Nr 18 SÖNDAGEN SEXAGESIMA 1857

Vem tror vår predikan och för vem skall Herrens arm uppenbaras? Jes. 53: 1.

Profeten Jesaja klagar, att ingen tror hans predikan, ty de människor för vilka han predikade, var förhärdade, så att de inte brydde sig om att höra Guds ord, då det predikades så, att det kom emot förnuftet. Och alla dåtida profeter klagar, att den tidens människor inte trodde vad profeterna predikade. Först efter profeternas död började somliga tro, att profeterna hade predikat rätt, då de såg att profeternas förutsägelser gick i fullbordan. Inte heller på Frälsarens tid trodde många, att hans predikan var sann. Och när Luther började predika bättring för de påviska, trodde inte många att hans predikan och lära var rätt, utan han ansågs för villoande. Men efter Luthers död kunde hans lära breda sig längre ut. Så har alla andliga lärare haft anledning att fråga som profeten Jesaja: "Vem tror vår predikan?"

Vi har märkt, att somliga först på dödsbädden tror vår predikan, och de flesta har då måst bekänna, att det har predikats rätt. Men den bekännelsen har inte hjälpt dem, då de inte har trott förut. Somliga har trott vår predikan en tid, men då världens frestelser kommit, har de upphört att tro. Inte hjälpte ens den tron dem, utan detta medförde endast en större dom, när döden började ängsla deras hjärtan. Somliga tror, att predikan är rätt, men de gör inte därefter. De uppskjuter sin bättring från år till år och från dag till dag, tills det blir för sent. Och då måste de säga: "De behagar mig inte." Somliga känner, att de inte orkar tro så mycket, att de skulle bli fria. Vi måste alltså fråga som profeten Jesaja: "Vem tror vår predikan och för vem skall Herrens arm uppenbaras? "

Vi vet inte vem som slutligen tror vår predikan, men såsom profeterna har predikat, fast ingen trott deras predikan, så måste även vi predika, även om ingen mer trodde. Ty vi är övertygade om, att den tid en gång kommer, att de måste tro, då ögonen öppnas för att se, att predikan var rätt, att vägen till himlen blivit framställd för dem. O, att de trodde här i nådatiden, innan nådens dörr tillsluts.

Och då vi idag försöker förklara Frälsarens liknelse om fyrahanda åkerjord, så ber vi, att den store trons upphovsman och fullbordare ville förläna oss rätt förstånd, så att envar måtte förstå till vilken åkerjord han hör. De få själar som har öron till att höra, har utan tvivel förstått, att i den stora åker, vari sädens Herre har sått välsignad säd, finns många slags jordmån, där den mesta säden går förlorad. Det är ovisst om han ens får utsädet tillbaka, då frosten så svårt har härjat på åkern. Be, ni åkermän, att den store sädens Herre, som har sått den goda säden, måtte bevara åkern så att säden måtte börja gro och bära frukt, och att fienden inte skulle få tillfälle att så ut så mycket tistel, medan människorna sover, att de kväver vetet. Ty nu är det uppenbart, att törne och tistel kväver åkern, så att det inte finns många vetekorn kvar. Och den säd som i år på få ställen erhållits, torde vara så dålig, att den inte gror, fast man skulle så den. O, du sädens Herre, bevara oss, att inte all säd måtte gå förlorad. Bevara åkern för frost, snöväder och oväder, för att de få vetekorn som du sparat till utsäde, måtte gro och bära frukt, så att utsädet inte må ta slut, ty om utsädet tar slut för alla, då är vi förlorade. Hör du sädens Herre, de fattiga åkermännens suckan. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Lukas 8: 4 - 15

Vi hörde av vårt upplästa heliga evangelium, att Frälsaren predikade för folket om fyrahanda åkerjord, men folket förstod ingenting av hela liknelsen. Inte heller lärjungarna förstod, vilken liknelse denna var, men de hade lust att förstå himmelrikets hemligheter. Därför frågade de Frälsaren, vad denna liknelse betydde i andlig mening. Om i den stora folkmängd, som var samlad, hade funnits någon människa som hade trott att i denna liknelse fanns Guds ord, så skulle utan tvivel någon av dem ha frågat, hur denna liknelse skall förstås i andlig mening. Men vi förstår, att sorglösa människor inte anser sådana liknelser för annat än lappri och fabler som inte innehåller någon sanning eller något Guds ord. Endast lärjungarna ville veta och förstå, vad denna liknelse betydde, och för dem uttydde Jesus denna liknelse. Då nu Jesus själv har uttytt denna liknelse för sina lärjungar, vill vi med ledning av denna förklaring utlägga de viktigaste stycken som hör till den rätta kristendomen, då vi genom Guds nåd i denna heliga stund talar om fyrahanda åkerjord.

