Nr 53 13 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850

Den som gör våld mot den fattige smädar hans Skapare. Men den som förbarmar sig över den eländige hedrar Gud. Ordspråk.

14: 31

Av dessa ord hör vi, vad Salomo säger till dem som föraktar de fattiga och våldför sig på dem. Detta ord hör särskilt till dem som tar från de fattiga och delar ut till de rika. Sådan har världens sed varit, att de rika och mäktiga har föraktat de fattiga. De har egenmäktigt berövat de fattigas levebröd och då den fattige inte har haft råd att genom rättegång återfå sin egendom, så har de rika och mäktiga på jorden kunnat våldföra sig på de fattiga utan fruktan för straff och äta upp deras egendom. Men nu visar Salomo, att en sådan människa som våldför sig på den fattige försmädar hans Skapare. Den som föraktar de fattiga, den föraktar sin Skapare. Men krögarna säger, att de inte har föraktat de fattiga eller ätit upp deras egendom, fast de med orätt och skadligt ämne har ätit upp de fattigas svett och möda. De har tagit från de fattiga och delat ut till de rika. Vad världsherrarna delar ut till de rika, då de av äregirighet håller kalas, den kostnaden skall tas ut från de fattiga. Och vad krögarna slösar av äregirighet, då de bjuder på drycker åt sina likar gratis, den förlusten får de fattiga drinkarna betala. Men varken världsherrarna eller krögarna har ändå syndat, fast de tar från de fattiga och delar ut till de rika, utan de anser sig ha hjälpt de fattiga, då de utsuger för en brännvinssup den sista skärven från de fattiga drinkarna. Men inte har de fattiga drinkarna sparat sin egendom till skydd och näring för de nakna barnen, utan de fattiga drinkarna var så kärleksfulla mot krögaren, att de lät klä av sig för en eller två brännvinssupar. Men varken drinkarna eller krögarna tänkte på hustrur och barn som grät av hunger. Nu torde krögaren säga på domedagen: "Jag har förbarmat mig över de fattiga drinkarna och gett dem livets vatten då de var i nöd."

En fattig drinkare kan utan vidare med gott samvete säga: "Gud gjorde mig fattig. Därför är de kristna skyldiga att försörja mig." Jag har ofta hört sägas till fyllhundarna, när de kommer till en annans hus och begär mat: "Gå och ät där du har supit." Här passar visst Syraks ord, då han säger: "Gör gott mot den fattige, men ge ingenting åt den ogudaktige, ty han gör så mycket ont mot dig som du har gjort gott mot honom." Men detta bibelställe ger även utrymme för girigheten, om girighetsdjävulen får tolka Bibeln. Vi måste sålunda ta sådana vittnesbörd från andra bibelställen som inte ger utrymme för girigheten. Paulus säger: "Om du ser din ovän lida av hunger, så ge honom mat, om du ser honom törsta, så ge honom dryck. Då du gör detta, så samlar du glödande kol på hans huvud." På detta ställe finns inget utrymme för girigheten, ty hur den onde än skulle vrida och vränga detta bibelställe, så skulle han inte finna något försvar åt sig. Han skulle kanske kunna fråga: "Har Paulus befallt de kristna att samla brinnande kol på ovännens huvud? Där talar Bibeln orätt." Men vi säger rätt ut, att de kristna samlar glödande kol på ovännen, då de ger bistånd åt de sorglösa fattiga och de kroppsligen behövande. Och även om de sorglösa är så otacksamma, att de belönar de kristna med misshandel, när de fått bistånd, då de kristna förebrår de sorglösa för dryckenskap, lättja och hordom samt för högmod och grannlåt, för att den sorglöse fattige skulle inse varför han blivit fattig. Fast de sorglösa fattiga säger: "Gud gjorde oss fattiga." Men dessa blinda stackare inser inte vad det är för en gud som har gjort dem fattiga. De tror inte, att djävulen har gjort dem fattiga genom dryckenskap, lättja, hordom och högmod, förrän samvetet vaknar.

