Nr 59 19 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853

 

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden, skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden, skall vara löst i himlen. Matt. 16: 19.

 

Vi hör av dessa Frälsarens ord, att himmelrikets nycklar blev givna åt Petrus, fast han var blott en syndig människa med många brister. Och vi har även hört, hur Petrus använde dessa himmelrikets nycklar. Han släppte botfärdiga och tvivlande in i himmelriket, men uteslöt obotfärdiga och skrymtare, som ville tränga sig in i himmelriket. De botfärdiga och troende förlät han synderna, men till skrymtarna, som varken hade sann ånger eller levande tro, sade han: "Du har varken del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt inför Gud. Gör därför bättring för denna din ondska och be till Gud, att ditt hjärtas uppsåt skulle förlåtas dig." Men fariséerna som efterföljde det naturliga förnuftets visdom, var alltid i den tron, att ingen annan än Gud kan förlåta synder. Och samma tro tycks denna tids fariséer ha. De säger, att ingen har getts kraften eller makten att förlåta synder. Dock har församlingen haft den yttre tron, att himmelrikets nycklar har getts åt predikoämbetet, vilket å Guds vägnar tillsäger syndernas förlåtelse åt nattvardsgästerna och även åt dem som har blivit dömda till kyrkostraff.

Men kyrkostraffet har på dessa tider förvandlats till skrymteri och det brukas blott för sedvänjans skull. Ty nu meddelas syndaförlåtelsen åt en hora och en tjuv, fast de inte tycks ha någon ånger eller uppsåt till bättring. Och det finns inte många som kan tro, att en tjuv har blivit kristen därför, att han lidit kyrkostraffet. Ty detta kyrkostraff innebär ändå, att den som lidit straffet har blivit kristen. Ty i den första kristna församlingen ansågs kyrkostraffet för den största nåd, då en botfärdig syndare fick lida kyrkostraffet eller ansågs vara värdig att få sina synder förlåtna och bli upptagen som medlem i den kristna församlingen. Men nu betraktas denna sak som skam och straff, som dåförtiden var en stor nåd och välgärning mot en syndare. Om man nu betraktar som skam och straff den sak, som i den första kristna församlingen var stor Guds nåd, om det nu är en stor skam, som dåförtiden var en stor ära, kan vi då inte se härav, att det har skett något misstag i vår tro, eftersom himmelrikets nycklar som Frälsaren gav åt Petrus och andra lärjungar, dåförtiden var stora nådens gåvor, och nu anses för skam och straff. En förbrytare ser det som skam och straff, att himmelriket öppnas åt honom, men det anser han inte vara skam och straff, att djävulens rike öppnas åt honom genom den skamliga gärning för vilken han är dömd till kyrkostraff.

Dåförtiden tackade de botfärdiga Gud av hjärtat, då Guds stora nåd hade förunnats dem, så att de ansågs vara värdiga till att upptas som medlemmar i den kristna församlingen. De tackade Gud för att de kristna ansåg dem värda att bli erkända som deras bröder. Men nu skulle många tacka Gud, om de slapp undan kyrkostraffet. Har inte svartkonstnären förvänt vår syn, då vi anser det vara ont som är gott. Vi anser kyrktagandet för straff, fast det är en stor nåd av Gud. Vi tänker att det är en stor skam, som är en stor ära. Om fienden har så kunnat förvända människornas syn, att Guds stora nåd anses för ett straff, då är nog synen förvänd även i många andra saker. När fienden har förvänt människornas syn, betraktas saken som sker till Guds ära som gudsförsmädelse. Detta hör vi av dagens evangelium, där Jesus sade till en förlamad man: "Dina synder är dig förlåtna." Då sade fariséerna: "Han hädar Gud." Så hade fienden förvänt deras syn, att de såg alla saker förvänt. Syndernas förlåtelse var enligt deras mening gudsförsmädelse. Enligt deras mening var Jesus en samarit som hade djävulen, lärjungarna var djävulens apostlar, de kristna var besatta av onda andar. När människan själv är under djävulens våld, har hon fel syn på alla andliga saker. Då blir sorglöshetens tillstånd nådatillstånd. Den naturliga människan anser sig för kristen och de kristna anser hon för falska profeter.