Första betraktelsen: Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som en trampad väg, där den välsignade säden går helt förlorad? Andra betraktelsen: Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som stengrunden, där den välsignade säden förtorkas? Tredje betraktelsen: Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som en åker där törnen förkväver åkern? Fjärde betraktelsen: Hurudana är de, vilkas hjärtan är som den goda jorden? Vid betraktandet av denna himmelska åkerjord borde alla rätta åkermän be sädens Herre, att några sädeskorn må falla i god jord och att de må bära välsignad frukt.

1. Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som en trampad väg, där den välsignade säden inte kan gro? Det är enligt Frälsarens förklaring sådana människor som hör. Sedan kommer djävulen och tar bort ordet ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli frälsta. Härav hör vi, att djävulen, som liknas vid en fågel, tar bort ordet ur de sorglösas hjärtan, så att Guds ord inte verkar något i ett sådant hjärta, som fienden tar bort ordet ifrån. Djävulen liknas på detta ställe vid himlens fågel som flyger omkring i världen och äter upp de frön som sås vid vägen. Denna säd blir först nedtrampad, det är, de fåfängliga tankarna som flyger fram och åter trampar ned Guds åker. Inte har en sådan människa, vars tankar flyger omkring i världen, tid att uppmärksamt höra Guds ord. Och vem är det som sätter dem att flyga? Det är ingen annan än den onde, som sätter tankarna att flyga omkring i världen även när Guds ord predikas.

En väckt människa får ofta uppleva, hur fienden mitt under predikan vill föra tankarna omkring i världen, men en sorglös människa märker inte, att djävulen tar ordet ur hennes hjärta, ty hon sitter döv och stum i Herrens hus. Guds ord går som ett sus över huvudet eller in genom det ena örat och ut genom det andra, så att inget av hela predikan blir kvar i minnet, förnuftet eller förståndet, än mindre i samvetet eller hjärtat. Hur kan den sorglöses samvete vakna, då djävulen tar bort ordet ur hans hjärta alltefter som det predikas? Himlens svarta fåglar plockar bort och snappar upp den välsignade säden alltefter som den blir sådd. Den sorglösa människan har ju inte ens kommit till Herrens hus i avsikt att uppmärksamt lyssna till predikan för att därav få någon upplysning för sin själ. Men liksom på Frälsarens tid största hopen kom av nyfikenhet, så samlas även nu största delen av de sorglösa i kyrkan för att nyfiket begapa och visa sin grannlåt. De har inte kommit med det sinnet, att med hjärtlig åstundan ta emot ordet. De har inte kommit med det sinnet, att ordet måtte få verka i dem samvetets väckelse eller sann ånger, utan den största delen har kommit utan något som helst ändamål. Somliga har kommit för att försmäda och begabba, somliga för att hugga i som fariséerna på Frälsarens tid. Alltså är det ingenting att undra över, att djävulen tar bort ordet ur deras hjärtan, för att de inte må tro och bli frälsta.