Men djävulens träl vredgas storligen av sympati mot de fattiga och säger: "Är det en rätt lära, att man skall skälla på de fattiga. Har inte Syrak sagt: Hör gärna på den fattige och svara honom ljuvligt och saktmodigt. Gör inte ett bedrövat hjärta ännu mer bedrövat." "Hör du nu", säger djävulen, när han kommer och uttyder Bibeln, "hör du, vad Syrak säger?" Nog kan djävulens träl även säga till en kristen så: Mer har jag hjälpt de fattiga än du. Och jag har inte skällt på dem, utan jag har tilltalat dem saktmodigt och vänligt enligt Syraks ord. Och var står det skrivet i Bibeln, att man skall skälla på de fattiga? Därför skäller de visst på de fattiga, att de fattiga inte mer skulle våga komma och tigga bistånd av dem. "Javisst!" säger djävulen, "det var rätt förklarat. Och är de kristna sådana?" Men åt vem tillhör dessa bibelord: "Den fattige har inget annat än ett ringa bröd, och den som tar bort det, är en mördare." Vilka är nu mördare? De kristna som gör de fattigas hjärtan bedrövade, eller världsträlarna som tar de fattigas bröd och kastar det åt hundarna? Ty så gör världsherrar och krögare. De tar de fattigas bröd och kastar det åt hundarna, då de tar från de fattiga och delar ut till de rika. De bryr sig inte därom, att de fattigas brännvinstårar skall bränna dem för evigt, när de hederliga krögarna och fattiga drinkarna kommer till samma ställe. Då börjar alla trasdjävlar skälla på krögaren och säga: "Du har genom din girighet och brännvinshandel bringat oss till detta fasansfulla ställe. Först har du berövat vår egendom i världen och därtill dödat våra kroppar före den bestämda tiden och slutligen har du fördärvat våra själar med flytande djävulsträck. Svara nu för våra själar, du mördare!" Men krögaren åter anklagar drinkaren och säger: "Är det jag som har mördat din själ? Det är ju du själv som har köpt. Själv har du fordrat, att jag måste stiga upp till och med om natten och ge dig brännvin. Må nu djävulen svara för din själ, han som upptände brännvinsbegäret hos dig." En sådan skön rättegång torde slutligen börja i helvetet mellan krögaren och den fattige drinkaren, och själve djävulen får döma dem, om drinkaren och krögaren inte gör bot och bättring här.

Fast nu nästan alla fattiga och sjuka tror att Gud gjorde dem fattiga, trots att det är uppenbart för alla, att det är djävulen som har gjort dem fattiga genom dryckenskap och hordom, samt även genom lättja och högmod, så måste en kristen dock hjälpa dem först kroppsligen så mycket som möjligt. En kristen måste i synnerhet hjälpa dem andligen genom att visa åt denna världens fattiga, hur djävulen har gjort dem fattiga genom dryckenskap, lättja, grannlåt, högmod och hordom, för att de sorglösa fattiga skulle inse vad som är grunden till deras fattigdom. Ty många fattiga tror, att Gud har gjort dem fattiga, fast det är uppenbart, att det är djävulen som har gjort dem fattiga. En sorglös stackare förlitar sig dessutom på sin fattigdom och tror sig bli salig i den andra världen, då han varit fattig här. Likadant litar många rika på sin rikedom och tänker så: "Då Gud så överflödigt välsignat mitt arbete och min möda i denna världen, älskar han säkert mig. Men om Gud älskar mig, kommer han säkert ihåg mig i den andra världen. Och Abraham var ju Guds barn, fast han var rik. David var ju Guds barn, fast han var rik." Men den rike mannen, var hamnade han? Hör detta ställe alls till världens rika? Men en sorglös fattig tänker även så: "Då Gud har gjort mig fattig i denna världen, säkert gör han mig rik i den andra världen. Den fattige ber ofta till Gud men aldrig den rike. Den fattige Lasarus blev visst salig, varför skall inte jag bli det?" Se, så lär djävulen de rika och de fattiga att lita på en falsk grund, och slutligen faller de båda i samma grop om de inte finner en bättre salighetsgrund.

