Nr 33, LÄSFÖRHÖRSPREDIKAN 1849

Vem av er vill bygga ett torn? Sätter han inte sig först ned och räknar ut vad det kostar, för att inte alla, som ser att han har lagt grunden och inte kan fullborda det, skulle säga: "Denna människa började bygga men kunde inte fullborda det." Lukas 14: 28–38

Frälsaren talar på detta ställe om kristendomens byggnad, och hur en kristen som i anden har börjat bygga på den grund som är lagd, även skall fullborda det, för att man inte skulle smäda honom och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det." Kristendomsbyggnad är ett stort och högt torn, vars topp når upp i himlen om det blir färdigt. Men om denna stora byggnad inte blir färdig, blir byggarna hängande mellan himmel och jord.

Vi har hört av Bibeln, hur de människor som började bygga det stora tornet i Babel inte kunde färdigställa denna byggnad då Gud tog och förbistrade tungomålen så att tornbyggarna inte längre förstod varandras tal. Men dåtida människor hade börjat bygga ett torn, vars topp skulle nå upp i himlen, och de hade börjat detta byggande med den avsikten, att de kunde klättra upp i himlen om syndafloden ännu en annan gång kom över jorden. Men de hade börjat detta byggande med sin egen kraft och av egen vilja, och därför lät inte Gud dem bygga mer då det var stridande mot Guds vilja.

Men den människa som efter Guds vilja har börjat bygga kristendomens torn, borde även fullborda det. Hon borde först sätta sig ned och räkna ut vad det kostar, eller betänka hur mycket material det behövs för denna byggnad, och hur stora tillgångar han har. För om han inte sätter sig ned och beräknar kostnaden, utan börjar bygga kristendomens torn på måfå, blir han slutligen smädad, då han på grund av medellösheten måste lägga av hela byggandet innan det blir färdigt. Och sedan säger man: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det."

Tornet, som Frälsaren talar om i det förutnämnda stället, är faktiskt en stor och märkvärdig byggnad, vars topp når upp i himlen, om den blir färdig. Och genom detta torn kan människorna klättra upp i himlen när syndafloden, som vi alltid skall frukta för, stiger allt högre och högre. Och Frälsaren som är grunden till denna byggnad, har även tillrett för oss sådana ämnen som man bygger med, vilka även helige Paulus räknar upp i första brevet till korintierna, tredje kapitel och tolfte vers: "Om någon bygger på denna grund guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå." Men han tillägger också, att alla byggnadsämnen, som inte består i elden, är odugliga. Och vi vet väl, att hö och strå brinner i elden och duger sålunda inte till byggnadsämne. Därför blev den byggnaden inte färdig, som människorna efter syndafallet började bygga, när de sade: "Låt oss bygga en stad för oss, och ett torn, som når upp i himlen, låt oss göra oss ett namn."

Ändamålet med detta byggande var den världsliga äran, och därför tog Gud och förbistrade tungomålen. Men ändamålet med den byggnaden som Frälsaren talar om, är inte den världsliga äran, utan ändamålet med detta byggande är, att byggarna kunde ta sig upp i himlen när syndafloden börjar stiga. Men av de byggnadsämnen som helige Paulus räknar upp duger inget annat än guld, silver och ädla stenar som består i elden, för trä, hö och strå som vissa byggare använder som byggnadsämnen brinner upp i elden.

Då nu denna stora byggnad måste framställas av så dyrbara ämnen som guld, silver och ädla stenar, för att den skulle bestå i prövningens eld, säger Frälsaren, att den människan som har för avsikt att bygga ett sådant torn sätter sig först ned och räknar ut kostnaden. Hon sätter sig ned och tänker om hon har råd att stå för kostnaderna för en så stor byggnad. Annars blir hon smädad om hon börjar bygga och inte kan fullborda det, så som Frälsaren säger. Och alla som ser det börjar smäda henne och säger: "Denna människa började bygga och kunde inte fullborda det."

