom är en förvillelse.
Men förnuftet får även upplysning genom levern och mjälten, där äredjävulen
och egenrättfärdighetsdjävulen har byggt sig boningar. Förnuftet får även
upplysning genom gallan, där vredesdjävulen bor, och genom ändtarmen, där
girighetsdjävulen bor. Alla dessa den ondes änglar ger förnuftet den
upplysningen, att kristendomen är blott en underlig vidskepelse. Och då blir
månen röd av den rök som stiger upp ur avgrundens brunn. Det naturliga
förnuftet blir till slut så förblindat genom köttsliga begärelser och lustar
som stiger upp ur levern, mjälten och ändtarmen, att hordom förvandlas till
kärlek, fylleri förvandlas till läkedom, girighet förvandlas till ett
godtagbart näringsfång, vrede förvandlas till nitälskan för sanningen, grannlåt
förvandlas till skydd för kroppen och ett skamligt liv förvandlas till ära.
När nu den onde genom köttets begärelser och lustar har så förvänt den
blinde stackarens syn, att förnuftet börjar anse alla synder för lovliga, då
har månen blivit röd. Och sådana tecken är nu synliga i månen, att världsbarnen
anser alla synder för lovliga, så som fylleri, hordom, ringa stölder, bannande,
grannlåt, girighet, högmod, slagsmål, bedrägeri och dylikt. Utan att tala om
världens ära. Ingen har tidigare vetat om vem det är som har gett människan
den. Förr har alla haft den tron, att det är Gud som har gett människan äran.
Ingen har ens anat, att det är djävulen som har gett människan äran.
Se, sådana tecken syns nu i solen och månen, att varje kristen som ser
dessa tecken, kan nog förstå, att den yttersta tidens tecken har nu visat sig i
världen. Nämligen dessa: Solen har blivit förmörkad, det är: kristendomens ljus
har slocknat. Och månen har blivit röd, det är: det naturliga förnuftet har
förvillats, så att kungar och styresmän i olika riken inte längre förstår, hur
de skall styra det råa och upproriska folket för att världen skulle hållas
ihop.
Om stjärnorna vet man inte mycket. Månne de alls finns i himmelen. Man har
dock inte sett dem på länge. Det är klart att draken har dragit dem med
stjärten och fällt dem från himmelen ned på jorden, då endast några ytterst få
stjärnor är synliga i himmelen. Av dem får en fattig vandringsman och ensam
vandrare litet upplysning, med knapp nöd så pass att han ser, åt vilket håll
han borde vandra. Men de få stjärnor som syns vid himlaranden har så svagt ljus
på grund av den rök som stiger upp ur avgrundens brunn, att vandringsmännen,
som färdas över land och hav, måste med kikaren söka upp de stjärnor för att se
dem. Och när en sådan stjärna visar sig som duger till vägvisare för de fattiga
och trötta vandringsmännen som färdas mot evigheten, då säger de världsvisa:
"Det är den ondes komet som nu visar sig." Förtjusaren har förvänt
deras syn. När de ser de bubblor[1] som flyter i brännvinet och omskakas väl, då blir de
glada och säger: "Det är gott vin." Men när de ser en stjärna som
leder vandringsmännen till Betlehem, då säger de: "Det är den ondes
komet."
Johannes såg att draken drog tredjedelen av himmelens stjärnor ned på
jorden. Men nu har draken dragit nästan alla stjärnor ned från himmelen. Och
därför har världen blivit svart och mörk. Det finns inte många människor som
ser himlavägen. Ugglorna som har stora ögon på skallen älskar mörker men hatar
ljus. De rättar sig sålunda inte efter himmelens stjärnor. Därför flyger de
runt husen och skriker under mörkret. Även vålnader och skogsdjävlar rör på sig
under mörkret, men vid gryningen flyr de.
Sådana tecken syns nu i himmelen: Solen har blivit mörk, och endast på
några få platser i världen ser man en liten rand av solen. Månen har blivit röd
av den rök som stiger upp ur avgrundens brunn. Och draken drar med sin stjärt
alla stjärnor ned på jorden. Om någon förändring inte sker i världsmänniskornas
tro och liv, så skall denna världen snart gå under.