Alltså, när de kristna tar emot himmelrikets nycklar från Frälsarens hand och släpper en botfärdig och tvivlande själ in i himmelriket genom nåden som Jesus med sitt blod förvärvat åt botfärdiga syndare, då säger fariséerna och skrymtarna, att detta är att häda Gud. Men när fariséerna själva får himmelrikets nycklar i sina händer, öppnar de himmelriket för de sorglösa, för nådetjuvarna och för de av naturen dygdiga, men de botfärdiga och bedrövade själarna utesluter de från himmelriket. Har inte de stulit himmelrikets nycklar som fördömer de kristna och menar att de är falska profeter, skrymtare och fariséer? De som själva är falska profeter, skrymtare och fariséer, tror alltid, att de sanna kristna är falska profeter och skrymtare. Men de sorglösa och fariséerna betraktar sig själva som Guds barn. Skrymtare och den döda trons bekännare inbillar sig ha den rätta tron, men de tycker att de kristna har fel tro.

Då nu skrymtare och den döda trons bekännare, samt andra sorglösa människor tänker att de har den rätta tron och de kristna har fel tro, då har de egenmäktigt tagit makten att hata de kristna och fördöma de kristna efter sina orätta fördomar. De fördömer de kristna av hat men inte av kärlek. Men detta världsmänniskornas hat är ett säkert tecken på att de har fått nycklarna till mörkrets rike, men inte till himmelriket. De som har synbart hat i sina hjärtan och fördömer de kristna av detta hat, såsom judarna fördömde Jesus, de har inget annat än nycklarna till mörkrets rike, fast svartkonstnären har gjort dem så blinda, att de har fel syn på alla andliga saker. De inbillar sig att nycklarna till mörkrets rike är himmelrikets nycklar. De inbillar sig, att de gör Gud en tjänst genom att hata de kristna, fast de gör djävulen en tjänst genom detta hat. De bedyrar för sig själva och andra, att de kristna är falska profeter, skrymtare och fariséer. Och alla de som själva är blinda och tror sig vara kristna inbillar även för andra, att de kristna har fel tro. De har nycklarna till mörkrets rike, med vilka de öppnar avgrunden åt sig själva och sina barn samt åt alla andra som tror deras lära. Vi borde idag betrakta och fråga, vem som har makten att öppna himmelriket och vem som inte har det. Men må den himmelske Husfadern som fordom öppnade himmelriket för de botfärdiga och bedrövade själarna genom försoningen som är beredd i hans eget blod, vända de sorglösas sinnen och röra de bedrövades hjärtan med den levande trons låsning och försäkran, att han har himmelrikets nycklar, vilka han kan ge åt vem han vill. Hör vår bön, du fridens Gud. Fader vår o.s.v.

 

Evangelium Matt. 9: 1 – 8.

Vi hörde i dagens evangelium, att de skriftlärda ansåg det för hädelse, då Jesus sade till en förlamad man: "Dina synder är dig förlåtna." I följd härav bör vi eftertänka, varför världsmänniskorna alltid anklagar Jesus och hans namns bekännare, att de är gudsförsmädare , då de å Guds vägnar försäkrar för de botfärdiga syndarna om Guds nåd, men inte kan utlova Guds nåd åt sorglösa och obotfärdiga?

Det är i korthet så: världsmänniskorna tål inte, att nåden utlovas åt de botfärdiga men inte åt dem. Om nåden skulle utlovas slumpvis eller på måfå både åt de botfärdiga och de obotfärdiga, skulle även alla världens barn vara nöjda därmed, ty de sorglösa och obotfärdiga skulle vara mycket nöjda om nåden utlovades även åt dem och inte enbart åt de botfärdiga. Men Guds nåd utlovas åt de botfärdiga och inte åt de sorglösa. Då blir världens sorglösa människor mycket arga och säger: "Denne hädar Gud! Vem har gett dig lov därtill? Är det du som förlåter synderna?" Judarna var i den tron, att Gud inte ger himmelrikets nycklar åt någon. Men de som är uppfostrade i den kristna tron, har tvistat mycket om människans rätt att förlåta och binda synder. Påven säger: "Frälsaren gav himmelrikets nycklar åt Petrus; och Petrus var den första biskopen i staden Rom; och när Petrus led martyrdöden för sin tro, gav han himmelrikets nycklar åt biskopen i Rom. Så har alltid den senare biskopen i Rom fått himmelrikets nycklar av den föregående biskopen. På det viset har himmelrikets nycklar gått liksom i arv från den ene biskopen i Rom till den andre, från den förste till den siste." På så sätt skulle nu himmelrikets nycklar finnas hos påven, och påven vågar också tillägna sig den makten, att ingen kan komma till himmelriket förbi honom. Han släpper nu in den han vill och utesluter den han vill. Men vi vet, att Husfadern inte ger nycklarna åt tjuven. Påven är nådetjuv. Han har stulit himmelrikets nycklar, och ett gammalt ordspråk lyder, att tjuvarna säljer det stulna godset billigt, därför att det har förvärvats med liten möda.

