Nr 2 1 SÖNDAGEN I ADVENT 1858

Håller ni detta hus, som är kallat efter mitt namn, för rövarnas håla? Se, nog ser jag det, säger Herren. Jeremia 7: 11

Så säger Herren genom profeten Jeremias mun. Han frågar det sorglösa folk som föraktar Herrens hus, han frågar dem genom profeten Jeremias mun: "Håller ni detta hus för rövarnas håla? Se, nog ser jag det." Då vi ser hur hedningarna föraktar Herrens hus, inte endast därigenom att de sällan kommer i kyrkan för att höra Guds ord, utan även därför, att de föraktar det Guds ord som förkunnas där, så förstår vi, att Gud ännu frågar det sorglösa folket: "Håller ni detta hus, som är kallat med mitt namn, för rövarnas håla?"

Då somliga inte alls kommer i kyrkan för att lyssna till Guds ord, utom blott då de har något världsligt ärende att uträtta, somliga åter kommer för att visa sin grannlåt för världen, somliga kommer för att skratta och viska, och somliga föraktar Herrens hus genom att samla sig för att supa, spela kort och slå boll på söndagen, så torde väl denna Herrens fråga som Gud då genom profeten Jeremia ställde för det sorglösa folket, höra till denna tid: Håller ni detta hus för rövarnas håla?"

Judarna har inte föraktat gudstjänsten som de sorglösa på denna tid gör. De har haft såpass mycket yttre gudaktighets övning, att de har gått i kyrkan av högtidsdagens sedvänja. Men nu är Herrens hus så föraktat, att somliga håller kyrkogång i krögarens hus, där djävulen har byggt ett kapell. Och somliga håller kyrkogång ute på fältet, där den onde har samlat sin hop för att spela boll. Och somliga håller kyrkogång i någon lada eller loge. I så hög grad föraktar man nu Guds hus som är byggt till hans namns ära. Det är inte att undra på, att de slutligen efter döden får hålla kyrkogång med djävlarna i helvetet. De försöker förstås göra bättring i helvetet för det som de har försummat här. Här har de sorglösa och nådetjuvarna skilt sig från kyrkan och Herrens nattvard. De håller inte längre ens nattvarden i något värde.

Idag börjar ett nytt kyrkoår, och man predikar om Kristi ridande på åsninnan, eller om hans ankomst till staden Jerusalem så som profeten har förutsagt: Säg till dotter Sion: Se, din Konung kommer till dig, saktmodig. Det är: Han kommer i stillhet och är ödmjuk. Han kommer inte som världens herrar, med stor prål och grannlåt, utan han kommer sittande på ett sådant föraktat djur som denna tids bönder inte vill färdas till kyrkan med.

Är nu Sions dotter här redo att ta emot Konungen, när han kommer? Finns här lärjungar, som ropar: Hosianna, Davids Son! Finns här granna flickor som klär av sin grannlåt och strör den på vägen för att bli förtrampad av åsninnan när Sions Konung kommer? Denna tids granna flickor nänns inte strö sin grannlåt på vägen, utan de tror, att Sions Konung ser på dem, då de är mycket granna i silke och kläde. Men djävulen som här rider på somliga människor, torde se på dem som uppträder i glänsande grannlåt.

De föraktade lärjungar som strör ut sina kläder för att förtrampas av åsninnan, då Sions Konung kommer ridande på en åsninna, ropar i trons enfald: "Hosianna, Davids Son! Och du, Sions dotter, se, din Konung kommer till dig, saktmodig och ödmjuk, sittande på ett föraktat djur. Gå ut ur fördärvets stad och ta emot Sions Konung. Du skall kyssa hans fötter och böja din rygg till hans fotapall, då han stiger ned på marken. Hör, Sions Konung, dotter Sions ödmjuka bön och hjärtliga suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Matt. 21:19

Sions Konungs ridande på åsninnan betecknar i andlig mening hans inträde i det andliga Jerusalem eller i de troendes hjärtan, över vilket de får glädje och fröjd, och de börjar ropa: Hosianna, Davids Son.

Men de sorglösa får ingen glädje av Sions Konungs inträde, utan de blir förargade på barnens rop, då de börjar ropa till och med i templet. Vissa evangelieförfattare har berättat för oss, att samtidigt som Jesus red på åsninnan, kom han i templet och drev ut handelsmännen från templet, och stötte omkull deras växlarbord. Sedan tog han piskan och drev djuren ut ur kyrkan, både tvåbenta och fyrbenta. Därför förargades först handelsmännen vilkas handel han hade förstört. De sade: Vem har gett dig lov att göra så? Han svarade: "Det står skrivet: Mitt hus är ett bönhus, men ni gör det till rövarnas håla." Det var för övrigt skrivet i lagen, att ingen får driva handel i templet. Och när till och med barnen började ropa "Hosianna" i templet, då förargades fariséerna ännu mer. Deras öron tålde inte att höra barnens rop, fast deras öron inte kände obehag för kornas och oxarnas bölande i templet. Fariséerna frågade Frälsaren: Hör du inte, hur dessa barn ropar? Varför tystar du dem inte ned?

