Nr 8 SÖNDAGEN EFTER JUL

Jag har fått Herrens man. 1.Mos.4:1

Så sade Adams hustru Eva, när hon födde den förste sonen, för hon tänkte att denne är nu den kvinnans säd som skall sönderkrossa ormens huvud. Men Eva började alltför tidigt predika om Frälsaren. Även om Eva nu hade trott på Guds löften om den tillkommande Frälsaren, och även om denna Evas tro delvis var grundad därpå, att hon hade fått det nådiga löftet genom Guds egen mun, att kvinnans säd skall sönderkrossa ormens huvud, delvis var Evas tro grundad även på den smärta som hon måste stå ut vid födseln, så som många kvinnors tro bestyrks vid barnsnöd, så visar dock Bibeln, att Eva började alltför tidigt predika om Frälsaren, då hon trodde att det första barnet, som blir fött av kvinnan, skall vara den välsignade kvinnans säd, som skall sönderkrossa ormens huvud.

Och varför började Eva alltför tidigt predika om Frälsaren? Jo, därför att hon hade en stark död tro, som hos många kvinnor verkar så mycket, att de predikar om Frälsaren trots att deras samveten ännu inte har blivit väckta. Hade Eva haft en rätt självkännedom, så hade hon visst insett, att Frälsaren kan inte komma till av en sådan ond säd, som Adam och Eva hade efter syndafallet, då de nyligen blivit utdrivna från paradiset, och de båda hade ett ont samvete. För alla som har ont samvete och avlar skall veta, att förälderns onda natur smittar sig på barnen.

Det kan varje människa inse, inte blott av egen erfarenhet, om hon har barn, utan även av Adams och Evas exempel, för Adam och Eva hade ett ont samvete, då de blev utdrivna från paradiset. Och strax därefter blev det första barnet avlat, vilket blev smittat av föräldrarnas onda natur. Men när båda föräldrarna fick se syndens verkningar hos sina egna barn, började barnens ondska göra ont på föräldrahjärtat. När de såg att de egna barnen förorsakade dem sorg och sinnesförbittring, blev föräldrarna utan tvivel bedrövade över sina egna barn. Och denna sorg hade den verkan, att den gamle Adam inte längre hade så stor kraft som förr. Och därför blev den yngre sonen, Abel, mer saktmodig, eftersom den gamle Adams galla inte längre droppade så mycket som vid avlandet av det första barnet.

Fast denna lära om arvsynden blir motsagd av världens vise, som inte tror att fördärvet finns i säden, likväl visste David det, då han säger: "Jag är född av en syndig säd." Och de som noggrant studerar människans fördärvade natur, måste inse, att det beror på föräldrarna, att somliga barn är högmodiga och somliga saktmodiga, även om de är födda av samma föräldrar. Det beror på samvetets och sinnets tillstånd vid avlande av barn. Om föräldern har varit i gamle Adams våld strax innan barnet blivit avlat, så smittar sig samma onda natur på barnet. Denna lära om arvsynden är ingen ny lära, fast den blir kraftigt motsagd av världens vise, som inte tror, att någon arvsynd finns till. Men läkare som bättre studerar kroppens och själens uppbyggnad, vet väl, att fördärvet smittar sig på barnen.

Eva borde alltså ha insett, att av en sådan säd skall det inte bli någon Frälsare som är ren från synd. Men Eva hade inte självkännedom i denna sak, och därför började hon av okunnighet alltför tidigt predika om Frälsaren. I synnerhet berodde det på att hon trodde på en orätt frälsare. Hon trodde att Kain var det välsignade barnet eller den välsignade säd som skulle sönderkrossa ormens huvud.

Dagens evangelium ger oss ett annat exempel på en kvinna, som också har predikat om Frälsaren, nämligen profetissan Hanna. Men denna kvinna har inte som Adams hustru Eva trott på någon orätt frälsare. Denna Hanna hade även ett annorlunda sinnelag än Eva, för Hanna hade ett väckt samvete, men vi vet inte hurudant Evas sinnelag var, eftersom hon inte hade självkännedom. Vi vet nämligen, att varje människa som inte har rätt självkännedom, känner inte heller den rätte Frälsaren. Därför, om en sådan tror på en orätt frälsare, så bedrar hon sig själv. Men profetissan Hanna hade rätt självkännedom. Därför kände hon den rätte Frälsaren.