De påviska erbjuder sin stulna nåd slumpvis åt alla, såväl botfärdiga som obotfärdiga. De släpper får och getter, lamm och ulvar huller om buller in i fårahuset. I påvedömet är det inte fråga om sann ånger, utan vem som helst som kommer till en påvisk präst och bekänner sina synder, honom är prästen skyldig att meddela syndernas förlåtelse, fast han inte visar ett tecken på ånger. Man meddelar syndernas förlåtelse även för sådana synder som människan ännu inte har gjort, men som hon ämnar göra. Alltså om någon ämnar begå ett mord, stjäla eller göra hor , så går han först till prästen och säger: "Får jag förlåtelse för den synden om jag begår den?" "Javisst", säger prästen, "det får du nog!" Vad skulle förhindra det, vad du än skulle göra?" Se! Då är ju Guds nåd riktigt billig! Där är det skönt att leva, då Guds nåd är så billig. Där behöver ingen ha besvär med ånger. Ingen behöver vara bedrövad och tvivlande. Ingen behöver finna sig i en andlig strid och tigga, utan var och en som ämnar göra något ont, behöver bara gå till prästen och fråga: "Får jag den synden förlåten, om jag gör den?" "Javisst! Det får du nog."

Gå till påvedömet också ni, som lätt vill komma in i himlen! Gå dit, ni nådetjuvar, och säg till påven: "Får vi förlåtelse, om vi super, bannar och slåss, håller brännvinshandel, älskar världen, och så vidare?" "Javisst! Det får ni nog. Vad skulle hindra det?" Då säger påven till prästen: "Släpp dessa själar in i himlen! De har ju inte syndat så stort heller."

Men Luther, som själv hade varit i rätt ånger, hade lärt sig i den Helige Andes skola, att Guds nåd är så dyrbar och värdefull, att det är omöjligt för människan att förtjäna den, fast hon skulle skänka all sin egendom till de fattiga, fast hon skulle piska sig i stycken och fast hon skulle låta bränna sig. Luther, säger jag, började först tvista med de påviska om Guds nåd och syndernas förlåtelse, och han började på allvar fråga efter, med vems lov de påviska släppte in svin, bockar och getter i fårahuset? Han började på allvar fråga varifrån påven hade fått lov att släppa de obotfärdiga, de sorglösa och de förhärdade in i himmelriket. Ju mer Luther rannsakade denna sak, desto mer övertygad blev han om att påven var en stor nådetjuv, som hade stulit himmelrikets nycklar, och att han med dessa nycklar öppnade fel lås och fel dörr. Han öppnade nämligen avgrunden för de sorglösa, men inte himmelriket. Och av denna Luthers strid med de påviska fick vi upphovet till Luthers tro, som vi lär bekänna med munnen, men påvens tro torde ännu finnas i hjärtat så länge vi vill komma in i fårahuset utan ånger. Luthers tro var, att Guds nåd inte tillhör andra än endast de botfärdiga och förkrossade hjärtana.

Men nu, då Luthers tro för länge sedan har dött i människornas hjärtan och kvarstått såsom något slags silkesduk kring hjärnan, eller som bomull kring gamle Adams hjärta, nu påstår alla den döda trons bekännare, att ingen vet vem som är botfärdig och vem som är sorglös. Och därför måste prästen, i vars händer himmelrikets nycklar är givna, vrida dessa nycklar både åt höger och vänster, när han börjar öppna dörren vid skriftermålet och avlösningen: "Om er syndabekännelse är uppriktig, er ånger sann och er tro oskrymtad", och så vidare. Men detta vridande åt höger och vänster anser jag inte vara rätt vridande. De botfärdiga själarna fruktar, att de inte kommer in, när himmelrikets nycklar vrids så, att båda dörrarna öppnas samtidigt, såväl mörkrets som ljusets, såväl avgrundens som himmelrikets. Även den tron finns inrotad i människors skallar, att himmelrikets nycklar inte är giltiga annars än vid ämbetets utövning: då predikoämbetet har kappan, kan han upplåta och tillsluta himmelriket, men eljest har han ingen makt att upplåta eller tillsluta.