Så har det hänt även här. Denna tids fariséer har inte klandrat spritvargarnas handel kring templet. Men då denna väckelse kom till och förstörde deras handel, började den gamla surdegen jäsa över. Fariséernas öron har inte känt det minsta obehag av de berusades ylande här omkring templet. Men nu har de fått örstyng då Guds bar ropar i templet: "Hosianna, Davids Son!"

Nog gör de sorglösa ännu Guds hus till rövarnas håla, då de super, svär och slåss omkring templet och för även annat ogudaktigt liv om söndagarna. De samlar sig för att särskilt tjäna djävulen. Och somliga skrattar och viskar i kyrkan. Det ser ut som om somliga hade kommit för att försmäda och skratta, men inte för att höra Guds ord.

De sorglösa blir nu förargade på både predikan och barnens rop i templet. Alltså vet man inte, vad slags upplysning de får av dagens evangelium, där det står skrivet, att Jesus red på åsninnan och kom till kyrkan med ett sådant föraktat djur som ingen hederlig bonde på denna tid skulle idas fara till kyrkan med. Och denna ankomst till Jerusalem gjorde han för att Skriften, som hade skrivits om honom många hundra år tidigare, skulle gå i uppfyllelse.

Om vi nu predikade om denna åsninna som visar hur ödmjuk Sions Konung var, tar de sorglösa ingalunda hans ödmjukhet till föredöme så att de skulle bli undergivna. Nog kommer de sorglösa till kyrkan med ståtliga hästar och slädar. Om vi predikade om lärjungarna som strödde sina kläder för att förtrampas av åsninnan, börjar de sorglösa dock inte strö ut sina kläder och på det viset hedra Sions Konung. Vi vet dock att de lärjungar, som strödde sina kläder ut på vägen, har hedrat Sions Konung. Men nutida silkeshoror nänns inte strö ut sin grannlåt på vägen Sions Konung till ära. Om vi predikade om, hur de sorglösa blev förargade då han tog och förstörde deras handel, så skulle alla spritsäljare, vilkas handel har blivit förstörd genom denna väckelse, bli ännu mer förargade än vad judarnas handelsmän förargades på Nasarén som visserligen förstörde deras handel då han stötte omkull deras växlarbord och började strängt förmana dem: "Det är skrivet: mitt hus är ett bönhus, men ni gör det till rövarnas håla." Gud överlämnade dem i fiendens våld. Deras kyrka brändes. Deras rike förstördes. Deras barn dödades av fienderna och såldes som slavar liksom djur. Och ändå är de så förhärdade, att de inte tar emot Sions Konung, utan väntar på en jordisk Frälsare.

Och jag tänker att de sorglösa här, som inte tar emot Sions Konung, väntar på en jordisk Frälsare. De väntar som judarna på den som skulle ge dem tröst ur flaskan. En sådan frälsare skulle ingalunda bestraffa dem för dryckenskap, inte heller för grannlåt. Men Jesus skällde på de bästa männen i församlingen och kallade dem för ett horiskt släkte och huggormarnas avkomma, och han förstörde deras handel och gjorde dessutom barnen så galna, att de började ropa Gud till ära: "Hosianna, Davids Son." Nog hade fariséerna anledning att bli förargade, då han vållade en sådan oro i församlingen.

Men det skulle bli samma oväsen även nu, om Jesus från Nasaret vandrade här. Alla sorglösa skulle bli arga på honom och säga: "Denne man är skadlig i församlingen. Vi måste klaga på honom inför landshövdingen, då han förvillar folk så att somliga blir galna av hans lära. Somliga strör sina kläder ut på vägen och andra ropar i templet. Ett sådant liv passar inte alls. Ta bort och korsfäst honom!" Det skulle uppstå ett sådant liv om Nasarén vandrade här och predikade. Barnens rop i templet gjorde ont på fariséernas öron. De sade till Nasarén: "Hör ni, hur dessa ropar? Varför tystar du dem inte ned?" Och han sade till dem: "Om dessa teg, skulle stenarna börja ropa."

Det finns ju inte längre många som ropar. Nu borde visst stenarna ropa då barnen tystnar. Var är nu de lärjungar som ropar: Hosianna, Davids Son? Var är de som strör ut sina kläder för att åsninnan skulle trampa dem? Var är Sions dotter som skall se på, när Sions Konung kommer, saktmodig, ridande på en åsninna? Stig upp, dotter Sion, och ta emot din Konung! Ge honom äran och res upp härlighetens portar för honom i ditt hjärta, varigenom han kan vandra i härlighet. Strö grannlåtstrasorna ut på vägen för att åsninnan skall trampa på dem.

Han har ju inte vandrat i grannlåt. Han har inte ens sett på dem som kom i silke och kläde för att kika, utan på dem har han sett, vilka med sitt hår torkade sina egna orena tårar av hans fötter. Han har sett på dem som gråter på hans grav. Sions dotter som upptänds i glädje då Sions Konung kommer, bereder sin lampa med tårar och suckar. Men när Sions Konung kommer, då börjar alla silkeshoror tjuta. Då skall den svarte djävulen komma och hämta dem. Men dotter Sion tänder eld i sin lampa, och då brister hon ut i glädje: "Hosianna, Davids Son!" (Amen)

Kopia från Amerika / Toivo Kastman / EA /