I dagens heliga evangelium visar Frälsaren för den lagkloke fariséen, vem som är hans nästa. Och då det ännu finns många sådana, som inte riktigt vet vem som är deras nästa, måste vi genom något exempel visa dem, vem som är deras nästa. Men må den barmhärtige Samariten som kände sin nästa utan att fråga, lära präster och leviter och alla herrar och bönder, som går förbi, att känna sin nästa i den mannen som hade kommit i rövarnas händer. Må den barmhärtige Samariten utgjuta vin och olja i såren på den mannen som ligger halvdöd på landsvägen, och lyfta honom upp på sitt lastdjur och föra honom till härbärget, så att han skulle kvickna till och ännu se nådens sol skina innan den sista aftonen kommer. Om du barmhärtige Samarit inte hjälper denne eländige man som nu ligger halvdöd på landsvägen, så skall han säkert dö för evigt, och korpar och alla skogens odjur får tillfälle att slita och sarga honom. Vålnader och skogsdjävlar får glädjas och skratta och säga: "Den människa som begav sig i väg från fördärvets stad till evigheten dog på vägen." Men vi har dock hoppet, att fast denne eländige människa nu ligger halvdöd på vägen och är så gott som helt omedveten om både denna och den kommande världen, skall han likväl bli delaktig av den nådige Samaritens barmhärtighet. Han lyfter honom på sitt lastdjur och för honom till härbärget för att han måtte kvickna till och se solen skina. Hör o nådige Samarit, denne eländige, nakne och sårade mannens suckan. Fader vår som är i himlen o.s.v.

Evangelium: Lukas 10: 30 – 37

Dagens evangelium förklaras på många sätt. Somliga tror, att detta som omtalas i evangeliet verkligen har skett. Andra menar, att det endast är en liknelse för dem som inte vet vem som är deras nästa. Andra åter förmodar, att med den barmhärtige Samariten förstås Frälsaren själv, som förbarmar sig över de botfärdiga, det vill säga, de av andliga rövare sårade själarna och för dem till härbärget. Låt oss nu genom Guds nåd betrakta den barmhärtige Samariten.

Första betraktelsen: hurudan människa är den nådige Samariten? Andra betraktelsen: vem är den människa som har fallit i rövarnas händer?

Må Gud ge sin nåd, för att alla som fallit i rövarehänder måtte bli hjälpta innan de dör på vägen. Amen!

Första betraktelsen. Hurudan man är den nådige Samariten? I världens tycke är han en dålig människa. För det första är han född av en dålig släkt. För det andra har han en sådan virrig tro, att fariséerna och de gamla kristna inte vill umgås med denne Samarit. Fariséerna och de gamla kristna går inte alls in i Samaritens hus, ty de fruktar att de orenar sig om de umgås med Samariten. Alla hederliga och dygdiga människor går förbi hans hus, ty han har en falsk tro. De fruktar för att de skulle bli smittade av villosjukan om de skulle umgås med honom. Samariten vet väl, att han är föraktad och försmådd av judarna som undervisats i Moses rätta lära och varit kristna från barndomen. Judarna ville inte ens dricka vatten som Samariten hade öst. Därför sade den samaritiska kvinnan som Frälsaren begärde vatten av: "Hur kan du som är jude, begära vatten av mig?" Hon visste att alla människor som har Samaritens tro, var så föraktade och försmådda av judarna, att judarna inte alls ville ha något umgänge med Samariten. Samarit var också det värsta öknamn man kunde ge en människa. Judarna kunde inte smäda Jesus med värre öknamn än med namnet Samarit: "Du är Samarit och du har djävulen. Du är villoande. Du är ingen rättskaffens människa, då du inte ger hederliga människor samvetsfrid." I fariséens och den gamle kristnes tycke är Samariten värre än en hedning. Fariséen är nämligen en gammal kristen som varit kristen från barndomen, fast han inte vet hur han blivit kristen. Fariséens kristendom består i att han är omskuren eller döpt, att han är av Abrahams säd eller född av kristna föräldrar, att han är uppfostrad i Moses eller Luthers tro, att han ätit påskalammet eller tagit emot nattvarden, att han levt dygdigt och hederligt, att han inte bötfällts för fylleri, krögeri eller sabbatsbrott. På denna gamla kristendom litar nu fariséen och den lagkloke. Men han vet ändå inte vem som är hans nästa, fast han läser lagens summa efter katekesen. Han håller inga andra för sin nästa än de gamla kristna som har samma tro som han. Samariten som har en annan tro och som är mycket föraktad för sitt skällande och hatad av fariséen , är ännu sämre än en hedning. Han är inte fariséens nästa. Om Samariten skulle unna fariséen samvetsfrid, så kunde han någorlunda tåla hans åsyn.