2. Hurudana är de människor, vilkas hjärtan är som stengrunden, där den välsignade säden förtorkas, emedan där inte finns någon fuktighet? Sädens Herre har själv uttytt detta ställe så: Det är sådana människor, som när de hör ordet, tar emot det med glädje, men de har inte rot. De tror till en kort tid, men då frestelser kommer, avfaller de. Detta ställe avser dem, som i första väckelsen tar emot ordet med glädje, såsom vi sett ske även här. Många har mottagit ordet med glädje, då evangelium predikades för dem så att ordet blev levande. Alla de som är bekymrade för sin själ, alla bedrövade och botfärdiga, tar emot ordet med glädje, då man för dem predikar evangelium om den korsfäste Frälsaren. Ordet blir levande i deras hjärtan och de blir glada. Det har man nu sett och hört här, att så har det gått till för många. De har även trott till en tid, men under frestelsen har de avfallit. Frälsaren säger i liknelsen, att de inte hade fuktighet, och i utläggningen säger han, att de inte har rot. Med fuktighet förstås en hjärtlig sorg, sådan som den syndiga kvinnan hade, som kom och grät vid Jesu fötter i spetälske Simons hus. Denna hjärtesorg över synden har somliga väckta inte haft, utan endast dödsfruktan, som tvingat dem att med glädje ta emot evangeliets predikan om tron. Men en sådan tro är inte bestående, därför att de inte har rot. Det bör enligt vår uppfattning förstås sålunda: Deras samvete har inte rätt vaknat, eller om det också någon gång vaknat, har denna samvetsväckelse likväl inte varit bestående, så att de beständigt hade vakat och kämpat mot världen och det egna köttet. De har sålunda inte haft sådan fuktighet eller sådan sorg som lärjungarna hade, som grät och jämrade sig efter Frälsarens död. De har inte heller en sådan rot och samvetsväckelse som Paulus, David och Luther hade. Vi kan även tänka, att Frälsaren på detta ställe eventuellt menat sådana, som är mjuka utanpå men hjärtats undersida är så hård som torr jord och stengrund. Även där gror utsädet, då evangelium om Kristus predikas, ty även sådana tar emot ordet med glädje, men i frestelsen avfaller de. Deras hjärta är inte ett förkrossat hjärta. Det är hårt på undersidan, fast det är mjukt på ovansidan. Sådana gråter nog, då det predikas ljuvligt, men de skrattar också, då lättsinnigheten råder. Och om någon kristen börjar gräva litet djupare i deras hjärtan, reser sig själviskheten och sedan säger de: "Den där villoanden fördärvade den Helige Andes verk i mig." Men då Frälsaren säger "de tror till en tid", måste även vi tro, att han åsyftar sådana människor, som verkligen är väckta och har med glädje mottagit evangeliets predikan, men de har inte fuktighet eller sådan hjärtesorg som David, lärjungarna och andra botfärdiga har haft. De har inte heller rot, eller en sådan samvetsväckelse, som visar sig i vakande, självförsakelse och kamp mot synden. Därför avfaller de under frestelsen. Här finns det många exempel på sådana människor, som har trott till en tid men i frestelsens stund avfallit. Och vad är det, som fått dem på fall? Intet annat än hordom, världskärlek och världsligt sinne, världens ära, själviskhet och girighet. Ack om dessa stackare ännu i nådatiden såg i vilket uselt tillstånd de är. "Betänk varifrån du har fallit och gör de första gärningarna!"

3. Hurudana människor är de, vilkas hjärtan är som en åker där törnen förkväver vetet? Sädens Herre har själv uttytt detta ställe så: "Men det som föll ibland törnen, är de som hör och går bort, och blir förkvävda av omsorger och rikedomar och livets vällust, och bär ingen frukt." Här målas för våra ögon sådana människor, som följer kristendomens yttre bruk och bekänner tron, men hjärtat är fäst vid världen så, att de på intet sätt kan slita sig lösa från världen. Inte blott världens sorg som åstadkommer döden — världens sorg är som en mardröm över dem och trycker dem till jorden — utan även rikedomen eller världens ägodelar upptar deras tankar natt och dag. De ville först samla sig världens ägodelar och först därefter göra bättring. Och den tredje synden, som hindrar dem att ångra och tro, är livets vällust, såsom giftermål och annat sådant. Livets vällust hindrar de unga att ta emot sann kristendom, och världens sorg hindrar de fattiga att komma till salighetens kännedom. De rika åter kan för rikedomens skull inte slita sig lösa från världen.

Men alla dessa anser sig ha omsorg om själens salighet. De är inte sådana som de fullständigt sorglösa människorna som super, svär, gör hor och slåss, utan de är sådana som härmar efter kristendomens sed. Ty i den åker där törne förkväver vetet finns strån, men axet är inte annat än skal. De följer kristendomens yttre bruk, men i hjärtat finns inte sanning. De har inte rätt ånger, även om de gick på de kristnas sammankomster. Och många sådana finns det även här, som ser ut att ha omsorg om själens salighet, men själens salighet har inte blivit hjärtesak. Ack, på hur många ställen går inte den välsignade säden förlorad, och hur lite får inte sädens Herre för sin möda!