Profetissan Hanna, du har varit änka länge, och utan tvivel länge väntat på den saliga stunden då du får se världens Frälsare. Nu får du predika om honom för alla som väntar på förlossning i Jerusalem. Nu, säger jag, då du har sett honom med dina egna ögon, nu får du predika om honom. Och så som du flitigt har bett i Guds tempel för att även du måtte få se Världens Ljus, så be nu med glädje och fröjd, att Guds Son måtte på denna stund bli buren in i templet, för att du måtte få se honom, och för att du måtte få bära honom på dina armar innan du dör. Fader vår o.s.v.

Evangelium: Luk.2:33

Det står skrivet i evangeliet, inte blott om gamle Simeon som blev beredd för döden genom att han såg Frälsaren, utan även om profetissan Hanna som predikade om Kristus för alla dem som i Jerusalem väntade på Israels förlossning. Vi har tidigare talat om gamle Simeons förutsägelse, så att det torde vara lägligt att denna gång tala om Hanna. Låt oss alltså betrakta, hur profetissan Hanna predikar om Kristus för alla dem som i Jerusalem väntar på Israels förlossning.

Det var många som väntade på Israels förlossning. Men de flesta väntade blott på en jordisk Frälsare som skulle befria judarna från romarnas välde. Alla sorglösa väntade blott på en förändring i regeringen, eftersom deras kung, Herodes, var en grym tyrann, som inte blott plågade folket med tunga skatter, utan även dräpte mycket folk och utgöt oskyldigt blod. Därför väntade judarna på en förändring i regeringen. Och de hade en sådan tro, att den utlovade Frälsaren eller Kristus skulle snart komma och befria dem från jordiska tyranners välde. Alla sorglösa känner ju den lekamliga träldomen, då överheten med hårdhet och stränghet plågar dem. Och sålunda väntar de på en förändring i regeringen.

Men de sorglösa känner inget besvär av den andliga träldomen. De stackare känner inte, hur den högste tyrannen djävulen med en eldig piska påskyndar dem till helvetet Därför kan de sorglösa inte vänta på en andlig Frälsare som skall förlossa dödens fångar från djävulens välde. Men gamle Simeon och profetissan Hanna hörde till de få som väntade på Israels förlossning i andlig mening. De hade nämligen en kännbar plåga och påfrestning av djävulens anfall. Då det står skrivet om Hanna, att hon inte lämnade templet där hon tjänade Gud natt och dag, genom fasta och bön, så är det tydligt, att hon inte hade så stort bekymmer över kroppens näring, utan hon hade största omsorg därom, hur hennes själ må bli frälst.

Hon var alltså en botfärdig och nådesökande själ som hade gripit fast av Guds nådelöften om den tillkommande Frälsaren. Men hon hade ännu inte sett Frälsaren. Likväl väntade hon på att han snart skulle komma. Och när Maria med sin Son kom in i templet och såg gamle Simeon ta barnet i famnen och prisa Gud, då blev även Hanna glad, för hon trodde att detta barn är själva Frälsaren.

Vi kan med säkerhet säga, att Simeon och Hanna var väckta och botfärdiga själar, och att de trodde fullt och fast på den tillkommande Frälsaren, i synnerhet därför, att Simeon hade fått den övertygelsen genom den Helige Ande, att han inte skall smaka döden förrän han hade sett Herren Kristus. De har alltså haft en sann ånger och ett sant hopp, men först vid det ögonblicket blev de glada, då de fick se Kristus. Inte har profetissan Hanna kunnat predika mycket om honom förrän hon hade sett honom. Men för vilka predikar hon om Kristus?

Är det för de sorglösa hon predikar om Kristus? Evangelisten säger, att hon talade för dem som i Jerusalem väntade på Israels förlossning. Det är: för de botfärdiga, bedrövade, tvivlande, betryckta, andligt fattiga, som inte hade någon glädje eller tröst på jorden. Dessa botfärdiga, bedrövade och betryckta själar väntade nog på Israels förlossning, men de hade ingen glädje då den utlovade Frälsaren var okänd för dem. Somliga kunde hoppas på, att de skall få se Kristus innan de dör, men detta hopp torde alla inte ha haft, eftersom det sista löftet om Kristus har blivit givet av profeten Malakia. Och om den tiden hade redan fyra hundra år förflutit, och ingen Messias eller Frälsare hade kommit. Visserligen väntar judarna ännu på att Messias skall komma, fast det är en jordisk Frälsare som de väntar på. Men de botfärdiga verkar inte ha så mycket långmodighet och tålamod, att de skulle särskilt länge vänta på förlossningen, innan de börjar tvivla på sin salighet. Då Messias inte genast kommer dem till hjälp i den svåra belägenhet som de väckta och botfärdiga själarna har, blir de försmäktade på grund av tvivlet och börjar tänka, att det lönar sig inte mer att kämpa och vänta, och då ger de upp och blir andligt lata. De slutar att vaka och be. De slutar att kämpa i tron och klappa (på nådens dörr). Och efter den andliga lättjan följer andlig sömn. Världskärleken förmår dem att undan för undan fästa sina hjärtan vid denna världen, där det inte finns ens någon jordisk frälsare, än mindre den andliga.