Men då Samariten är så ivrig att skälla på fariséen och kalla honom för skrymtare och munkristen, ett horiskt släkte och huggormars avföda, och därtill dömer denne dygdige och hederlige man till helvetet, då börjar ormynglen röra sig i hjärteroten. De sju djävlarna som fariséen bär i sitt hjärta börjar sparka, då de inte längre får sova i fred. Nu tar den gamle kristne stenar från marken, en käpp eller vedträn och ämnar med dem lära Samariten som inte ger honom samvetsfrid. Den gamle kristne vredgas så mycket av nitälskan för sanningen, att till och med gallan spricker. Egenrättfärdighetens svarta blod jämte gallan dryper från levern och hedern dryper från mjälten. Girigheten börjar även röra på sig i ändtarmen, då Samariten fordrar att fariséen måste försona sina gamla brott och kasta från sig sin grannlåt

Fariséens heder är så stor, att han alls inte vill bekänna sina missgärningar. Alla dessa den ondes änglar som bor i fariséens kött, nämligen andligt hat i gallan, egenrättfärdigheten i levern, äredjävulen i mjälten, girighetsdjävulen i ändtarmen, hordomsdjävulen på sitt håll, stiger endräktigt upp i fariséens skalle och gör honom så blind att han inte längre vet vem som är hans nästa. Men Samariten som inte ger honom samvetsfrid måste dräpas och utrotas från landet , ty han stiftar ofrid i landet och fördärvar fariséens kristendom.

Vet du nu, gode farisé, vem som är din nästa? Ingalunda är Samariten din nästa, han som skäller på dig och dömer dig. Men de är fariséens nästa och trosbröder som går fina och håller kalas, dopöl och gravöl, som anser brännvin för lovligt, som välsignar i kyrkan och svär på krogen, är gudfruktiga i kyrkan och ogudaktiga bakom kyrkan, är dygdiga i kyrkan och bedriver hor bakom kyrkan, är nyktra i kyrkan och berusade bakom kyrkan.

Se, sådana människor är fariséens nästa och trosbröder! Men Samariten som är en villoande, en falsk profet och stadd i andligt högmod och därtill skäller på fariséen och inte ger honom samvetsfrid, han är inte fariséens nästa utan en dålig och stygg människa, den ondes ängel, Guds och människors fiende som borde dräpas och utrotas från landet , ty han har sagt: "Jag är Guds Son." Känner du nu, gode farisé, vem som är din nästa? Är Samariten din nästa? Nej, nej, utan dygdiga horor som kysser dig, ärliga tjuvar som skyler din ondska, barmhärtiga krögare som svalkar din tunga med djävulsträck , nyktra fyllhundar som inbjuder dig på bröllop, världsherrar och hederliga bönder som ger dig samvetsfrid, de är fariséens nästa. Men Samariten som anklagar och dömer hederliga människor, han torde vara djävulens nästa. "Du är Samarit och du har djävulen", sade fariséerna till Frälsaren, när han började skälla på dem genom att kalla dem för skrymtare, huggormars avföda och ett horiskt släkte. Om denne Samarit hade lovat och prisat dem, skulle de kanske ha erkänt honom som sin nästa. Men då han började anklaga och döma dem, fick han höra namnet Samarit. Och detta var nu i andlig mening den nådige Samarit som förbarmade sig över den eländige mannen som hade fallit i rövarhänder.