Sålunda finns det större kraft i kläderna än i hjärtat, och den yttre ämbetsutövningen har större värde än hjärtats inre erfarenheter! Är det troligt, att himmelrikets nycklar faller från prästens hand i detsamma han avkläder sig kappan? Är det inte snarare troligt, att en andlig präst bär himmelrikets nycklar på sig överallt, men en sorglös präst kan inte använda dessa nycklar utom vid ämbetsutövning. Luthers tro om den rätta ångern och bättringen lyder så, att Guds församling skall försäkra de botfärdiga om syndernas förlåtelse; och en rätt syndaånger igenkänns därav, att människan har en rätt hjärtesorg och samvetsförskräckelse och hon måste rätt känna sina synder. Av dessa ord hör vi, att varje get och bock inte kan komma in i himmelriket, utan en botfärdig syndare måste ha rätt hjärtesorg och samvetsförskräckelse. Varifrån tar en sorglös människa dessa ångerns kännetecken? Sorgen och bedrövelsen kommer inte från luften.

Jag tror att det är det bästa rådet för alla sorglösa, som fruktar för samvetskval, att bege sig till påvedömet och lägga en tolvskilling i de påviskas tiggarpung, så kommer de utan sorg och möda in i himmelriket. Vad har de sorglösa att göra i Luthers församling? Luther fordrade en rätt ånger och samvetsförskräckelse. Han fordrade, att de botfärdiga skall rätt känna sina synder, och sedan fordrade han en rätt, levande och saliggörande tro. Varifrån får de sorglösa allt detta? De förmår inte själva betvinga eller beveka sina hjärtan till syndaånger. Och den åter, som har den rätta hjärtebedrövelsen och samvetsförskräckelsen, kan inte heller med egen kraft döda och utplåna denna sorg, förrän Gud ger honom kraften att tro. För sådana botfärdiga själar bör Guds församling tillkännage, att Gud är dem nådig. Därför är himmelrikets nycklar givna åt Guds församling, att hon skall upplåta dörren för de botfärdiga själarna. Men för de sorglösa måste hon tillsluta himlen. Detta är Luthers tro .

Men denna lära duger inte alls åt världens visa och dygdiga, inte heller för den döda trons bekännare. När man skiljer mellan botfärdiga och sorglösa, säger världens visa så: "Gud har inte gett någon makten att utesluta människor från den allmänna nåden." Och dessutom säger världens visa: "Gud fordrar varken sorg eller bedrövelse, utan han fordrar enbart levernets bättring; och den som inte har kunnat bättra sitt leverne här, skall utan vidare finna något råd i den andra världen." Och därtill säger världens visa: "Inte är Gud så sträng, att han förgör människor i helvetet." Är inte denna världsvisas lära söt som socker för världens sorglösa och köttets trälar, som känner, att de inte orkar kämpa med gamle Adam och för vilka det blir en möda att utstå den Helige Andes tuktan. De som inte bryr sig om att gå till påvedömet för skammens skull, för att återlösa sina själar från helvetet med en tolvskilling, kan gå till världens visa och fråga, hur de skall gå till väga.

Världens visa talar ingenting om ånger eller tro, men levernets bättring fordrar de nog. Och den som inte förmår bättra sitt leverne här kommer utan vidare att finna någon utväg i helvetet. Är inte detta ett gott råd! Världens visa har säkert besökt helvetet och sett, hur människorna reder sig där, eftersom de redan har den tron att man finner en utväg där. De påviska åter säger så: "Om du bekänner inför påven alla de synder, vilka du har gjort samt även de synder, vilka du ännu inte gjort, men ämnar göra i framtiden, då skall prästen förlåta dig allt." Även det låter som ett gott råd för de sorglösa, ty i påvedömet behöver man inte ångra sina synder utan endast bekänna dem, så blir man befriad. Men Luther, som själv var i djup ånger, fordrade en rätt ånger och en levande tro. Men då en botfärdig själ inte själv kan åstadkomma sin tro, fordrar Luther att Guds församling skall försäkra honom om Guds nåd och syndernas förlåtelse.