Och nog finns det alltid försmädare som är beredda att bespotta, om de få själar som har börjat bygga detta torn inte kan fullborda det. Den ondes änglar som gläds över de kristnas fall bevakar dem som arbetar på denna byggnad. De önskar att byggnaden inte blev färdig för att få tillfälle att smäda dem och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det." Den ondes änglar avvaktar att detta tornbyggande skulle avbrytas. Det avvaktar ovännerna, att kristendomens byggnad skulle rasa samman.

Nu gäller det att byggarna har satt sig ned och räknat ut vad det kostar. De som bygger ett torn av trä, hö och strå, sätter sig inte ned och beräknar kostnader, för de finner alltid byggnadsmaterial från världen. Och deras byggnad blir snart färdig. Och den brinner upp lika fort. Men de byggare som bygger tornet av guld, silver och ädla stenar, måste sätta sig ned och räkna ut vad det kostar, för att byggandet inte blev avbrutet. För dessa byggnadsämnen är dyra och kostbara, och sådana finns inte på många håll. Därför är det nödvändigt för byggarna som har börjat bygga torn på den grunden som redan är lagd att de sätter sig ned och räknar ut vad det kostar. De måste betänka, varifrån de skall få så mycket byggnadsämnen, att tornet blev färdigt. Om de nämligen börjar bygga innan de har räknat ut, hur mycket material det går åt till en sådan byggnad, så avbryts byggandet och fienden får tillfälle att smäda byggarna och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det."

När människan skall bygga ett torn som är så högt att dess topp når upp i himlen, ett torn varigenom hon kan ta sig in i himlen när syndafloden börjar svälla över jorden, så får hon inte vara lat och vårdslös i det. Hon skall istället arbeta natt och dag. Fast himlens stora Skapare har färdigställt byggnadsämnen, nämligen guld, silver och ädla stenar som byggaren inte själv kan göra, måste byggaren dock själv söka dessa ämnen eller köpa dem av dem som ur jordens inre har grävt fram guld, silver och ädla stenar. Frälsaren säger i Uppenbarelseboken: "Köp guld av mig, för att bli rik." Och när helige Paulus räknar upp de ämnen varav denna byggnad består, så menar han säkert, att byggarna skall söka dem. Men den som är lat att söka, får aldrig sin byggnad färdig.

Alltså, se efter, ni byggare, hur er byggnad skulle bli färdig. Ni har börjat bygga ett torn vars topp når upp i himlen om det blir färdigt. Ni har börjat bygga på den grunden som redan är lagd, nämligen Jesus Kristus. Ni har börjat bygga ett torn varigenom ni kan klättra upp i himlen när syndafloden stiger över jorden. Men har ni satt er ned och räknat ut hur mycket material, hur mycket guld, silver och ädla stenar går åt för denna byggnad? Om ni inte är flitiga att söka dessa byggnadsämnen, blir er byggnad förlorad. Och alla som ser det får tillfälle att smäda er och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det."

Vi inser, att detta torn syftar på kristendomens byggnad som Frälsaren har berett alla byggnadsämnen för. Men om nu människan börjar bygga kristendom av dessa utan att betänka vilka saker hör till en sann kristendom, så blir hennes kristendom kortvarig, och människorna som ser det får tillfälle att smäda henne och säga: "Denna människa försökte nog bli kristen, men det gick inte för sig. Han kunde inte fullända det. Först var hon mycket hängiven, men världskärleken blev övermäktig." Detta berodde därpå, att hon i början inte satte sig ned och räknade ut vad det kostar, när hon började bygga ett torn. Hon tänkte inte riktigt efter, vilka saker som hör till den rätta kristendomen. Det är inte att undra på om många avbryter sin kristendomsbyggnad, eftersom detta sittande och beräknande inte har skett i början. Det är många som med stor brådska har börjat bygga ett torn och lägga grund för kristendomen innan de har räknat ut vad det kostar. Dessvärre är det många som har försummat detta.

Vi skall nu sätta oss ned och räkna ut kostnaderna, för att vårt byggande inte blev avbrutet och för att fienden inte fick tillfälle att smäda oss och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det." Fader vår o.s.v.