Andra betraktelsen. Vem är den människa som hade fallit i rövarhänder? Låt oss nu betrakta denne man, i vilket bedrövligt tillstånd han är, innan Samariten kommer och förbarmar sig över honom. Frälsaren har inte nämnt varför denne man begav sig ensam på en sådan färd, där rövare höll till. Andra människor brukar vänta på reskamrater, när de hör att rövare är i farten. Men denne stackare måste fara ensam från staden Jerusalem eller fördärvets stad och söka det rätta fäderneslandet. Vi vet inte om han ens var utrustad med stridsvapen. Han vandrade kanske som en kontryss som blott hade handelsvaror med sig. Nog hade den ensamme vandraren lite pengar eller varor i ryggsäcken, ty inte kan rövarna råna en utfattig man. Då nu rövarna började röva hans varor, gjorde han utan tvivel motstånd men hans krafter var otillräckliga, eftersom de var många som slog honom halvdöd. Säkert slog de honom först och sedan tog de bort hans matsäck som han hade med sig då han begav sig i väg. Därefter tog de bort hans handelsvaror. Och då han var så illa misshandlad att han låg halvdöd på vägen, orkade han inte längre ens ropa såsom tidigare, då rövarna anföll honom. Nu hände sig att en präst, en levit och en Samarit råkade komma samma väg, dock inte i sällskap, utan alla var för sig, ty inte ville prästerna då och inte heller nu gå tillsammans med en Samarit som är en separatist. Och leviten som då utförde klockarens tjänst undvek också Samaritens sällskap för att inte bli smittad av hundsjuka. Nu låg den eländige människan som fallit i rövarhänder, halvdöd vid vägen, naken, blödande och sårad. Först kom prästen, såg på honom och gick förbi. Likaså leviten, såg på honom och gick förbi. Ingendera kände denne man som sin nästa, ty varken prästen eller leviten har känt denne man som sin nästa ens när han var en levande människa, mycket mindre nu, då han ligger halvdöd, och det inte är säkert, om han skall kvickna till mer. Många torde även vara glada däröver, att det gick så för denna eländiga människa. Fariséen säger säkert: "Det har jag anat, att så skulle ske." Men prästen och leviten ids inte ta på sig besväret att hjälpa mannen som ligger där halvdöd. De torde inte ha råd att hjälpa, då de inte har lust därtill. De är båda hederliga män och därtill sådana kristna som i världen anses som kristna, inte sådana falska profeter som Samariten som hade djävulen. Prästen och leviten hade blivit kristna genom dopet och ända från dopet förblivit i den rätta mosaiska eller lutherska tron. Med ett ord sagt, denne präst och levit var båda hederliga kristna som ger hederliga människor samvetsfrid, och de ger även dödsfrid åt den människa som nu ligger halvdöd på vägen. Ingalunda börjar en sådan präst röra på en människa som är döende, fast denne präst annars lägger sorglöshetens plåster på samvetssåren, när ett litet hål uppstått på någon människas samvete. Men så stora och så blodiga sår som denne man hade, kan varken prästen eller leviten läka, ty de fruktar att blodet som flyter ur dessa sår fastnar på dem och fördärvar deras rena och friska samveten. De ser därför på den eländige mannen som förr var en levande människa, men nu ligger halvdöd, och låter honom dö i fred. Ingalunda börjar prästen och leviten röra denna eländiga människa som nu ligger halvdöd. Inte börjar de utgjuta vin och olja i hans sår, ty de känner honom inte som sin nästa, inte heller som trosbroder. Men den nådige Samariten kunde inte blott se på den människa som så ynkligt sårats och misshandlats av rövarna, att han låg halvdöd, utan han förbarmade sig över honom. Fast denna halvdöda människa inte mer kan tala, och nästan inte sucka heller, ty prästen och leviten samt även andra människor betraktar honom nästan som död, men Gud ske lov, han är ännu inte helt död såsom fariséerna tror, utan det finns ännu litet liv kvar i honom. I varje fall i den mån, att livet är kännbart i honom. Men om den nådige Samariten inte kommer snart och gjuter vin och olja i hans sår, så kan han snart dö på vägen, och då får alla fariséer och världens dygdiga horor dricka gravöl och säga: "Han skall inte mer komma och skälla på oss. Denna människa gav sig iväg först med väldig fart, men döden hann upp honom på vägen, och det har vi även anat." Håll inte gravöl alltför tidigt, ni världsherrar! Så länge liv märks i honom, hoppas vi att han ännu kvicknar till. Den nådige Samariten är på väg, han som fariséerna betraktar som separatist och falsk profet. Men han har den tron att kärleken till nästan inte blir uppfylld genom att man ser på den som håller på att dö. Inte blir kärleken till medmänniskan uppfylld därigenom att man bara ömkar sig över de fattiga och nödställda, utan man måste besvära sig något för den eländige. Man måste offra något för de fattigas underhåll. Prästen och leviten hade den tron, att kärleken till nästan uppfylls genom att man ser på de eländiga, ömkar sig över dem och sedan går förbi. Men den barmhärtige Samariten kunde inte tänka så, utan hans samvete fordrade, att han måste hjälpa den som fallit i rövarhänder. Denna eländiga människa hade förlorat allt som var nödvändigt för en vandringsman. Den penning eller det pund, som han skulle driva handel med, hade bortrövats. Den matsäck varmed han skulle leva för evigt var borttagen. Och den levande anden som fanns i honom finns kvar endast i den mån att den inte helt utplånats. Men anden bevaras inte länge i honom , ty hon ligger halvdöd på landsvägen med blodiga sår men med död känsel , så att hon inte längre vet något om denna eller den kommande världen.