Då nu Guds församling genom prästen eller någon annan kristen säger till en botfärdig själ: "Dina synder är dig förlåtna", då vredgas först de skriftlärda eller världsvisa och säger: "Denne hädar Gud! Du har ingen makt att förlåta synder. Inte har Gud gett himmelrikets nycklar åt dig." De av naturen dygdiga människorna vredgas även och säger: "Gud och mitt samvete vittnar, att jag är oskyldig, jag behöver ingen nåd av församlingen." Även de som har en död tro i skallen vredgas och säger: "Gud vet nog att jag har ångrat mig; ingen behöver pröva mitt hjärta." Och varför vredgas alla dessa? Därför vredgas de, att Guds församling eller de rätta kristna inte vill erkänna hedningar som sina bröder i tron.

Inte kan de rätta kristna utlova nåd åt de av naturen dygdiga, ty de behöver ingen nåd av Gud eller människor. Inte kan de kristna heller utlova nåd åt den döda tron, ty han har tron av sig själv; han kan tro när han vill. Och den som har litat på den döda tron, vet inte, hur han har kommit till tron. Han vet inte ens när han skulle ha ångrat sina synder. Han inbillar sig, att han har ångrat sina synder, men det har skett så hastigt, att han inte har märkt det. Ibland tänker han, att det har skett i barndomen. Ibland tänker han, att det har skett i drömmen. Har då Luther farit vilse? Eller hade han drömt, då han fordrar sådana kännetecken på ånger, som ingen annan kan anse för nödvändiga utom bara de, som själva har varit i ånger. Han fordrar hjärtats bedrövelse och samvetsförskräckelse. Kan detta ske obemärkt, så att människan själv inte skulle veta det? Men vi är övertygade om att Luther inte har farit vilse eller drömt, utan att han har förstått Bibeln rätt, då han framställde rätt ånger såsom nödvändig för alla människor. Och vi är även övertygade om att Luther förstod Bibeln rätt, då han fordrade en rätt och levande tro. Men himmelrikets nycklar har han varken stulit eller rövat, då han upplät dörren för de botfärdiga och de bedrövade själarna men tillslöt den för de obotfärdiga. Naturligtvis vredgas alla världens visa, alla av naturen dygdiga och döda trons bekännare, då man inte släpper in dem. De får nog vara i den tron, att det är Guds hädelse när man säger till de botfärdiga: "Dina synder är dig förlåtna."

De botfärdiga har likväl ingen annan tillflykt än till Guds nåd, som Jesus har förvärvat åt själarna. Om fienden blott släppte dem lös i den mån, att de skulle få fly till Jesu sköte, så skulle alla världens visa få leva med sin visdom, de av naturen dygdiga människorna med sin dygd och den döda trons bekännare skulle få leva av sin tro, om de kunde. Det står skrivet i den heliga Skrift, att den rättfärdige skall leva av sin tro. Och den som har en levande tro, kan leva och dö därpå, att Människosonen har makt att förlåta synder, inte blott genom predikoämbetet, utan genom varje människa, som själv är benådad. Detta är en orubblig sanning oavsett om fariséerna tror det eller inte.

Och nu, ni förlamade, som med andra människors hjälp blir burna till Jesus, då ni saknar kraften att själva orka gå! När Människosonen ser av ert utseende och blick, att ni har ett bedrövat och förkrossat hjärta, då säger Människosonen: "Dina synder är dig förlåtna." Och ta nu din säng, du lame, och stig upp och gå. Om de skriftlärda och fariséerna knorrar och säger: "Denne hädar Gud," så finns det dock även någon sådan, som tackar Gud som har gett den makten till människorna, att en förlamad människa har fått synderna förlåtna, att han har blivit räddad ur sin förlamning. Och du lame, som inte själv har kunnat vandra på kristendomens väg alltsedan förlamningens sjukdom kom över dig, ta nu dina gamla egenrättfärdighets sängkläder och bär ut dem, och kom ihåg, att du har fått dina synder förlåtna just då du fick höra detta ljuvliga nådens ord från Jesu mun: "Dina synder är dig förlåtna!" Och gå inte för att synda härefter, för att dig inte skall ske något värre. Du lame! Då Människosonen har sagt till dig: "Dina synder är dig förlåtna," så skall du inte mer tvivla om dina synders förlåtelse, fast fariséerna tvivlar, ty med detsamma du tror, får du kraft att stå upp och vandra på kristendomens väg. Ty Jesus har inte sagt så till andra, utan endast till den lame har han sagt: "Dina synder är dig förlåtna." Så tro nu, du lame, att dina synder är förlåtna. Amen.

 

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Helsingfors universitetsbibliotek /

KP 429 / P 1157 / SW 455 / B 291