2. När Frälsaren i början av detta evangelium talar om den yttersta tidens
tecken, varnar han slutligen sina lärjungar för de synder som i synnerhet då är
rådande när den yttersta tidens tecken börjar visa sig: "Akta er för
frosseri, fylleri och bekymret över uppehället, så att den dagen överraskar
er." Vi ser att frosseri och fylleri är rådande synder i världen.
Världsherrarna går före med gott exempel och bönderna följer efter. När en
människa föds, då tjänar man den gud som bor i ändtarmen. Om en människa dör,
då tjänar man igen den samme ändtarmsguden.
Namnsdagar och födelsedagar helgas för ändtarmens gud till nöje.
Helgdagarna förvandlas till frosseridagar och supdagar. Då latas man, då bannar
man och då bråkar man. Det ser ut som ändtarmens gud fick den största äran och
dyrkan av världsbarnen. Har Gud då skapat människan för att hon skulle blott
äta och skita, supa och bråka, bedriva hor och stjäla? Eller varför är
människan skapad i denna världen?
Världsherrarna smörjer sin strupe med rinnande djävulsträck och bönderna
följer deras exempel. Så lever man nu i världen. Och med ett sådant liv tror de
sig behaga Gud. Om en kristen kommer och tillrättavisar världsbarnen för ett
sådant liv, så blir de arga och biter ihop sina tänder. De får ingen
samvetsfrid förrän de får göra korvar av de kristnas blod. Men de ser inte att
stoppa korvar förrän de hämtar ljus från helvetet.
Det är klart att av ett sådant liv följer bekymmer för uppehället. När de
har väl dyrkat ändtarmens gud, så går alla tankar till samma ställe. För att
man skulle ha råd att äta och dricka väl, måste en del stjäla från kronan. En
del tar från de fattiga och ger de rika. En del försöker bli rika genom
sprithandel, och en del genom fusk. Efter ett sådant liv blir somliga fattiga.
I synnerhet fyllhundar, horor och tjuvar som djävulen har gjort fattiga.
Somliga som djävulen gjort rika får ihop en stor jordisk egendom. Och efter ett
sådant orätt och ogudaktigt liv tror de sig vara beredda att träda in i
himmelriket utan ånger, utan bättring, utan tro, utan kärlek.
Har de kristna då inte anledning att akta sig för frosseri, fylleri och
bekymmer över uppehället, för att Herrens dag inte skulle hastigt komma över
dem? Vi hoppas att de få själar som förr har levt ett sådant liv som nu är i
världen, och genom Guds nåd insett vart ett sådant liv för människan, skall
härefter vaka bättre och be den store Korsbäraren, att han måtte bevara dem för
ett sådant liv. De som tidigare har varit fyllhundar, spritsäljare, horor och
tjuvar, kommer utan tvivel ihåg hurudant deras förra liv har varit. Så som
Paulus skriver till de kristna: "Kom ihåg, att ni har varit hedningar."
Kom ihåg, att ni förut har levt som dessa hedningar som nu kraxar omkring denna
kyrka. Men nu ser ni och känner Guds stora nåd i era hjärtan varigenom ni är
ryckta liksom glödande kol upp ur helvetet, från mörkret till ljuset och ledsagade ut ur Satans välde till Gud.
Ni väckta och benådade själar. Nu inser ni vilken bottenlös grav fienden
hade berett för er. Nu inser ni, vilken outsäglig glädje väntar er om ni består
i er dyrbaraste tro intill änden. Var alltså vaksamma och redo att be, för att
den store Korsbäraren som har börjat ett gott verk i er, måtte hjälpa er även i
den yttersta livskampen, för att de klara ögon som ser Gud och alla heliga
änglar öppnades när dessa naturliga ögon tillsluts. Amen.
Original (sista
bladet) / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors / Avskrift / FKHS
Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors / KP 15 / P 51 / SW 24