Kom snart, o nådige Samarit, och hjälp denne eländige man innan han mister livet. Kom snart och gjut vin och olja i hans sår, innan de börjar ruttna! Lyft upp honom och lägg honom på ditt lastdjur och för honom till härbärget innan solen går ned! Så är det vårt hopp att denne halvdöde ännu kvicknar till fast han är i dåligt och eländigt tillstånd, då han inte mer orkar tala. Han orkar inte bedja. Han orkar inte ropa. Han orkar knappast sucka. Han kan inte själv förklara, hurudan han var när han begav sig på vandring på denna väg. Han kan inte tala om var rövarna anföll honom, varför de kom och rövade hans handelsvaror och varmed dessa rövare misshandlade honom. Vi förmodar att dessa rövare alla var förenade. Den första heter ovaksamhet som kommer över dem som vandrar mot evigheten med handelsvaror. När de har vandrat en kort sträcka kommer den andra rövaren som heter trötthet. De orkar inte mer driva handel. Sedan kommer sömnaktigheten. Den stöter vandringsmännen till sidan av vägen. Och det finns många rövare som misshandlar de resande, i synnerhet sådana resande som inte har sådana stridsvapen som andens svärd, trons sköld och salighetens stålhjälm. Sådana vandringsmän blir misshandlade av de andliga rövarna, till exempel världskärlek, andlig lättja, ovaksamhet och sömnaktighet i örtagården. Dessa rövare misshandlar de resande i den mörka skogen där de vandrar. Ty på många håll finns blott en mörk skog varigenom himlavägen går. Och i den mörka skogen håller rövarna till och de spejar efter de vandrande. En rövare är den gamle Adam som skjuter såsom med en gevärskula. Han skonar ingen. Men rövarna anfaller inte dem som inte äger någonting.

Du av rövaren sårade människa! Du eländiga själ som ligger halvdöd på vägen och är fullständigt omedveten om både denna och den kommande världen! Hur tror du att du klarar dig, om den nådige Samariten inte kommer för att hjälpa dig snart? Du skall dö på vägen så som många av dina vandringskamrater redan dött på vägen, om den nådige Samariten inte snart kommer och lyfter dig på sitt lastdjur. Men vi bör hoppas att den nådige Samariten är på väg till dig. Den nådige Samariten som inte kan lämna sådana att dö på vägen, i vilka han ännu känner en gnista av liv. Däremot de som redan har dött och tappat känseln , dem kan han inte hjälpa mer. O nådige Samarit. Kom snart och hjälp denna eländiga människa som nu ligger halvdöd på landsvägen. Kom snart innan han dör helt. Kom snart, innan solen går ned, och lägg honom på ditt lastdjur. Utgjut vin och olja i hans sår och för honom in i härbärget. Och då du redan betalt för honom åt husfadern, så betala ännu för honom åt husfadern, då du återvänder som du har lovat. Vi hoppas att du snart skall komma tillbaka, och att du då skall ta denne av rövaren sårade människa med dig till de eviga boningarna, där det inte mer finns några rövare, där du föder honom med manna som faller från himlen. Där skall denna eländiga människa tacka dig i evighet för din stora nåd, då du tog honom på ditt lastdjur, att du utgöt vin och olja i hans sår, att du betalade för honom åt husfadern, att du hjälpte honom till livet nu och i evighet. Amen.

Originalmanuskript / FKHS Aunos samling / Nationalarkivet Helsingfors UP /

P 1059 / SW 426 / B 263