Vi tar till betraktelse de nyss nämnda orden om tornbyggandet, vilka är skrivna i 14:e kapitlet av Lukas evangelium. Vi tillämpar där vad Paulus skriver om byggnadsämnen i första Korintier brevets tredje kapitel, när vi sätter oss ned för att räkna ut kostnaden, eller betänker, vilka saker de är som alltid är nödvändiga för en rätt kristendom, därför att det inte skulle ske så för oss som för världens barn, som bygger torn av hö och strå, det vill säga: av naturlig dygd och död tro. Och dessutom lägger de agnar som bindemedel.

Att många som med stor hängivenhet har börjat bygga kristendomens torn avbryter byggandet och inom kort blir ljumma, beror säkert därpå, att de inte har satt sig ned och räknat ut vad det kostar. Då har de inte tänkt efter, att de första mäktiga rörelserna inte är bestående för alltid. Om människan inte har redan i början tänkt efter, att dessa mäktiga rörelser eller det första nitet tar slut inom kort, och då den trötta vandringsmannen blir andligt fattig och ett hemligt tvivel kommer över honom däröver, att han inte torde vara på den rätta vägen, då hjärtat blir kallt och ljumt, då den första hängivenheten tar slut, då hamnar man i tvivel. De börjar frukta, att all kristendom har tagit slut. Och somliga återvänder tillbaka till världen och talar inte längre något om kristendomen. Det ser ut som om den första hängivenheten vore bortglömd.

Andra åter, som i början av ruelsen tillägnade sig hastigt nåden, återvänder tillbaka till sorglösheten. De låtsas inte längre veta om, att de en gång hade lagt en god grund, fast fienden kom och förstörde den rätta grunden och började bära trä, hö och strå åt dem, och befallde dem att bygga sin kristendom av sådana ämnen som är mycket billiga och genast brinner upp i prövningens eld.

På dem, som har börjat bygga torn av guld, silver och ädla stenar, vredgas fienden allra först. Men när dessa dyrbara ämnen börjar ta slut och byggaren inte längre vet varifrån han skulle få mer, då börjar fienden smäda honom och säger: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det." Men det beror därpå, att tornbyggaren inte i början har räknat ut vad det kostar. Han trodde förstås att han alltid skall få skära guld med kniv. Han tänkte inte efter, med vilken stor möda som man skall gräva fram guld, silver och ädla stenar ur klippan.

När byggnadsämnena alltså tar slut, när den första hängivenheten tar slut, då faller somliga i tvivel och tänker, att allt är förlorat. Somliga går tillbaka till världen och bryr sig inte längre att söka mer. Andra tar hö och strå och bygger ett torn av dem. Men allt detta lättsinne kommer därav, att byggaren inte har satt sig ned och räknat ut kostnaden. Han har inte förstått att tänka efter, hur mycket ämnen man behöver och genom vilken möda man måste söka guld, silver och ädla stenar innan tornet blir så högt att dess topp når upp i himlen.

Man har sett överallt, att när den första hängivenheten tar slut, då hjärtat blir kallt och ljumt, då blir man utfattig och tror sig redan för länge sedan ha mist all känsla för saligheten. Men det är inte något dåligt tecken, att man tvivlar litet om sitt tillstånd, när man blir andligt fattig. För den som tvivlar måste säkert försöka något. Den Helige Ande även leder henne i sin skola så att hon ibland måste bli så fattig, att hon inte äger någonting alls. För att hon inte skulle börja bygga sin salighet på mäktiga rörelser, tårar, hjärtats känslor, ånger, glädje eller bättring. För även om alla dessa höga rörelser är i sig goda och nödvändiga för att ge styrka åt själen och uppbyggelse för kristendomen, utgör de dock inte den salighetsgrund som aposteln talar om när han säger: "Någon annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus."

Därför finner den Helige Ande det för nödvändigt, att människan ibland måste bli så fattig och så utblottad, att hon inte äger någonting. Hon har ingen hängivenhet, ånger, suckar, tårar, tro eller bönens kraft. Och att man en gång skulle hamna i ett sådant själstillstånd, har man inte kunnat föreställa sig, när man började bygga kristendomens torn. För människan är så ostadig och vacklande i sitt kristendomsbyggande, att hon inte vill nöja sig med det som den Helige Ande finner vara bäst för henne.