Då vi för det första ser på den stora världshopen, vars hjärtan är som den trampade vägen, hos vilka Guds ord inte verkar något, inte ens så mycket att de skulle stanna i syndaloppet och börja sörja för sin själ, och för det andra betraktar dem som tror till en tid och likväl avfaller i frestelsens stund, och för det tredje betraktar dem, hos vilka den goda säden blir förkvävd av törnen på grund av världens sorg, rikedom och livets vällust, så återstår inte många själar som i sanning bär frukt för himmelriket. Sädens Herre får inte samla många vetekorn i sin lada på skördetiden. Nu har vi dessutom en sådan tid, att världens sorg med våld tränger sig i de kristnas hjärtan. Och fast dödens ängel med blottat svärd står över folken, såsom David såg honom stå med blottat svärd i himlen, och såsom Johannes såg den samma dödsängel sittande på en mushårig hingst, likväl vågar människorna leva i sorglöshet och uppenbar ogudaktighet, varigenom de smädar sin Skapare. Men när döden kommer, då känner de nog sin olycka, men då är det för sent. De måste slutligen döma sig själva och bekänna, att de har vandrat på en ond väg. Men det hjälper inte mer att ropa och klappa, då nådens dörr är tillsluten, såsom många döende i dessa tider har klagat: "Gud hör inte mer mina böner."

Betänk nu alla sorglösa, avfallna och av världens sorg, rikedom och livets vällust förkvävda, hur kort nådatid ni har och hur lång evigheten är, och hur dyrt återlösta själar går förlorade för er sorglöshets skull, för er ogudaktighets skull och för er motsträvighets skull. Frälsaren har i dagens evangelium målat för era ögon vars och ens belägenhet, så att ni borde känna igen er själva och se på vilken åker ni är. Men då djävulen tar bort ordet ur hjärtat allteftersom det predikas, så finns inget hopp att sådana vaknar innan möjligen i döden, då det inte mer finns någon nådatid, inte heller ångerns nåd. Så har det gått med många döende även detta år, att ångerns nåd inte getts dem, som genom en hastig död bortryckts från världen till evigheten. O, Jesus, hjälp oss att undfly villovägar!

4. Det finns ännu en fjärdedel av den stora åkern, som kallas den goda jorden, där den välsignade säden ger hundrafaldig frukt. Men detta ställe skall inte så förstås, att en fjärdedel av människorna blir saliga, ty inte heller på apostlarnas tid blev fjärdedelen av människorna kristna, och ännu har inte fjärdedelen antagit den kristna läran i yttre mening, och de är mycket färre som i sanning blir saliga. Men vi tror ändå, att det ännu finns en del i Guds åker, som verkligen bär god frukt. Dessa är de i sanning botfärdiga och troende, som hör ordet enligt Frälsarens uttydning och bevarar det i ett gott och förståndigt hjärta och bär frukt i tålamod. Det är märkligt, att de bär frukt i tålamod. Och vi vet även, att tålamod är nödvändigt innan det blir rätt frukt. I denna onda värld måste man ha stort tålamod, innan kristendomen blir bestående. De är många, som har mist den rätta trons frukt genom otålighet. Många har klagat, att otåligheten har fördärvat hans tro. Och det är sant, att många har genom otålighet förlorat tron. Men vi har det hoppet, att det ännu finns några själar, som bär frukt i tålamod. Det finns ännu några, om än få själar, som bär Jesu kors i tålamod. Och de få själar, som bär frukt i tålamod, borde nu be den store Korsbäraren, att han måtte komma dem till hjälp och styrka deras lemmar, då de börjar tröttna, att han ville utgjuta några nådedroppar av den Helige Andes vin, då deras knän börjar utmattas under bördan av korset, så att de allt framgent måtte orka bära frukt för himmelriket i tålamod, att de måtte orka kämpa i sin dyrbaraste tro intill änden och att de slutligen måtte komma i åtnjutande av tålamodets frukt i himmelriket, där allt lidande upphör, där Herren avtorkar deras tårar och ger dem livets krona. Där får de få själar, som här har burit frukt för himmelriket i tålamod, njuta frukten av livets träd, som är i Guds paradis nu och i evighet. Amen.

KP 103 (=källan) / P 277 / SW 156 / B 85