Ser ni nu, ni betryckta själar som har väntat på Israels förlossning, men inte har fått del av den fullkomliga förlossningen, ser ni, hur ivrigt judarna väntade på den jordiska frälsaren, trots att deras hopp är fåfängt? Judarna har redan 2000 år väntat på en jordisk frälsare som skall bygga upp ett nytt Jerusalem för dem, och detta judarnas hopp om den tillkommande Frälsaren har ännu inte upphört. Och ni bedrövade, ni betungade själar, som väntar på den andliga Frälsaren, kan inte vänta på Israels förlossning ett år, eller en månad, eller en vecka, fast profetissan Hanna predikar för er att Messias har redan kommit, och att han skall snart uppenbara sin härlighet, att han snart skall komma och förkunna förlossning för dödens fångar.

Gamle Simeon och profetissan Hanna har inte slutat att vänta på Israels förlossning, fast det sista löftet om honom hade blivit givet 400 år tidigare. Och tack vare denna ständiga väntan och längtan har Simeon och Hanna fått se Herren Kristus i templet. Och när gamle Simeon och profetissan Hanna predikar om honom för alla dem som i Jerusalem väntar på Israels förlossning, vilket inte har hänt förut, då alla judar i Jerusalem väntade blott på en jordisk Frälsare som aldrig skall komma, hur länge de än skulle vänta, så tro nu, ni få själar som väntar på Israels förlossning, tro nu, ni bedrövade och botfärdiga, att Messias redan har kommit, då Simeon och Hanna har sett honom.

Tro ni betungade och suckande, att Kristus snart kommer och förlossar de borttappade fåren av Israels hus. Tro, då Simeon och Hanna predikar för er om Kristus, att Sions Konung kommer och frälsar era själar från denna dödens dal och syndens träldom som plågar era själar. Tro att judarnas fåfänga hopp och förlitande på en jordisk Frälsare är djävulens bedrägeri varmed han försöker förvända deras syn så att de måste tro lögner. För alla judar som nu är vid liv, skall dö i sina synder innan deras Frälsare kommer.

Och de stackare som tror på en jordisk Messias skall ha en olycklig död. För de skall aldrig få se den jordiska Messias. Men Simeon och profetissan Hanna som väntar på en andlig Frälsare, får se honom före sin död. Simeon har fått den försäkran av den Helige Ande, att han inte skall smaka döden förrän han ser Herren Kristus. Och han fick även se och genom detta seende blev han redo att dö.

Visserligen står det inte skrivet om Hanna, huruvida hon hade fått en likadan försäkran av den Helige Ande, men hon väntade likväl på Israels förlossning fram till sin ålderdom. Hon väntade, hon längtade, hon bad genom andens outsägliga suckar. Och denna väntan och längtan verkade så mycket, att hon fick se sin Frälsare. Och genom detta seende blev Hanna glad och började tala om Messias för alla dem som i Jerusalem väntade på Israels förlossning.

Ni få själar som i Jerusalem väntar på Israels förlossning, tröttna inte, sluta inte att vänta på Israels förlossning, utan vaka ständigt med Hanna genom att fasta och be, tills Sions Konung kommer och förlänar er en evig förlossning. Ni bedrövade och betyngda själar, kom med Hanna in i Herrens tempel, såväl de som fått försäkran av den Helige Ande som de som inte har fått den. Nog känner Simeon genast Herren Kristus, då han redan förut har fått denna försäkran. Och därav skall även Hanna känna Kristus och tro. Simeon blir genom denna syn redo att dö. Och profetissan Hanna börjar predika för alla dem som väntar på Israels förlossning.

Och tro nu, ni bedrövade, botfärdiga och betyngda själar, att Messias har kommit. Sions Konung har kommit för att förlossa dödens fångar och för att förkunna ett ljuvligt nådens år på Israels berg. Amen.

Källa: Kirkkopostilla 1876