När hon har en tung sorg, vill hon snart bli av med den. När hon är glad, så vill hon alltid vara i denna glädje. När hon har varken glädje eller sorg, längtar hon efter båda. Detta är ett säkert tecken därpå, att människan gärna ville bygga sin salighet på någon annan grund, som inte alls är salighetsgrund. Om nu glädjen tar slut, och sorgen tar slut, och tron tar slut, och bönerna tar slut, då tänker många: "Nu är allt förlorat. Frälsaren bryr sig inte längre om mig. Jag har förlorat allt."

Hur kan du veta, att Frälsaren inte bryr sig om dig? Du kanske tänker, att Frälsaren inte bryr sig om dig, då du är så utblottad som du nu är. Du kanske tänker att Frälsaren tar emot dig endast då, när du är rik, när du kommer med ett matpaket eller gåvor fram till honom. När hjärtat är fullt av tro, kärlek och goda gärningar, då tror du dig bli bättre mottagen av Frälsaren än nu, när du har blivit fattig. Men ge inte så stort utrymme för egenrättfärdigheten, att han får tillfälle att jaga dig bort från Frälsarens sköte. För det är egenrättfärdigheten som skjuter sådana tankar i hjärtat, att Frälsaren inte bryr sig om sådana som är fattiga i anden.

Egenrättfärdigheten ville inte som fattig komma till Frälsaren. Egenrättfärdigheten skulle ha en gåva i handen, eller ett matpaket, som han erbjuder Frälsaren innan han kan träda fram i Frälsarens åsyn. Så har han blivit van att leva bland världsherrarna, att utan förtjänst får man intet. Om man har ärende till domaren eller till världsherrar, så måste man ha ett matpaket med sig eller vara i hög ära. Och så vill man även leva med Frälsaren. Ett matpaket måste man ha med sig innan man törs träda fram inför hans ögon. Men Frälsaren har sagt dem som inte längre har kvar guld för byggande av det Nya Jerusalem: "Köp guld av mig för att bli rik."

Vi sade nyss, att det inte är det sämsta tecknet, om det uppstår tvivel hos den som har blivit så fattig i anden, att han inte längre har ämnen för kristendomens uppbyggande. För den som längtar efter de tidigare kristendomsämnena eller kännetecknen, måste alltid söka och försöka något. Men det är värre, om en kristendomsbyggare börjar hämta trä, hö och strå som tillägg, när guld och ädla stenar har tagit slut. Det händer för dem som i början har i stor hängivenhet börjat bygga kristendomens torn, men när den första hängivenheten tar slut och hjärtat blir ljumt, börjar de känna sig goda. De börjar känna i sitt eget hjärta, att de är ständigt på vandring framåt, fast de vandrar bakåt. För en rätt kristen känner alltid, när den första hängivenheten tar slut, att han är i stor fattigdom. Och därför fruktar han, att han har vandrat bakåt. Det känns så i hans hjärta, att han har förlorat allt, och att fienden säkert tar hans själ, om den förra hängivenheten inte kommer tillbaka.

Men den som har lyckats stjäla nåd efter den första väckelsen, när den första hängivenheten upphör, är inte alls missnöjd med sitt själstillstånd. Han har inte heller någon fruktan däröver, att han skulle vara på vandring bakåt, utan han känner och även säger, att han är på vandring framåt, fast alla yttre kännetecken visar, att han är på väg mot sorglösheten. Det första kännetecknet är det, att en sådan människa blir stum. Hon skäller inte på någon. Hon talar knappast något om kristendomen. Och ett annat kännetecken är det, att gamle Adam börjar resa sig, när någon kristen vill pröva hennes själstillstånd.

Det är inget gott tecken, om en kristen blir stum, och om gamle Adam reser sig, när andra kristna vill pröva hjärteådror. För sådana blir även världen kär, vilket framgår därav, att han gärna talar om världen men sällan om kristendomen. Sådana kristendomsbyggare är de som har börjat i anden men slutar i köttet.

Se nu efter, goda vänner, hur denna världen vänder sig! Om ni har börjat bygga ett torn varigenom ni kommer i himlen om syndafloden börjar svälla, och ni inte har räknat ut kostnaden, inte har betänkt, varifrån ni skall få guld, silver och ädla stenar, när dessa byggnadsämnen tar slut, så torde det gå så med er som det gick med de forna tornbyggarna, att Gud förbistrar tungomålen, och den stora byggnaden blir inte färdig. Och alla som ser det, börjar smäda er och säger: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det."

Att den första hängivenheten tar slut, och att en till himlen strävande själ ibland blir så fattig, att han förlorar allt, det har man sedan gammalt erfarit. Men om människan själv börjar bli nöjd med detta tillstånd och känna sig god, då har fienden gjort henne god och plågar inte mer henne så stort genom frestelserna. Nog får den människa, som i sitt eget tycke är god, frid för fienden. För den onde är också god i sitt eget tycke. Han vill sålunda inte medge, att han är en stygg djävul. Men den människa som inte är vän med fienden plågar han natt och dag.

Ibland frestar han henne genom buksorgen. Ibland lyfter han henne upp på tinnen av högmodets tempel, och ibland på äregirighetens höga berg, där han visar hela världen. Vi ser av Frälsarens frestelser, att fienden börjar först med bekymret över ändtarmen, eller med buksorgen. Om han inte övervinner henne därigenom, så för han henne till tinnen på templet och uppeggar människan att visa sin kraft. Gör högmodet lovligt. Tar där till bekräftelse av Bibeln för att få människan att visa sitt mannamod. Till slut visar han världens ära för människan och lovar henne hela världen, om hon tjänar världens furste. Och av dessa frestelser har alla kristna fått sin del.

Då nu djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kunde uppsluka, hur skall vi då vaka, be och kämpa utrustade med alla andliga stridsvapen för att vi kunde stå emot alla den ondes brinnande pilar? För nu har djävulen blivit arg på alla dem som har Jesu tro. Nu försöker han sålla lärjungarnas själar och göra mjöl av dem. Ny skjuter han ett och annat i hjärtat för att förmå dem att bli sömniga och genom sömnigheten förneka Frälsaren. Om de få själar som genom Guds nåd har vaknat ur syndasömnen, återigen börjar slumra, så får fienden tillfälle att glädja sig över de kristnas fall och säga: "Denna människa började bygga, men kunde inte fullborda det."

Mina käraste! Alla vargars ögon vaktar på er och de vill sarga era hjärtan. Om ett fååår tröttnar på vägen och far vilse i världens öken, så är vargen genast redo att riva och sarga det vilsefarna fåret. Om ett lamm blir kvar på vägen, så är vargen genast redo att uppsluka det. Om en mes flyger ut ur sitt bo, så är vargen genast redo att fånga den. Hur skall vi leva i fruktan och bävan bland dessa fiender, för att fienden inte fick glädja sig över vårt fall och säga: "Se, sådana är de kristna?" Om fienden skulle till och med riva sönder våra kroppar, om han blott inte skulle lyckas skada våra dyrbart återlösta själar genom sömnighet, lättja, vårdslöshet och världskärlek.

Vi ber den stora Korsbäraren och den törnekrönte Konungen, att han måtte ge oss kraft och tålamod att ännu en liten tid bära hans kors och följa hans blodiga fotsteg och kyssa hans fötter och fukta hans sår med ångerns och kärlekens tårar, och med ständiga böner klappa på himlens dörr och sucka så tungt, att suckarna hörs från djupet ända i himlen. Vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att han hör alla nödställdas, klenmodigas, bedrövades och betrycktas suckar, att han bevarar dem för den listige frestaren, för att han inte fick trycka de svaga ned till helvetets djup och evigt mörker, men att den nådige Herren Jesus måtte bestyrka de sviktande knäna och lyfta upp de trötta händerna, för att de måtte orka strida och kämpa ända tills ögonen trycks ihop, så som han har lovat hjälpa dem som ropar till honom. Amen.

Original (början saknas) / FKHS Aunos samling / Kopia (början tagen ur den) / Laestadiana 8 / Uleåborgs landsarkiv. UP / PS 727 / SW 435